Även om detta inte är en heltäckande översikt av forskningsläget kan man konstatera att det saknas detaljerad forskning om finlandismer under tiden före Bergroth. Det är egentligen bara Runebergs, Ahrenbergs och Tavast-stjernas finlandismer som i någon mån undersökts systematiskt. Den fin-landssvenska språkvårdens allmänna genomslag har inte tidigare grundligt undersökts. Finlandismer i tidningsspråk har visserligen undersökts under slutet av 1900-talet, men i fråga om finlandismer i akademiskt tal är läget i det närmaste jungfruligt.
5 Finlandssvensk språkvårdsideologi
Jag ger i det följande en översikt av den finlandssvenska språkvårdsideologins utveckling som jag ställer mot samtida tendenser och trender i samhället och språkvetenskaplig forskning.
Med ideologi avser jag en bred skala av åsikter och övertygelser som upp-fattas av dem som omfattar ideologin som grundläggande och som ett utslag av sunt förnuft. Jämför Verschueren (1999: vii):
’Ideology’ is interpreted as any constellation of beliefs or ideas, bearing on an as-pect of social reality, which are experienced as fundamental or commonsensical and which can be observed to play a normative role.
Språkideologi är den språkliga aspekten av samma sak, det är de idéer och övertygelser vi har om språkliga fenomen. Spolsky (2004: 14, 2009: 4) avser med språkideologi den status, det värde en språkbrukare tilldelar olika språk, språkvarieteter, varianter eller andra språkliga fenomen (t.ex. provinsialismer, importord eller svordomar). Det är inte alltid som språkplaneringen stämmer överens med språkideologin i ett samhälle.
Language ideology or beliefs designate a speech community’s consensus on what value to apply to each of the language variables or named language varieties that make up its repertoire. […] Put simply, language ideology is language policy with the manager left out, what people think should be done. Language practices, on the other hand, are what people actually do. […] Language-management efforts may go beyond or contradict the set of beliefs and values that underlie a community’s use of language, and the actual practice of language use. (Spolsky 2004: 14.)
Jag har delat in språkvårdsideologins historia i två faser: utvecklingsfasen (ca 1850–1917) och konsolideringsfasen (1917–). Man kan jämföra dessa faser med Haugens språkplaneringsmodell bestående av fyra steg: 1. val av norm, 2. kodifiering, 3. implementering och 4. utveckling av normen (Haugen 1987:
627, se figur 3). Utvecklingsfasen sammanfaller i hög grad med steg 1 och 2 medan konsolideringsfasen i hög grad motsvaras av steg 3 och 4.
Valet av norm, varietet (steg 1) skedde under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet, då behovet av en gemensam standardsvensk norm diskuterades och slutligen etablerades genom Bergroths skrifter. (Se även Thylin-Klaus u.u.) I steg 1 är de icke-lingvistiska målen vanligen mest syn-liga (Deumert & Vandenbussche 2003: 5) och detta gäller även för finlands-svenskan. Valet gjordes av politiska skäl, som ett svar på den press som fen-nomanin och förryskningen utgjorde. Kodifieringen och standardiseringen (steg 2), representeras av de listor på finlandismer som gjordes upp av Hugo Bergroth, men också av hans föregångare, främst A.O. Freudenthal och Karl
Lindström, samt senare språkvårdare (för deras del dock under konsolide-ringsfasen). Under konsolideringsfasen gäller verksamheten i hög grad steg 3 (implementering) och steg 4 (utveckling av normen) i Haugens modell.
Här är de lingvistiska aspekterna viktigare, även om samhällsutvecklingen naturligtvis också kan påverka. Normen har utvecklats och utvecklas fort-farande (steg 4) bland annat i dagens språkvårdsverksamhet till exempel på Forskningscentralen för de inhemska språken, men också på andra håll i det finlandssvenska samhället.
Även Hansén (1991: 97–98) har satt in den finlandssvenska språkvårds-processen i Haugens modell, men väljer att se det på ett annat sätt, eftersom han inte ser det finlandssvenska valet av standardsvenskans norm som steg ett.
Haugens kategorier kan i viss mån tillämpas på svenska språkets utveckling i Fin-land, trots att denna modell [...] i första hand är [applicerbar] på språk som man i nyblivna självständiga stater strävar till att ge H-språksstatus åt. Sålunda är inte t.ex.
implementeringsfasen adekvat i detta sammanhang enligt den givna betydelsen att införa ett nytt språk, eftersom svenskan ju under flera sekler haft en etablerad posi-tion i Finland. Däremot har skolan självfallet spelat en viktig roll för implemente-ringen av ett standardspråk till nya generationer. Den språksituation som den första språkliga mobiliseringsvågen i Finland ledde till skapade grunden för den språkpo-licy som konfirmerades i Regeringsformen 1919 och i den språklagstiftning som se-dan dess ägt rum. Rötterna till svenska språkets kodifieringsprocess brukar dateras till 1700-talet då Svenska Akademien grundades. Den utveckling (elaboration) och kultivering (cultivation) av den finlandssvenska språkvarietet [!] som skett har följt situationen i Sverige. Anslutningen till den rikssvenska språknormeringen fick en mera officiell sanktion i samband med den s.k. rättstavningsstriden under slutet av 1800-talet. Dessutom har även i Svenskfinland bedrivits ett omfattande språkvår-dande arbete. Till detta arbete har hört den typ av kultivering som Bergroths kamp mot finlandismer inneburit.
Enligt Hanséns sätt att se är det alltså bara steg 3 (implementeringen) som har varit aktuell i fråga om svenskan i Finland.
Haarmanns (1990) modell kompletterar status- och korpusvård med prestigeplanering, som är något som påverkar status- och korpusvården. Han motiverar det med att ett språks prestige påverkar både hur status- och kor-pusverksamhet bedrivs av aktörerna och tas emot av språkbrukarna. Indivi-duell verksamhet (nivå 1) ger minst effekt, därefter kommer verksamhet som bedrivs av påtryckningsgrupper (nivå 2), något mer effektiv är verksamhet som bedrivs av institutioner (nivå 3) och högst effektivitet når man på statlig nivå (nivå 4).
Man kan placera in den finlandssvenska språkvården på olika nivåer under olika tidpunkter. Den språkvård som bedrevs av de första aktörerna inom
fin-landssvensk språkvård (främst Freudenthal, Lindström, Bergroth) motsvarar nivå 1 eller 2. När Svenska språknämnden i Finland grundades 1942 lyftes språkvården upp till nivå 3 och i och med att Forskningscentralen för de inhemska språken grundades 1976 lyftes den finlandssvenska språkvården upp till nivå 4. Språkvård bedrivs numera alltså på alla nivåer, med en början från individuell verksamhet på nivå 1.