Sammansättning är alltså en vanlig typ av ordbildning i svenska språket (Thorell 1984: 7). I den här undersökningen letar jag efter sammansättningar med barn, mamma eller pappa som efterled.
Exempel på dessa är underbarn, supermamma och toppenpappa.
Svanlund (2009) har sammanfattat några språkliga och kognitiva funktioner som kan fyllas genom sammansättning, d.v.s., varför man skapar nya sammansättningar till svenska språket.
Sammansättningar kan bildas t.ex. för att namnge, beteckna underkategorier, fylla luckor i det allmänna lexikonet, kompensera luckor i det privata lexikonet när talaren inte kan det konventionella ordet, koncentrera språket och för att syfta på något tidigare nämnt. (2009: 20) I följande avsnitt ska jag förklara hur sammansättningar som kommer in i språket för att fylla dessa behov får sin struktur och betydelse.
2.3.1 Sammansättningens struktur
En sammansättning kan definieras som ett ord som innehåller minst två ord liknande huvuddelar.
Varje huvuddel i sammansättningen innehåller för sin del minst ett rotmorfem. Skillnaden med avledda ord är alltså att det finns fler än ett rotmorfem. Jämför t.ex. barn+dom (rotmorfem + suffix) och dag+hem (rotmorfem + rotmorfem). Typen rotmorfem + rotmorfem är den enklaste typen av sammansättning, men den kan bli mer komplicerad genom avledning och ingå själv i längre sammansättningar. T.ex. innehåller både regnbågsbarn och skilsmässobarn tre rotmorfem.
Skolboksläsning innehåller tre rotmorfem och därtill suffixet –ing. (Malmgren 1994: 32) Ibland kan man inte bara kombinera två eller flera rotmorfem som de är utan förleden modifieras lite med ett fogemorfem som t.ex. i gata + barn → gatubarn, stad + hus → stadshus och skog + vård → skogsvård (Malmgren 1994: 27).
Det första ledet i en sammansättning kallas förled och den andra efterled. Efterleden avgör till vilken ordklass sammansättningen hör, t.ex. barnvänlig är ett adjektiv medan barnhem är ett substantiv. Förleder och efterleder kan huvudsakligen vara substantiviska, adjektiviska eller verbala. I Malmgrens tabell sammanfattas alla nio tänkbara möjligheter för kombinationer av olika ordklass till för- och efterleden (Malmgren 1994: 34):
8 Tabell 1 Förledens och efterledens ordklasser
(ur Malmgren 1994: 34)
Typen substantiv + substantiv (barnbok) är vanligast. Kombinationerna med adjektiv + substantiv (privatperson) och verb + substantiv (läsrum) är också allmänna. Kombinationen verb + verb (lästräna) är enligt Malmgren nästan bara teoretisk och därför har han tillagt frågetecknet.
(Malmgren 1994: 34) Josefsson (2005: 81) ger ordet simhoppa som exempel på typen verb + verb som dock är ett användbart ord men säkert inte så vanligt som substantiven simhoppning och simhoppare. Ibland är det inte entydigt huruvida förleden är verbal eller substantivisk. T.ex. i köpkraft kan förledens rotmorfem tolkas vara substantivet (ett) köp eller verbet köpa.
Sammansättningens rotmorfem kan också vara t.ex. partikel eller räkneord som i påslag, utföra och trefot. (Josefsson 2005: 81) Substantiviska, adjektiviska och verbala rötter är ändå vanligaste och mest produktiva (Malmgren 1994: 34f).
Sammansättningar som innehåller flera rotmorfem och avledningsmorfem kan bli mycket komplicerade och då kan strukturen beskrivas med hjälp av ett träddiagram:
Figur 1 Exempel på ett träddiagram som beskriver sammansättningens struktur. Egen analys med hjälp av Malmgren (1994)
SMS= sammansättning RM= rotmorfem FM= fogemorfem SMS
SMS
RM AVL RM FM RM
föd else dag s barn
9
I figuren ovan är det således fråga om födelsedags+barn, inte om födelse+dagsbarn eller födelse+dags+barn. Förledet innehåller två rotmorfem: rotmorfemet föd(a) som är avlett med substantivbildande suffix –else, rotmorfemet dag och därtill fogemorfemet –s. Efterledet är rotmorfemet barn. T.o.m. mycket komplicerade sammansättningar kan nästan alltid ses innehålla två huvuddelar vilka innehåller ett eller flera rotmorfem (Malmgren 1994: 33).
Regeln är alltså att sammansättningen alltid innehåller minst två liknande huvuddelar vilka för sin del innehåller minst ett rotmorfem. Jag vill ändå i detta sammanhang nämna ett till sätt att bilda ord som ligger någonstans mellan sammansättning och ordbildning genom avledning (som förklarades i 2.2). Lundbladh (2002) beskriver i sin undersökning Prefixlika förleder en specifik typ av ordbilning, bestående av prefixlika förleder och huvudord. Prefixlika förleder antingen förstärker efterledens betydelse eller ger den en värdeladdning, (Lundbladh 2002: 1) t.ex. som i megastjärna och skitenkel. Dessa sammansatta ord kan beskrivas stå någonstans mellan sammansättning vs prefixavledda ord. Enligt Lundbladhs definition avviker prefixlika förleder från vanliga prefix på detta sätt att de också förekommer som egna självständiga ord (liksom delar i en sammansättning), jämfört med prefix som bara förekommer som förleder. Prefixlika förleder har ändå utvecklat en kvantifierande eller en värderande betydelse som de inte har när de används som självständiga ord (jmf. jätte ´gigant´ och jätteroligt ´mycket roligt´). (Lundbladh 2002: 2)
Jag har valt att nämna dessa prefixlika förleder här i samband med ordbildning genom sammansättning, eftersom undersökningsmaterialet i den här undersökningen innehåller ord som skitpappa och supermamma vilka är precis sådana ord som kan antingen ses som sammansättningar eller prefixavledda, och jag har kategoriserat dem i egen kategori Prefixlik förled + huvudord i 8.1 Produktiva ordklasser i materialet.
2.3.2 Förledens och efterledens relation
Ovan nämndes att t.o.m. mycket komplicerade sammansättningar nästan alltid kan analyseras så att de innehåller två huvuddelar vilka innehåller ett eller flera rotmorfem. Den första av dessa delar i en sammansättning kallas förled och den andra efterled (Malmgren 1994: 33f). I följande avsnitt förklaras relationen mellan förleden och efterleden i en sammansättning och hur sammansättningens betydelse som helhet definieras genom denna relation.
Efterleden i en sammansättning är ”viktigare” än förleden därför att den bestämmer ordklassen och också vilket ting eller vilken företeelse ordet egentligen syftar på. Denna egenskap i språket kallas
10
högerregeln eller ISA-regeln. Regeln lyder att det är det längsta till höger, alltså sista, ledet i en sammansättning som anger betydelsen för sammansättningen som helhet. ISA-regeln kommer från de engelska orden is a som kan placeras emellan sammansättningens leder för att klargöra deras relation med varandra: a houseboat IS A boat, a boathouse IS A house. Förleden är nästan alltid en sorts bestämning till efterleden. I ångbåt bestämmer, eller determinerar, ång- vilken typ av båt man talar om. Denna vanligaste typ av sammansättning kallas därför determinativa. (Josefsson 2005: 84) I kopulativa sammansättningar är förleden och efterleden däremot mer jämställda. Ett mycket vanligt exempel på denna ovanliga kategori är sammansatta färger som blågul och svartvit. Den klassiska ordbildningsläran brukar därtill urskilja en tredje kategori. Den tredje typen av sammansättning kallas bahuvrihisammansättning (ett begrepp skapat av Panini i hans beskrivning av sanskrit på 300-talet) eller possessivsammansättning. Exempel på bahuvrihisammansättning är trefot och knäppskalle där sammansättningens efterled inte betecknar helheten utan bara en framträdande del av det ting ordet refererar till. Skalle i knäppskalle refererar till en person och inte bara hens huvud, och fot i trefot till någonting som har tre fötter, alltså hela tinget.
Sammansättningen är alltså en slags metonymi. D.v.s., en del av något står för helheten. Förledens relation till efterleden är ändå determinativ och man kan egentligen räkna bahuvrihisammansättning som determinativ sammansättning som gått genom metonymisk överföring. (Josefsson 2005: 84ff.) Vanligast kan förledens relation till efterleden i en sammansättning alltså definieras som determinativ. Förleden kan ändå bestämma efterleden på nästan oändligt många olika sätt.
(Josefsson 2005: 83) T.ex. i sammansättningen betongbil är betong material som bilen transporterar, i betongpelare är betong själva pelarens material och i betongbarn, (som dyker upp i den här undersökningens material) beskriver betong den fysiska omgivningen där barnet vuxit upp.
Det går alltså inte alltid att veta utifrån sammansättningens delar vad den egentligen betyder. Några sammansättningar är lättare att tolka än andra. Sådana sammansättningar vars betydelse är lätt att tolka på basis av att man känner till betydelser hos rotmorfemen kallas genomskinliga (Malmgren 1994: 35). T.ex. betongpelare där förleden beskriver material är mycket genomskinligare än betongbarn där förleden inte egentligen syftar bara på materialet betong utan man måste kunna tolka att ordet egentligen syftar till hela begreppet stadsmiljö där betong ofta används som byggmaterial.
Malmgren (1994) framhåller språkbrukarens kunskap att tolka sammansättningar oavsett de oändligt många alternativ som finns för det hur förleden modifierar efterleden. Han påpekar att fast man uppfattar en del av sammansättningar som genomskinliga har de flesta i själva verket flera
11
möjliga tolkningar. Han nämner skillnaden mellan sammansättningarna hästsko och krokodilsko som ett klassiskt exempel. Man kan uppfatta båda som genomskinliga fast relationen mellan förleden och efterleden inte är densamma hos de två fall. En hästsko är faktiskt en sko för hästar och en krokodilsko är en sko av krokodilskinn. Språkbrukaren använder sin kunskap om orden och världen omkring och tolkar t.ex. att eftersom krokodiler sällan har skor är det vid det här fallet troligen fråga om material på skorna istället för skor för krokodiler. (Malmgren 1994: 35)
Min egen kunskap att tolka denna relation mellan förleden och efterleden i en sammansättning är viktig i undersökningens analysdel. Med hjälp av min egen språkkänsla börjar jag med kategoriseringen av sammansättningarna i olika semantiska fält. Sedan kontrollerar jag att min egen bedömning har fallit åt rätt håll med hjälp av exempelmeningar, hämtade från Språkbankens korpus, där de undersökta sammansättningarna står i kontext och också genom att kolla sammansättningens konventionaliserade betydelse i ordböcker. I följande avsnitt förklaras närmare vilken betydelse konventionalisering har när det gäller sammansättning.