Boende som arena för medborgarskap

Den andra studien har gett svar på vilka faktorer som har betydelse då personer med utvecklingsstörning skapar och utövar sitt medborgarskap i en boendekontext. Den första studien visar att de funderar över sin roll och sin position inom organisationen. En förändring av sin roll till aktiva medborgare sker i relation till de professionella. Utan att de professionella omvärderar sin roll har hyresgästerna svårt att förändra sin ställning inom organisationen. (Vesala 2012, 7.) Inför den andra studien ställde jag frågan om hur personalen förhåller sig till sitt arbete och därmed även till hyresgästerna. Det är viktigt eftersom hyresgästernas positiva förhållande till sig själv kan åstadkommas om de får erkännande av andra (Honneth 2003, 91).

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (Ara) ger ramar för hur omsorgens fysiska utformning skall vara för att verksamheten skall kunna få statlig finansiering. Rekommendationerna från tillstånds- och tillsyningsverket för social- och hälsovård (Valvira) och andra nationella kvalitetsrekommendationer övervakas via Regionförvaltningsverket.

Personerna har rätt till service enligt rådande lagstiftning. Kommunen skall ansvara för ordnandet av stöd och service (FFS 2008/981) och personerna får genom omsorgsprogram (FFS 1977/519) service t.ex. inom boende vid Kårkulla samkommun. Personalen står i ett anställningsförhållande inom organisationen och hyresgästerna är mottagare av service. Dessa utgör tillsammans en del av de strukturella ramarna för vardagslivet inom boendet. Brukare och professionella har olika positioner i vardagliga sammanhang och genom att synliggöra även personalens handlingsutrymme samt dokument som styr verksamheten har händelserna fått en bredare förståelse och beskrivning.

Det sociala livet inom boendet är styrt av regler, men samma regler gäller inte för hyresgäster och professionella. Både hyresgästerna och personalen uppfattar att deras roller är under förändring. Styrdokument och personalen definierar boendet som hyresgästernas hem men studien visar att inom

boendet förekommer institutionsliknande handlingsmönster. Boendet är för hyresgästerna en privat sfär där vardagslivet levs, medan det för personalen utgör ett offentligt rum och en arena för deras arbete. Utanför denna arena är kontakten dem emellan så gott som obefintlig dvs. de umgås inte utanför personalens arbetstid. Lister (2003, 122) gör en tydlig åtskillnad mellan medborgarskap inom det privata och offentliga och menar att gränsen mellan dessa båda är olika för olika grupper beroende av hur mycket makt de har. Personer som använder sociala tjänster har enligt Lister en mindre privat sfär som berör personens mest intima områden. Hyresgästerna i studien har begränsade möjligheter att välja var de bor, med vem de bor och de kan inte välja de personer som ger service.

Studien visar på sambandet mellan rummets utformning och det stöd som ges hyresgästen. Graden av självbestämmande är större i egen lägenhet eftersom hyresgästen inte behöver ta i beaktande andra hyresgästers behov.

Hyresgästerna i lägenheterna kunde välja vem som kom på besök.

Hyresgästerna i gruppboendet har mindre möjlighet till avskildhet och privat sfär. Avskildhet behövs för självständighet och oberoende. Att dra sig tillbaka eller att söka gemenskap bygger på husets regler, på fria val eller på överenskommelser. För dessa val behöver hyresgästen stöd. Lägenheterna ger således större autonomi men att bo i egen lägenhet medför en risk för ensamhet och otrygghet. Ju mer hyresgästerna har möjlighet till social samvaro inom ett gemensamt utrymme minskar denna risk. Boendestödet definieras olika om hyresgästen bor i gruppboendet eller i en lägenhet.

Boendestödet i gruppbostaden kännetecknas av mer hjälp vid personlig hygien, tvätt och matlagning än i lägenheterna där personalen handleder hyresgästerna med hushållssysslorna.

Inom de flesta styrdokument fanns en motsättning vad som skrevs och hur det framställdes. Trots en stark betoning på brukarnas självbestämmande framställs brukarna inte som aktiva medborgare utan som passiva mottagare för vilka service planeras. Det visar på samma ambivalens som jag fann hos personalen. De tog dels fram betydelsen av självbestämmande och dels hyresgästernas behov av trygghet och svårighet att fatta beslut. Personalen prioriterade ofta hyresgästernas trygghet men de bedömde balansgången mellan självbestämmande och paternalism i varje enskild situation. Även

annan forskning visar liknande tendenser (Parley 2011; Egard 2011; Hawkins et al. 2011; Vesala 2012).

I de vardagssituationer som beskrivits då hyresgästen förhandlar om sitt självbestämmande gällande val av mat, att röra sig i trafiken, att välja kläder och att förhandla om boendestöd, sker medborgarskap som en kommunikativ process (Dahlgren 2006: Karlsson 2007; Fairclough et al. 2010).

Kommunikation är central vid definition av boendestöd och personalen anser som sin centrala uppgift att bli förstådd och att förstå brukarna.

Personalens uttalanden tyder på att det finns behov av mera kunskap om olika sätt att kommunicera och om arbetsprocesser kring arbetsmetoden stöd i att fatta beslut. Personalens finner stöd i de kollektiva besluten som uppgörs under personalmöten, men de reflekterar över sitt bemötande i varje enskilt möte med hyresgästen. De relaterar inte stöd i arbetet till organisationen vad gäller behörighet, handledning eller organisering av arbetet, och endast i liten grad till personaltäthet.

Hyresgästerna för fram sina tankar och önskemål främst vid vardagliga samtal och den individuella planens betydelse som vägledning för det för vardagliga är inte stor. Nu diskuterar och utvärderar personalen sina insatser även utan att hyresgästerna är närvarande. En ny verksamhetskultur innebär att de tillsammans med hyresgästerna utvecklar nuvarande sätt att definiera situationerna och formulera innehållet i boendestödet. Förhandlings-situationerna som jag beskrivit innehåller både hyresgästernas samtycke och motstånd till de insatser som personalen föreslår.

Under intervjuer med personalen och under mina observationer blev intrycket att de var måna om att framstå som ”professionellt och moraliskt kompetent i förhållande till den politiskt korrekta ideologin” såsom Höglund (2001, 186) uttrycker sig. Personalen vill visa att de har de ”rätta” värderingarna och få är kritiska mot integrering och avveckling av institutioner. Endast en gång märkte jag att personalen förde fram avvikande åsikter gentemot nationella dokument och då gällde det att flytta från vårdhem. Personalen anser att en av deras hyresgäster har varit tvungen att flytta från vårdhemmet och att man inte lyckats tolka hennes egen önskan. De anser att för personer som bott en lång tid på vårdhem eller gruppboende är det inte enbart positivt att flytta och därigenom avbryta personal- och

kamratrelationer. Personalens uppfattning går emot statsrådets principprogram om avveckling av institutioner (SR 2010; SR 2012).

Personalens tankar stöder däremot Kårkulla samkommuns boendeplan (2010, 6; 2012, 12) som räknar med att personer som bott över 40 år stannar kvar på området och att avdelningarna omvandlas till boendeenheter och att ingen skall behöva flytta mot sin egen eller mot anhörigas vilja.

Vid planering av byggda miljöer skall planeringen vara kommunikativ och föra fram olika röster. Upplevelsen av rum är beroende av vilka betydelser/meningar personer sätter in i rummet och i den byggda miljön.

Det är därför viktigt att tillsammans med kommande hyresgäster planera rummen. (Aura et al. 1997, 134, 156.) De kommande hyresgästernas medverkan i planering av nya boenden inom styrdokument varierar under olika tider. Redan år 2003 i SHM:s kvalitetsrekommendationer fastställdes att personerna skall tas med från början i planeringsprocessen. I dokumentet från SHM (2012, 44) och Statsrådet (2012, 26) står endast att behoven reds ut och en flyttningsplan görs upp tillsammans med personen, men det preciseras inte vem som deltar i planeringsprocessen och de kommande hyresgästernas deltagande förblir oklart. Det här överensstämmer inte med CRPD (2006) 19 artikel om självbestämmande. Inte heller i Kårkulla samkommun boendeplan (2012) behandlas hyresgästernas medverkan i planeringen annat än via allmän brukarmedverkan. Ara (2013, 16) lyfter år 2013 på nytt fram betydelsen av att boendelösningar planeras tillsammans med hyresgästerna.

Det finns exempel på medborgarskap som process där hyresgäster har börjat komma med egna initiativ gällande val av hushålls, och fritidsaktiviteter och umgänge med grannar. Men i denna process förekommer även inslag av makt och beroende som skall hanteras både av professionella och av hyresgäster. Makten är ingenting som man äger utan den måste utövas för att kunna behållas (Foucault 2003, 32) och här är hyresgästerna beroende av stödet från personalen. Personalen utövar den slutliga makten vid förhandlingar om boendestöd t.ex. när det gäller kvalitet på städning, då rutiner skapas kring bl.a. måltider och då personalstödet organiseras.

Hyresgästerna hanterar maktobalansen genom motstånd eller genom informerat samtycke. De är beroende av hur relationen fungerar mellan dem

och personalen och av personalens lyhördhet och kunskap. Makt är kopplat till rummet på så sätt att då flera personer bor inom samma boendekoncentration ökar makten hos institutionen via organiserandet av boendestödet. Genom att hyresgästen ges möjligheter att föra fram sin röst och genom att personalen har en reflektiv hållning i sitt arbete, omdefinierar sin roll och ser samspelssituationerna kring boendestöd som en gemensam process så minskar maktobalansen.

5