Språkvetenskapens inverkan

Under den senare hälften av 1900-talet gled språkvetenskapen och språk-vården i viss mån isär. Språkspråk-vården blev praktisk och rätt oteoretisk medan språkvetenskapen blev mer teoriorienterad. Avhandlingar om

språkvårds-teori har inte heller i högre grad diskuterats i språkvetenskapliga tidskrifter.

(Teleman 2003: 76.) Ändå kan man inte helt bortse från språkvetenskapens inverkan på språkvårdsideologin. Man kan säga att språkvården påverkats av åtminstone följande områden inom språkvetenskapen under 1900-talet: stil-forskning, strukturalism, pragmatik och textlingvistik, språksociologi samt språkteknologi. Dessa gav bland annat upphov till mera tolerans för variation.

Stilforskare i Sverige utdömde den junggrammatiska ändamålsenlighets-principen vid början av 1900-talet enligt vilken ett ändamålsenligt språk var det som var bekvämast för skribenten och lättast för mottagaren. De ansåg detta vara alltför instrumentellt, när språket enligt dem är något man uttryck-er sitt inre med. Skönlittuttryck-eraturen lyftes i Svuttryck-erige ut ur den egentliga språk-vårdens ansvarsdomäner från och med 1900-talets första decennier, skriver Teleman (2003: 70) men som jag har visat ovan, var skönlitterära redigeringar fortfarande aktuella i Svenskfinland på 1920-talet. Först vid 1950-talet ver-kar debatten på svenskt håll i Finland vakna på den här punkten. Ändamåls-enlighetsprincipen har dock hela tiden varit förhärskande.

Strukturalismen, med sin fokusering på system och struktur påverkade språkvården under 1950- och 1960-talen. Normerna skulle vara systema-tiska, och språket sågs som ett redskap för kommunikation, som med hjälp av språkvårdarna, de språkliga ingenjörerna, skulle bli maximalt effektivt.

Skriftspråket beskrevs som ett självständigt system vid sidan av talspråket.

Strukturalismens distinktion mellan system och bruk spelade en viss roll och språkvårdens fokus blev det offentliga språkbruket i olika sammanhang.

Strukturalismen bidrog till en generösare hållning gentemot variation. Även den generativa grammatiken inbjöd enligt Teleman till jämförelse mellan va-rianter och liknande språk. (Teleman 1999: 290–291, Teleman 2003: 72–74.)

Indirekt kom nog strukturalismen och den generativa grammatiken att inspirera till en något generösare hållning gentemot språklig variation inom och utanför tal-språksnormen. Strukturalismen betraktade nämligen programmatiskt olika språk-system som lika mycket värda ett studium, och det var vanligt att språkvetare med en lätt tankeglidning bedömde alla språk och alla dialekter som likvärda. [---] Den chomskyanska generativa läran lade vikt vid språket som en biologiskt given för-måga hos varje människa (oavsett begåvning eller andra resurser) och kunde därför med en viss tänjning ses som en teori om språklig jämlikhet och olika språks lika värde. I förening med vissa förkortade varianter av språksociologin kunde nog där-för också den generativa teorin lätt leda till skepsis indär-för språklig ingenjörskonst.

Att språkvårdarna under 1900-talets sista decennier (till allmänhetens förtrytelse) blev mindre kategoriska och mera rådgivande än preskriptiva hade antagligen delvis en sådan bakgrund.” (Teleman 2003: 73–74.)

Pragmatiken fokuserar språkets användning i kommunikation och dialog.

Den ökar mottagarorienteringen i språkvården och bidrar till att man inte ser på språket som antingen rätt eller fel utan tolererar mera att man väljer alternativa uttryckssätt beroende på vad man vill nå med sin språkhandling.

Språkvården kom också att ägna sig åt samma problemområden som text-lingvistiken, t.ex. åt förhållandet mellan tal och skrift i standardspråket el-ler textmönster i myndigheternas språkbruk. Ändamålsenlighetsprincipen gällde fortfarande, men sattes i relation till olika medborgargruppers förmåga och behov. Detta ledde till en mer öppen inställning gentemot geografiskt och socialt betingad variation och till språkvårdens klarspråksarbete. (Tele-man 2003: 75.)

Medan Bergroth (1917: 27) och hans samtida ännu riktade sig till ”de bil-dades barn”, bidrog språksociologin till att man i ökande grad såg talspråket som något naturligt, och till en medvetenhet om att de till synes neutrala mo-tiveringarna för olika språkformer sällan var fullt objektiva (Teleman 1999:

291). Även synen på språkvårdens uppgifter förändras. Hiidenmaa (2010) skriver att språkvården inte längre enbart är en guide till korrekt språkbruk, utan att språkvården också ska beskriva och tolka variation i språket. Språk-vården kan också diskutera politisk korrekthet och sådant som stöder eller raserar språkliga maktstrukturer.

Om språkvårdens uppgifter betraktas som omfattande och samhälleliga kan språk-vårdaren inte längre bara meddela en korrekt form eller ett korrekt användningssätt.

Språkvårdaren är inte längre någon trädgårdsmästare utan en guide i en naturpark där han eller hon lotsar fram besökaren längs en trygg rutt, redogör för de olika rutternas skillnader och ger besökaren verktyg att förstå den mångskiftande växt-ligheten i parken. (Hiidenmaa 2010: 16.)

Som möjlig teoretisk bakgrund för den moderna språkvården föreslår Hii-denmaa översättningsteori, språksociologi, kommunikationsteori, fackspråks-forskning och fackspråks-forskning om mångkultur. (Hiidenmaa 2010: 16–17.)

Den språkteknologiska utvecklingen har gett språkvården nya metoder.

Språkvårdaren Mikael Reuter hänvisade 1995 till Internet första gången i sin språkspalt ”Reuters ruta” (Reuter 1995) och ungefär vid samma tid börjar den finlandssvenska språkvården också använda sig av Språkbanken vid Gö-teborgs universitet. Även Finlandssvenska språkbanken vid CSC (Center for Scientific Computing) kom till användning. Sökningar i korpusar och på In-ternet har varit ett centralt arbetssätt vid utarbetandet av t.ex. Finlandssvensk ordbok (af Hällström-Reijonen & Reuter 2008 och tidigare upplagor) och annan språkvårdsverksamhet. Språkteknologin har inneburit att språkvården mer än tidigare fokuserat på majoritetens språk, alltså språkbruket i Sverige, och ibland också kunnat avvika från ordböckernas rekommendationer i den mån de inte stämmer överens med den faktiska användningen.