Såsom nämndes i kapitel 3.1 saknar Baselkommittén verkställande befogenheter och att implementeringen faller på medlemsstaternas axlar. I Europa skedde detta, om vi kort upprepar, i formen av direktivet CRD IV och förordningen CRR (i praktiken är dessa i praktiskt tillämpningsavseende komplementära, därav följer benämningen CRD IV-CRR).
Frågan blir då en om till vilken grad verkställandet inom den Europeiska unionen överensstämmer med den egentliga Basel III-överenskommelsen. Samt vari och varför dessa avvikelser går att finna. Frågan om varför kan egentligen enkelt besvaras med att Basel III måste anpassas för att överensstämma med befintlig lagstiftning och övriga regler som unionen omfattas av. Det existerar delområden där unionslagstiftningen och övriga praktiska spörsmål inte direkt tillåter en ordagrann implementering av Basel III. Den största enskilda skillnaden är, att till skillnad från Basel III som endast var ämnad att gälla för internationellt aktiva banker, har EU stadgat att samtliga europeiska banker ska leva upp till de nya kraven. Detta på grund av att europeiska banker om de så vill kan idka verksamhet i övriga unionsstater. Utöver detta har EU skapat en single rule book som gäller samtliga unionsstater. Självbestämmanderätten återfinns förvisso fortfarande i viss mån, men länderna kan exempelvis inte införrätta kontracykliska kapitalbuffertar som i alltför hög grad avviker från övriga länder. Det finns även några mindre skillnader vid beräkningen av likviditetstäckningsgraden, närmare bestämt hur likvida vissa tillgångar kan anses vara.
Trots att de större avvikelserna beträffande bland annat ersättningspolitik, företagsstyrning
och transparens inte kan anses relevanta för detta arbete bör det dock poängteras att det går att återfinna olikheter på dessa punkter (Europeiska Kommissionen, 2013).
5 Beräkning av kapitalkostnad och SMF-stödfaktorn
Det finns även olikheter i hur CRD IV-CRR-paketet i motsats till Basel III premierar interna riskbedömningsmodeller vad avser kreditexponeringsrisken framom standardiserade sådana (Niemeyer, 2016). Detta kunde hypotetiskt, särskilt i kombination med det SMF-specifika tillägget i artikel 1531 av CRR kunna ha en betydande inverkan på bankers långivningsincitament till SMF-kundsegmentet Resonemanget kring införandet av detta nominellt tillfälliga men tillsvidare ikraftvarande tillägg till CRR var att ämna råda bot på en situation där striktare kapitaltäckningskrav skulle agera kvävande på deras vilja att utfärda de allmänt vedertaget riskablare SMF-lånen (European Banking Authority , 2016).
Företag inom SMF-segmentet anses i allmänhet vara mindre utsatta för systematiska risker (en kreditförlust vid fallissemang har en lägre sannolikhet att utlösa ytterligare fallissemang).
Följaktligen blir resonemanget då att även kreditexponeringar gentemot dem borde beakta detta faktum. Emedan den allmänna regleringsenliga kapitaltäckningsnivån som för samtliga kreditexponeringar ligger på 8% måste vi nu erinra oss den av kärnprimärkapital bestående kapitalkonserveringsbufferten om 2,5% vilket ju de facto innebär att kapitaltäckningen i praktiken blir 10,5%. SMF-kreditexponeringarnas lägre systematiska risk beaktas genom att dividera den regleringsenliga kapitaltäckningsnivån med kapitaltäckningsnivån adderad med kapitalkonserveringsbufferten.
- Formel för beräkning av SMF-kapitalreduktionsfaktorn
1 Artikel 153 i CRR stipulerar att företag inom SMF-segmentet kan få sin riskvikt (RW) diskonterad med en kapitalreduktionsfaktorsmultipel (SMF-stödfaktorn) om 0,7619 förutsatt att följande förutsättningar uppfylls:
1. Exponeringen (ur långivarens perspektiv) är riktad gentemot ett företag utan obetalda betalförpliktelser (at default)
2. Gäldenären är ett SMF-företag enligt Europeiska Kommissionens rekommendationsdefinition, nämligen har en omsättning som understiger EUR 50 Miljoner. Omsättningsnivån skall dock ersättas med balansomslutningen (Eur 43 Miljoner) såvida omsättningen inte kan anses vara en betydande indikator avseende företagets storlek.
3. Gäldenärens totala ansvarsförbindelser gentemot långivaren, dess moder- eller koncernbolag får ej överstiga EUR 1,5 Miljoner
(Financial Stability Board, 2019) (EU, 2019)
o 8% / 10,5% = 0,7619 (Mayordomo, et al., 2017)
Kapitalreduktionsfaktorn är ur Basel III-perspektiv av betydande relevans, då det ju utifrån tillgångens riskvikt är som kreditexponeringens riskviktade kapitalkostnad beräknas (se kapitel 4.1) (European Banking Authority , 2016).
Visualisering av kapitalkostnadsberäkningarna följer
- Standardiserad metod vid företagslånsklassade SMF-kreditexponeringar:
o Riskviktad kapitalkostnad = Exponering vid fallissemang (EAD) * regleringsenlig riskvikt (20%-150%) * 8%
- IRK (grundläggande intern riskklassificeringsmetod) vid företagslånsklassade SMF-kreditexponeringar:
o Riskviktad kapitalkostnad = Exponering vid fallissemang (EAD) * regleringsenlig riskviksfunktion (PD * LGD * EAD * M) * 8%
Där:
- PD: Probability of Default (sannolikhet för betalningsförsummelse) - LGD: Loss Given Default (förlust vid betalningsförsummelse) - EAD: Exposure at default (exponering vid betalningsförsummelse) - M: Maturity (löptid)
(European Banking Authority , 2016)
Ur formlerna ovan kan vi utröna följande faktum: beroende på vilka siffror som läggs in i formlerna kan kapitalreduktionsfaktorn hypotetiskt ha en betydande reell inverkan på den riskvägda kapitalkostnaden. Vi kan ytterligare härleda oss till följande slutsats: IRK modellen erbjuder mer frihet för bankerna att, ur sitt perspektiv, optimera kapitalkostnaderna. Faktumet att det europeiska CRD IV-CRR paketet i högre utsträckning tillåter användning av IRK-metoden är en för detta arbetes del en väsentlig
avvikelse från Basel III:s rekommendationer. Det måste även beaktas att tillämpningen av informationen i detta kapitel kan avvika beroende på huruvida företagslånet klassificeras som privatpersonslån eller företagslån. Exponeringar gentemot mindre företag kan nämligen enligt BASEL III klassas som antingen privatpersons- eller företagslån, varav de förstnämnda i regel föranleder lägre riskvikter. Artikel 147(5) i kapitalkravsförordningen CRR stipulerar att de aggregerade depositionerna för sådana företag borde understiga EUR 1 miljon. Men då ingen övervakning om detta i praktiken sker är det de facto upp till bankerna att fatta sina enskilda beslut angående denna fråga.
Notera att både lån som klassas som privatpersonslån respektive företagslån kan utnyttja kapitalreduktionsfaktorn, skillnaden ligger snarare i vilken riskvikt den tillämpas på.
Exempel följer. Notera att idén här inte nödvändigtvis är att läsaren ska förstå hur IRK-metoden fungerar. Men snarare få en inblick i hur mycket mer flexiblare och handlingsfrihetsgivande metoden är givet att bankerna, med vissa restriktioner, får bygga upp sina egna modeller snarare än prompt pådyvlas fasta riskvikter à la SA-metoden.
Notera dock att tillämpade IRK-modeller inom Europa måste godkännas av den övervakande myndigheten, nämligen ECB.
Riskvikter enligt SA-metod
- Företagsklassade kreditexponeringar gentemot SMF-segmentet
o Riskklassificerat företag Æ Riskvikt enligt företagsrating: 20 %-150 % o Icke-riskklassificerat Æ Riskvikt 85 %: Æ
Notera: om ej SMF: 100%
- Privatpersonsklassade kreditexponeringar o Alltid 75%
Riskviktsfunktioner enligt den grundläggande IRK-metoden - OBS: R = tillgångsskorrelationskoefficient
Figur 7 – Formel för riskvikt vid företagsklassade lån enligt IRK (CRR 153)
- Företagsklassade kreditexponeringar gentemot SMF-segmentet
o R = 12% - 24% (men vid applicerad storleksjustering Æ 8% - 20%)
Figur 8 - Formel för tillgångskorrelationskoefficienten med beaktad storleksjustering (CRR 153)
- Privatpersonsklassade kreditexponeringar
Figur 9 – Formel för riskvikt vid privatpersonklassade lån enligt IRK (CRR 154)
o Icke-rullande lån med fast egendom (mark- eller fastighetsegendom) som säkerhet Æ R = alltid 15%
o Rullande lånekrediter Æ R = alltid 4%
o ´gYULJD´ Æ R = 3% - 16%
Figur 10 - Formel för tillgångskorrelationskoefficient vid övriga privatpersonsklassade lån (European Banking Authority, 2016).
För att sammanfatta: Riskvikterna kan variera en hel del olika metoder och lånklasser emellan. Trots denna variation vad gäller procentsatser och beräkningspraxis förblir deras syfte dock emellertid identiskt avseende syfte. Nämligen tillvaratagandet av kreditexponeringarnas riskviktade kapitalkostnader för beräkningen av de regleringsenliga kapitaltäckningskraven. Kapitalkravsförordningen (CRR) tillåter banker inom EU (och det europeiska ekonomiska samarbetsområdet) att i betydligt högre utsträckning än vad den ursprungliga Basel III-texten rekommenderar användandet av IRK-metoden framom SA-metoden vid beräkningen av den (kredit)riskvägda kapitalkostnaden för tillgångar.
Kapitalkravsförordningen tillåter dessutom vid SMF-lån en multiplikation av den riskviktade tillgångskostnaden med kapitalreduktionsfaktorn om 0,7619 vid avgörandet av den slutliga kapitalkostnaden. Det måste även påpekas att vi i föregående kapitel enbart behandlat den grundläggande IRK-metoden (vilket i praktiken bland annat innebär att LGD på basis av olika parametrar fastställs utifrån tal som CRR anger) Avancerade IRK-metoder tillämpas ändå i vissa fall av banker, förutsatt övervakande myndigheters tillstånd, för vissa exponeringar (ex. branschspecifika modeller). Detta faller dock utanför ramen för detta arbete.
6 Finnveras borgensförbindelser
Små- och medelstora företag kan i Finland ansöka om tre olika slags statsbackade borgenstyper för att underlätta tillgängligheten till finansiering. Nämligen begynnelseborgen för nya företag, SMF-borgen för etablerade företag och Finnveras allmänna borgen för situationer där förutsättningarna för de två förstnämnda inte uppfylls. Vissa begränsningar gäller för samtliga borgensförbindelsers del. Branscherna egentligt lantbruk, skogsbruk och grynderentreprenad inom byggnadsbranschen kan inte anhålla om Finnveras borgensförbindelser. Samtliga borgensförbindelser ansöks via banken. Numera kan även finansiären direkt ansöka om dem. Det är upp till finansieraren att, beroende på borgensförbindelse i fråga, bedöma företagets verksamhetsförutsättningar och tillväxtorientering. För samtliga typer av Finnveras borgensförbindelser gäller att företaget, ansvarspersonerna och ansvarspersonernas personföretagskopplingar saknar betalstörningsanmärkningar. Kopplingar till aktiebolag med betalanmärkningar är inget hinder. Kopplingar till konkursförsatta aktiebolag utgör dock ett hinder (Finnvera, u.d.).