TUU-01-007 2502000
2502000
2503000
2503000
2504000
2504000
6678000 6678000
6679000 6679000
6680000 6680000
6681000 6681000
6682000 6682000
0 500 m
Karttatuloste © Geologian tutkimuskeskus
Pohjakartta © Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10
Suojelualueet © Suomen Ympäristökeskus ARVOKKAAT TUULI- JA
RANTAKERROSTUMAT
Natura 2000 -alue Tuura -alue
NEITSYTLINNA
Tietokantatunnus: TUU-01-007
Pinta-ala: 44,7
Korkeus: 105
Alueen suhteellinen korkeus: 35
Geologia
Neitsytlinnan kohde kuuluu I Salpausselkään, joka Lohjanharjulla kulkee lounaasta itäkoilliseen. Lohjanharjulla sijaitsevat myös Lohjan peruskarttalehden korkeimmat maastokohdat, 112 ja 117 metriä mpy, ja Neitsytlinnan alueen korkein kohta on lähellä näitä, noin 105 metriä mpy. Mannerjäätikkö perääntyi I Salpausselän vyöhykkeestä
luoteeseen noin 12 500 vuotta sitten. Salpausselkien synnyn aikaan mannerjäätikön reuna pysytteli paikoillaan useita satoja vuosia. Lohjanharju on kohtisuoraan mannerjäätikön kulkusuuntaa vastaan. Jäätikön edustalla oli Baltian jääjärvi, joka edustaa Itämeren historian varhaisinta vaihetta. Lohjanharjun muodostuessa jääjärven pinta ei ollut vielä noussut korkeimpaan asemaansa (noin 145 - 150 metriä mpy), joten toisiinsa kiinni kasvaneet, vedenpinnan silloiseen tasoon kerrostuneet deltat ovat tällä alueella vajaat 120 metriä nykyisestä merenpinnasta. Monien tutkijoiden mukaan tätä, muuallakin Salpausselkävyöhykkeessä havaittua vedenpinnan tasoa sanotaan g-tasoksi. Korkeimmillaan Baltian jääjärven pinta oli mannerjäätikön painamaan maanpintaan nähden noin 150 metriä nykyistä merenpintaa
korkeammalla. Siten Lohjan alue jäi mannerjäätikön sulaessa kokonaan veden peittoon. Lohjanharjun korkeimmat kohdat ovat ilmeisesti huuhtoutuneet matalammiksi myöhempien Itämeren vaiheiden aikana. II Salpausselän muodostumisen jälkeen Baltian jääjärven pinta laski 25 - 28 metriä Yoldiameren ja silloisen valtameren tasoon.
Maankohoamisen seurauksena alue paljastui veden peitosta nopeasti. Yoldiameren ja sitä seuranneen Ancylusjärven aikaisia rannan merkkejä ja toistensa alapuolella olevia muinaisrantoja on Neitsytlinnan kohteessa nähtävissä useita.
Lohjanharjun rinteillä on eniten muinaisrantahavaintoja 112, 101, 93-94, 85 ja 68-69 metrin korkeuksilla.
Lohjanharju on mm. Turun yliopiston geologian laitoksen eräs opetuskohde. Neitsytlinnan luontokohde on kymmenisen metriä korkea, kivistä ainesta oleva kumpu (Glückert 1963, Saarnisto 2000, Kukkonen et al. 2002).
Biologia
Lohjanharju on varsin karu verrattuna esimerkiksi Etelä-Hämeen harjuihin (Pykälä ja Uotila 1987). Rinne- ja lakipuusto ovat lähinnä varttunutta, kuivahkon kankaan, kuusialikasvoista männikköä. Neitsytlinnan lakiosa on puhdasta männikköä ja paikoin laella on myös pienialaisia mäntyalikasvoksia ja lehtipuuvesakoita. Neitsytlinnan etelärinteellä ja myös pohjoisemmalla laella on pienialaisesti harvinaista häränsilmä-puolukkatyyppiä (HyVT) (Pykälä ja Uotila 1987). Aivan luoteisrinteen alaosassa puusto vaihettuu korkeaksi tuoreen kankaan kuusikoksi. Männikön aluskasvillisuus muodostuu lähinnä mustikka-, puolukka- ja kanervavarvikosta. Paikoin seassa on kielo- ja sikojuurilaikkuja. Polkujen varsilla ja paisterinteillä kasvaa paikoin ahomansikkaa, kangasajuruohoa (NT),
kanervisaraa, keltatalvikkia, kissankäpälää (NT), sianpuolaa ja pieniä maitohorsmalaikkuja. Häränsilmää, kalliokieloa ja tammen taimia on yksittäin tai pienininä ryhminä siellä täällä. Harjukasveista alueella on havaittu myös masmalo, sarjatalvikki (NT), muista lajeista keltanokitkerö ja kiiltotuhkapensas (Pykälä ja Uotila 1987). Pohjakerros on seinäsammalvaltaista. Alueen pohjoisosassa on kastikkavaltaista aluskasvillisuutta. Neitsytlinnan aluskasvillisuus on mustikka- ja kielovaltaista. Rinteillä on myös laajoja kalliokielokasvustoja ja lampaannataa. Aivan lakiosa on kulunutta ja laelle johtaa polkuja viidestä suunnasta. Alueen ulkoilureittien lisäksi mäellä on runsaasti metsäpolkuja.
Maisema ja muut arvot
Lohjanharju ja Neitsytlinnan kohde kohoavat korkeana reunamuodostumana Lohjanjärven yläpuolelle. Rinteillä sijaitsevat rantaterassit erottuvat selkeästi, aivan kuin suurina porrastasanteina. Kasvillisuuden niin salliessa avautuu alueelta paikoitellen luonnonkaunis maisema Lohjanjärvelle. Neitsytlinnan alueella on runsaasti Lohjan kaupungin opastettuja retkeily- ja lenkkeilypolkuja. Lohjanharju on tärkeää pohjavesialuetta. Neitsytlinna sijaitsee kokonaan Lohjanharjun ja Ojamonkankaan Natura-alueella (FI0100031).
Sijainti: Muodostuma sijaitsee Lohjanharjulla, Hanko-Hyvinkää-tien pohjoispuolella, Metsolan hautausmaalta lounaaseen.
ha
m m mpy.
Muodostuma: Rantakerrostuma
Arvoluokka: 3
Muodon suhteellinen korkeus: 5 m
Karttalehti:
Kirjallisuus:
Lohja
2041 01 2032 03
Glückert, G. 1963. Lohjanharjun ja sen ympäristön muinaisrannoista. Pro Gradu - tutkielma. Geologian tutkimuskeskus, arkisto.
Kukkonen, M., Stén, C.-G. & Juntunen, R. 2002. Lohjan kartta-alueen maaperä. Maaperäkartta 1 : 20 000 selitys.
Karttalehti 2041 01. 10 s. Geologian tutkimuskeskus.
Pykälä J., Uotila P. 1986 Lohjan kaupungin harjualueen kasvisto ja kasvillisuus. Länsi-Uudenmaan seutukaavaliitto.
Saarnisto, M. 2000. The last glacial maximum and the deglaciation of the Scandinavian Ice Sheet. In: Sandgren, P.
(ed.) Environmental changes in Fennoscandia during the Late Quaternary. LUNDQUA Report 37. Lund: Lund University, 26-31.
NEITSYTLINNA
Databaskod: TUU-01-007
Areal: 44,7
Höjd: 105
Områdets relativa höjd: 35
Geologi
Objektet Neitsytlinna hör till Första Stängselåsen som vid Lojoåsen löper från sydväst till ostnordost. På Lojoåsen finns också de högsta punkterna i terrängen på Lojos grundkartblad, 112 och 117 m ö.h., och nära dessa den högsta punkten i Neitsytlinna-området, cirka 105 m ö.h. Inlandsisen drog sig tillbaka från Första Stängselåsens zon till nordväst för cirka 12 500 år sedan. Då Stängselåsarna uppkom stannade inlandsisens rand på samma ställe i flera hundra år. Lojoåsen ligger vinkelrätt mot inlandsisens rörelseriktning. Framför isen låg Baltiska issjön som
representerar Östersjöns tidigaste stadium. Då Lojoåsen formades hade issjöns yta inte ännu stigit till sin högsta nivå (cirka 145 - 150 m ö.h.), och därför är de hopvuxna deltaområden, som avlagrats vid det dåtida vattenståndet, här knappa 120 meter från det nuvarande havsvattenståndet. Många forskare kallar denna nivå, som också påträffats på andra ställen i Stängselåszonen, g-nivån. Som högst låg Baltiska issjöns nivå i förhållande till den av inlandsisen nertryckta markytan cirka 150 meter högre än det nuvarande havsvattenståndet. Sålunda blev Lojoområdet helt under vatten då inlandsisen smalt. Lojoåsens högsta ställen har uppenbarligen slitits lägre av vågsvall under Östersjöns senare stadier. Efter att Andra Stängelåsen hade formats sjönk Baltiska issjöns yta med 25 - 28 meter till Yoldiahavets och det dåvarande världshavets nivå. Som ett resultat av landhöjningen steg området snabbt ur havet. I Neitsytlinna ser man många tecken på stränder och nedanför varandra belägna fornstränder från Yoldiahavsstadiet och det därpåföljande Ancylussjöstadiet. På Lojoåsens sluttningar finns de flesta observationerna av fornstränder på nivåerna 112, 101, 93 - 94, 85 och 68 - 69 meter. Lojoåsen är undervisningsobjekt för bl.a. geologiska institutionen vid Åbo universitet. Naturobjektet i Neitsytlinna är en cirka en tio meter hög höjd av stenmaterial (Glückert 1963, Saarnisto 2000, Kukkonen et al. 2002).
Biologi
Lojoåsen är rätt karg jämfört med till exempel åsarna i Södra Tavastland (Pykälä och Uotila 1987). Trädbeståndet på sluttningarna och krönet är främst mogen tämligen torr talldominerad moskog med en underväxtlighet av gran.
Neitsytlinnas krön är ren tallskog och ställvis finns också små underväxtlighetsbestånd av tall och lövträdsskott. På Neitsytlinnas södra sluttning och även på det mera nordliga krönet finns på ett litet område den sällsynta slåtterfibbla- lingontypen (HyVT) (Pykälä och Uotila 1987). Alldeles i den nedre delen av den nordvästra sluttningen övergår trädbeståndet i en hög frisk grandominerad moskog. Tallskogens undervegetation består närmast av blåbärs-, lingon- och ljungris. Ställvis finns också fläckar av liljekonvalj och svinrot. Längs stigarna på de solexponerade sluttningarna växer ställvis smultron, backtimjan (NT), backstarr, grönpyrola, kattfot (NT), mjölon och små fläckar av duntrav.
Slåtterfibbla, getrams och ekplantor växer enskilt och i små grupper här och där. Av åsväxterna har här också påträffats getväppling, ryl (NT), av övriga arter bitterfibbla och häckoxbär (Pykälä och Uotila 1987). Bottenskiktet domineras av väggmossa. I områdets norra del finns rördominerad undervegetation. Undervegetationen i Neitsytlinna domineras av blåbär och liljekonvalj. På sluttningarna finns också stora getramsbestånd och fårsvingel. Det högsta krönet är slitet och dit leder stigar från fem håll. Förutom områdets friluftsleder finns det talrika skogsstigar på backen.
Landskap och andra värden
Lojoåsen och objektet Neitsytlinna reser sig som en hög randformation ovanför Lojo sjö. Sluttningens strandterasser avtecknar sig tydligt, som om de vore stora trappavsatser. När växtligheten tillåter öppnar sig en naturskön vy mot Lojo sjö från vissa ställen i området. I Neitsytlinna-området har Lojo stad talrika guidade vandrings- och
motionsstigar. Lojoåsen är ett viktigt grundvattenområde. Neitsytlinna ligger i sin helhet i Natura-området Lojoåsen och Ojamonkangas (FI0100031).
Läge: Formationen ligger på Lojoåsen, norr om Hangö-Hyvinge-vägen, mot sydväst från Metsola begravningsplats.
ha
m m ö.h.
Formation: Svallavlagring
Värderklass: 3
Formationens relativa höjd: 5 m
Kartblad:
Litteratur:
Lojo
2041 01 2032 03
Glückert, G. 1963. Lohjanharjun ja sen ympäristön muinaisrannoista. Pro Gradu - tutkielma. Geologian tutkimuskeskus, arkisto.
Kukkonen, M., Stén, C.-G. & Juntunen, R. 2002. Lohjan kartta-alueen maaperä. Maaperäkartta 1 : 20 000 selitys.
Karttalehti 2041 01. 10 s. Geologian tutkimuskeskus.
Pykälä J., Uotila P. 1986 Lohjan kaupungin harjualueen kasvisto ja kasvillisuus. Länsi-Uudenmaan seutukaavaliitto.
Saarnisto, M. 2000. The last glacial maximum and the deglaciation of the Scandinavian Ice Sheet. In: Sandgren, P.
(ed.) Environmental changes in Fennoscandia during the Late Quaternary. LUNDQUA Report 37. Lund: Lund University, 26-31.
