Den insamlade empirin tyder på att utlåningsvolymeffekterna av Basel III i det stora hela varit små mätta i absoluta tal. Det framkommer att utlåningsvolymerna ökat relativt sett mindre än hos konkurrerande banker, men förklaringen för detta återfinns inte direkt i Basel III. Empirin lyfter fram att Nordea redan under flera års tid stegvis kunnat ta itu med de effekter som Basel III alltsedan 2012 stadgat om. Basel III har med andra ord inte åsamkat någon chock vid Nordea i och med att man stegvis kunnat tillämpa sin egen affärsverksamhet till att bättre överensstämma med de nya regleringskraven över en flerårig period. Man har till exempel kunnat bygga upp hälsosamt robusta kapitalnivåer. Denna etappvisa sammanjämkning överensstämmer med hur Basel III globalt införts i etapper (Basel Committee on Banking Supervision, 2019). Nordeas kapital- och riskförvaltningsrapport från Q2 2020 uppvisar en kapitaltäckning om hela 20 % (varav 15,8 % består av kärnprimärkapital). Förändringar i lånevolymer kan därmed inte direkt förklaras med Basel III-specifika regleringsenliga krav. Detta finner delvis stöd i tidigare forskning såsom sammanfattats av (Financial Stability Board, 2019) och (European Banking Authority , 2016). Det stadgas i denna forskning att banker påverkas olika av förändringarna beroende på hur deras befintliga kapitaluppbyggnad ser ut. Den relativa nedgången i utlåningsvolymerna som man inom SMF-segmentet kunnat utröna finner enligt empirin inte
sin förklaring i kapitaltäckningsnivåerna som sådana, vilket enligt (Financial Stability Board, 2019) ska anses betyda en minskning i utlåningsvolym, utan de prissättningsmässiga orsakerna som de ökade lönsamhetskraven i kombination med det högre avkastningskravet på eget kapital medfört. Att respondenterna svarat olika på fråga finner sin förklaring i deras olika arbetsbilder. Respondent ett, som talar om en relativ nedgång i utlåningsvolymer relativt övriga aktörer ser på SMF-segmentet som helhet emedan respondent två enkom befattar sig med små- och mikroföretag. På denna punkt ska uppmärksamhet dras till tidigare forskning av (Mayordomo, et al., 2017) som ju påtalar ökade lånevolymer till medelstora företag samt en stagnerad tillväxt till mikro- och småföretag. Empirin pekar här på det motsatta.
Likviditetstäckningsgradens och den stabila nettofinansieringskvotens direkta inverkning på volymen förblir oklara, vilket tyder på att något direkt samband inte går att finna. Detta finner stöd i tidigare forskning, eller snarare avsaknaden av någon sådan utöver en studie som inte fann någon korrelation mellan likviditetskraven och SMF-finansiering (Financial Stability Board, 2019). Empirin tyder inte på att bruttosoliditetsgraden skulle ha någon kännbar inverkning på utlåningsvolymerna.
En skarpare nedgång i beviljad finansiering för fastighetsbranschen relativt andra branscher såsom funnen av (Bank of England, 2014) går även att utröna hos Nordea. Orsakerna till denna nedgång har en direkt anknytning till förändringar i de regleringsenliga kraven.
Förändringar i vad som under byggtiden kan anses utgöra en säkerhet samt den förkastade IRK-modellen som tvingat Nordea till att utnyttja SA-modellens fasta riskvikter kan kanske huvudsakligen anses påverka prissättningen. Men denna ökade kostnad vid låneexponeringar gentemot branschen har även minskat viljan att låna ut till den. Bägge respondenterna instämmer om att regleringsförändringarna slått hårdare mot denna bransch, vilket även syns i utlåningsvolymerna. Gentemot husbolagen finner dock ökningen i nekade finansieringsansökningar även orsaker i icke-regleringsenliga orsaker såsom megatrenden med ökad inflyttning till ett fåtal tillväxtorter på krympande orters bekostnad.
Empirin tyder på att andra faktorer utöver finansiell reglering påverkar utlåningsvolymerna.
Företagens vilja att ansöka om finansiering ter sig essentiell. Utan en högre efterfrågan på finansiering än vad banken kan tillgodose vore det inte varit möjligt att skärpa kraven för beviljad finansiering och samtidigt se en tillväxt i denna, om än lägre än hos andra banker.
De låga räntenivåerna har enligt den insamlade empirin varit av central betydelse, denna icke-regleringsenliga faktor kan anses ha haft en upptrappande effekt på den efterfrågade
finansieringsvolymen och måste därmed beaktas vid avgörandet av huruvida Basel III påverkat utlåningsvolymerna. Denna icke-regleringsenliga faktors vikt stöttas av tidigare forskning av (European Banking Federation, 2019); (European Banking Authority , 2016).
SMF-stödfaktorns roll är enligt empirin viktigare för utlåningsvolymen än tidigare forskning gör gällande. Kopplingen mellan ökade lönsamhetskrav, räntabilitet på eget kapital och den beviljade volymen finansiering är starkare än forskningen tyder på. Dock kan det faktum att den lägre kapitaltäckningsnivån inte möjliggjort finansiering till överlag icke-kreditdugliga företag anses finna stöd i tidigare forskning som redogör för hur inbesparingarna som SMF-stödfaktorn medfört riktats mot kreditriskmässigt åtråvärdare företag (Mayordomo, et al., 2017). Empirin stödjer dock inte denna forsknings påstående om att denna finansiering främst skulle ha riktats gentemot större företag. Enlig denna studies empiri fördelas dessa inbesparingar på hela SMF-segmentet, oberoende storlek, förutsatt att bolaget är kreditdugligt nog.
Kopplingen ökad prissättning och förändring i lånevolymer kan överlag inte anses oväsentlig. Empirin tyder på att den relativt svagare uppsvingen i beviljad finansiering främst finner sin förklaring i ökad prissättning jämte andra banker. Denna orsak kan direkt sammankopplas till en ökad prissättning. Trots att denna indirekt är hänförlig regleringsenliga krav spelar Nordeas höga avkastningskrav på eget kapital även en betydlig roll. Det blir då ett resultat av ett samspel av parallella men ändock tangerande faktorer.
Studien finner även att statligt backade borgensförbindelser har en dämpande effekt på eventuella negativa effekter avseende volym. Bägge respondenterna instämmer om att Finnveras utbud på borgensförbindelser möjliggör finansiering till SMF-företag som annorstädes skulle sakna de realsäkerheter Nordea förutsätter för beviljad finansiering.
Empirin backas upp av tidigare forskning som diskuterar dylika mekanismers dämpande inverkningar på Basel III:s negativa effekter (Financial Stability Board, 2019). Enligt insamlat data har ökade dokumentationskrav avseende realsäkerheter, affärsplaner och budgetuträkningar inverkat negativt på utlåningen till särskilt nya företag utan befintliga bokslutsuppgifter. Även denna effekt överensstämmer med tidigare forskning inom ämnet som hävdar att särskilt nygrundade företag kan se sin tillgång till finansiering tillstrypas (Financial Stability Board, 2019).
Tidigare forskning av talar om hur banker antingen kan strypa sin totala utlåning eller omdirigera den till kreditdugligare gäldenärer vid ökade kapitaltäckningskrav. Insamlat data pekar mot att Nordea till följd av striktare kapitaltäckningskrav inte sänkt sin totala utlåning
till följd av Basel III, men dock nog mot att de medföljande lönsamhetskraven omdirigerat finansiering mot kunder som anses säkrare och kapitaltäckningsmässigt billigare.
Uppsatsens empiridata vittnar inte om att Basel III påverkat den totala företagsutlåningen till SMF-segmentet i synnerhet (Berger & Udell, 1994; Albertazzi & Marchetti, 2010) Denna effekt diskuteras även som en potentiell effekt av (Financial Stability Board, 2019).
Denna effekt om en omdirigering av finansieringen mot kreditdugligare företag noteras även som en eventuell effekt förväntad av banker vars kapitalbas är robust (European Banking Authority , 2016). Dock, som senare diskuteras mer ingående i avsnittet om prissättning, inte i någon nämnvärt högre grad gentemot större företag framom mindre såsom hävdas av tidigare forskning av (Mayordomo, et al., 2017).
Volymökningen i vissa finanseringsprodukter relativt andra kan inte förklaras med regleringsenliga förklaringsmodeller. Utbudet av dessa har helt enkelt gjorts lättare tillgängligt för företagskunder.
11.2 Prissättning
Studien pekar på ett tydligt samband mellan Basel III och en ökad prissättning. På allmän nivå grundar sig detta i att det egna kapitalet ökat i pris. Banken måste samtidigt behålla en större andel eget kapital bundet medan lönsamheten samtidigt önskas bibehållas på nuvarande eller ökad nivå. Följaktligen har ökade räntabilitetskrav på eget kapital införts i och med att det resterande fria egna kapital påförts högre räntabilitetskrav. Dessa faktum medför i sin tur att kreditexponeringar förväntas vara lönsammare.
I och med att företagets rating i hög mån enligt Basel III bestämmer kapitalkostnaden för banken har företagens rating ökat i betydelse vid avgörandet av kostnaden för lånet. Den algoritm som avgör det tillgängliga lånemarginalsintervallet fäster stark uppmärksamhet vid företagets rating. Eftersom samma algoritm tillämpas vid kreditexponeringar mot mindre företag har denna förändring påverkat hela SMF-kundstocken. Även den insamlade empirin tyder på att det är företagets rating (vid mindre företag scoring) som är avgörande vid prissättningen oberoende företagets storlek. I detta går empirin för övrigt stick i stäv med tidigare forskning som hävdar att det är företagets storlek som är avgörande (Mayordomo, et al., 2017) (Næss-Schmidt, et al., 2020). Ratingargumentet finner dock till visst månt stöd av (Mayordomo, et al., 2017) som ju konstaterar att mer traditionella nyckeltalsfrågor framhävts i och med att SMF-stödfaktorn kan appliceras på samtliga SMF-kunder. I och med att ett företags rating i mångt och mycket bygger på dylika nyckeltal och analyser om
verksamhetsförutsättningar överensstämmer resultatet på den här punkten med tidigare forskning. Emedan man emellertid hypotetiskt kunde argumentera för att större väletablerade företag i regel förmår upprätthålla sina finanser bättre än nyare och mindre företag ter sig denna förklaring ändå något ad-hoc och vi måste för Nordeas del konstatera att storleken inte är avgörande för den relativa lånekostnaden. Med relativa avses här hur större kreditexponeringar självfallet i absoluta mått åsamkar högre räntekostnader åt kundens håll. Prissättningen har stigit för kunder inom fastighetsbranschen. Här tyder empirin på ett klart samband mellan reglering och ökad prissättning. Dock måste det intervjurespondent nummer ett sade om att detta var oplanerat tas i beaktande. Såvida de nya ratingmetoderna 2021 får ECB:s godkännande kan vi förvänta oss att prissättningen för dessa företag sjunker, dock inte nödvändigtvis i samma utsträckning som kostnaden för banken gör det. Detta hänger delvis ihop med informationsasymmetri. En kund som inte har inblick i hur bankens kostnad beräknas kan omöjligen kräva en lägre kostnad på basis av att banken binder mindre kapital. Prisförhöjningar har en tendens att vara mer eller mindre bestående även om de faktorer som lett dem skulle röjas. Dock kommer detta självfallet även att påverkas av hur marknaden, det vill säga övriga finansiärer, agerar.
En ökad prissättning tar enligt empirin utöver den ovannämnda ratingen även uttryck i bland annat säkerhetskrav, lånemarginalsgranskningar och ökade låntagningsomkostnader.
Mer frekventa lånemarginalsgranskningar och en ökad möjlighet till dessa i lånevillkoren har sin utgångspunkt i bankens vilja att kontrollera sina kreditexponeringar. Striktare lånesäkerhetskrav ska även anses utgöra en prissättningseffekt som kan kopplas till Basel III och bankens vilja att säkerställa att dess kapitaltäckning är tillräcklig och regleringsenligt korrekt uträknad. En lånemarginalsgranskningsmöjlighet i lånevillkoren innebär i praktiken att banken vid en förändrad rating kan utkräva en ökad ränta. Det motsatta ter sig osannolikare, att banken frivilligt skulle kontakta kunden för att kräva mindre i räntebetalningar. Utöver detta ger lånevillkoren numera banken även möjligheten att påföra kunden övriga avgifter vilka banken inte kan undvika, ett praktexempel vore bankskatten.
Överlag har lånevillkoren blivit ofördelaktigare för gäldenärerna i och med att klausuler progressivt införts som berättigar banken att påföra avgifter mot kunden. Särskilt klausulen vid vanliga företagslån som stadgar att referensräntan som lägst är 0 % har eliminerat en hög andel av vad negativa referensräntor annars skulle inneburit för företagskunderna. Dessa klausuler ska anses vara produkter av både finansiell reglering (Basel III ± motpartsrisker) och medföljande striktare lönsamhetskrav i kombination med övriga makroekonomiska omständigheter. En konstellation av faktorer som utmynnat i lånevillkorsförändringar. Att
ämna avgöra vilken delfaktor som lett till någon viss andel förändringar är besvärligt i och med de inbördes orsakssamband som existerar dem emellan. De ökade lönsamhetskraven som en effekt av Basel III och dessas inverkan på prissättningen backas även upp av tidigare forskning av (Angelkort, et al., 2011).
Empirin är entydig om att lånesäkerhetskraven skärpts. Detta överensstämmer med tidigare forskning av (Financial Stability Board, 2019). Särskilt vad gäller värderingsprinciper och förfaranden av den pantsatta egendomen har trenden gått mot ökade krav och därmed ökade låntagningskostnader. Mot kunden har processen därmed blivit både dyrare och mer byråkratisk i och med ökade dokumentationskrav. Ökade dokumentationskrav medför kostnader som banken påför kunden i form av värderingar som kunden i regel blir tvungen att betala för. Oenigheten kring huruvida säkerhetskraven ökat i absoluta tal, eller huruvida det endast rör sig om en striktare granskning av den pantsatta egendomens verkliga värde samt ökad uppföljning av dennas värde kan förklaras. Förklaringen ligger i perspektiv, respondent ett befattar sig med hela SMF-segmentet. Relativt sett har säkerhetskraven för kreditexponeringar, medräknat dem större inte genomgått markanta förändringar, utöver en ökad differentiering olika rating-företag emellan. Däremot har kraven ökat både i absoluta tal och vad gäller dokumentationen vid mindre företagslån. Respondent två befattar sig enkom med dessa, och hennes perspektiv bygger på den förändring hon kunnat urskönja mot Nordeas minsta men volymmässigt största kundsegment. Vi kan utifrån detta utröna att säkerhetskraven särskilt vid mindre kreditexponeringar ökat i absoluta tal under samma tidsperiod som de införda dokumentationskraven trätt in i bilden.
Avseende prissättning har den stabila nettofinansieringskvoten haft en effekt på låntagningskostnaden. Det finns som tidigare påpekats sparsamt om tidigare forskning angående likviditetsnyckeltalens inverkning på SMF-låntagning. Studien pekar dock på att ökade inlåningskostnader i viss mån påförts kunderna. Det förblir ändå oklart hur och till vilken grad denna ökade kostnad fördelat sig på olika kundsegment. Empirin påtalar prisdifferentiering mellan olika segment, men intervjurespondenten kan inte säga hur den påverkat segment utanför Nordeas företagsbank. Det ter sig dock enligt empirin, närmare bestämt de ökade låntagningsomkostnaderna, sannolikt att det rör sig om en allmän prisökning som åtminstone inom företagsbanken fördelats olika på olika företagssegment.
Detta då dessa avgifter i mångt och mycket beräknas på basis av en procentuell andel av lånebeloppet, med en minimiDYJLIW RP ¼. Den stabila nettofinansieringskvoten har därmed nog ökat låntagningskostnaderna, men inte i någon uppenbart nämnvärt högre utsträckning för SMF-företag relativt övriga företagskundssegment. Det kunde ändå
argumenteras för att de de facto stigit mera för mindre företag med storleksmässigt mer ringa
ILQDQVLHULQJVEHKRY 'HWWD Gn HQ PLQLPLDYJLIW RP ¼ RIWD |YHUVWLJHU GHQprocentuella
andelen av det utfärdade lånet som debiteras för större kreditexponeringar. Åtminstone relativt sett, i absoluta tal prissätts förstås större lån högre, delvis även till följd av den ökade arbetsmängden dessa kräver av personalen. Dessa övriga avgifters syfte (som uppstår vid bland annat gjorda förändringar i amorteringsplanen, förtida amorteringar samt i samband med lånets lyft) är enligt empirin att täcka bankens kostnader, inklusive personalkostnader under tiden ärendet tar att handlägga. Att dessa stigit samtidigt som bankens egen finansiering stigit i pris stödjer tolkningen om att det rör sig om en allmän prisökning. Till vilka delar denna är beroende av Basel III och till vilka övriga faktorer såsom inflationen förblir dock oklart. Huruvida likviditetstäckningsgraden haft någon prissättningseffekt är inte heller något den insamlade empirin kan svara på. Denna avsaknad av visshet om dess direkta låntagningseffekter hos intervjurespondenterna finner som ovan nämndes sin motsvarighet i den tidigare forskningen som inte heller har något att säga om detta nyckeltals effekter angående finansiering.
Enligt insamlat data har SMF-stödfaktorn lett till betydliga inbesparingar på bankens sida.
Eftersom algoritmen som beräknar den aktuella lånemarginalen tar i beaktande kapitaltäckningen, och på grund av att ett lägre kapitaltäckningskrav genererar en lägre kostnad, kan vi härleda oss till att den haft en inverkan på prissättningen. Detta berättar empirin oss. På den punkten motsäger resultatet den tidigare forskningen som hävdat att inbesparingarna främst gått åt att bygga buffertar och inte alls påverkat finansieringsvillkoren som sådana (European Banking Authority , 2016); eller alternativt främst omdirigerats till finansiellt hälsosammare och större (medelstora) kunder (Mayordomo, et al., 2017). Det förstnämnda kompletteras av empirin som menar att lånemarginalerna i stort sett förblivit identiska alltsedan 2012 (att de granskas oftare innebär nämligen inte nödvändigtvis att de höjs, enbart att de är förblir aktuella vis-à-vis kundens rating). Det sistnämnda stöttas av empirin som ju påpekar att det inte är storleken som är avgörande. Å andra sidan motsäger inte empirin möjligheten till att buffertarna skulle byggts upp vid sidan om oförändrade inledande (vid tidpunkten då lånet förhandlas fram) lånemarginaler. Detta är ändå inte något empirin heller förmår backa upp, och förblir därmed en hypotetisk möjlighet.
11.3 Lånens löptider
Enligt empirin har särskilt fastighetsbranschen sett sina löptider sjunka. Detta är en bransch där lånen tidigare haft längre löptider än hos övriga branscher. Vi kan därmed utröna en allmän riktning mot en preferens för kortare lånematuriteter. På den här punkten både överensstämmer resultatet av empirin med tidigare forskning av (Financial Stability Board, 2019) samtidigt som den motsäger den. Detta då FSB:s studie de facto hade som hypotes att löptiderna skulle sjunka medan resultatet pekade på det motsatta. Det ska hållas i åtanke att FSB:s studie var global, detta arbetes finländska forskningsresultat kan utgöra en globalt sett statistisk avvikelse. Alternativt kan den globala riktningen i och med att den stabila nettofinansieringskvoten trädde ikraft 2019 ha lett till att hypotesen börjat överensstämma med verkligheten även globalt efter att studiens datamaterial samlats in.
Empirin pekar även på att större kreditexponeringar sett sina löptider sjunka relativt mer än mindre sådana. Detta kan tolkas på två sätt. En förklaring vore att större lån tidigare haft längre löptider än mindre kreditexponeringar, och att de under senare år sjunkande löptiderna har fört olika stora låns löptider närmare varandra. En annan, om än inte fullständigt ömsesidigt uteslutande förklaring, är att Nordea valt att förkorta större kreditexponeringar till kortare nivåer än för mindre sådana. Denna förklaring backas delvis av hur respondenten i intervju 1 lyfte fram hur särskilt större kreditexponeringars återbetalningstider sjunkit. En korrelation kan på den punkten utrönas mellan sådana kreditexponeringar vilka kan täckas av SMF-stödfaktorn (notera att de sänkta kraven för dess användningen är relativt nyligen implementerade i jämförelse med när Basel III stegvis började implementeras 2012/2013) jämte sådana för vilka Nordea tvingas täcka hela den riskviktade kapitalkostnaden. Även efter att SMF-stödfaktorns användning utökats till att enkom beakta omsättningskravet ska vi erinra oss om att diskonteringsmultipeln är mindre för kreditexponeringar som överstiger EUR 2,5 miljoner. Ett argument kunde därmed göras för att SMF-stödfaktorn påverkat lånens löptider, trots att varken tidigare forskning eller empiri (utöver antydande indicienivå) stöttar detta. Det kunde även förhålla sig så att större kreditexponeringar har korta löptider för att lönsamhetskraven uppsätter riskbaserade minimikrav för tillåtna kreditförluster kvartalsvis. Kreditförlustsreserveringar görs i kvartalsboksluten redan ett kvartal i förväg ± dessa skulle enligt denna logik inte få överstigas. Detta faktum stöttar inte direkt logiken bakom tanken om att SMF-stödfaktorn skulle vara påverkande, men stöttar däremot tanken om varför större kreditexponeringars löptider hålls korta. Man vill inte ha några otrevliga överraskningar.
Betydligt mer konkret än diskussionen ovan är dock den stabila nettofinansieringskvotens effekt på lönens löptider. Empirin stöttar tanken om att dyrare inlåning och tvånget om att den långsiktiga inlåningen ska täcka den långsiktiga utlåningen även påverkar prissättningen. Empirin påtalar att lånens löptider relativt nyligen (jämfört med kapitaltäckningskraven) har stigit i viktighet i algoritmen som beräknar lånets kostnad. Detta överensstämmer med det faktum att den stabila nettofinansieringskvoten rent regleringsefterlevnadsmässigt sett blev aktuell först 2019 (Basel Committee on Banking Supervision, 2019). Detta faktum går emot tidigare forskning av (Financial Stability Board, 2019) som snarare funnit att lånens löptider gått upp. Intressant nog ter sig empirins fynd rent intuitivt bättre överensstämma med vad Basel III stadgar än tidigare forskning. Här ska vi dock notera att Financial Stability Boards studie från 2019 tidsmässigt behandlar en längre tidsperiod som för merparten täcker tiden innan den stabila nettofinansieringskvoten trädde in i bilden. Det faktum att det geografiska området studien behandlade var global kan också
Betydligt mer konkret än diskussionen ovan är dock den stabila nettofinansieringskvotens effekt på lönens löptider. Empirin stöttar tanken om att dyrare inlåning och tvånget om att den långsiktiga inlåningen ska täcka den långsiktiga utlåningen även påverkar prissättningen. Empirin påtalar att lånens löptider relativt nyligen (jämfört med kapitaltäckningskraven) har stigit i viktighet i algoritmen som beräknar lånets kostnad. Detta överensstämmer med det faktum att den stabila nettofinansieringskvoten rent regleringsefterlevnadsmässigt sett blev aktuell först 2019 (Basel Committee on Banking Supervision, 2019). Detta faktum går emot tidigare forskning av (Financial Stability Board, 2019) som snarare funnit att lånens löptider gått upp. Intressant nog ter sig empirins fynd rent intuitivt bättre överensstämma med vad Basel III stadgar än tidigare forskning. Här ska vi dock notera att Financial Stability Boards studie från 2019 tidsmässigt behandlar en längre tidsperiod som för merparten täcker tiden innan den stabila nettofinansieringskvoten trädde in i bilden. Det faktum att det geografiska området studien behandlade var global kan också