Professionell språkvård

Den traditionella normen stärktes under andra världskriget. Vissa tidningar införde speciella spalter för frågor rörande språkriktighet (Hansén 1991: 313).

I inlägg i pressen ondgjorde sig läsare ofta över påverkan från finskan i den militära terminologin, och eftersom militärspråket inte bara syns i soldatjar-gong utan också t.ex. i tidningar under denna tid verkar den finska påverkan starkare än tidigare. Även i övrigt verkar man under denna tid ha noterat finskpåverkan i officiellt språkbruk. (Laurén 1985: 70–71, 79.) Det kan vara orsaken till att Svenska Finlands Folkting 1942 grundade en nämnd ”för att bistå fullmäktige i frågor, som röra svenskt språkbruk, svenska ortnamn m.m.

och i vilka en viss normgivning måste anses påkallad” (Grönqvist 1992: 3–6).

En bidragande orsak kan också vara att Erik Wellanders Riktig svenska hade utkommit i sin första upplaga 1939 (Wellander 1939).

Svenska språkvårdsnämnden i Finland (senare Svenska språknämnden i Finland) var den andra språkvårdsnämnden i Norden, om man som den för-sta räknar språkutskottet (grundat 1928) i Finska litteratursällskapet. Språk-vårdsnämndens verksamhet gällde ortnamn, lånord, myndighetsspråk och språkets renhet över huvud taget. Verksamheten var rätt anspråkslös, men inte utan betydelse, skriver Grönqvist. Större delen sköttes av nämndens sekrete-rare som hade uppdraget som en bisyssla. Han eller hon granskade språket i Hufvudstadsbladet (men det handlar inte om någon omfattande verksamhet) och gav telefonrådgivning några timmar i veckan. Sekreteraren skötte tidvis också en språkspalt i några tidningar. Nämnden följde hela tiden allmänt omfattade språkvårdsprinciper, anser Grönqvist (1992: 3–6).

1960 inrättades Statsrådets svenska språknämnd i Finland, med uppgift att förbättra språket i officiella svenska översättningar och att förenhetliga texterna i allmänna handlingar på svenska (Nordman 2010: 77). På 1970-ta-let knöts fastare kontakter med lagspråksexperter i Sverige, och från och med den tiden började man mer konsekvent än tidigare använda samma svens-ka termer i Finland som i Sverige för en rad samhälleliga begrepp (Reuter 2006b: 43).

Ännu 1975 sköttes den allmänna språkliga rådgivningen som deltidsar-bete två timmar om dagen av sekreteraren för den då privata Svenska

språk-vårdsnämnden i Finland. I samband med att Forskningscentralen för de in-hemska språken grundades 1976 fick den svenska språkvården officiell status fastställd i förordning, samt en heltidstjänst. En andra tjänst tillkom 1979.

1981 hade telefonrådgivningen blivit mycket mer omfattande, kontakterna med myndigheterna och andra viktiga språkbrukarkategorier hade byggts ut och man hade påbörjat en viss kursverksamhet. (Reuter 1981: 3.) I sin ledare i det första numret av språkvårdstidskriften Språkbruk skriver Reuter (1981) att språkvårdens mål är att språket ska fungera som ett smidigt och effektivt kommunikationsmedel medan stelt och dåligt fungerande språk ska motar-betas. Detta gäller kanslisvenska, slarvigt översättningsspråk och ”ett språk fullt med fel och oklarheter som leder läsaren vilse”. Linjen är visserligen rätt tolerant mot enstaka finlandismer, men grundtanken finns kvar. Det är stan-dardsvenskan som är förebilden och måttstocken:

Utmärkande för språkvården i Finland alltsedan Hugo Bergroths tid på 1920-ta-let har varit klappjakten på finlandismer. Vi vill här mana till en viss återhållsam-het. Alla finlandismer behöver ingalunda fördömas som sådana – tvärtom kan de i många fall vara värda allt stöd om de är funktionella och behövliga. Men vi vill inte heller sticka under stol med att vi anser att mönstret för vårt språkbruk är och för-blir det svenska riksspråket, rikssvenskarnas och finlandssvenskarnas gemensamma egendom. [...] Det är livsviktigt för finlandssvenskans fortsatta existens att klyftan mellan språkbruket i Finland och språkbruket i Sverige inte tillåts växa för bred.

Ett provinsspråk som förstås bara av finlandssvenskarna själva har ingen framtid som officiellt språk i Finland och som en bro till det övriga Norden. (Reuter 1981.)

Den finlandssvenska strategin var jämförbar med strategin hos andra mino-ritetsspråksgrupper:

För ett minoritetsspråk är alltid möjligheterna att få kulturellt stöd av en annan grupp med samma språk väsentligt. På det sättet garanteras språket en större an-vändbarhet än annars. Därför har det ansetts viktigt att minoritetsspråk i samma ställning som finlandssvenskan inte utvecklas till nya självständiga språk. Interna-tionella jämförelser visar att finlandssvenskarna i sin språkvård betett sig på ett sätt som språkgrupper i liknande situationer funnit rationellt. Det centrala målet har egentligen aldrig varit omstritt bland finlandssvenskarna själva. (Laurén 1985: 100).

De senaste decennierna har språkvårdens verksamhet utökats med bland an-nat språkvård för myndigheterna och klarspråksverksamhet, mediespråkvård, språket i skolorna m.m. Den utökade verksamheten har minskat fokuse-ringen på finlandismer även om arbetet med finlandismer inte på något sätt har satts på undantag, vilket till exempel utgivandet av Finlandssvensk ordbok (af Hällström-Reijonen & Reuter 2008 och tidigare upplagor) är ett tydligt tecken på.

Handboken Svenskt lagspråk i Finland (Slaf) har utkommit i fem upplagor från 1986, varav den femte upplagan (2010) har fått en högre formell status eftersom den är utgiven som anvisning i Statsrådets kanslis föreskriftssam-ling. Anvisningarna syftar i första hand till att samordna användningen av uttryck och termer i det svenska författningsspråket med ett klart och be-gripligt svenskt lag- och förvaltningsspråk i Finland som mål. Från och med andra upplagan (1990) har den kommenterat finlandismer.

I fråga om lagspråket har en påtaglig förändring ägt rum 1995, då Finland anslöt sig till EU. I och med det finländska och det svenska medlemskapet i EU uppstod i EU-svenskan en intressant förening av sverigesvenskt och fin-landssvenskt lagspråk. Detta innebär att det på nytt, efter nästan tvåhundra år, igen finns nyskriven författningstext på svenska där språkdräkten är ge-mensam för både Finland och Sverige. Det finns alltså numera tre varianter av svenska lagtexter: finlandssvenska, sverigesvenska och EU-svenska. (Nord-man 2010: 88–89.) Eftersom målet för språkvården är att minimera skillna-derna mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige, har EU alltså visat sig stödja språkvården inom det juridiska fältet (Laurén 2010: 102).

Tandefelt (2007) har undersökt hur språkbrukare 1971 och 2002 såg på språkvården, på svenskan i Finland i förhållande till svenskan i Sverige och på de krav de ställer på andra språkbrukare. År 1971 betonade man i någon mån att svenskan i Finland är ett ålderdomligt språk medan man 2002 sna-rare underströk att den är finskpåverkad. Man ansåg ändå inte vid någondera tidpunkten att det är ett separat språk. Finlandismer accepterades inte i ve-tenskap och annan facklitteratur, medan man i fråga om språket i finlands-svenska dagstidningar var mer tillåtande. I fråga om uttalet ansåg informan-terna att man ska använda ett finlandssvenskt uttal och inte efterlikna ett

”rikssvenskt” uttal. Synen på skriften var också traditionell: respondenterna var mest av åsikten att man i skrift ska använda språket grammatiskt korrekt, undvika sådant man inte förstår i Sverige, undvika finska ord och uttryck, slang och dialektala ord och uttryck. Påfallande är dock att man både i tal och skrift förhöll sig lite mer tolerant till finlandismer med dialektalt ur-sprung och självständiga finlandismer (alltså finlandismer som har utvecklats självständigt i finlandssvenskan beroende på t.ex. kontamination, attraktion eller analogibildning) än till direkta finska lånord och slang. Här är det dock oklart om det handlar om finlandismer av finskt ursprung eller mer tillfälliga finska lånord.

I Mattfolk et al. (2004: 231–244) redovisas för en enkät gjord 2003 som besvarades av språkforskare, språkvetare, språkvårdare, lärare och blivande lä-rare. Syftet var att få reda på i vilken riktning språkvården i Svenskfinland rör sig. På frågan om språkvårdens viktigaste uppgift och största utmaning lyftes

speciellt två aspekter fram: det konstanta hotet från finskan samt rädslan för att finlandssvenskan inte i framtiden längre kan kallas svenska. I fråga om importord av olika ursprung²⁴ var informanterna delade i två grupper: de som tyckte att man ska förhålla sig lika till importord oberoende av källspråk och de som var av motsatt åsikt. De som ville göra en skillnad på olika källspråk var informanter med svenska som modersmål, endast de finskspråkiga språk-lärarstuderandena vacklade i denna fråga.