D E N 1 2 S E P T E M B E R
DG
och d ö d 1
Enkla och dock gåtfulla, missförstådda ord!
När den sista sucken flyr från det flämtande bröstet, när det bristande hjertat slår sitt sista slag, när ögats glans för
svinner och örat blir känslolöst för de ömma hvisknin- garne, då ljuder det hemska ordet ” död!” från de sörjandes läppar.
Men är det verkligen respirationens regelbundna förlopp, blodets ostörda gång genom hjertats kamrar, nervernas känslighet och andra det animala lifvets yttringar, som utgöra
mennislccins lif, så att dettaslutar, när de förra upphöra?
Det är ej fråga om andens lif efter döden, om den individuella odödlighet i okända verldar, som utgör den frommes hopp. Frågan är, om menniskans lif p å jorden har samma gräns som djurens?
N e j!
Det menskliga lifvet arbetar först då inom den animala organismen, när ideer födas, tankar knyta sig till .tankar och handlingen griper tag i händelsernas roder. Först då lefver menniskan ett verkligt lif, när hon träder i tjenst som lots hos verldars styresman och efter hans vilja hjelper till att styra en af de farkoster -H om än den allra minsta af dem — på hvilka menskligheten föres fram öfver tidernas haf.
Menniskans lif är hennes gerning.
Och på arten af menniskans lifsgerning beror det, om och huru länge hon skall öfverlefva sin kroppsliga varelse.
Detta: att lefva i sina verk är ej detsamma som att vara upp
tecknad på historiens blad. Der läsas många namn, som visserligen ihågkommas, men hvilkas egare icke skapat sig ett varaktigt lif i mensk- lighetens utvecklings gång. Deras tankar och ideer hafva varit bländ- sken eller falska fyrar, och handen, som fattade rodret, ville sätta orätt kurs. Men handen rycktes bort, bländskenet slocknade — och mannen och hans verk voro* begge döda!
Deremot finnes det mången, som verkat i det tysta och obemärkta, som samtiden knappt känt, som efterkommande glömt, men hvars lifs
gerning går befruktande genom tiderna, om ock fortfarande i det fördolda.
Det är endast folkens stora andar förbehållet att skapa verk, i och genom hvilka de lefva ett odödligt lif midt ibland sitt folk, på samma gång de outplånligen rista sitt namn i häfderna.
Till dessa odödliga, aldrig glömda hör P E R B R A H E . Under ett fjerdedels årtusende har han lefvat och verkat i Finlands bygder genom den lifsgerning han under några korta år här utförde, och ingen skådar den dag, då hans verk förlorar sin lifskraft, eller hans namn försvinner
ur folkets hågkomst. . . .
Då Per Brahes minne i dag endrägteligen firas i alla delar af vårt land, utgör detta ett tacksamt erkännande icke blott af hvad han varit utan hvad han fortfarande är för vår kulturutveckling. Och när hans stod en gång reses, sker det för att inför alla folk och alla tider vittna om att det finska folket under skiftande tiders strider och öden dock håller fast vid sina stora minnen och låter nutid knyta samman forntid och framtid.
Genom det finska universitetet är Finlands nuvarande literatur och konst ett verk af Per Brahe.
Det syntes (derföre den komité — ” Brahestods-komitén” !— , som låtit maningen utgå, att i alla landsändar af vårt fädernesland fira den tvåhundrade årsdagen efter Per Brahes död med fester till förmån för Brahestodsfonden, att dessa fester på ett värdigt sätt skulle illustreras genom en festtidning, hvartill landets framstående skriftställare och konst
närer skulle lemna bidrag.
Denna tanke är nu, tack vare det välvilliga tillmötesgående komitén rönt och det varma intresse för brahestodsplanen, som i landet finnes, förverkligad, om ock ej så fullständigt, som komitén önskat. Läsaren skall här med komitén beklaga frånvaron af några namn, hvilka räknas bland de främsta i samtidens literatur och konst. Men då afslagen i de flesta fall åtföljts af försäkran om sympatier för företaget, så får detta trösta läsaren, liksom det gjort motgången lättare att bära för komitén.
De namn och de bidrag, komitén varit nog lycklig att kunna sam
manföra på efterföljande sidor, äro också mer än tillräckliga att på det sätt, som i en festtidning är möjligt, lemna en i spridda konturer ut
kastad bild af Finlands nuvarande litterära och konstnärliga lif — frukten af det frö Per Brahe sådde.
Ett sådant
” Per Brahes Minne”är det komitén velat åstad
komma. Med större anspråk uppträder ej detta festblad.
Ern6t Rönnbäck.
Per B rah e, Finlands generalguvernör.
1637—1640.
iand de många medlemmar af Brahe- slägten, hvilka i Sverige förskaffat sig ryktbarhet i fält, som statsmän eller vid rådsbordet, intages det utmärktaste rummet af riksdrotsen grefve Per Brahe, vanligen kallad Per Brahe den yngre, till åtskilnad från sin farfader af samma namn. Hans verksamhet, i många rigtningar betydelsefull för hela den svenska staten, var isynnerhet i Finland stor
artad och välsignelserik. Redan under hans lifs- tid erkände det finska folket tacksamt hvacl han för detsamma verkat; den*tid af 200 år, som sedan hans död förgått, har låtit hans förtjenster i ännu renare och klarare ljus framstråla. Att såsom sig borde skildra hans mångsidiga verk
samhet förbjuda både förmåga och utrymme: här vilja vi blott gifva en kort öfversigt af hans lif och verksamhet intill dess han om sommaren 1640 lemnade vårt land och dervid förnämligast fästa oss vid livad han i Finland uträttat.
Per Brahe den yngre föddes den 18 februari 1602 på Rydboholms sätesgård i Upland. Hans slägt var bland de förnämsta och rikaste i Sve
rige. Hans fader, riksrådet grefve Abraham Brahe var sonson till Gustaf Vasas syster; hans moder, friherrinnan Elsa Gyllénstjerna ledde sina anor från konung Karl VIII. Rikedomen hade förvärfvats genom förfädrens idoghet och konun
gars frikostighet. Uppvuxen ansåg Per Brahe sin börd, hvilken han högt uppskattade, vara en till sig stäld maning att verka i fäderneslandets tjenst, och rikedomen medel att dertill göra sig värdig.
Sedan han i hemmet under enskilde lärares led
ning blifvit »uppfostrad i gudsfruktan och andra kristliga och lofliga öfningar», utbildade han sig genom resor i främmande land, derunder han öfver tvenne år studerade i Giessen och längre än ett år vid universitetet i Strassburg. Under sysselsättningen med vetenskaperna förglömde han ej de öfningar, ridande och fäktning, hvilka i främsta rummet ansågos pryda adelsmannen, den borne krigaren. Efter återkomsten till hemlandet antogs han af konung Gustaf Adolf till kammar
herre samt åtföljde honom på fälttågen i Tysk
land. Gustaf Adolf värderade Per Brahe för hans tapperhet och lugna mod samt utnämnde honom redan år 1628 till öfverste för Smålands rege
mente till häst; men ännu mer förvärfvade sig grefven sin store konungs ynnest genom sitt all
varliga, redbara väsende, sin rättskänsla, sin arbetskraft, sin förmåga i tal och skrift samt sina djupa insigter. Dessa egenskaper gjorde att konungen allt mer och . mer började använda Per Brahe i betydande civila befattipngar. År 1628 utsågs denne till lagman i Vermland, Bergslagen och Dalar ne; vid de vigtiga riksdagarne 1629 och 1630 ledde han som landtmarskalk adelns för
handlingar; sistnämnda år upphöjdes hanjem väl till riksråd. Äfven lofvade konungen att fram
deles bekläda honom med rikets högsta värdig
het, riksdrotsembetet, hvilket innehades af den' åldrige grefve Magnus, Per Brahes farbroder, samt lät honom derföre mot slutet af år 1631 intaga en plats bland assessorerne i Svea hofrätt.
Efter konungens död på Liitzens fält var det naturligt att rikskanslern Axel Oxenstjerna blef den egentlige ledaren af Sveriges öden. Ingen kunde komma upp mot honom i karaktersfasthet, frihet från ståndsfördomar, omfattande stats- mannablick, rikedom på utvägar att reda staten ur svåra förhållanden; mgen hade till den bort
gångne monarken stått i så innerligt förhållande som han, eller kände som han alla Gustaf Adolfs planer. Men. klart- var äfven att Oxenstjernas styrelse, likasom hvarje annan, skulle framkalla en opposition; denna slöt sig kring Per Brahe, hvilken i många frågor, särskildt i de, som rörde adelns rättigheter, hvilkas ifrige förfäktare Per Brähe var, hyste olika åsigter med kanslern.
Dessutom ansåg Brahe sig personligen kränkt, då efter farbroderns död, 1633, icke han utan en broder till kanslern blef vald till riksdrots samt kände sig förolämpad öfver den skärpa och bitterhet, hvarmed Axel Oxenstjerna uttalade sitt ogillande af det stillestånd, grefven år 1635 af- slutat med Polen, ehuru detta fördrag i Sverige väckte allmän belåtenhet. Då misshälligheten mellan de begge utmärkta personligheterna ej på annat sätt kunde häfvas, beslöt regeringen att gifva Per Brahe en verkningskrets der han fritt och utan inskränkning kunde, till rikets nytta an
vända sina stora egenskaper.
Den 7 juni 1637 utsågs Per Brahe till gene
ralguvernör öfver Finland, Aland och begge Ka-
relerne, det vill säga öfver hela det nuvarande Finland, med undantag af Österbotten, hvilket landskap vid denna tid ännu räknades till Sverige.
Per Brahe var då i blomman af sin ålder, 35 år gammal och emottog embetet väl med misstro
ende till sin förmåga att
meå framgång verkabland ett folk, hvars språk han icke förstod, men derjemte med gladt mod och med den fasta före
sats att uppbjuda alla sinadcrafter till fullgörande af sitt höga kalls pligter.
Den 25 november nyssnämnda år anlände han till Åbo och qvardröjde i vårt land till den 7 augusti 1640, således närmare tre år. A f denna tid använde han öfver ett år på resor till alla delar af landet, besökande till och med orter, dit aldrig förr någon högre embetsman kommit.
Sålunda lärde han sig att känna Finland och det finska folket. Hvad som härvid först slog honom med häpnad var landets naturliga förmå
ner; dess öfverflöd på skog, fisk, fogel och pels- verk. Om dess hjelpkällor tillbörligen begagnades, yttrade han, kunde det jemföras med ett bland icke de mindre konungarikena i Europa. Der
jemte förvånades Brahe öfver folkets natur, dess råhet och grofhet, dess lätja och håglöshet samt dess böjelse för dryckenskap, hvilken enligt Brahes tanke förorsakades af tobakens förtidiga och öfverflödiga brukande: snart sagdt ingen man eller qvinna fans, som icke både snusade och drack (rökte) tobak sent och bittida. Men då de dåliga sidorna af finnarnes lif röjde sig för Brahes blickar undgingo honom ej heller de goda; han fann finnen mer än andra nationer skarpsinnig och fallen för 'handtverk, han erkände med be
undran att finnarne i främmande land voro om
tänksamma och flitiga samt arbetade tre gånger mer än andra, och han tviflade icke att de skulle lyfta sig ur sitt elände, blott de försattes i en bättre ställning så väl i andligt som materielt hänseende. Hans resor i landet gjorde honom bekant med de brister, som förefunnos i förvalt
ningen, lagskipningen, uppbördsväsendet, under
visningsanstalterna m. m. Dessa brister ville han afhjelpa, och erkännas bör att regeringen kraftigt understödde honom i hans bemödanden.
Anda till Gustaf Adolfs tid hade förvaltningen i landet. varit på halft militärisk fot. Inom sitt slottslän förenade ståthållaren i sina händer så väl den civila som den militära magten. Först år 1634 stadgades uttryckligen att landshöfdin- garne i länet skulle ega blott den civila myndig
heten; den militära uppdrogs åt regementsche- ferne och fästningskommendanterne. Finland (utom Österbotten) delades då i fyra län: Kex- holms, Nylands o och Tavastlands, Viborgs och Nyslotts samt • Åbo län, men i följd af länens storlek kunde höfdingarne icke behörigen vårda sig om administrationen, ej heller allmogen till
godonjuta det med reformen af landtregeringen åsyftade gagnet. På Per Brahes framställning fingo Nyland och Savolax egna landshöfdingar;
äfven Åbo län delades i tvenne hälfter; i Björne
borg upprättades en särskild länestyrelse, hvilken dock handhades endast af landskamreraren. Äf
ven öfver Lappmarken ville Per Brahe att en guvernör skulle tillsättas, men hans förslag i detta hänseende rönte hos regeringen ingen framgång.
Uppbördsväsendet befann sig i den största oordning; skatterna voro tryckande och dessutom ojemnt fördelade; de utgingo under flerfaldiga benämningar och erlades i alla möjliga persedlar, så att de betalande sällan rigtigt visste hvad de skulle utgöra och blefvo utsatta för prejerier af uppbördsmännen eller, som de vanligen benämn
des, fogdarne. Desse, talrika till antalet emedan olika skattepartier hade skilda uppbördsmän, till
sattes utan urval, hade ringa aflöning och sökte medelst försnillningar, utpressningar och mutor rikta sig; intet »italienskt skalkstycke», sade Per Brahe, var dem obekant; fylleri var bland dem en allmän' last. Till skatteväsendets förbättring föreslog Per Brahe att en ny skattläggning skulle i Finland företagas och räntepersedlarne bestå endast af spanmål, fisk, tjära och smör; men ehuru detta förslag vann styrelsens enhälliga bi
fall och man år 1642 till några orter afsände en revisionskommission, skedde icke någon förän
dring uti det onda. Det var först våra dagar för
behållet att se Per Brahes förslag rörande ränte- persedlarnes omsättning genomförd. För att stäfja fogdarnes rofferier, minskade Per Brahe deras antal, ålade dem att gifva de skattdragande rig- tiga qvittenser, hotade de brottsliga med de strän
gaste straff samt föreslog att till afdömandet af uppbördsmännens förbrytelser en särskild dom
stol skulle i Åbo upprättas. Vidare yrkade han, att i hvarje härad endast en fogde skulle an
ställas, men denne förses med tillräcklig lön; så
lunda skulle uppbördsmännens egen fördel tvinga
höiaöm till redlighet och allmogen befrias från många blodsugare.
1 Dåo rättegångsväsendet, äfven sedan hofrät- ten i Åbo blifvit inrättad, lemnade mycket öfrigt att önska, emedan domareembetenas innehafvare nästan aldrig sjelfva skötte sina befattningar, utan lemnade dessa åt illa aflönade vikarier, s. k. lag
läsare, hvilka dels af okunnighet, dels af illvilja och egennytta förvrängde lagen, stadgade rege
ringen på Per Brahes förslag, att lagläsarne er- höllo bestämdt arvode, hvarjemte styrelsen för
ordnade att gymnasister, som hade böjelse för domarekallet, skulle auskultera i hofrätten för att efter hand intaga oduglige lagläsares plats.
Allt ifrån Erik XIV. till Karl IX hade Fin
land varit skådeplats för grymma, förödande krig och dess invånare blifvit förtroliga i vapnens bruk. Derefter hade landets söner under Karl IX:s och Gustaf Adolfs fanor genom sitt lugna m od förvärfvat sig ett ansedt namn. Men likväl voro de ständigt återkommande utskrifningarna folket en fasa./ När sådana förestodo flydde in- vånarne till skogar och ödemarker; de rekryter man fick fatt måste förvaras inom lås och bom till dess de kunde afsändas till sina stationsorter.
Värst var förhållandet i detta hänseende i de län som stötte till Ryssland; vid utskrifningarna flydde folket hoptals öfver gränsen och qvarstan- nade ofta för alltid i det främmande landet. Per Brahe lyckades finna en utväg att på en gång afskaffa utskrifningarna i gränsorterna och lik
väl förskaffa staten det nödiga antalet krigare.
Han öfverenskom nemligen med krono- och skatte- allmogen i Viborgs och Nyslotts län att sex full- sutne bönder vid hvarje utskrifning skulle upp
ställa en soldat, och gjorde sålunda ett slags början till indelningsverket. Denna öfverenskom- melse vann regeringens synnerliga bifall.
Bland allmogens tyngsta bördor var skyldig
heten att utan ersättning skjutsa och med under
håll förse alla dem, hvilka reste i kronans ären
den. Denna friskjutsning missbrukades på det skändligaste; ej blott embetsmän utan äfven adels
män, borgare och prester funno det beqvämt att på sådant sätt resa för intet och det ofta i stora sällskap. Fåfänga voro i allmänhelj styrelsens åtgärder att stäfja friskjutsens missbruk; dock minskades dessa till någon del (1638) genom upprättandet af gästgifverier och taverner samt stadgandet att endast de fripass skulle gälla, hvilka blifvit utfärdade af regeringen, kammaren, fältmarskalkerne eller legaten i Tyskland.
För att lindra allmogens skjutsningsskyldighet, inrättades 1636 i Sverige postväsendet; detta in
fördes på Per Brahes framställning äfven i Fin
land år 1638. Postförbindelsen sträcktes då från Stockholm öfver Åland till Abo, derifrån öfver såväl Helsingfors som Tavastehus till Viborg och Kexholm. Mellan Åbo och städerna vid Finlands vestra kust åvägabragtes 1643 en regelbunden postfprbindelse, hvilken fullständigt ordnades år 1649, medan Per Brahe för andra gången i Fin
land innehade generalguvernörsbefattningen.
Städerna gynnades i allmänhet af Kristinas förmyndare på mångfaldigt sätt; de begåfvades med länderier och fingo många förmåner sig be
viljade, men detta oaktadt ville handel och nä
ringar icke rätt uppblomstra, dels i följd af tidens inskränkta åsigter i dessa yrken, dels ock eme
dan styrelsen ofta måste gripa till sådana eko
nomiska åtgärder som gåfvo staten snar vinst.
Bland de finska städerna hade endast Viborg och Åbo rättighet att fritt handla på utrikes orter;
de öfriga fingo besöka Oblott inrikes hamnar. Vi
borg och isynnerhet Åbo blefvo ock under Per Brahes förvaltning af Finland framför andra stä
der på mångfaldigt satt understödda. Raumo, Björneborg och Nystad förskaffade han rätt att föra trävaror till Tyskland, med förbud att der
ifrån hemföra annat än penningar och salt. Fin
lands nuvarande hufvudstad grundlädes af honom samt erhöll stapelstadsrättigheter ‘ Och betydande jord sig underlagd. Vid Nyslott anlades en upp
stad och vid Tammerfors för ordnade han att tvenne marknader årligen skulle hållas, der vissa städers borgare kunde försälja eller utbyta sina varor. Deremot strandade mot förhållandenas magt alla hans bemödanden att förmå städer
nas handlande att köpslaga endast med enahanda slags varor; ej heller kunde han afskaffa det landsköp som emot lagar och författningar ut- öfvades såväl af städernaS borgerskap som af andra, ehuru han i dessa hänseenden utfärdade reglementen, som han sjelf säger »ända till eckel».
För sin del ansåg Per Brahe att städernas upp
komst i hög grad skulle befordras, så framt en kanal anlades mellan Lappvesi och Viborg; Lapp- vesi förmodade han med ringa möda kunna för
enas med Päijänä och denna sjö åter med Björ-
neborg. Sålundji skulie en oafbruten vattenför- bindelse åvägabringas mellan nastan alla orter i Finland o eli landets varor obehindradt kunna utföras till oberäknelig nytta för invånarne.
A f det anförda skönjes, .huru kraftigt Per Brahe ingrep i förvaltningen och lagskipningen, huru nitiskt han befrämjade allmogens bästa och sörjde för näringarnes förkofran. Men detta är blott en ringa del af hans förtjenster om Finland.
Med ännu större nit, värme och framgång befor
drade han i vårt land bildningens och ljusets sak.
För den har icke någon förr eller senare ver
kat såsom han. Det råa, djuriska tillstånd hvari han fann finnarne försjunkne, väckte icke hos honom, såsom hos hans företrädare, t. ex. den i många hänseenden framstående Nils Bjelke, nå
gon motvilja för det finska folket, tvärtom stärktes han härigenom ännu mer i sitt beslut att rycka folket ur den håglöshet och dåsighet, hvari det genom olyckliga förhållanden blifvit försatt. Det enda medlet att uppnå detta mål var att göra folket delaktigt af en större bildning och förskaffa det ett högre vetande. Prester funnos visserligen och evangelii läror förkunnades alla högtidsdagar lör d c troende, men då med undantag af Abo gym
nasium inga högre läroanstalter funnos i landet, hade äfven presterna till en stor del blifvit genom
trängda af den allmänna råheten och kunde ge
nom lära eller lefverne så mycket mindre inverka på sina församlingsboar, som pastoraten mången
städes voro så stora och vidsträckta att icke en själasörjare, äfven om han biträddes af kapellan eller adjunkt, på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra sitt kalls pligter. I Abo stift, der den kraftfulle Rothovius med allvar och stränghet vakade öfver presterskapet, var förhållandet dock vida bättre än i Viborgs stift, der biskop Melar- topeeus var gammal och skröplig, konsistorium utan anseende och presterskapet i följd af sin okunnighet och mindre värdiga lefnad föraktadt.
Per Brahe sökte och erhöll tmåtetee att dela de~
större församlingarna. Han begagnade sig flitigt af denna rättighet; en mängd nya pastorat bil
dades och en bättre religionsvård möjliggjordes.
— Ar 1642 utfärdade regeringen för Viborgs stift en närmare föreskrift om kyrkostyrelsens och kyrkotuktens handhafvande.
Annu hade icke bibeln blifvit öfversatt på finska; genom Rothovii bemödanden nedsattes för detta ändamål år 1638 en kornité, hvars främste ledamot var domprosten i Åbo, Eskil Petrseus, hvil- ken, fastän född och uppfostrad i Sverige, under ett tioårigt vistande i Finland grundligt inhemtat det fm ska språket och hvars djupa och vidsträckta teologiska lärdom vid ifrågavaratrab företag var af synnerligt gagn. Genom Per Brahes verk
samma förord och anskaffande understöd kunde detta för hela folket så välsignelsebrm- gande verk redan år 1642 träda i ljuset.
Men för att det finska folket skulle ur sitt bar
bari höjas till jembredd med andra nationer, måste flere bildningsanstalter inom landet finnas.
Brahe föreslog derför regeringen att på landsbyg
den anlägga små barnaskolor, i .städerna stifta pedagogier och större Q skolor, i Viborg upprätta ett gymnasium samt i Åbo grundlägga ett univer
sitet. Universitetet borde i främsta rummet kom
ma till stånd. »Derigenom», skrifver han, »finge man skicklige män, som både i andlig och verlds- lig måtto deras kall och ombetrodda embete med godt förstånd, beskedlighet och intet utan frukt förestå kunde; många ärliga mäns barn, särdeles från allmogen, skulle då komma till bokliga kon
ster, efter de lärarne inför dörren hade, hvari- genom den stora vidskepelsen, vantron, gamle ingjutne inbillningar, rått lefverne, lätja och flere laster kunde utrotas, som ymnigt i landet finnäs, borttagande Guds välsignelse, och deremot in
plantas Guds rätta åkallan, ära, tukt, redelig nä
ring och all god lefnad.»
Per Brahes framställning fann hos regerin
gen ett villigt öra. Inom tvenne år, från 1639 till 1641, inrättades pedagogier i Tavas tehus och Nyslott samt utvidgades den i Kexholm, hvilken 1640 hade 80 elever, 4 högre elementarskolor eller, som de då kallades, trivialskolor uppstodo i Björneborg, Åbo, Helsingfors och Gamla Karle- by, i Viborg anlades ett gymnasium, som 1643 besöktes af 45 alumner; till dessa läroanstalter kom kronan på verket — universitetet i Abo.
Tanken på att i Finland upprätta ett univer
sitet tillhör icke Per Brahe. Redan den store Gustaf Adolf säges hafva ernat ombilda det af honom i Abo instiftade gymnasiet till ett univer
sitet, och efter hans död väcktes tvenne gånger af Axel Oxenstjerna fråga att flytta universitetet i Dorpat till Åbo. Mot utförandet af detta förslag stridde dock den beundran och vördnad, man äfven efter konungens död hyste för honom och
hans inrättningar; i stället började man tänka på att i Finland upprätta ett alldeles nytt universitet.
Men oaktadt regeringens goda vilja hade, till följd af rikets brydsamilia läge och de knappa tillgån- garne, det finska universitetet ej på länge upp
stått, så framt det ej i Per Brahe hade egt en så nitisk, varm och ihärdig förfäktare. Ty allt
sedan sin ankomst till Finland framhöll han stän
digt, än för regeringen, än för någon af dess medlemmar, Finlands behof af ett universitet, emedan blott derigenom grundvalen till Finlands uppkomst och vältrefnad kunde läggas ; och hans öfvertygelse om nödvändigheten af en dylik in
rättning, hans vilja att tillvägabringa densamma var så stark, att han inför domkapitlet i Abo till och med förklarade, att i fall ett universitet i Finland ej på annat sätt komme till stånd, då skulle han det sjelf beställa. Dertill behöfde det dock icke komma. Kristinas förmyndare voro lika med Per Brahe öfvertygade om att tillfället till högre bildning och upplysning var en lifssak för det finska folket.
Den 26 mars 1640 utfärdades i Nyköping fundationsbrefvet för akademin i Åbo, den 15 derpå följande juli invigdes densamma högtid
ligen. Hela landet firade sistberörda dag; ty — enligt biskop Rothovii cirkulär till sitt stifts pre- sterskap— alltsedan verldens skapelse hade in
gen så stor välgerning vederfarits finska folket som nu genom universitetets anläggning, och i alla kyrkor predikades öfver texten: Lofvad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet, och allt folk sägaoamen! Halleluja! Högtidligast fira
des dagen i Åbo. Det nya universitetet fick till bostad det förra gymnasiihuset. I dess större auditorium uppträdde Per Brahe, omgifven af allt hvad Finland hade stort och lysande inom stat och kyrka och framstälde i ett tal på svenska språket anledningen och ändamålet med univer
sitetets upprättande, hvarvid han särskildt fram
höll behofvet af en dylik läroinrättning i Finland, för att »otaliga ädla anlag, hvilka hittills i brist på tillgångar ej förmått utveckla sig, skulle kunna utan hinder sträfva uppåt och fullända sin bana».
Sedan han i drottningens namn förklarat akade
min grundlagd, utnämnde han på regeringens vägnar Rothovius til universitetets prokander samt öfverlemnade med ett latinskt tal de akade
miska insignierna i hans händer. Dagen slutade med en af generalguvernören g ifm i glänsande fest på Åbo slott.
Per Brahe sörjde ej blott för universitetets, upprättande, han betryggade äfven så vidt möjligt var dess bestånd, i det han förmådde regerin
gen, år 1644, att till akademins underhåll anslå 1114 tunnor spanmål kronotionde samt räntorna från 304Tremman i Åbo län, hvilka helt och hållet lades under universitetet. Sålunda blef universi
tetet oberoende af penningevärdets föränderlighet och statens financiella omständigheter.
Huru nödvändigt ett universitet för Finland var, röjde sig inom kort på det tydligaste: när akademin invigdes voro blott 48 studenter in- skrifna; tvenne år derefter hade de studerandes antal stigit till nära 300.
Inför tronen skulle universitetets angelägen
heter bevakas af en kansler. Detta embete inne:
hade Per Brahe i verkligheten redan från uni
versitetets stiftelse, ehuru han först år 1646 der
till formligen utnämndes. I 40 års tid beklädde han denna höga plats och fullgjorde kärleksfullt och samvetsgrant dess pligter. Det finska uni
versitetet var förnämligast hans verk, det fortfor under hela hans lif att intaga första platsen i hans hjerta. Under de sorgens dagar, som fram
manades af hunger, eld och pest, var han dess hjelp och tröst, under blidare tider fröjdade han sig öfver den unga stiftelsens framgång och till
växt.
Myckeno omsorg nedlade han redan från bör
jan. att vid Åbo universitet anställa dugliga lärare, hvilka genom sin verksamhet skulle förskaffa högskolan ett godt namn inom och utom Finland.
Redan vid invigningsfesten såg man bland pro
fessorerna män sådana som Petrseus, Joh. Ter- serus d. ä., Joh. Olai Dalecarlus (Stjernhöök), M. Wexionius, Sim. Kexlerus. Sjelf uppmuntrade iä n lärarne till literär verksamhet, och när nå
gon i detta hänseende utmärkte sig, fröjdade sig ingen deröfver högre än kanslern; hans erkän
nande visade sig icke blott i varma, hjertliga ord, utan ock i de materiela uppmuntringar, som på denna tid isynnerhet ofta behöfdes. — I allmän
het var Per Brahes förhållande till universitetets lärare patriarkaliskt. Han betraktade dem som medlemmar af sin egen familj samt behandlade dem derför med kärlek och allvar. De akademi
ska fäderne lefde under hans kansleriat ej alltid i fred och endrägt med hvarandra; deras tvister
måste ofta hänskjutas till kanslerns afgörande..
Lugn, rättsinnig, allvarlig uppträdde då Brahe, rådande, försonande; sällan behöfde lian visa sig sträng. Då hans förord vid besättandet af de akademiska tjensterna var afgörande, måste det naturligtvis inträffa, att de sökande vände sig till honom med framhållande af egna och nedsät
tande af kompetitorers förtjenster, hvarvid san
ningen ej så noga respekterades. Men Per Brahe kände för väl den menskliga friheten för att fästa sig vid sqvallret eller förtalet; han föraktade dem: rättvisan och sjelfständig uppfattning af uni
versitetets sanna hästa bestämde hans handlingar.
Äfvenså omfattade han den akademiska ung
domen med faderlig välvilja. De studenter som af en eller annan orsak vände sig till honom, kunde alltid vara förvissade att i kanslern hafva en skonsam domare, en mild tillrättavisare och, då så behöfdes, en kraftig beskyddare.
Efter universitetets stiftande • ansåg sig Per Brahe kunna egna någon tid åt sina enskilda angelägenheter. Trenne veckor derefter, den 7 augusti 1640, lemnade han, med regeringens till- låtelse, vårt land. Med sorg och saknad sågs hans bortresa af det finska folket, som under hans styrelse hade haft en tid af sällsynt lycka och välgång. »Grefvens tid» qvarstannade out
plånligt i finnarnes hjertan och dess minne fort- lefver ännu hos tacksamma efterkommande. Äf
ven Per Brahe hade under sin treåriga vistelse härstädes fattat en verklig kärlek för det finska folket, hvars tillgifvenhet för honom han ofta hade tillfälle att skåda, och i sin tänkebok hade han antecknat: »Jag var med landet och landet med mig väl tillfreds».
K . K . Tigerstedt.
Med anledning af en Brahe-medalj buren af en finsk bonde.
edan under
Pe r Br a h e slifstid utkommo fem skilda minnespenningar Öfver ho- I nom, hvartill svenska akademin år 1809 I lade en sjette. De äldre äro samtligen nu mera ganska sällsynta och pläga derför, ehuru endast tillhörande 7—-14 storleken, i silfverexem- .plar af numism^yfer värderas till 30— 50 kronor stycket: MÉ» finner dem beskrifna i Berchs och, noggrannare, i B. E. Hildehrands bekanta arbeten samt tillika afbfidade i det förra.
Den tidigaste af dessa medaljer, stucken af Sebastian Dottler, en tysk gravör, som aflö# efter 1655, saknar årtal, men bör doek, enär inskrif
ten derå väl titulerar
Br a h e»drots», men ännu icke »friherre till Kajana», sannolikt hänföras till decenniet 1641— 1650 — en tidpunkt då han allaredan i rådskammaren och såsom general
guvernör öfver Finland gjort det allmänna vigtiga tjenster. Ja, vid aktgifvande, att rikets hög
ste civile emlDetsmans hufvud- och bröstbild här framställes militäriskt, med kortklippt hår, kyller och bredt svärdsgehäng, ledes tanken sjelfmant på de omsorgsfulla försvarsåtgärder och det per
sonliga mannamod, hvarigenom han under krigs
befälets frånvaro på tysk botten förjagade de i Halland, Småland och Vestergötland, der ock hans eget grefskap Visingsborg var beläget, in
fallna danska härskarorna samt dymedelst äro
fullt bidrog till den för Sverige fördelaktiga fre
den vid Brömsebro 1645.
För öfrigt äro bildens anletsdrag, tecknade i det närmaste framvändt, temligen intetsägande.
De påminna icke det minsta om det vackra, ut
trycksfulla porträtt — en kopia efter originalet af Van Dyk ( f 1641) i Stockholms riddarhus — hvilket finska universitetet eger af sin förste kansler och egentlige upphofsman. Rörande denna kopia några upplysningar nedanföre.
Den till ordningsföljden andra Brahemedaljen är ett prydligt arbete af den skicklige stämpel- snidaren Johan Rethe från 1664. Anledningar till denna nya hyllningsgärd åt den mägtige drot- sen behöfva icke sökas långväga af den, som er
inrar sig att han, med hänsyn både till Sveriges yttre och inre styrelse, under de första åren af Karl XLs minderårighet var sjelfva själen i för
myndarregeringen och ännu vid riksdagen 1664, understödd af sin svåger grefve Stenbocks val till riksamiral, befann sig på höjden af det inflytande, som derefter med hans tilltagande ålderdom väl något minskades, men aldrig upphörde.
Att i inskriptionen äfven hans titel af »fri
herre till Kaj ana» upptagits, torde mindre skett
för fullständighetens skull, än till hugfästande af
de odödliga förtjenster han inlagt såsom den för
ste, hvilken brutit bygd, skapat lagligt samhälls
skick och frammanat andlig kultur i ödemarkerna der borta. Medan andre svenske och finske för- läningsherrar skaffade åt sig och utsögo vårt lands bäst odlade trakter, nöjde sig
Br a h emed sådana, som företrädesvis voro i behof af hans ädla, energiska och ofta uppoffrande omvårdnad.
Hvad han redan 1639 för rikskanslern Axel Oxenstjerha uttryckte vid anhallan om de ödes
hemman i nuvarande Kristina socken, der inom kort »Brahelinna» blef så att säga en mönster- farm för nejden: — »orsaken förmedelst jag de godsen deruppe i Saflax begärer, är icke allenast min nytta, utan samma gods att excolera androm, som der uppå en sådan inexcult ort boendes äro, till exempel», — denna afsigt besjälade honom helt visst vid emottagandet (1650) af det stora friherrskapet högst uppe i norden. A f detaljerade räkenskapsböcker från 1662— 1679, förvarade i vårt senatsarkiv, framgår, att
Br a h e ssamtliga donationer i Finland årligen afkastade den då för tiden betydliga summan af öfver 20,000 daler s. m., men kändt är ock, att hans stränga hus- hållsaktighet icke hindrade honom att bortskänka betydliga räntor till allmännyttiga ändamål, såsom inrättande och underhåll af råd- ocli skolhus samt sädesmagasin i Kajana, dervarande fästnings och kyrkas iståndsättande, m. m., jemte det han utverkade åt de al honom i friherrskapet anlagda städerna Kaj ana och Brahes tad skattefri
het. Hans förläningars bästa låg honom varmt om hjertat. »Jos koko Suomen», säger med rätta en ung, för tidigt skördad finsk häfdaforskare, »on syy kutsua kreivi
Br a h e a maan isäJcsi, oli hän todellakinläännityksensä isä.»
För att återvända tili den af Rethe graverade minnespenningen öfver Kajanas friherre, torde på densamma, såsom redan Berch anmärker, likheten af ansigtet, liar återgifvet i profil, vara väl träffad, efter
som dess lineamenter bibehållits på alla senare; de tyckas, omsatta- en face, i det närmaste öfverensstämma med Van Dyks uppfattning. Säkert är åtminstone, att
Br a h esjelf varit belåten med denna sin afbildning.
Han lät nemligen följande år efter ena
handa typ afgjuta (icke pregla) tvenne mindre medaljer, båda uppenbarligen af privat art. De framte på Utsidan endast porträttet, utan inskrift, men på frånsidan läses å den ena hans vanliga titel »grefve af Visingsborg» med årtalet 1665, å den andra de tre initialerna P. B. C. (Petrus Brahe Comes — Grefve).
Beträffande den sistnämnda, hvilken äf- ven har den egendomligheten att icke vara rund utan till; sin omkrets mejslad efter
ansigtets konturer, har man påpekat, att den egentligen utgör ett smycke, afsedt att bäras af
Br a h e svänner och skyddslingar, »allden- stund», säger Berch, »i de dagarna var bruke- ligit at gifva sina anhöriga och clienter sådana små faveurer at hänga på bröstet», hvadan, såsom Hildebrand tillägger, i dess öfra kant ofta synes märke efter en bortskuren ögla. Ett dylikt bruk måste naturligtvis mycket anslå
Pe r Br a h e ssträngt aristokratiska sinne; han hade ju till och med yrkat att åt Sveriges grefvar måtte förunnas samma rätt, som tillkom de tyske, att slå eget mynt; han kallade ju Visingsborgs underhafvande sina »undersåtar», och när han begaf sig dit plägade man, såsom Carlsson förmäler, säga att lian for till sitt »rike»; i Finland och särdeles i sina der belägna förläningar styrde han nästan med en suveräns magtfullkomlighet. Icke för ty hafva dock, såvidt jag känner den svenska nurnis- matiken, utom
Pe r Br a h e,endast tvenne andre svenske stormän, nemligen rikskanslern grefve Axel Oxenstjerna 1634 och riksamiralen grefve Karl Gustaf Wrangel 1662, bragt det uppgifna
»bruket» i utöfning.
Slutligen förekommer ännu en femte med
Br a h esamtidig, honom egnad minnespenning, till storlek motsvarande den af 1664. Dess preglings- år är icke utsatt, men tillhör utan tvifvel sista perioden af hans offentliga lif och verksamhet.
Den är ganska lyckligt modellerad af J. G. Breuer, som lefde ännu 1680, då
Br a h edog. Grund- karakteren af den åldrige statsmannens sinnes- och lefnadsrigtning antydes på denna medalj skönt och sant af inskriften »Cubum utcunque volvas, stat» (huru än du vänder tärningen, blir han stående), hvilket tyckes anspela på kyrkofadern Augustini psalmvers »Quadrato lapidi similis esse debet christianus».
A f omförmälda minnespenningar eger finska universitetets myntkabinett,'förutom den af sven
ska akademin slagna, n:r 2 och 5 i hvar sitt brända silfverexemplar — sorgliga, men dyrbara reliker från vådelden i Abo 1827 — samt n:r 3, så väl i silfver och koppar. Båda de sista äro beaktansvärda. Kopparexemplaret tyckes vara ett unicum, så vida i de största svenska samlin
gar, enligt Hildebrand, denna medalj endast an
träffas i guld och silfver. Vårt silfverexemplar är deremot icke blott i sin varietet ett numisma- tiskt unicum, men dessutom af viss betydelse i vårt lands kulturhistoria, hvarför det äfven till denna artikel blifvit af konstöfvad hand xylogra- fiskt reproduceradt, och det ganska troget.
Läsaren behagade uppmärksamma, att berörda afbildning, liksom originalet, äfven uppvisar en ögla med deri hängande ked. Ogian bär intet spår af att vara senare tillkommen genom löd
ning, men har deremot ögonskenligen blifvit gju
ten på en gång med sjelfva penningen. Keden, som är af silfver och ganska tjock, håller i längd 3 2 1/* verktum, väger 3 % lod samt löper icke med alla länkar utan allenast med den yttersta på hvardera ändan genom öglan.
A f allt tyckes följa, att hvad de som hittills skrifvit i ämnet anmärkt rörande medaljen n*.r 4, jemväl gäller den nu närmast i fråga varande, eller att den utgjort ett hågkomsttecken till ut
delning. På de exemplar deraf, hvilka sakna ögla, måste en sådan hellre anses hafva ursprung
ligen förefunnits, men blifvit aflägsnad, än att man skulle förmoda tvenne olika gjutformer, den ena med, den andra utan denna tillsats. Säkert och skönjeligt är åtminstone, att det förenämnda kopparexemplarets fullkomligt runda och glatta periferi åstadkommits med tillhjelp af fil.
Var medaljens allmänna bestämmelse den re
dan angifna, så binder sig dock vid det här af- tecloiade exemplaret en särskildt intressant om ständighet. På en mindre, under detsamma i vi- trinen liggande papperslapp läses nemligen föl
jande: »Förärad af landshöfdingen v. Born (år 1840), som inlöst dét af en bonde i Kajanatrak- ten, hvilken genom arf erhållit det, sedan det
samma genom generationer fortfarit att bibehål
las efter den bonde, som anlade första gården i Kajana och erhållit af grefve
Br a h edetta minne.»
Åberopade antecknings handstil röjer lätt igen- känligt aflidne professor G. Geitlins penna och härrör tvifvelsutan från de år (1849— 1863), då han var prefekt för vårt universitets numismati- ska kabinett. Troligen hade Geitlin af v. Born sjelf vid något tillfälle inhändigat den notis, hvil
ken hans företrädare synes hafva underlåtit att referera, eftersom i våra akademiska handlingar ingen anmälan derom anträffas.
Framlidne senatorn m. m. Johan v. Born, som dog 1850, hade 1819— 1826 varit landshöfding i Kajana län. Högst sannolikt kom han redan då i besittning af medaljen. Skada blott, att vi icke fått erfara försäljarens namn, helst detta kunnat tjena till godl; ledning för vidare efterforskning af möjligen på Kajanatrakten fortlefvande tradi
tioner från
Br a h e sdagar. Emedan v. Born först 1840 beslöt sig att bortskänka den inköpta kleno
den, eger man allt skäl till förmodan att detta skett förnämligast med anledning af vårt univer
sitets sagda år begångna andra sekularfest, så nära egnad att sammanknyta kärleken till det
samma med vördnaden för dess högtförtjente upphofsman.
På tal om BRAHE-minnen må ock det följande*
tilläggas. Bland de personer, åt hvilka vår hög
skola utdelade guldexemplar af sin till berörda jubeldag slagna medalj var äfven då varande svenske riksmarskalken, en af rikets herrar, grefve Magnus Brahe — en broderättling i 7:de led af
Pe r Br a iie,hvilken sjelf icke efterlemnat någon son. Sändningen afgick med en så lydande skrif- velse: »Då det finska universitetet den 15 näst- vikne juli (1840) hade den oskattbara lyckan att medelst en högtidlig sekularfest fira åminnelsen af dess stiftelse för två hundrade år tillbaka, och dervid med tacksam vördnad å nyo öppnade sina häfders bok, begick det tillika minnet af
Pe r Br a h e,denne store, vördnadsvärde man, hvars välgörande förvaltning af Finland alltid skall ut
göra en af de skönaste ljuspunkterna i dess hi
storia: ty till de odödliga förtjenster, han sig om detta land förvärfvat, hörer ock det verksamma befordrandet af denna vetenskapliga stiftelse, som uppå dess finske generalguvernörs upplysta fram- , ställningar och i enlighet med sin höge faders hulda afsigter den store Gustaf Adolfs dotter an- befalte till verkställighet. Värdes derföre, Eders Excellens,
Pe r Br a iie sfrejdade ättling, emottaga bilagda exemplar af den öfver sekularfesten slagna medalj, såsom ett uttryck såväl af universitetets tacksamma vördnad för minnet af Eders Excellens’ store ättefader, som af den djupa högaktning för Eders Excellens’ egen person, hvarmed universitetets Consisto
rium har äran» etc.
Rörd af pieteten i denna hågkomst
gärd, anhöll emottagaren att såsom gen- gåfva få till finska universitetet öfver- lemna i afbildning förenämnda Van Dyk
ska tafla, helst grefven förnummit, att det porträtt af
Pe r Br a iie,universitetet från äldre tider egt, vid Abo brand gått förloradt..
Tillfälligheter vållade likväl, att den utlofvade kopian, som är målad af C. W . Nordgren, nådde sin bestämmelseort först om hösten 1846, således äfven den liksom . till en jubelstund, eller jem t två sekel ef
ter det
Pe r Br a iieofficielt tillträdde den befattning såsom kansler för vår högskola, hvilken han i sjelfva verket allt sedan dennas stiftelse, med alla parters tysta samtycke, utöfvat och derefter i 40 år,, ända till sin död, med så högsint nitälskan beklädde.
Porträttet har fått sin plats i vår aka
demiska sessionssal emellan marmorby
sterna af drottning Kristina och kejsar Alexander I, — en dyrbar, betydelsefull föreningslänk af det förflutnas minnen och det närvarandes verklighet.
W ilhelm LaguA.
Den i i januari 1851 .*)
cE er Brahes ande stod på silfversky Och såg från blåa fästet ned;
Såg tvenne sekler, som re‘n hunnit
fly,
Se’n månen sista gången spredEn tårögd glans uppå den afskedsstunden, D å »grefven» sade sitt farväl:
A t detta land, hvari sin själ Han göt,
Som vindens flägt gjuts i den stela lunden.
Den ädla andeblicken troget föll Först på hans forna älsklingsstrand, Der hugstor han den fackla utsträckt höll, . Hvars gnistor öfver stad och land
Den nya gryningen i Finland tände.
Men facklan sjelf, som morgon väckt, I grus och aska nu var släckt;
Och bort
Till Auras strand med sorg sig blicken vände.
Dock si! Der fjerran i en annan nejd, Der förr mot öde, blinda skär
Blott vreda vågor drog i bister fejd Och blixtar lyste töcknens här, Ett herrligt altare sin klara flamma A t ljusets helga magter vigt, O ch ren, som nunnans första bikt, Den steg
Dit, hvadan ljusets strålar ytterst stamma.
*) Vid den fest finska universitetet firade till minne af H. K. H. Tronföljarens 25-åriga kansleriat. Se skaldestycken af Fredr. .Cygnaus. Femte delen, pag. 240, 241.
Men fast det vänligare lyste nu, Fast mera skönt det blifvit prydt, D ock samma altare det var, som Du, Pe r Br a h e, h a d e u p p r e s t n y tt.
Ditt värf var morgonens i kamp med natten:
Den dag, Du ville lyfta opp Ur tidens botten, än blott hopp, L o g likt
I hafvets djup fördolda perleskatten.
Den dag, Du anat, ej blott grytt;
Den nådde re’n sin middagshöjd, Och nattens skuggor skrämda flytt F ör segerropets höga fröjd.
Ur Finlands barm den ljuder djerft:
Ej Finland elden vårdat blott, Men ljusets gnista, som det ärft, Kring land och folk det troget sått.
Fredrik Cggnceuö.
Kolme kuukautta Venäjän Karjalan pohjois-osissä.
^ M a ik k a vuonna 1836 jo olin useampia kertoja käynyt Ve-
\yly näjän Karjalassa runoja, satuja ja muuta senlaista kerää
mässä, niin sen pohjais- puolisia seutuja ei kukaan vielä ollut siinä tnrkotuk- sessa tutkinut. Kun siis oli aivan tietämätöntä, mitä runovaroja niillä paikoin voisi löytyä, niin päätin, virkavapausluvan esivallalta ja matka
rahoja Suomen Kirjalli
suuden Seuralta sitä var
ten saatuani, syksyllä vasta mainittuna vuon
na lähteä tarkastamaan, kuinka kauvas pohjan puolelle Suomen ruuotar olisi paennut siinä tur
vattomuuden tilassa, josta se sitten lauloi:
»Piennä jäin minä emosta, Matalana maammostani, Vaimon vierahan varahan, Ehtohon emintimäisen;
Se mun karkotti katalan, A joi «lapsen armottoman, Tuulipuolelle tupa’ a, Pohjoispuolelle kotia, Vilussa värisemähän, Pakkasessa parkumahan, Joka tuulen tuntemahan, Ärjynnän älyämähän».
Matkoistani Vuokki- niemeen, Uhtuvaan ja muihin syrjäkyliin olen tietoja antanut muissa kirjotuksissa kuin myös
kin nykyisen matkani loppupuolelta Kuolan kaupungista aikain Lapinmaan kautta kotiseuduilleni Kajaanissa. Kiistä siis ei sen enempätä, vaan lähdetään Uhtuvasta suoraan kyliliin Tuoppajärven ja Pääjärven ympäristöille. — Matka kulkee vaihetellen soita, lampia, korpia ja kankaita; keli huononpuoleinen ja suot eivät kannata paremmin kuin että muutamassaki paikassa hevonen rinnuksista asti vajosi suo
hon, josta töin tuskin saatiin ylös autetuksi. Saatiin kui- tenki, mutta kyyditsijä tiesi kertoa samaan paikkaan hevosia toisinaan jääneenki. Pari penikulmaa kuljettuamme tulimme metsäsaunalle, jossa eräs Uhtuvan mies, jok a oli tullut lä- liellisestä lammista kaloja pyytämään, poikansa kanssa istui valkean ääressä. Oli siihen myös vähä aikaa ennen meitä tullut Koljolan kylästä ukko vaimonsa ja tyttärensä kanssa, joilla oli mielessä lähteä »pääelolle» s. o. kerjäämällä itsi- änsä paremmilla ruokapaikoilla elättämään. Sitä varten kulkivat vanhalla hevoskaakilla, reessä pata, kuppiloita ja pussiloita. Tässä olivat kalastajalta saaneet kaloja keitok
seksi, isoja lähes puolentoista korttelin pituisia, valkoisia muikkuja, joita muutamissa harvoissa lampiloissa tavataan, ja jotka sanottiin myöhään syksyllä jään alla kutevan. Kiistä ukko nyt keitti rokkaa, jota jä i vielä meidän lähtiessäm- meki keittämään. Kuultuani ukkoa kiitettävän hyväksi laula
jaksi pyysin häntä laulamaan runojansa, johon hän ei kui
tenkaan myöntynyt, kun sanoi kielensä ei kääntyvän laula
maan, ennen kuin saisi ryypyn tahi kaksi suuhunsa, jota tarvetta en ollut tilaisuudessa täyttämään. Vaikeata olisi ilmanki ollut ruveta savun seassa polvet pöytänä kirjotta
maan. Sanottiin häntä myös paikkakunnan parhaaksi loit- siaksi, ja itseki kerskasi hän siitä taidostansa. Oli häntä kerranki, lausui hän, kuljetettu päälle viidenkymmenen peni- kulman aina Petroskoille asti Äänisjärven rannalla paranta
maan suurta herraa, jok a oli mielen rikkoukseen tullut. Kun sitten kysyin, no voitko päästää hänen mielen rikkoukses- tansa täyteen järkeensä, vastasi ukko: mintähdenpä tuonne ilman olisin lähtenytkään. Uudelleen kysyttäni, mitä pal
kaksi sai, sanoi ukko itsensä ei koskaan suuren palkoillansa olleen, ja niin silloinki ei ottaneensa kuin yhden sinikön (5 ruplaa), vaikka oli tarjottu tukku valkoisia punakoita (25-den ruplan seteliä). Ukko ei ollut pidempi kuin jos korttelin kolmatta kyynärää, jonka tähden hän kyllä, niin
kuin kyytimieheni kertoi, nuorempana lieueeki taitanut kä
det ja jalat haralla rattaan tavalla'maassa pyöriä ja kuin orava puusta puuhun hypätä. Lähikylissä miehet myös oli
vat tavallista lvhemmät kasvultansa, jos lienevätki lappa
laista alkuperää vai muutenko.
Kylät Ohtn, Pirtöjärvi, Suvanto, Makari, Tuhkala ja Iljala, joiden kautta sitten matkani kulki, olivat perin köy
hiä niin runoin kuin kaiken mnunki puolesta. Millä eläne- vätki, en tiedä, mutta paikoin en nähnyt muuta ruoka- ainetta, kuin ohran tähkistä keitettyä velliä. Täytenä totena kerrottiin muutamalla vanhalla miehellä olleen tapana syys
talvesta mennä metsään, ja siellä k;arhun tavoin talven elet
tyänsä, keväällä jälleen ihmisten sekaan ilmautuneen, jota en kuitenkaan voinut enkä voi todeksi uskon.
Olen Lapissa öitä maannut sekä ulko-ilmnssa lumella että sisällä lapin tuvissa ja matkasaunoissa, mutta niin vai
keata ja levotonta yötä en muista missään viettäneeni kuin Makarin kylässä 30:tä marraskuun päivää vastaan. Sain tosin makuusijakseni laattialle levitetyn peurantaljan, mutta ei minkäänlaista peitteentapaista, joksi omasta kevyestä ta- kistanikaan ei ollut paljon apua, kun tuuli alinomaa paasasi ovesta, akkunoista ja iaattianki raoista sisälle, ja tupa jo päivälläki oli niin kylmä, että kynä kirjottaissani tuskin pysyi hyppysissäni.
Matka Iljnlasta Suurjärveen sanottiin kulkevan Akkn- lan ja Käpälin kylien kautta,, mutta olevan lähes penikul
man pidempi, kuin jos lähtisi suoraan sydänmaan halki, jota ei tulisi päälle kolmen penikulman, vaan jok a oli aivan umpea suksilla hiihdettävää. Päätinki lähteä sydänmaan halki, jos vaan saisin jonkun taitavan oppaan, joka tuntisi matkan suunnan. Siksi tarjousiki eräs läsnä-olioista, jonka sittemmin kuulin olevan sotapalveluksesta karanneen, täällä piilossa elelevän miehen. Ruplan palkasta hän lupasi kan
taa lankkuni ja hiihtää jäljen eteeni, jonka tekikin, kunnes puolimatkassa väsyi niin, että ensin piti laukku omaan^ sel
kääni ottaa ja lopulta edellä liiihtäjäksiki ruveta, vaikka kyllä jo itseki olin väsymäisilläni. lilaksi pääsimme kui- tenki perille ja yövyimme tuhkaispapin Hornan taloon.
Sauna oli juuri valmis kylpemistä varten, ja väsyksissä kun olin, teki mieleni muiden kanssa mennä saunaan, mutta sitäpä pappi ei suvainnut, vaan käski minun odottamaan, kunnes hän itse, oppaani ja kaikki muut olivat kylpeneet.
Vähän suutuksissani semmoisesta ylenkatseesta en sitten huo
linut toisten perästäkään saunaan mennä. Aamulla jälkeen havaitsin akkunan päällisellä savustuneella laudalla muuta-
V I S I N G S B O R G S S L O T T S R U I N . mia yhtä mustaksi savustaneita kirjoja. Otin yhden niistä alas katsellakseni, se oli vanha hengellinen slavonilaisilla puustaveilla painettu kirja. Horna pappi kysyi, ymmärsinkö minä kirjaa lukea, johon vastasin kirjasta kyllä ymmärtä
väni ven äjänki kieltä, ja puheeni todistukseksi käänsin siitä muutaman paikan karjalaksi. Vähän parempaan arvoon tulin siitä Hornan silmissä, vaikka väittiki kirjan ei olevan venäjän vaan gretsjeskan (s. o. kreikan) kieltä.
Käillä seuduin ollaan kolmea eri uskontoa eli vieroa, joksi uskontoa täällä sanotaan. Ke ovat oikea papinviero, johon kuuluu hyvin pieni vähemmistö, toinen vanha viero, starovertsat, johon enin osa kansasta kuuluu ja kolmas Saa
ren monasterin eli luostarin viero, jota vaan muutamat harva
lukuiset seuraavat. Jos Tuhkasen viero jollain tavalla ero
aisi vanhasta vierosta, niin tulisi vielä neljäski .viero eli uskonto, mutta minusta nähden se näyttää yhtä vanhan vie
ron kanssa olevan, vaikka sitä täällä eri nimellä Tuhkasen vieroksi sanottiin. Sen ylipappi sanottiin asuvan Karka- lahden kylässä meren rannalla Kieretin kauppalan ja Kemin kaupungin välillä. Mutta kun hänellä on ylen suuri lääni ällänsä, on hänen täytynyt asetella alapappeja, jotka pienem
missä piireissä käyvät lapsia kastamassa, pariskuntia vihki
mässä ja ruumiita hautaamassa. Kiin häntä kuin hänen asettamia aluspappejansa pitää maakunnan (Tuhkalaisten) maksutta ruokkia ja kyydittää heidän virkamatkoillansa;
muuta palkkaa heille ei lienekkään, jos ei joku vapaehtoi- sesti tahtoisi heille jotaki vaivanpalkkioksi antaa. Paljok
sihan tulisi kahdenkertaiset papit palkata, sillä varsinaiselle esivallan asettamalle papille, joka tuhkaispapin ristimät, vih
kimät ja hautaamat kirkonkirjaan ottaa, pitää myös jotaki hänen vaivoistansa maksaa. Usein olen Tuhkalaisilta kysy
nyt, missä heidän uskonsa eroaa papin uskosta, vaan siitä en muuta selvitystä saanut, kuin että papin uskolaiset mo- livat s. o. ristitsivät itsensä toisilla sormilla kuin millä Ju
mala on käskenyt. Muutamat vielä lisäävät siihen, että se on proklatoi, (kirottu) joka molii papin tavalla.
Suurjärvestä hiihdin Yaarakylään, jossa Joukkosen ta
lossa viivyin kaksi päivää. Talo oli vähän parempi ja va
rakkaampi muita taloja näillä seuduin, ukko ja akka olivat vielä kumpainenki elossa, ja heillä neljä poikaa sekä neljä miniätä. Oli vasta käyty Kieretin kauppalassa Vienan meren rannalla ja sieltä toutu jauhoja, joita yhtäläiseen tarvitse
ville myytiin kolmesta ruplasta ja 60:stä kopekasta puuta.
Ukkoa piti miniäin palvella kuin patriarkkaa muinenki, iltasilla riisua kengät ja sukat jalasta, aamusilla ne ja muut pukimet hänelle kantaa ja päälle pukiessa apuna olla. Oikein lystikseni katselin, kuinka häntä miniät,, kun hän toisena päivänä uudellen läksi eloa Kieretistä noutamaan, varustivat matkalle, saattivat ja peittivät rekeen, josta heillä oli päl- jonki työtä ja hommaa. Päivällä jälkeen minäki astuin suksilleni ja hiihdin Vaarakylästä Skiittaan, jota matkaa sanottiin 12 venäjän virstaksi. Skiitassa olin kuullut jon
kunlaisen naisten luostarin olevan, jota mieleni teki nähdä, mutta paikalle tultuani ei silmäni mitään semmoista erotta
nut. Olihan koko Skiitta vaan Tuoppajärven lounaisran
nalla kuin moni muukin järjestyksettä rakennettu venäjän- puolinen kylä näillä seuduin, huoneet siki saki, ei juuri nurkka nurkasta toisissaan kiinni, ei paljon väliäkään, ja pieni kirkonmuotoinen kylässä. Siinä kirkossa naiset joka päivä toimittivat jumalanpalvelustansa, ja heidän sanottiin itsekunki Tuoppajärven luostarista, »Pyhästä Saaresta», mii- lostia (elatusta) 25 ruplaa vuoteensa saavan, jota kuitenki moittivat vähäksi. Mitä näillä »pyhillä naisilla» muutaki työtä, paitsi jumalanpalvelustansa lienee, sitä en tiedä, jos eivät opettane muutamia tyttölapsia, joita sitä varten niiden vanhemmat olivat tänne tuoneet, Kiin tapasin täällä Jaakko- senki tyttäret Jyvälahdesta, jotka vaativat minua sekä venä
jän kirjoja lukemaan että Karjalan lauluja laulamaan. Hei
dän opettajansa oli ummikko venäläis-akka, lieneekö alku
ansa oliutki herrasväen sukua. Kuoremmat »pyhät naiset», joiksi Jaakkosen tyttäret ei vielä suinkaan olleet koronneet, asuskelevat lukon varassa, eivätkä laske tuntemattomia pu
heillensa; niin muutamat vanhemman ikäisetki. Miehen
puolia Skiitassa en paljon nähnytkään.
Vielä samana päivänä, kuin tulinki, läksin Skiitasta ja hiihdin 8 venäjän virstaa Pyhään Saareen, joksi Tuoppa
järven saarella olevaa monasteria eli luostaria tavallisesti nimitetään. Matkalla, jok a on järveä, tulin muutaman pie- nemmänki saaren poikki kulkemaan, ennen isoon saareen tultua. Tämä iso saari sanottiin olevan noin penikulman pituinen, ja sen ympärillä useampia pieniä saariloita. Ilta pimeä oli minun jo jäällä yllättänyt, jotta kylään tultuani kyllä ar
velutti, mihin yöksi menisin. Eräältä mieheltä, jonka tapasin, kysyin, missä täällä voisi yömajan saada, ja hän johdatti minun luostarin päällysmiehen luoksi, jota kutsui polsakka
startsaksi, ja jonka ky
syttyäni, ymmärsikö kar- jalankieltä, sanoi kaiken maailman kielet osaavan.
Tämä polsakka startsa, ei erittäin vanha, silmä
puoli mies, .asui kahdessa pienessä huoneessa, eikä vielä niitäkään yksinänsä viljellen, vaan", jonkun ' toisen toverinsa kanssa, jok a sisämäisessa kam- marissajstui jaluki jotaki kirjaa pöydän ääressä.
Sisään tultuani pian ha
vaitsin, ett’ ei suomi, ruotsi, saksa eikä latina
kaan kuulunut nii hin kai
ken maailman kieliin, joita hänen piti osaaman, vaan venäjänkielellä sa
noi hän, että hänen tuli lähteä iltnkirkkoon, ja käski snattomiebeni vie
mään minua matkaniies- ten majaan, jossa sitten yön lepäsin, enkä koko polsakka startsaa sen enempätä'nähnyt, vaikka seuraavana päivänä pari kertaa kirkossaki kävin.
Jos, niinkuin muutamat olivat tietävinänsä, hän oli Venäjänmaalta tullut pakolainen, joka kaksin
taistelussa oli toi.sen sil
mänsä menettänyt, niin kyllä oliki syytä peljätä minua vaaralliseksi tiedusteliaksi, jota oli parempi karttaa
kuin kohdella. U v IJi
Mnjahuoneen perässä oli toinen vähän pienempi huono, jossa ruokia keitettiin ja valmistettiin ja jossa niiden kokki, jok a usein kävi edes takaisin vierasmajan läpi, yönsäki vietti.
Minulle levitettiin etuhuoneessa peurantalja lavitsalle vuo
teeksi, jossa nukuin laukkuni päänalaisena; muita matka- miehiä makasi laattialla, ja sanottiinki alinomaa vieraita kesät talvet paikalla kuljeksivan. Kirkko kuin kaikki muutki rakennukset olivat niin kehnoja ja vähä arvoisia, ett’ ei tarvinnekkaan niistä sen enempätä lausua. Kun myös en tiedä, kuinka monta munkkia luostariin kuului, jotka^enim
mät aikansa kuljeskelevatki Venäjänmaalla tarpeellisia toi- meentulovaroja keräämässä, niin kyllä jo lieneeki aika jättää koko Pyhä Saari luostarinensa oman onnensa nojaan.
Pyhästä Saaresta lähdettyäni ja muutamissa kylissä Tuoppajärven ympäristöllä käytyäni päätin joulunpyhikri lähteä Suomenpuolelle Kuusamon pitäjään, ja niin lähdinki.
Sieltä uuden vuoden jälkeen palattuani matkustelin Pää
järven ympäristöllä, kunnes viimein saavuin Hei näjärven kylään, johon asetuin muutamiksi päiviksi parempaan jär
jestykseen saattamaan eripaikoissa hätäisesti kirjotettuja mtiis- toonpanojani. Kun kylät ja niiden asukkaat näillä seu
duilla näyttivät olevan hyvinki epätaattavia ja varottavia, niin olin edeltäpäin kysellyt, mihin taloon Heinäjärvessä olisi parasta majailtua ja vastaukseksi saanut, ett’ ei sen ta
loista toinen ollut paljon toista parempi, ja erittäinki olivat varottaneet minua mihinkään keskuuksiin rupeamasta erään miehen kanssa, jonka sanoivat päärosvoksi, ja josta ilman rosvomisiansaki tiesivät kaikenlaista pahaa kertoa. Kun muutamat kuitenki olivat arvelleet Kontratilan talon vähän toisia paremmaksi, niin siihen nyt poikkesinki. Sama mies, jota minun oli karttamaan neuvottu, pian tuliki ja kysyi, minne olin matkalla ja koska lähtisin, niin lupasi kyydit
semään tulla. Katsoin parhaaksi en ruveta hänelle selittele
mään, en minne menisin enkä koska lähtisin, josta en talon
väkienkään ollut sen parempaa selkoa antanut, sillä jo edeltä
päin kuultuani kylää niin pahamaineiseksi, olin pyytänyt erään taatun talonisännän Mnjavanlahden kylästä tulemaan kahden päivän päästä ja kyyditsemään minua Heinäjärveltä Kierettiin. Toisena päivänä, jok a oli pyhäpäivä, kokousi nuorta kansaa Kontratilaan tanssimaan, mainittu rosvomai- nen mies heidän seassansa. Minuaki tahdottiin kaikella ta
valla tanssiin, jonka tähden, kun penkillä istuessani en saa
