Änglamamma, extrapappa och veganbarn – sammansättningar med familjeord som efterled på ett sverigesvenskt diskussionsforum
Anu Lahikainen Pro gradu -avhandling Svenska språket
Östra Finlands universitet 1.12.2019
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty Filosofiska fakulteten
Osasto – School
Humanistiska avdelningen Tekijät – Author
Lahikainen, Anu Iina Maria Työn nimi – Title
Änglamamma, extrapappa och veganbarn – sammansättningar med familjeord som efterled på ett sverigesvenskt diskussionsforum
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages Svenska språket
Pro gradu -tutkielma x
1.12.2019 66
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
I den här Pro gradu -avhandlingen granskas sammansättningar med efterlederna -barn, -mamma och -pappa på det sverigesvenska diskussionsforumet Familjeliv.se. Undersökningens material har hämtats från Språkbankens korpussamling Korp under februari 2016 och det består av inlägg på diskussionsforumet Familjeliv.se. Materialet innehåller 300 sammansättningar av vilka ett hundra har -mamma som efterled, ett hundra har -pappa som efterled och ett hundra har -barn som efterled. Undersökningens frågeställningar är huvudsakligen kvantitativa men också kvalitativa metoder har utnyttjats. Som teoretisk bakgrund presenteras teorier om ordbildning och sammansättning samt semantik.
Syftet i undersökningen är att utreda vilka förleder som förekommer i sammansättningar med barn, mamma och pappa på diskussionsforumet Familjeliv.se. Därtill granskas förledernas ordklasser. Utöver ordbildning, fokuserar undersökningen på semantiska frågeställningar. De undersökta sammansättningarna kategoriseras till betydelsefält enligt deras semantiska innehåll. Dessutom analyseras sammansättningarnas etableringsgrad och speciell uppmärksamhet riktas mot de nyord och nybildningar som finns i materialet. Syftet är att analysera om de nyord och nybildningar som används för att beskriva mammor, pappor och barn avspeglar några aktuella samhällstrender.
Undersökningens resultat visar att den absolut största delen av förlederna som -mamma, -pappa och -barn får i det undersökta materialet är substantiv, med 248 stycken. Den näst mest produktiva ordklassen för förleder i materialet är adjektiv, med 31 stycken. Därtill finns det verb, prefixlika förleder, adverb och räkneord som förled i materialet. I resultaten kommer det farm att den absolut största delen av sammansättningarna i materialet, 288 stycken, är tillfälliga ord och nybildningar.
Sammansättningarna i materialet kategoriseras i betydelsefält enligt hurdan information de ger om mammor, pappor och barn. Den semantiska kategoriseringen förevisar att det finns skillnader mellan sammansättningar på -mamma, -pappa och -barn i att hurdana förleder de får. Sammansättningar på -barn t.ex. får många förleder som beskriver fysiska och fysiologiska tillstånd samt ålder, medan det inte är lika vanligt att mammor och pappor skulle beskrivas på detta sätt. Däremot hänvisas till mammor och pappor med sammansättningar som beskriver mammornas och pappornas sociabilitet, anlag och kunnande, d.v.s. hur de är och beter sig som sociala varelser mot andra människor, och på vilket sätt de klarar sig som föräldrar.
På basis av analysen kan det märkas att de ord som används för att beskriva mammor, pappor och barn på diskussionsforumet speglar på något sätt förändringar som pågår i samhället. Nyord och nybildningar som bonusmamma, bonuspappa och extrabarn, t.ex., kan identifieras som ett försök att beskriva familjemedlemmar som inte hör till en traditionell kärnfamilj på ett mer positivt och jämlikt sätt, vilket kan ses som en språklig reflex till demokratisering och strävan efter jämlikhet.
Avainsanat – Keywords ordbildning, sammansättning, semantik, betydelsefält, familjeord
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofinen tiedekunta Osasto – School
Humanistinen osasto Tekijät – Author
Lahikainen, Anu Iina Maria Työn nimi – Title
Änglamamma, extrapappa och veganbarn – sammansättningar med familjeord som efterled på ett sverigesvenskt diskussionsforum Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages
Ruotsin kieli Pro gradu -tutkielma x
1.12.2019 66
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Tässä Pro gradu–tutkielmassa tutkitaan yhdyssanoja, jotka päättyvät ruotsinkielen sanoihin -barn, -mamma ja -pappa ja joita on käytetty ruotsalaisella keskustelufoorumilla Familjeliv.se. Tutkimusaineisto on kerätty korpuskokoelma Språkbankenista helmikuun 2016 aikana ja se koostuu keskustelufoorumin kommenttiteksteistä. Aineistoon valikoitui 100 sanaan -mamma päättyvää yhdyssanaa, 100 sanaan -pappa päättyvää yhdyssanaa ja 100 sanaan -barn päättyvää yhdyssanaa. Tutkimuksen kysymyksenasettelu on pääasiassa kvalitatiivinen, mutta myös kvantitatiivisia metodeja on hyödynnetty. Teoreettisena taustana esitellään teorioita sananmuodostuksesta, yhdyssanoista ja semantiikasta.
Tutkimuksen tavoitteena on selvittää mitkä sanat muodostavat yhdyssanoja sanojen barn, mamma ja pappa kanssa keskustelufoorumilla Familjeliv.se. Lisäksi tarkastellaan mihin sanaluokkiin nämä yhdyssanojen etuliitteet kuuluvat. Sananmuodostuksen lisäksi tutkimus keskittyy tarkastelemaan semantiikkaa. Aineistoon valikoituneet yhdyssanat luokitellaan merkityskenttiin niiden semanttisen sisällön mukaisesti. Tämän lisäksi yhdyssanojen vakiintumisaste analysoidaan ja erityistä huomiota kiinnitetään hetkellisesti käytössä oleviin yhdyssanoihin sekä uudissanoihin. Niiden osalta analysoidaan voiko äitien, isien ja lasten kuvailuun käytetyistä sanoista tunnistaa häivähdyksiä yhteiskunnassa vallalla olevista muutoksen trendeistä.
Tutkimuksen tulosten mukaan suurin osa sanoista, jotka yhdistyvät sanoihin barn, mamma ja pappa, 248 kappaletta, on substantiiveja.
Seuraavaksi yleisin sanaluokka, joka esiintyy etuliitteenä sanoille barn, mamma ja pappa, on adjektiivi 31 kappaleella. Substantiivien ja adjektiivien lisäksi etuliitteinä aineistossa esiintyy verbejä, prefixinomaisia etuliitteitä, adverbeja ja numeraaleja. Tutkimustulokset näyttävät, että suurin osa aineiston yhdyssanoista on hetkellisesti käytössä olevia tai uudissanoja.
Aineiston yhdyssanat on luokiteltu merkityskenttiin sen mukaisesti minkälaista tietoa ne antavat kuvailemistaan äideistä, isistä ja lapsista.
Tämä semanttinen luokittelu valottaa, että siinä miten eri perheenjäseniä kuvaillaan, on eroja. Esimerkiksi yhdyssanat, jotka päättyvät sanaan lapsi, kuvailevat usein fyysisiä ja fysiologisia piirteitä sekä ikää. Toisaalta taas äitejä ja isiä kuvailevat yhdyssanat määrittävät äitien ja isien sosiaalisia kykyjä ja osaamista, ts., sitä miten he käyttäytyvät muita ihmisiä kohtaan ja miten he onnistuvat vanhempina.
Aineiston analyysin perusteella voidaan huomata, että sanat, joita tutkitulla keskustelufoorumilla käytetään kuvailemaan äitejä, isiä ja lapsia peilaavat joillakin tavoin yhteiskunnallisia muutoksia. Esimerkiksi uudissanojen bonusmamma, bonuspappa ja extrabarn voidaan ajatella olevan yrityksiä kuvailla uusia ydinperheen ulkopuolisia perheenjäseniä positiivisemmalla ja tasa-arvoisemmalla tavalla, mikä taas voidaan nähdä heijastuksena demokratisoitumisen ja tasa-arvoistumisen trendille.
Avainsanat – Keywords
sananmuodostus, yhdyssana, semantiikka, merkityskenttä, perheenjäsenten nimitykset
INNEHÅLL
1 INLEDNING ... 1
2 ORDBILDNING GENOM SAMMANSÄTTNING ... 2
2.1 Vad är ord? ... 3
2.2 Ordbildning ... 5
2.3 Sammansättning ... 7
2.3.1 Sammansättningens struktur... 7
2.3.2 Förledens och efterledens relation ... 9
2.4 Lexikalisering, konventionalisering, nybildningar och nyord ... 11
3 SEMANTIK ... 13
3.1 Semantiska grundbegrepp... 14
3.2 Semantisk förändring ... 16
3.3 Varför förändrar språket? ... 17
4 TIDIGARE FORSKNING ... 23
5 FORSKNINGSFRÅGOR ... 25
6 MATERIAL OCH METOD ... 26
6.1. Hämtning av materialet ... 26
6.2 Kategorisering enligt förledens ordklass ... 28
6.3 Kategorisering enligt etableringsgrad ... 29
6.4 Semantisk kategorisering ... 30
6.5 Samhällstrender i nyord och nybildningar... 32
7 RESULTAT OCH ANALYS ... 32
7.1 Produktiva förledsordklasser i materialet ... 33
7.2 Analys av sammansättningarnas etableringsgrad ... 34
7.3 Semantisk analys av materialet ... 35
7.3.1 Ålder ... 37
7.3.2 Nationalitet, ras och kön samt sexuell läggning ... 39
7.3.3 Klädsel och utseende... 42
7.3.4 Fysiska och fysiologiska tillstånd ... 44
7.3.5 Psykiska egenskaper och tillstånd ... 46
7.3.6 Anlag, kunnande och erfarenhet ... 47
7.3.7 Social situation ... 48
7.3.8 Sociabilitet ... 56
7.3.9 Övriga... 59
7.4 Analys av samhällstrender som materialet speglar ... 60 8 SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 63 LITTERATUR
BILAGA 1
Ordklassindelning
BILAGA 2
Indelning enligt etableringsgrad
1
1 INLEDNING
Jag har alltid tyckt om att lära mig nya ord i ett nytt språk. Jag intresserar mig för hurdana ord man väljer när man beskriver någonting på ett visst språk och hurdana ord språket överhuvudtaget innehåller. Ofta märker man att språket man håller på att lära sig inte har något motsvarande uttryck som man har i sitt modersmål och tvärtom.
Det som gör ord ännu mer intressanta är att varje levande språk alltid är i förändring. Antalet element i det fonologiska och grammatiska systemet är begränsat, men när det gäller ordförrådet kan det expanderas oförändligt (Sjöström 2001: 52). Nya ord är också någonting som vanliga språkbrukare lätt lägger märke till och t.ex. årliga listor på nyord väcker mycket intresse och känslor. Ordförrådet kan t.o.m. beskrivas som en slags samhällsspegel (Allén m.fl. 1989:13). Jag intresserar mig för vad denna spegel berättar om de förändringar som pågår i världen och i samhället. I den här undersökningen fokuserar jag på sammansättningar som har att göra med familjer. Familjer är en social konstruktion som har en mycket central roll i hur vårt samhälle fungerar.
Sammansättning för sin del är ett mycket typiskt sätt för svenskan att bilda nya ord (Josefsson 2005:
82). Sammansättningar kan bildas t.ex. för att namnge, att beteckna underkategorier, fylla luckor i det allmänna lexikonet, och kompensera luckor i det privata lexikonet när talaren inte kan det konventionella ordet (Svanlund 2009: 20). Språket och dess ord är alltså det verktyg som människan använder för att förstå, kategorisera och beskriva världen omkring sig och också sig själv. Språket som vi talar påverkar ofrånkomligen hur vi tänker eftersom våra tankar bygger på språk (Sjöström 2001: 24). Det är alltså inte bara världen som påverkar språket utan språket skapar också verklighet genom människor som använder språket.
När man uppfinner något nytt i världen eller börjar se någonting på ett nytt sätt behöver man alltså nya ord och nya begrepp eller börjar använda gamla begrepp på ett annat sätt. Ett exempel på detta är nyordet regnbågsbarn. Regnbågsbarn har presenterats som nyord i Språkvård (Lindgren 2007:
10) och dess betydelse definieras som ”barn till föräldrar som är homo- eller bisexuella eller trans- personer.” Jag anser att det är viktigt att ett sådant ord finns. Regnbågsbarn och regnbågsfamiljer har dykt upp i språket när man börjat igenkänna och acceptera att sådana familjer överhuvudtaget finns. Med sitt sätt att använda språk påverkar varje språkbrukare vilka idéer som framhävs.
I den här undersökningen granskas vilka ord som utgör förleder i sammansättningar med barn, mamma och pappa i ett sverigesvenskt diskussionsforum. Resultatet innehåller både
2
sammansättningar vars betydelser är etablerade i allmänt språkbruk, som hemmamamma och skolbarn, och sammansättningar som används mer tillfälligt bara i en viss språklig kontext. Sådana mer tillfälliga sammansättningar är t.ex. namn på skribenterna i forumet, som majbarn och guldbarn. Därtill förväntar jag mig att hitta några ord som kanske är på väg att bli etablerade, d.v.s.
nyord som regnbågsbarn. (Se 2.4 om nyord och etablering)
Förutom att ta reda på vilka ord som utgör förleder i sammansättningar med barn, mamma och pappa, ska följande forskningsfrågor besvaras: Hurdana semantiska fält kan skönjas när materialet kategoriseras enligt betydelse? Till vilka ordklasser hör förlederna? Vad är de undersökta sammansättningarnas etableringsgrad? Avspeglar de ord som används för att beskriva mammor, pappor och barn några aktuella samhällstrender? (Se närmare om forskningsfrågor i kapitel 5) Det som enligt min mening gör orden barn, mamma och pappa intressanta och värda att undersöka är att som familjeord syftar de på något som är mycket viktigt och känsloladdat för varje människa.
Jag tror att när man beskriver barn, mammor eller pappor, är det inte betydelselöst vilka attribut man väljer att använda. Ur denna synpunkt känns det mycket möjligt att förleder i sammansättningar med barn, mamma och pappa kanske berättar någonting viktigt om språkbrukare och deras samhälle.
Den här magisteruppsatsen består av teoridelen (kapitel 2–4) och undersökningsdelen (kapitel 5–8).
I teoridelen presenteras terminologi och teorier som är relevanta för min undersökning. Dessa inkluderar grundbegrepp och teorier inom ordbildning och semantik.
2 ORDBILDNING GENOM SAMMANSÄTTNING
I den här undersökningen undersöks ord, närmare sagt sammansatta ord, eller sammansättningar.
Jag håller mig främst på ordnivån fast jag också sa granska de fraser där de undersökta orden framkommer. Detta är nödvändigt för att få en bättre förståelse av vad språkbrukarna egentligen har menat med ordvalet. Det är de sammansatta ord som är det centralaste i min undersökning och därför kommer jag i de följande teoriavsnitten redogöra för terminologi och teorier som beskriver ord och ordbildning samt semantik.
3
2.1 Vad är ord?
I sammanhanget av vardagligt språkbruk funderar man sällan på frågan vad som är ett ord. Att skilja mellan olika ord i talet känns oftast lätt och självklart när man bara har tillräckliga kunskaper i språket. I talet följer orden varandra utan pauser, men för en som talar språket som sitt modersmål är det ändå ganska lätt att uppfatta vilka ljud som formar ett ord i frasen, dvs., vilka ljud som hör ihop. Man kanske t.o.m. på något sätt ”hör” en paus mellan orden fastän den inte alltid finns. I skrift använder många språk mellanrum mellan ord vilket gör det ännu lättare att urskilja de bokstäver som tillsammans utgör ett ord. Varje språkbrukare har alltså någon uppfattning om vad som är ett ord. (Hultman 2003: 28)
Det är ändå inte så enkelt att kort och koncist definiera ett ord vetenskapligt. Det är klart att ord är grundläggande enheter i språket och de används för att bilda längre fraser, satser och meningar.
Problematiskt blir försöken att definiera ett ord när man tar en närmare titt och märker att ord ibland kan brytas ner i mindre delar. Ordet ordbok har uppenbarligen bildats av två delar; ord och bok och även i orden manlig eller kunglig kan man känna igen ändelsen –lig som också används för att bilda ord. Därtill finns det ord som består av två delar och som kan skrivas både isär och ihop t.ex.
imorgon / i morgon. Då är det inte längre helt enkelt att säga om det är fråga om ett ord eller flera.
(Josefsson 2005: 9)
Svenska Akademiens språklära listar tre kännetecken för ett ord (Hultman 2003: 28f.). Det första kännetecknet är att även om pausen i tal mellan olika ord inte är nödvändigt, har man i alla fall möjligheten att göra en mellan två olika ord, utan att talet blir oförståeligt. På detta sätt kan man t.o.m. göra talet övertydligt. Däremot håller man sällan pauser mitt i ordet eftersom det skulle göra både tal och skrift svårt att förstå. Det andra kännetecknet är att det ofta är möjligt att byta ut ett ord mot ett annat som har en liknande funktion och betydelse. (Hultman 2003: 28) T.ex, kan man i följande meningar byta ut varje ord med ordet nedanför eller ordet ovanför
1. Igår fick mamma verkligen skynda på.
2. Idag måste pappa sannerligen fnatta på.
(egna exempel med hjälp av Hultman)
Emellertid är inte alla ord utbytbara mot något annat. T.ex. kan infinitivmärket att inte bytas ut i följande mening: Hon föredrog att stanna hemma. (Hultman 2003: 28)
4
Det tredje kännetecknet är att ett ord kan stå som ensamt yttrande. Detta kan hända t.ex. när man svarar på en fråga: Vem? med Du. Då utgör de båda orden vem och du ett ensamt yttrande. Att ett ord ensamt kan utgöra ett yttrande har faktiskt använts som definition på ett ord. Denna definition är ändå inte helt täckande eftersom alla ord inte kan ensamma utgöra yttranden. T.ex. står verb sällan ensamt i svenska språket utan åtminstone det formella subjektet det krävs för att utgöra ett fullständigt yttrande t.ex. Det blåser. (Hultman 2003: 28f.)
Det är alltså inte helt enkelt att på ett vetenskapligt sätt definiera ett ord, men i alla fall har varje språkbrukare någon uppfattning om saken. Man kan räkna ord på många olika sätt. Löpande ord betyder hur många ord texten innehåller t.ex. när man skriver en essä. Sedan kan man räkna hur många olika graford texten innehåller. I följande lista finns sex olika graford, alltså sex olika bokstavskombinationer: hon, hennes, hus, huset, är, vara. Däremot om man inte vill urskilja mellan olika böjningsformer som i hus - huset och räknar dem som samma ord talar man om lexikonord eller lemman. Då har man bara tre olika lexikonord i listan: hon, hus och vara alltså tre olika lemman. (Hultman 2003: 30)
Ett annat vanligt sätt att kategorisera ord är att indela dem i ordklasser. Ordklass ska granskas även i min undersökning. Ordklasser berättar hur ord berörs av grammatikens regler, t.ex. enligt hur de böjs och vilken syntaktisk roll de kan ta i en språklig konstruktion som en sats eller en mening.
Ordklasserna substantiv, adjektiv och verb har en rik böjning och kan skiljas från varandra enligt de regler de böjs efter. Dessa tre omfattar de flesta orden i ordförråden och kan beskrivas som betydelseord. De är också öppna ordklasser vilket betyder att antalet ord i dem växer ständigt t.ex.
genom sammansättning. De oböjliga ordklasserna är prepositioner, konjunktioner, subjunktioner, infinitivmärke och interjektioner. Därtill finns egennamn, pronomen, räkneord, particip och adverb som böjs i någon mån men inte så mycket som de öppna ordklasserna. Dessa oböjliga och mindre böjliga ordklasser innehåller formord som kan ange vaga eller semantiskt enkla relationer mellan betydelseorden. (Svenska Akademiens grammatik: 2 Ord, Teleman m.fl.:1999:7, hädanefter SAG) Den här undersökningen fokuserar på lexikonord av olika ordklass. Vid samlandet av materialet har jag inte tagit hänsyn till ordens böjningsformer. Tanken har varit att plocka med så många olika lexikonord som möjligt som ingår i sammansättningar som slutar med –barn, -mamma eller – pappa. Mitt undersökningsmaterial består av sammansatta ord och den som kan svenska ser genast att t.ex. i orden småbarn, gatubarn och lågstadiebarn står ordet barn i slutet och ett eller flera ord innan. I nästa kapitel redogörs för ordbildning d.v.s. hur nya längre ord såsom sammansättningar kan bildas ur redan existerande lexikonord.
5
2.2 Ordbildning
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) definierar ordbildning (tryckår 1950) som en process där nya ord bildas utan att man lånar ord från andra språk. (Malmgren 1994: 24) är också av den åsikten att inlåning av främmande ord inte hör till ordbildning. I mitt material finns det dock sådana sammansättningar som curlingmamma och gaypappa där förleden visserligenär ett lånord. Jag tror att i de flesta sådana fall har de inlånade förledarna redan blivit konventionaliserade i svenska språket som enskilda ord innan de blivit använda som byggsten till sammansättningar om mammor, pappor och barn. Så är det t.ex. när det gäller de ovannämnda curling och gay.
Ordbildningslära beskriver hur ord i språket har bildats och därmed hur nya ord kan bildas. Det finns tre olika typer av ord: enkla, sammansatta och avledda ord. För att förstå skillnaden mellan dessa måste man granska ordens uppbyggnad, d.v.s. vilka mindre element ord innehåller. (Hultman 2003: 31)
Ord består av ett eller flera morfem. Morfem beskrivs ofta som de minsta betydelsebärande delarna i språket. T.ex. består ordet barnet av två morfem: rotmorfemet barn som enligt konventionen används för att referera till en människa i viss ålder och böjningsmorfemet –et som uttrycker bestämdhet. Rotmorfem är sådana morfem som ensamma kan utgöra ord, som just t.ex. barn.
Däremot kan böjningsmorfemet –et inte stå ensamt utan fungerar bara tillsammans med ett rotmorfem vars bestämdhet det uttrycker. Ord som består av bara ett rotmorfem kallas enkla ord.
Exempel på dessa är barn, mamma, hem, jag, fyra och på. (Hultman 2003: 31)
Enkla ord som består av bara ett rotmorfem är naturligtvis de kortaste orden i en text. En stor del av dem är s.k. formord, alltså prepositioner, konjunktioner, artiklar och pronomen och kallas ibland grammatiska morfem. De är ord som upprepas många gånger i vilken text eller vilket yttrande som helst och man kan tänka sig att det är ekonomiskt att just de orden är korta. Ändå när det gäller ordbildning är adjektiv, substantiv och verb de ordklasser som är av störst intresse. Rotmorfem som tillhör dessa ordklasser kallas också semantiska morfem eftersom de anses vara rikare i betydelse än grammatiska morfem. (Malmgren 1994: 23)
Utöver böjningsmorfem som uttrycker bestämdhet och pluralitet, t.ex. i barnet och mammor, kan ord bildas mer komplext med hjälp av avledningsmorfem och genom sammansättning. Avledning och sammansättning är de vanligaste sätten att bilda nya ord i svenska språket (Malmgren 1994:
24). Vid avledning lägger man till ett avledningsmorfem vilket står före eller efter rotmorfemet.
Avledningsmorfem som inleder ett ord kallas prefix och de som avslutar ett ord kallas suffix.
6
Avledningsmorfem kan grupperas enligt det sätt de modifierar rotmorfemets betydelse. Det finns t.ex. nekande prefix: ovänlig, irrelevant, prefix som uttrycker motstånd eller negativ respektive positiv inställning: antirojalist, prokommunist och prefix som uttrycker riktning i tid och rum:
anropa, förkomma, återskaffa (Söderbergh 1968: 45, 50). Vissa suffix är starkt knutna till särskilda betydelsekategorier. T.ex fogas -are oftast i personord som lärare och –het i egenskapsbetecknande substantiv som i blyghet (Söderbergh 1968: 62f.).
Emellertid kan ett och samma avledningsmorfem kombinerat med olika grundord ha olika betydelser. T.ex. uttrycker o- i ovänlig motsatsen till vänlig medan o- i ovana har betydelsen ’dålig vana’. Å andra sidan uttrycker flera olika avledningar samma betydelse. Suffixen –are, -tör och - ator i lärare, instruktör, informator läggs exempelvis till verb för att hänvisa till den person som utför handlingen som verbet beskriver. Både prefix och suffix kan förekomma i avledningar vilkas grundord tillhör olika ordklasser, jämför t.ex. ofred (grundord substantiv) och omöjlig (grundord adjektiv). Eftersom suffix är ändelser bestämmer de det bildade ordets ordklass. Ett och samma suffix bildar vanligtvis ord av en bestämd ordklass. Jämför t.ex. färga, klistra (avledningens ordklass är verb) och således, likaledes (avledningens ordklass är adverb). (Söderbergh 1968: 32f.) Ordbildning sker inte alltid så att ordet blir längre och mer komplex. Nya ord kan nämligen också bildas genom förkortning och tillbakabildning (retrogradering). Förkortning är ett mycket vanligt sätt att bilda nya ord i svenskan. Många vanliga vardagsord har blivit avkortade av längre obekvämare ord, t.ex. bil från automobil, foto från fotografi och labb från laboratorium. Ett fall av förkortning är initialord som bildas av initialerna i namn på företag med flera, t.ex. IKEA (Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd) AB (aktiebolag) och TV (television). Ett exempel på tillbakabildning l. retrogradering är verbet kedjeröka som har tillbakabildats av substantiven kedjerökare. (Hultman 2003:34f.)
Thorell har sammanfattat i följande lista de vanligaste sätten att bilda nya svenska ordexemplifierat med ordstammen kyla:
1. kylskåp (sammansättning med verbet kyla och substantivet skåp) 2. förkyla sig (grundordet kyla är avlett med prefixet för-)
3. kylig (grundordet är avlett med suffixet –ig) 4. kyl (förkortad av sammansättningen kylskåp) (Exemplen ur Thorell 1984: 7)
7
2.3 Sammansättning
Sammansättning är alltså en vanlig typ av ordbildning i svenska språket (Thorell 1984: 7). I den här undersökningen letar jag efter sammansättningar med barn, mamma eller pappa som efterled.
Exempel på dessa är underbarn, supermamma och toppenpappa.
Svanlund (2009) har sammanfattat några språkliga och kognitiva funktioner som kan fyllas genom sammansättning, d.v.s., varför man skapar nya sammansättningar till svenska språket.
Sammansättningar kan bildas t.ex. för att namnge, beteckna underkategorier, fylla luckor i det allmänna lexikonet, kompensera luckor i det privata lexikonet när talaren inte kan det konventionella ordet, koncentrera språket och för att syfta på något tidigare nämnt. (2009: 20) I följande avsnitt ska jag förklara hur sammansättningar som kommer in i språket för att fylla dessa behov får sin struktur och betydelse.
2.3.1 Sammansättningens struktur
En sammansättning kan definieras som ett ord som innehåller minst två ord liknande huvuddelar.
Varje huvuddel i sammansättningen innehåller för sin del minst ett rotmorfem. Skillnaden med avledda ord är alltså att det finns fler än ett rotmorfem. Jämför t.ex. barn+dom (rotmorfem + suffix) och dag+hem (rotmorfem + rotmorfem). Typen rotmorfem + rotmorfem är den enklaste typen av sammansättning, men den kan bli mer komplicerad genom avledning och ingå själv i längre sammansättningar. T.ex. innehåller både regnbågsbarn och skilsmässobarn tre rotmorfem.
Skolboksläsning innehåller tre rotmorfem och därtill suffixet –ing. (Malmgren 1994: 32) Ibland kan man inte bara kombinera två eller flera rotmorfem som de är utan förleden modifieras lite med ett fogemorfem som t.ex. i gata + barn → gatubarn, stad + hus → stadshus och skog + vård → skogsvård (Malmgren 1994: 27).
Det första ledet i en sammansättning kallas förled och den andra efterled. Efterleden avgör till vilken ordklass sammansättningen hör, t.ex. barnvänlig är ett adjektiv medan barnhem är ett substantiv. Förleder och efterleder kan huvudsakligen vara substantiviska, adjektiviska eller verbala. I Malmgrens tabell sammanfattas alla nio tänkbara möjligheter för kombinationer av olika ordklass till för- och efterleden (Malmgren 1994: 34):
8 Tabell 1 Förledens och efterledens ordklasser
(ur Malmgren 1994: 34)
Typen substantiv + substantiv (barnbok) är vanligast. Kombinationerna med adjektiv + substantiv (privatperson) och verb + substantiv (läsrum) är också allmänna. Kombinationen verb + verb (lästräna) är enligt Malmgren nästan bara teoretisk och därför har han tillagt frågetecknet.
(Malmgren 1994: 34) Josefsson (2005: 81) ger ordet simhoppa som exempel på typen verb + verb som dock är ett användbart ord men säkert inte så vanligt som substantiven simhoppning och simhoppare. Ibland är det inte entydigt huruvida förleden är verbal eller substantivisk. T.ex. i köpkraft kan förledens rotmorfem tolkas vara substantivet (ett) köp eller verbet köpa.
Sammansättningens rotmorfem kan också vara t.ex. partikel eller räkneord som i påslag, utföra och trefot. (Josefsson 2005: 81) Substantiviska, adjektiviska och verbala rötter är ändå vanligaste och mest produktiva (Malmgren 1994: 34f).
Sammansättningar som innehåller flera rotmorfem och avledningsmorfem kan bli mycket komplicerade och då kan strukturen beskrivas med hjälp av ett träddiagram:
Figur 1 Exempel på ett träddiagram som beskriver sammansättningens struktur. Egen analys med hjälp av Malmgren (1994)
SMS= sammansättning RM= rotmorfem FM= fogemorfem SMS
SMS
RM AVL RM FM RM
föd else dag s barn
9
I figuren ovan är det således fråga om födelsedags+barn, inte om födelse+dagsbarn eller födelse+dags+barn. Förledet innehåller två rotmorfem: rotmorfemet föd(a) som är avlett med substantivbildande suffix –else, rotmorfemet dag och därtill fogemorfemet –s. Efterledet är rotmorfemet barn. T.o.m. mycket komplicerade sammansättningar kan nästan alltid ses innehålla två huvuddelar vilka innehåller ett eller flera rotmorfem (Malmgren 1994: 33).
Regeln är alltså att sammansättningen alltid innehåller minst två liknande huvuddelar vilka för sin del innehåller minst ett rotmorfem. Jag vill ändå i detta sammanhang nämna ett till sätt att bilda ord som ligger någonstans mellan sammansättning och ordbildning genom avledning (som förklarades i 2.2). Lundbladh (2002) beskriver i sin undersökning Prefixlika förleder en specifik typ av ordbilning, bestående av prefixlika förleder och huvudord. Prefixlika förleder antingen förstärker efterledens betydelse eller ger den en värdeladdning, (Lundbladh 2002: 1) t.ex. som i megastjärna och skitenkel. Dessa sammansatta ord kan beskrivas stå någonstans mellan sammansättning vs prefixavledda ord. Enligt Lundbladhs definition avviker prefixlika förleder från vanliga prefix på detta sätt att de också förekommer som egna självständiga ord (liksom delar i en sammansättning), jämfört med prefix som bara förekommer som förleder. Prefixlika förleder har ändå utvecklat en kvantifierande eller en värderande betydelse som de inte har när de används som självständiga ord (jmf. jätte ´gigant´ och jätteroligt ´mycket roligt´). (Lundbladh 2002: 2)
Jag har valt att nämna dessa prefixlika förleder här i samband med ordbildning genom sammansättning, eftersom undersökningsmaterialet i den här undersökningen innehåller ord som skitpappa och supermamma vilka är precis sådana ord som kan antingen ses som sammansättningar eller prefixavledda, och jag har kategoriserat dem i egen kategori Prefixlik förled + huvudord i 8.1 Produktiva ordklasser i materialet.
2.3.2 Förledens och efterledens relation
Ovan nämndes att t.o.m. mycket komplicerade sammansättningar nästan alltid kan analyseras så att de innehåller två huvuddelar vilka innehåller ett eller flera rotmorfem. Den första av dessa delar i en sammansättning kallas förled och den andra efterled (Malmgren 1994: 33f). I följande avsnitt förklaras relationen mellan förleden och efterleden i en sammansättning och hur sammansättningens betydelse som helhet definieras genom denna relation.
Efterleden i en sammansättning är ”viktigare” än förleden därför att den bestämmer ordklassen och också vilket ting eller vilken företeelse ordet egentligen syftar på. Denna egenskap i språket kallas
10
högerregeln eller ISA-regeln. Regeln lyder att det är det längsta till höger, alltså sista, ledet i en sammansättning som anger betydelsen för sammansättningen som helhet. ISA-regeln kommer från de engelska orden is a som kan placeras emellan sammansättningens leder för att klargöra deras relation med varandra: a houseboat IS A boat, a boathouse IS A house. Förleden är nästan alltid en sorts bestämning till efterleden. I ångbåt bestämmer, eller determinerar, ång- vilken typ av båt man talar om. Denna vanligaste typ av sammansättning kallas därför determinativa. (Josefsson 2005: 84) I kopulativa sammansättningar är förleden och efterleden däremot mer jämställda. Ett mycket vanligt exempel på denna ovanliga kategori är sammansatta färger som blågul och svartvit. Den klassiska ordbildningsläran brukar därtill urskilja en tredje kategori. Den tredje typen av sammansättning kallas bahuvrihisammansättning (ett begrepp skapat av Panini i hans beskrivning av sanskrit på 300-talet) eller possessivsammansättning. Exempel på bahuvrihisammansättning är trefot och knäppskalle där sammansättningens efterled inte betecknar helheten utan bara en framträdande del av det ting ordet refererar till. Skalle i knäppskalle refererar till en person och inte bara hens huvud, och fot i trefot till någonting som har tre fötter, alltså hela tinget.
Sammansättningen är alltså en slags metonymi. D.v.s., en del av något står för helheten. Förledens relation till efterleden är ändå determinativ och man kan egentligen räkna bahuvrihisammansättning som determinativ sammansättning som gått genom metonymisk överföring. (Josefsson 2005: 84ff.) Vanligast kan förledens relation till efterleden i en sammansättning alltså definieras som determinativ. Förleden kan ändå bestämma efterleden på nästan oändligt många olika sätt.
(Josefsson 2005: 83) T.ex. i sammansättningen betongbil är betong material som bilen transporterar, i betongpelare är betong själva pelarens material och i betongbarn, (som dyker upp i den här undersökningens material) beskriver betong den fysiska omgivningen där barnet vuxit upp.
Det går alltså inte alltid att veta utifrån sammansättningens delar vad den egentligen betyder. Några sammansättningar är lättare att tolka än andra. Sådana sammansättningar vars betydelse är lätt att tolka på basis av att man känner till betydelser hos rotmorfemen kallas genomskinliga (Malmgren 1994: 35). T.ex. betongpelare där förleden beskriver material är mycket genomskinligare än betongbarn där förleden inte egentligen syftar bara på materialet betong utan man måste kunna tolka att ordet egentligen syftar till hela begreppet stadsmiljö där betong ofta används som byggmaterial.
Malmgren (1994) framhåller språkbrukarens kunskap att tolka sammansättningar oavsett de oändligt många alternativ som finns för det hur förleden modifierar efterleden. Han påpekar att fast man uppfattar en del av sammansättningar som genomskinliga har de flesta i själva verket flera
11
möjliga tolkningar. Han nämner skillnaden mellan sammansättningarna hästsko och krokodilsko som ett klassiskt exempel. Man kan uppfatta båda som genomskinliga fast relationen mellan förleden och efterleden inte är densamma hos de två fall. En hästsko är faktiskt en sko för hästar och en krokodilsko är en sko av krokodilskinn. Språkbrukaren använder sin kunskap om orden och världen omkring och tolkar t.ex. att eftersom krokodiler sällan har skor är det vid det här fallet troligen fråga om material på skorna istället för skor för krokodiler. (Malmgren 1994: 35)
Min egen kunskap att tolka denna relation mellan förleden och efterleden i en sammansättning är viktig i undersökningens analysdel. Med hjälp av min egen språkkänsla börjar jag med kategoriseringen av sammansättningarna i olika semantiska fält. Sedan kontrollerar jag att min egen bedömning har fallit åt rätt håll med hjälp av exempelmeningar, hämtade från Språkbankens korpus, där de undersökta sammansättningarna står i kontext och också genom att kolla sammansättningens konventionaliserade betydelse i ordböcker. I följande avsnitt förklaras närmare vilken betydelse konventionalisering har när det gäller sammansättning.
2.4 Lexikalisering, konventionalisering, nybildningar och nyord
I kapitel ovan konstaterades att sammansättningar kräver tolkning av språkbrukarna eftersom sammansättningens exakta betydelse sällan går att veta utifrån dess delarnas betydelse som enkla ord. Ändå när man läser en text behöver man inte stanna upp vid varje sammansättning för att fundera på vad som menas med just den där kombinationen. Detta är möjligt eftersom sammansättningar blir konventionaliserade och lexikaliserade, d.v.s., deras betydelse blir känd och erkänd inom en viss språkgemenskap och en del av allmänt lexikon i denna gemenskap (Joseffson 2005: 88). Ordet flaskbarn till exempel är enligt SAOL ett ”spädbarn som får mjölk från nappflaska”. Utan någon allmän kunskap om ordets lexikaliserade betydelse kunde man göra egendomliga gissningar om dess referent. Ett flaskbarn kunde kanske syfta på ett barn som plockar flaskor för att tjäna lite fickpengar eller kanske en liten sagofigur som bor i en flaska.
Konventionalisering (eller lexikalisering) kan alltså definieras som en process där en av de teoretiskt tänkbara betydelserna för en sammansättning fixeras i en viss språkgemenskap. Då har en viss komponent i förleden som kan tänkas modifiera efterleden blivit allenarådande. T.ex.
sammansättningen ekbord har en etablerad betydelse ’ett bord tillverkat av ekträ’. Då är förledens betydelsekomponent ’ek som material’ den som modifierar efterleden i stället för t.ex. ’ek som form’. Om form, istället för material, var den allenarådande komponenten hos förleden ek i
12
sammansättningen ekbord skulle den etablerade betydelsen vara ’ett bord som har formen av en ek’.
I ekbordets fall känns kopplingen mellan förleden och efterleden naturligt och helhetsbetydelsen är relativt genomskinlig. Sammansättningens betydelse kan ändå vara mycket mindre förutsägbar.
T.ex. nyckelbarn kräver mycket mer tolkning. (Joseffson 2005: 88f.) (SAOL: nyckelbarn är barn som har med sig hemnyckel eftersom föräldrarna är borta hela dagen) Svanlund påpekar att den icke-konventionella betydelsen ibland är mer genomskinlig än den som kommer att fixeras som den konventionella betydelsen. Därtill varierar upplevelsen av genomskinlighet mellan olika människor och olika sammanhang. (Svanlund 2009: 37)
Bland annat kognitiv lingvistik och psykolingvistik har försökt beskriva de processer genom vilka människan tolkar sammansättningar. Svanlund (2009) listar faktorer som kan motivera hur man tolkar sammansättningarnas betydelser, d.v.s., vilka andra faktorer än ledernas betydelse som enkla ord som påverkar hur man tolkar kombinationen:
− mönster från likartade ordbildningar
− generell språklig kunskap
(om exempelvis mönster för metaforiska och metonymiska betydelseutvidgningar)
− de språkliga kontexter där orden etableras
− de kunskapsområden som lederna aktiverar
− de kunskaper som användningssituationerna aktiverar
− de diskursmönster som utmärker dessa situationer (listan ur Svanlund 2009:15)
Forskning om sammansättningar och deras tolkning har visat att det är lätt för språkbrukarna att snabbt hitta tolkningar för olika kombinationer även om sammansättningen är helt ny.
Tolkningsprocessen kan däremot vara väldigt olika och samma kombination kan få olika tolkningar.
Det finns inget mekaniskt sätt enligt vilket delbegreppen kombineras och tolkningarna nästan alltid bygger på vidare omvärldskunskap. (Svanlund 2009: 20f.) Joseffson påpekar att språket inte heller är begränsat till det som finns och är möjligt i den riktiga världen. Med språket kan man också beskriva ting och företeelser som bara finns i drömmar och fantasier. I en passande kontext kan även märkliga tillfälliga sammansättningar bli fullt tolkbara. (Joseffson 2005: 82f.)
Det svenska ordförrådet innehåller många etablerade sammansättningar vars konventionaliserade betydelse språkbrukare bara måste lära sig för att förstå vad andra språkbrukare menar med sina ordval. Därutöver föds det kontinuerligt nybildningar. Sammansättning är ett mycket typiskt sätt att bilda nya ord för svenskan och varje språkbrukare kan lätt skapa nya sammansättningar när det bara
13
finns ett behov. Många sammansättningar är tillfälliga nybildningar som aldrig blir konventionaliserade och kända till allmänheten fast de i ett visst tillfälle har en alldeles klar funktion. T.ex. om två studerande talar om var mattesalen och sysalen ligger på skolan är det klart att båda förstår vad dessa två tillfälliga bildningar betyder i konversationen. Ändå finns det troligen inte ett sådant behov att mattesalen och sysalen någon gång skulle lexikaliseras i allmänt språkbruk och tas med i en ordbok. Sådana tillfälliga nybildningar föds hela tiden och en del av dem tas i allmänt bruk och en del av dem bara försvinner. Det är svårt att säga varför ett ord blir ”uppfångat”
av språkbrukare. Det kan bero på att det finns ett behov av ett sådant ord, ordet är på något sätt fyndigt eller det bara sker av en slump. (Joseffson 2005: 82f.)
Svenska språknämnden följer svenskans utveckling och registrerar nybildningar som tillkommer i svenskan i sin databas. Språknämnden ger ut nyordsböcker och årliga listor om nyord som innehåller ord som tycks ha konventionaliserats i det svenska allmänspråket under en viss tidsperiod. Enligt Svenska språknämnden är det karakteristiska för dagens svenska att nya tillskott kommer både från specialisternas ord och gatans språk. Fackord som benchmarking och slangord som vulgo tas med i språknämndens listor om de har fått ett genomslag i allmänspråket. Nyord tas snabbt in i allmänspråket med hjälp av mediernas medverkan. Ord som antas vara tillfälliga och försvinna snabbt ur bruket undviks i nyordslistor och nyordsböcker. (Svenska språknämnden 2000:
5f.)
Alla språkbrukare gör kontinuerligt intuitiva bedömningar om hurdana ordkombinationer andra språkbrukare kan förstå. För att ordet ska vara användbart ska det antingen vara bekant eller det måste vara möjligt att tolka ordet med hjälp av sammanhanget. Däremot är dessa bedömningar om förståelighet mer eftertänkta med ordböcker och baserar sig på den kontextfria genomskinligheten.
Alla möjliga kombinationer kan inte tas med i ordböcker och då väljs de som inte anses vara tillräckligt genomskinliga utan någon kontext. (Svanlund 2009: 36)
3 SEMANTIK
I den här undersökningens analysdel har jag kategoriserat sammansättningar i materialet enligt deras betydelse. I kapitel 2 har jag redan tagit en titt på hur sammansättningens betydelse föds och hur den kan konventionaliseras så att alla språkbrukare i en viss gemenskap förstår den på ett likadant sätt. Det är ändå alltid komplicerat att tolka ordens betydelser i en viss tidpunkt, språkgemenskap och kontext, och jag har tagit hjälp av semantiken för att bättre förstå de olika
14
aspekter som begreppet betydelse innehåller i språkvetenskapen. I följande avsnitt presenteras några semantiska grundbegrepp och hur semantiken ser på betydelseförändring.
3.1 Semantiska grundbegrepp
Teorin om språklig betydelse kallas för semantik. I språkvetenskapen förstår man betydelse som en treställig relation. Man skiljer mellan ett uttryck, ett begrepp och det ting eller företeelse som betecknas. T.ex. ordet bil är en ljudförbindelse som i sig inte har någonting att göra med det ting som den syftar på. Det är bara en kombination av ljud som kan användas i svenskan. Språkbrukaren måste vara medveten om den konvention som fastställer att just denna ljudförbindelse är uttrycket som används för att beteckna begreppet bil. Begreppet bil för sin del är en föreställning eller de föreställningar som språkbrukare har om bilar dvs. hurdan idé man har om kategorin bil i sin hjärna.
Via den där föreställningen om begreppet bil kan man sedan syfta på ett visst ting eller en viss företeelse i en viss verklighet, t.ex. en viss bil som ägs av en viss person. Det ting eller den företeelse som språkbrukaren syftar till i en viss situation kallas för referent. (Sjöström 2001: 17).
(Sjöström 2001: 16)
Därtill kan man skilja mellan uttryckets extension och intension. Uttryckets extension omfattar mängden av ting som kan benämnas med uttrycket. (Sjöström 2001: 16.) T.ex. ordet familj kan syfta till många olika typer av familjer. Dess extension är betydligt bredare än t.ex. hos uttrycket kärnfamilj. Inte alla familjer kan benämnas kärnfamilj medan familj utan någon förled kan användas t.o.m. om ting som företagsfamilj. Uttryckets extension kan variera mellan olika språkliga gemenskaper (Sjöström 2001: 16). I olika språkliga gemenskaper kan språkbrukarna t.ex. av kulturella och sociala anledningar ha olika uppfattningar om vad som menas med familj och hurdana grupper av människor begreppet omfattar.
Uttryckets intension däremot beskriver uttryckets konventionella innehåll. Den är språkbrukarnas mer eller mindre gemensamma föreställning om uttryckets betydelse. (Sjöström 2001: 16.) Ordets förklaring i en ordbok kan således ses beskriva ordets intension i det allmänna språkbruket. Enligt SAOL är familj ”en grupp människor i ett hushåll, ofta enbart föräldrar och barn” och enligt SAOB en ”grupp av personer (i det typiska fallet man, hustru o. barn) som stå i närmaste släktskapsförhållande till varandra o. härigm bilda en enhet, vare sig de bo tillsammans i ett gemensamt hem eller ej”.
15
Människans behov och perceptionsförmåga styr hur människan uppfattar världen. Detta syns också i de begreppssystem som språkbrukare bildar. Vissa typer av begrepp känns naturliga eftersom det finns ett behov för dem. Ett exempel på naturliga begrepp är begrepp för färger. Språket ger oändliga möjligheter att skapa nya begrepp men det finns inte något behov för alla möjligheter.
T.ex. kommer ett begrepp som syftar till alla hundar, alla 47-åriga landstingspolitiker samt alla medeltida katedraler troligen inte vara nödvändigt någonstans och är inte ett vanligt sätt att klassificera ting. Begrepp för färger som grön, mintgrön och olivgrön däremot passar in i språksystemet i ett naturligt sätt. (Dahllöf 2009: 59)
Semantiska fält handlar om det hur olika begreppen i språket hänger ihop. Färger är ett bra exempel eftersom de hänger ihop enligt en speciell ordning som det naturliga färgspektrumet definierar.
Mintgrön, olivgrön och brandgult har alla sina platser i färgspektrumet och begreppen för dem täcker sammanhängande platser i begreppssystemet. Mintgrön och olivgrön är närmare varandra än mintgrön och brandgul. Mintgrön och olivgrön faller båda under övergreppet grön men det finns inget begrepp som skulle täcka mintgrön och brandgul och inte någon färg emellan. Ett annat exempel på en sammanhängande grupp begrepp på samma semantiska fält är spädbarn, småbarn, skolbarn, tonåring, vuxen, medelålders och åldring som beskriver en skala i människans ålder.
(Dahllöf 2009: 59f.)
Tabell 2 Svenska perceptions- och förnimbarhetsverb i ett semantiskt fält (Ur Dahllöf 2009: 60)
Semantiska fält kan avbildas i tabellform som i Tabell 2. Begreppet analyseras utifrån olika dimensioner och det skapas en ”rymd” som markerar begreppets täckning. I denna tabell har svenska perceptions- och förnimbarhetsverb analyserats genom att markera vilket sinne som används och huruvida perceptionen är avsiktlig (aktiv) eller inte (neutral). (Dahllöf 2009: 60)
Fast teorier om semantiska fält har undersökts av många forskare, finns det inte någon sammanhängande definition om vad semantiska fält egentligen är. Det som förenar teorier är att de försöker ordna och kategorisera betydelsemässigt relaterade begrepp i olika fält. Alla begrepp kan ändå inte placeras på semantiska fält på ett systematiskt sätt och kontexten och situationen där ordet
16
används definierar alltid dess egentliga betydelse. Fast teorier om semantiska fält har kritiserats, kan de ändå fungera som en bra utgångspunkt för semantiska studier och hjälpa systematisera materialet. Enligt Hene (1984) kan det även vara lämpligare att betrakta semantiska fält som metod än teori. (Hene 1984: 33f.) Det är just semantiska fält som metod, som är utgångspunkten också i den här undersökningen, i avsnitt 7.3 Semantisk analys av materialet.
3.2 Semantisk förändring
I avsnitt 2.4 om lexikalisering och konventionalisering och i ovanstående avsnitt om Semantiska grundbegrepp redovisades att uttryckets betydelse kan vara olik i olika språkliga gemenskaper och förändras genom tiden. När jag bearbetat mitt material så har jag också gjort det vid en viss tidpunkt i historien och som en medlem av en viss språkgemenskap. Orden jag har nu kategoriserat på ett visst sätt kan redan ha gått igenom en semantisk förändring från den tiden de ursprungligen dykt upp i språket, och de kan lika väl gå igenom en helt annan förändring i framtiden. I det följande sammanfattas olika sätt på vilka semantisk förändring kan ske.
En semantisk förändring har skett när ett visst uttryck aktiverar en ny föreställning hos språkbrukarna i en viss språkgemenskap. Denna semantiska förändring kan enligt Sjöström (2001:21ff.) ske på tre olika sätt. För det första kan språkanvändarna ha en förändrad attityd till klassen av referenter. Ett exempel på detta är att man har börjat använda ordet färgad istället för neger eftersom det har skett en attitydförändring och ordet neger nuförtiden uppfattas för negativt och kränkande. För det andra kan uttryckets extension utvidgas så att den omfattar nya referenter, till exempel ordet fallskärm används nuförtiden också om avgångsvederlag som betalas tills företagschefer som arbetat i hög position. För det tredje kan uttryckets extension begränsas så att den omfattar färre referenter än tidigare eller en undergrupp av den tidigare klassen på referenter.
(Sjöström 2001: 21ff.) Mitt eget undersökningsmaterial består av sådana här undergrupper.
Sammansättningens förled begränsar antalet referenter efterleden kan syfta på, t.ex. när ordet familj får ordet regnbåge som förled. Regnbågsfamilj omfattar bara en viss typ av familjer. (SAOL14: ”en familj med likakönade föräldrar eller där föräldrar är hbtq-personer”).
En semantisk förändring kan alltså äga rum genom uttrycksförändring som t.ex. med mögelhund där förleden mögel ger ordet hund en speciellare betydelse. Å andra sidan kan uttryckets form vara oförändrad men uttrycket används och förstås på ett annorlunda sätt. Ett exempel på detta är verbet
17
bläddra som nuförtiden används om ’att växla mellan olika tv-kanaler med hjälp av fjärrkontrollen’
utöver dess äldre betydelse ’bläddra sidorna i en bok’. (Sjöström 2001: 22)
I min undersökning har jag letat efter sammansättningar i vilka någon förled eller förleder har sammansatts med barn, mamma eller pappa. Således handlar det huvudsakligen om semantisk förändring som har hänt genom uttrycksförändring. Det har ändå varit nödvändigt att igenkänna möjligheten för semantisk förändring utan uttrycksförändring. T.ex. sammansättningen dagmamma som kan anses vara etablerad och finns med i SAOL har säkert genomgått en viss semantisk förändring genom åren. När arbetet som dagmammor gör förändrar och människor som arbetar som dagmamma blir annorlunda, förändras därmed också begreppet dagmamma d.v.s. den idé som språkbrukaren har om en dagmamma.
3.3 Varför förändrar språket?
Det är klart för varje språkbrukare att språket förändras kontinuerligt. Man stöter på nya ord var som helst. När man läser tidningar och bloggar eller lyssnar på musik och tittar på TV, eller kanske när man talar med en vän. Varför hittar man på nya sätt för att beskriva barn, mammor och pappor eller några andra ting eller företeelser? I detta avsnitt går jag igenom några faktorer som kan förorsaka semantisk förändring.
Sjöström (2001) påpekar att det finns egenskaper i själva språket som leder till semantisk förändring En viktig sådan orsak är ordförrådets struktur. Fast antalet element i det fonologiska och grammatiska systemet är begränsat kan ordförrådet expanderas oförändligt. (Sjöström 2001: 52) Det finns egentligen ingen gräns till hur många ord man kan hitta på att t.ex. beskriva just mammor, pappor och barn. Sammansättningar med mamma, pappa och barn är nominala och således är de mycket produktiva i fråga om ordbildning jämfört med grammatiska ord som t.ex. prepositioner.
Man kan förvänta sig att en förändring i ett visst ord ofta förorsakar förändringar i användningen av andra ord. Vissa ord har en tendens att förekomma tillsammans med vissa andra ord. Kollokationer d.v.s. språkliga uttrycks tendens att upprepat förekomma tillsammans med vissa andra uttryck t.ex. i grammatiska konstruktioner, leder till att ett utrycks betydelse lätt överförs till det andra uttrycket.
Detta märker man t.ex. med idiom som glad som en lärka. Om man yttrar att någon är en riktig lärka, förstår lyssnaren att talaren menar att någon är riktig glad. Det är möjligt eftersom ordet lärka har upprepats tillräckligt många gånger med ordet glad. Man kan säga att ord kan ”smitta” varandra genom upprepad samförekomst. (Sjöström 2001: 48)
18
Språket är därtill både betydelsesvagt och polysemt. Att språket är betydelsesvagt gör att uttryckets betydelse lätt förändras oförmärkt för en vanlig språkanvändare. När uttryckets betydelse är svag sker det förändringar i ordets extension utan att den nya betydelsen strider med språkanvändarnas intuitioner. T.ex. ordet spel används för att beskriva många olika ting och företeelser som kanske inte har så mycket gemensamt (jfr. brädspel och olympiska spel). (Sjöström 2001: 50) På samma sätt har det varit möjligt att utvidga betydelsen på ordet familj så att den kan användas t.ex. i sammansättningar som företagsfamilj. Att språkliga uttryck har flera parallella betydelser kallas för polysemi (Sjöström 2001: 52). Att man använder ord i en överförd, metaforisk mening leder ofta till polysemi. Ett exempel på detta är engelskans I see, i betydelsen ’jag förstår’. Den metaforiska betydelsen ”förstå” har blivit permanent och ordet see har ny en mångtydig, polysem betydelse.
(Sjöström 2001: 52)
Trots att det finns egenskaper i själva språket som ger upphov till förändring kan man påstå att semantisk förändring alltid reflekterar kulturell, social och historisk förändring (Sjöström 2001: 24).
Språket förändras alltså inte i ett tomrum och inte på en gång för alla. Det gäller alltid ett en viss tid och viss språkgemenskap. Termen språkgemenskap som ofta används inom språksociologin, förklaras av Einarsson (2004: 27) genom den känslan av samhörighet som man ofta upplever när man träffar någon som talar samma språk eller dialekt i en miljö där något annat språk eller dialekt dominerar. En språkgemenskap kan bestå av bara få människor, som en familj, eller den kan omfatta t.ex. en hel stat där språkbrukaren delar vissa gemensamma normer som reglerar beteendet – både det språkliga och icke-språkliga beteendet. Dessa normer är ofta osynliga innan dem bryts mot men också nedskrivna, t.ex. i ordlistor och skrivregler när det gäller just språkliga normer.
Både de oskrivna och skrivna reglerna förändras med tiden, och olika medlemmar i språkgemenskapen anpassar sig till dem till olika grad. Språkanvändarens anpassning till normerna i en viss språkgemenskap sker enligt den förmågan och vilja hon har att anpassa sig till just denna gemenskap. (Einarsson 2004: 33–35)
Men om en språklig förändring alltid är bunden med en kulturell förändring i en viss gemenskap, vad menas med en kulturell förändring då? Sjöström (2001: 24), definierar kultur som mänsklig aktivitet bestående av fyra aspekter:
• gemensamma sätt att tänka
• gemensamma sätt att bete sig
• gemensamma sätt att tillverka och använda materiella ting
• de varaktiga spår man avsätter i naturen
19
Språket i sig är en kombination av de två första aspekterna. Språket som vi talar påverkar ofrånkomligen hur vi tänker eftersom våra tankar bygger på språk. De ljud, skrivtecken och kroppsspråk vi producerar i språkliga sammanhang är också ett sätt att bete sig. Den tredje och fjärde aspekten kan representeras genom språk. När det sker en semantisk förändring betyder det att språkanvändarna har börjat tänka på ett nytt sätt, de har börjat uttrycka sig på ett nytt sätt, de har börjat tillverka eller använda materiella ting på ett nytt sätt och/eller de har blivit kunniga att utnyttja eller förändra naturen på ett nytt sätt. (Sjöström 2001: 24)
Allén m.fl. (1989) beskriver ordförrådet som samhällsspegel. Nyordslistor och böcker är ett slags innehållsförteckningar som listar ut nya saker och idéer som präglar en viss tidpunkt i samhällets historia. Samtidigt som det har dykt upp många ord i svenska språket som beskriver t.ex.
miljöfrågor eller datateknik har det försvunnit ord som betecknar verkligheten som inte längre finns, t.ex. ord för verktyg som förr använts i jordbruk. (Allén m.fl. 1989:13)
Allén m.fl. (1989) har försökt kategorisera materiella och andliga faktorer, olika samhällstrender, som påverkar svenska språket. De har kommit på sju samhällstrender som förorsakar språklig förändring och gett exempel på de språkliga reflexer som dessa trender kan förorsaka. Dessa samhällstrender är: demokratisering, samhällsstyrning, specialisering, internationalisering, invandring, informationssamhälle och snabb förändringstakt. Allén påpekar att trender kan t.o.m.
leda till språkliga reflexer som är i motsats med varandra. (Allén m.fl.1989: 35f.)
Jag ska sammanfatta nedan vad som menas med dessa trender och vilka språkliga reflexer de kan ha till språket enligt Allén m.fl. (1989) Av deras exempel har jag valt med sådana språkliga reflexer och synpunkter som möjligen också syns i mitt undersökningsmaterial, d.v.s. exempel som har med ordförråd snarare än syntax att göra. Jag har också jämfört Alléns omfattande sammanfattning av språkliga trender med Einarsson (2004) och Collin (1999) och tillagt vissa av deras iakttagelser av senare förändringar i svenska språket.
20
Figur 2 De sju samhällstrender som enligt Allén m.fl. (1989: 35–53) förorsakar språklig förändring och deras språkliga reflexer som jag förväntar mig att kan igenkänna i undersökningens material.
Demokratisering har lett till ökad utbildningsnivå. Alla svenska medborgare har rätt till grundutbildning och bättre möjligheter för vidareutbildning. Ökad allmän kunskap i vissa områden, t.ex. bättre engelskafärdigheter syns klart i samhället. När det gäller språket betyder det att nya engelska lånord inte blir så lätt anpassade efter svenskans språkstruktur. De stannar i sina engelska former eftersom folk är så språkkunniga att någon anpassning inte behövs. En annan återverkning som demokratisering har på språket är strävan efter jämlikhet. Det finns ett krav på begriplighet och myndigheter, journalister och näringslivets aktörer har börjat undvika krångelspråk. Kravet på jämlikheten mellan könen har också sina språkliga konsekvenser. T.ex. några formella könsskillnader, som i lärare – lärarinna, som möjligtvis nu ses som onödiga har rensats bort från språket. Jämlikheten har också lett till ett förenklat umgänge, en sorts intimisering i myndighetspråk. Tilltal har ombytts med duandet och detta har lett till ett byte mot andra informella ordval. T.ex. nominaliseringar, fastsammansatta verb och ålderdomliga ord har bytts ut. (Allén m.fl.1989: 38ff.) Att skillnaden mellan det offentliga språket och privata språken har blivit mindre
21
och mindre är enligt Einarsson (2004:230) en av de största sociala språkförändringarna under 1900- talet. Denna utjämning av olika svenska språk d.v.s. olika sociolekter, gäller också dialekter som blivit utslätade efter en stor omflyttningsvåg till städerna och den allmänt höjdare utbildningsnivån (Einarsson 2004:230).
Samhällsstyrning påverkar samhällslivet genom reglering och utredning. Den vidgade offentliga sektorns språkliga reflex är växande samhällsterminologi och starkt generaliserande begrepp. Det skapas begrepp som är så abstrakta att de täcker alla upptänkliga fall, t.ex. ordet färdbevis används istället för biljett eller månadskort. Expertspråk som föds i den offentliga sektorn stannar ofta bara på det offentliga planet där deras uppgift är att skapa en sammanhängande hierarki. Ibland kan de ändå spridas till allmänspråket. Det har också hänt en ”humanisering” i språket på den offentliga sektorn. Städare har blivit lokalvårdare och gamla människor kallas för äldre. Genom att använda eufemismer kan man undvika obehagliga associationer och ge en ljusare bild av verkligheten. Man väljer den perspektiv som ska medföras med ordvalen. Ett perspektiv som har blivit mer och mer dominerande är det som är typiskt för det hjälpande siktet. Även i vardagligt språkbruk har spritts ett ordförråd som ursprungligen hör hemma i t.ex. sociologi, psykologi, psykiatri och pedagogik. I detta fackspråk betecknas fenomen som också vardagsspråken betecknar men perspektiven är en annan. Medan vardagsspråket beskriver och värderar på samma gång, fackspråket försöker bara förklara. Jämför t.ex. det vardagliga ordet fåfäng och fackordet egoorienterad. Mellan detta fackspråk och vardagsspråket finns också ”terapeutisk jargong” som används i kommunikationen mellan personalen av det hjälpande siktet och kunder. När detta ordförråd används i vardagsspråket påverkas också det allmänna perspektivet. (Allén m.fl. 1989: 41-45.)
Specialisering sker både på den offentliga sektorn och inom näringslivet. Kunskapsspecialiseringen som går på i samhället producerar experter på olika områden och de skapar sitt eget verksamhetsspråk, expertspråk, som är svårbegripliga för de andra. (Allén m.fl. 1989: 46.) Einarsson (2004: 231) påpekar att fast det offentliga språket som används av överheten har med avsikt gjords tillgängligare för den svenska allmänheten genom förenklandet, är det fortfarande vanligt att myndigheternas och politikernas språk uppfattas som krångligt. T.ex. EU-översättningar som är översätta till svenska enligt vissa krav som är gemensamma för översättningar till alla medlemlandsspråk kan motverka utvecklingen mot det enklare och kortare.
Internationalisering syns på varje nivå i det svenska samhället. Internationell handel har ökat och Sverige är ekonomiskt beroende av omvärlden. Internationella kontakter knyts också på de vetenskapliga och konstnärliga områdena och internationalisering innebär en strömning av kunskaper och nyttigheter från andra länder. Globala informationskanaler är tillgängliga för alla och
