Nedtoning av Bergroths program

I bilaga 2 (af Hällström-Reijonen 2007b) noterar jag att man från och med 1950-talet började kritisera Bergroth och hans efterföljare för att ha verkat hämmande på den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Från den tiden kan man också notera en liberalare syn på det skönlitterära språket med allt mer offensiva och isolationistiska åsikter i debatten, dels att man ska påtvinga läsare i Sverige finlandssvenska särdrag, dels att språket inte behöver vara standardsvenskt eftersom publiken i Sverige är av mindre intresse. Detta kor-relerar med den normskepsis som i Sverige kännetecknade tiden efter andra världskriget (Teleman 1999: 291).

Överhuvudtaget var diskussionen om finlandssvenskan ganska livlig vid denna tid. Två inlägg i debatten om finlandssvenskt uttal är professorerna Thors (1955) och Ahlbäcks (1956) artiklar. Thors ser finlandssvenskan som ett lokalt riksspråk, liksom t.ex. sydsvenskan, varför den inte bör ringaktas.

Men den är ”endast en avart av det svenska rikstalspråket”, och i radio och på teatern ska rikssvenskt högspråk gärna få höras. Ahlbäck drar upp linjer för språkvården, och i fråga om uttalet önskar han mer satsning på skolundervis-ning och han understryker vikten av ett mönstergillt scenspråk.

Synen på scenspråket börjar dock så småningom förändras, vilket en de-batt år 1962 om den s.k. skillnadskan, dvs. scenspråket på Svenska Teatern i Helsingfors, är ett tecken på. Debatten startar med en debattartikel av Bengt Ahlfors i Nya Pressen 15.1.1962. Enligt Ahlfors fanns det en mängd Bergrothska språknormer som bara tillämpades i teorin och i skillnadskan.

Utanför teatern hade modersmålslärare och språkvårdare misslyckats i att genomföra det Bergrothska uttalsprogrammet. Ahlfors ville inte acceptera teatern som en språkvårdens tjänare och saknade en levande kontakt mellan teaterns språk och den finlandssvenska verklighetens språk. (Laurén 1985:

76–77.) I debatten hördes röster både för och mot det Bergrothska idealet.

Språkvetarna Olav Ahlbäck och Lars Huldén samt litteraturvetaren Johan

24 Frågan som ställdes var: ”Skall man förhålla sig på samma sätt till importord oberoende av varifrån de importeras? Jfr importord från finskan, importord från andra främmande språk (t.ex. engelska, franska, tyska, ryska) och importord från olika landsdelar i Finland: provin-sialismer, dialektala ord.” (Mattfolk et al. 2004: 241.)

Wrede var i en serie intervjuer i Nya Pressen ense om att teatern behöver ett normalspråk, bland annat för att nationalscenens språk inte borde bindas för hårt vid lokalt talspråk. Diskussionen avslutades av Bengt Ahlfors, som försäkrade att han aldrig angripit Bergroth eller språkvården, bara ansett att konstnärligt skapande inte får hämmas av språkvård. (Laurén 1985: 77–78.) Debatten hade ingen omedelbar inverkan på Svenska teaterns eller t.ex. ra-dions språk, skriver Reuter (2006b: 40), men man kan se den som en del av en längre process och utveckling mot ett informellare språkbruk på teatrarna.

Att Högsvenska slutade användas i undervisningen och man slutade ge ut den i flera upplagor är naturligtvis till stor del ett resultat av konkurrens från andra läromedel och av att pedagogiken hade utvecklats. Ändå kan det också ses som ett tidstecken, ett tecken på att Bergroths auktoritet började ifrågasättas.

En etnisk nyväckelse bland minoriteter på olika håll i Europa kan dateras till slutet av 1960-talet. Denna etniska mobilisering influerades av de radi-kala studentrörelserna vid denna tid. Den märks också på finlandssvenskt håll, där den bland annat tar sig uttryck i en ökad medvetenhet om att språk och identitet hör nära samman. Ett uttryck för detta är boken Hurrarna. En stridsskrift om finlandssvenskarna (Ågren 1974). Namnet baserar sig på det finska skällsordet för svenskspråkiga, hurri. (Allardt & Starck 1981: 31–32.)

I boken proklameras att det finlandssvenska folket inte längre är ödmjukt.

Kritiken mot Högsvenska är hård: ”Man blir rädd för att använda sin egen svenska när man läser Bergroth-Petterssons Högsvenska. Och dessutom lär man sig en massa finlandismer som man aldrig kunnat förut” lyder bak-sidestexten. Reuter (1974) skriver i en artikel i boken om finlandismer och

”de finlandssvenska språken”. Han skriver att språkvården varit ”förlamad av arvet från Hugo Bergroth” och att Bergroths Högsvenska är ”farlig genom sin absoluta och negativa attityd; den fördömer utan att diskutera”. Även om hans grundtanke är att finlandssvenskan bör rätta sig efter den standardsven-ska utvecklingen, vill Reuter skilja mellan finlandismer som är problematistandardsven-ska för kommunikationen och sådana som kan betraktas som regional färgning.

”Vänder vi oss enbart till finlandssvenska lyssnare eller läsare är det ju inte så farligt med finlandismer, men vill vi bli förstådda av rikssvenskar får vi se upp lite.” Han anser det också fåfängt att tro att man kan rensa ut alla finlan-dismer ur finlandssvenskan, och att en fokusering på de viktigaste kunde ge mer tid för annan viktig språkvårdsverksamhet. Därtill kunde målande fin-landismer som fyller en funktion (t.ex. rådda och rosk) gärna spridas i Sverige.

I fråga om uttalet kan språkvården vara liberal, och han vill inte att finlands-svenskar ska låta sig ”drillas att använda ett uttal som känns främmande” även om uttalsformer som försvårar förståelsen ska undvikas.

Professorn i nordisk filologi, Carl-Eric Thors är också förhållandevis libe-ral i sin språksyn, och vill inte alltid brännmärka finlandismer:

Det är f.ö. intressant att lägga märke till, hur ofta allmänhetens språkriktighetsfrå-gor gäller, om ett ord är ’riktigt även från rikssvensk synpunkt’. Själv brukar jag i sådana fall naturligtvis tala om, hur saken förhåller sig, men långt ifrån alltid bränn-märka det finlandssvenska språkbruket. (Thors 1974.)

På 1970-talet började man alltmer uppskatta regionala varieteter av svenskan i Finland. Detta syns även i skolvärlden, där man ända fram till att grund-skolan grundades enligt Hansén var restriktiv mot dialekter, som betraktades som ett sämre eller felaktigt språkbruk, även om hållningen gradvis hade bli-vit allt mer accepterande. Från slutet av 1970-talet och framåt har inställ-ningen varit mer tolerant. (Hansén 1991: 423–424.)

Hösten 1989 inleddes en två månader lång debatt i Hufvudstadsbladet om finlandssvenskan ska betraktas som ett eget språk. Synpunkter som fördes fram i debatten var bland annat att om man betraktar finlandssvenskan som ett separat språk slipper finlandssvenskar skämmas för bristerna i sin svenska.

Detta argument opponerade sig vissa debattörer emot, bl.a. för att de uppfat-tade en egen svensk norm som ogenomförbar i praktiken. Behovet dels av en egen norm för finlandssvenskan, dels av en allmänsvensk norm som hjälper finlandssvenskarna att använda standardsvenska efterlystes i debatten. (Reu-ter & Tandefelt 1991.)

Reuter och Tandefelt tycker sig se en subjektivitet hos debattörerna vad finlandismer beträffar:

När man läser inläggen slås man av misstanken att finlandssvenskarna går om-kring med en personlig uppsättning favoritfinlandismer som de inte vill avstå från, utan gärna exporterar till Sverige, medan andra finlandismer (som andra finlands-svenskar använder) får dem att se rött. Ett exempel: ”Ordet rosk – som naturligtvis är en finlandism – är utmärkt, däremot är ’roskis’ som all slang de outvecklades dumheter.” (Reuter & Tandefelt 1991: 156.)

I en kommentar till debatten skriver Reuter (1989) att finlandssvenskan ska räknas som en varietet av svenskan, även om det inom det svenska språket ska finnas rum för variation.

[R]egionala varieteter kan ha sina särdrag inom ramen för den gemensamma nor-men utan att behöva betraktas som särskilda språk eller språkarter vid sidan om det ”riktiga” språket. […] Med detta avser jag naturligtvis inte att det skall vara fritt fram för vilka provinsialismer som helst. I normen ingår också underförstått en förpliktelse att sträva efter att använda standardspråkliga uttryck där så är möjligt, framför allt i mer formella sammanhang.” (Reuter 1989: 5, fetstil i originalet.)

En ny debatt om huruvida finlandssvenskan är ett eget språk uppstod som reaktion på Melin-Köpiläs doktorsavhandling 1996 (Brunstad 2001: 248)²⁵. En liten debattunge om finlandismer uppstod också efter första upplagan av Finlandssvensk ordbok (af Hällström & Reuter 2000a, Nikula 2000, af Häll-ström & Reuter 2000b).