Tidigare forskning - Personporträttet som tidningsgenre : En närläsningsstudie med fokus på inn

Forskning visar att den kvantitativa obalansen mellan kvinnor och män i redaktionellt material i dagstidningen är stor. Kvalitativa undersökningar har också gjorts. Man har frågat sig vilka adjektiv eller vilka handlings-beskrivningar som tillskrivs kvinnor respektive män. Även om kvinnor inte ofta varken i verkligheten eller i tidningarna är hemmafruar, till-skrivs de ofta egenskaper som är ”typiskt kvinnliga”. Männen tilltill-skrivs

”typiskt manliga” egenskaper, men får samtidigt en mer varierande be-skrivning. Här följer en redogörelse över forskning om journalistik och om damtidningsgenren i könsperspektiv och med fokus på aktörer och personporträtt. Forskningen om kön och medier har mest handlat om medieinnehåll, liksom också den här studien. Journalisterna och publi-ken har inte undersökts lika mycket.

GMMP (Global Media Monitoring Project 2005 & 2000) är en vart femte år återkommande satsning där frivilliga i över 70 länder samlar in kvantitativa uppgifter om kön och medier. Undersökningarna gäller könsfördelningen både bland journalister och aktörer. Nationell statistik är svårare att få kontinuerlig statistik om. Kvalitativa studier har gjorts på olika akademiska nivåer. De har behandlat allt från enskilda program till material omfattande ett visst mediums utbud och dess förhållande till kön. Producentsidan eller journalisterna har inte undersökts lika mycket.

Henrika Zilliacus-Tikkanen (2005 & 1997) har undersökt nutida liga journalisters förhållande till medieinnehåll och kartlagt tidiga kvinn-liga journalisters arbete. De tidiga svenska kvinnkvinn-liga journalisterna har i Sverige utforskats av bl.a. Birgitta Ney (bl.a. 2006) och Margareta Stål (bl.a. 2003), medan Margareta Melin-Higgins (bl.a. 2003) har undersökt kvinnliga journalisters syn på sitt arbete. Kvinnor och män som medie-konsumenter är fortfarande ett fält att undersöka sedan amerikansk fe-ministisk forskning gjorde gällande att kvinnors tittande på tv-serier och konsumtion av s.k. kiosklitteratur har sociala funktioner (t.ex. Rajalahti 2006).

Forskning om kvinnor och män som medieaktörer i både nyheter och populärkultur går tillbaka till 1970-talet då man främst noterade att kvin-nor saknades i nyhetsdiskursen och att de i populärkulturen och rekla-men fanns till främst för att behaga mannen. Kvinnan representerades av hustrun och älskarinnan och ﬁ ck ofta utgöra blickfång. Man efterlyste en sannare bild av kvinnan tills man kunde konstatera att en sann bild är en utopi eftersom det inte ﬁ nns en sann kvinna, utan lika många möjliga kvinnligheter som det ﬁ nns kvinnor. Å andra sidan – talar man i medie-sammanhang om sanningar måste man få ta dem i mer grov betydelse, ungefär som ett krav på en mer verklighetstrogen och heterogen kvin-nobild. Den här diskussionen följdes av 1990-talets forskning om den (post)moderna njutningskunniga superkvinnan, men fortfarande kunde man kvantitativt också i de nordiska länderna räkna en 30–70-fördelning av kvinnor och män som aktörer i aktualitetsmedierna – på andra håll i världen är andelen kvinnor ofta ännu mindre. (Aslama 2006, Kleberg 2003, Anja Hirdman 2002, Camauër 2002, GMMP 2005 & 2000, Halo-nen 1999, Macdonald 1995, SiivoHalo-nen 2004 & 1999 & 1994.)

Aktörer och kön i journalistiken

Irma Kaarina Halonen (1999) har funnit ﬂ er kvinnor bland namnlösa exempelpersoner och ﬂ er män bland namngivna expertpersoner. Carol Henriksen (2001) skriver i en festskriftsartikel ”Euroman og Eurowo-man: Adam og Eva i diskursanalysens paradis” att tidningsexemplaren hon undersökt (mars 2001) redan på omslaget skiljer sig – Eurowoman har en anonym modell på omslaget, Euroman en namngiven känd per-son, Casper Christensen. På de första annonssidorna framställs mannen som kraftfull, rationell och mörk, medan kvinnan framställs som lekan-de, ljusröd och drömmande. Henriksen menar liksom många andra att femininiteten i damtidningarna är något som ständigt måste uppdateras och förbättras, medan maskuliniteten inom tidskriftsdiskursen ﬁ nns av naturen inom mannen – hon talar om ”original men and copycat women”

det vill säga om män som ”original” och om kvinnor som kopior eller härmare av andra kvinnors stil och utseende.

Fördelningen av kvinnor och män som aktörer inom journalistiken ser ut att vara en 30–70-regelbundenhet som det är svårt att komma ifrån, även om andelen kvinnliga journalister och andelen kvinnliga besluts-fattare och experter ökat under de senaste decennierna. De positioner som kvinnor har är mer relationsbundna än de män har. I GMMP (2000) omtalades 13 procent av kvinnorna genom sin familjestatus, som till ex-empel hustru, mor eller dotter, medan motsvarande siffra för män är två procent. Som jämförelsesiffror ur GMMP 2000 kan nämnas att i Aus-traliens material deﬁ nieras 43 procent av kvinnorna och nio procent av männen genom familjestatus. I morgon- och kvällstidningarna i Finland fann Halonen (1996, 55) följande kvinnotyper bland aktörerna:

1. Kvinnor-i-närheten-av-makten: kvinnor som uppnått höga positioner på traditionellt manliga områden.

2. Kvinnor-i-maktens-marginaler, kvinnor på traditionellt kvinnliga råden: kvinnliga experter på traditionellt kvinnliga områden (vård- yrken, serviceyrken, lärare).

3. Kvinnor i kvinnospeciﬁ ka roller, t.ex.:

a) hustrur och döttrar till män med makt (sällan mödrar till männen) b) kvinnor som gloriﬁ erar män (t.ex. idrottsmäns hustrur, valsegrares hustrur)

c) kvinnor i underhållningsbranschen

d) lidande kvinnor (gråtande mödrar i krigsnyheter, olycksoffer) e) ”forskningsobjekt” för manliga experter (t.ex. forskare om kvinnliga hormonfunktioner)

f) sinsemellan grälande kvinnor

g) ”häxorna” som representerar mystik och avvikelse från normerna.

Vissa av kategorierna under punkt 3 ”kvinnor i kvinnospeciﬁ ka roller”

ovan är inte kvinnospeciﬁ ka i den bemärkelsen att de utesluter män. Det förekommer lidande män, män som forskningsobjekt och sinsemellan grälande²⁵ män. Men män i dessa kategorier är kvantitativt sett mycket

25 Grälar de eller argumenterar de?

mer sällsynta än kvinnor. Men häxor och lucior kan enbart represente-ras av kvinnor, medan män som gloriﬁ erar kvinnor förekommer, men är mycket sällsynta.

Då kvinnor ﬁ nns med i nyhetsdiskursen omtalas de ofta i främsta hand som kvinnor och först därefter i egenskap av samhällsaktörer (Halonen 1988, 8). Den här marginella positionen demonstreras av omtalsuppräk-ningen i ”Nytänkare, ﬁ nstämda lyriker och kvinnor” (Siivonen 1994, 66–

67) där manliga författare omtalas enligt hurdana de kvalitativt framstår som i sitt arbete, medan kvinnor omtalas som representanter för sitt kön:

kvinnliga författare. Männen omtalas som kulturpersonligheter med in-ternationell tyngd, som författare och språkvårdare, som vitala samhälls-debattörer och nytänkare, som ﬁ nstämda lyriker samt som essäister.

Riitta Pirinens (2006, 59–60, se också Pirinen 1997, 297) doktorsav-handling om representationer av idrottande kvinnor i dagstidningar och damtidningar visar att medietexter fokuserar på de idrottande kvinnornas utseende, vilket leder till att kvinnornas prestationer och resultat får en-dast lite uppmärksamhet. Beskrivningen av kvinnornas familjestatus och omtalet av deras nuvarande eller tidigare relationer till män konstruerar heterosexuella idrottskvinnor som en motvikt till deras styrka som idrot-tare – detta i enlighet med den rådande genusordningen.

I Sverige har Maria Edström och Maria Jacobson (1994²⁶) identiﬁ erat några kvinnliga och manliga stereotyper i vad de kallar för mediebruset – mediernas redaktionella material, reklam och ﬁ lm. ”Skönhetsslaven”

är ung, smal, vacker och kvinna. Hon ägnar sig åt sitt utseende, åt att ständigt förbättra det. Hon används ofta som blickfång i reklam. ”Pro-jektören” är företagsledare, politiker eller expert, en upptagen man i slips och kavaj som alltid har stora projekt på gång och lite tid för privatliv.

Han sammanfaller med den klassiska rollen av mannen som familjeför-sörjare. ”Hushållsfunktionären” är kvinnan som syr, stickar och håller hemmet skinande rent i reklamen och i veckostidningarnas värld och hon sammanfaller med den klassiska rollen av kvinnan som

hushållsan-26 Samma undersökning upprepades 2004 och rapporteringen om den är under arbete.

svarig. ”Machomannen” är den äventyrlige och fysiskt starke mannen i vildmarken eller storstadsdjungeln. Han är ensamvarg utan hem, men alltid med passivt och attraktivt utbytbart kvinnligt sällskap i närheten.

”Kärleksgudinnan” förekommer både som stereotypen horan eller som stereotypen madonnan. I modereportagens och reklamens anorektiska och bleksminkade modeller möter vi madonnan, horan i porrtidningar.

”Drömprinsen” skiljer sig från de övriga mer klassiska mansbilderna, eftersom han skildras i relation till kvinnor. Han förekommer främst i tidningar riktade till ﬂ ickor och fungerar snarare som romantisk dröm än som sexobjekt. Ofta är han popstjärna eller skådespelare. Hans roll närmar sig ”Skönhetsslavens”.

På vårvintern år 2000 undersökte jag på uppdrag av Hufvudstadsbla-det²⁷ andelen kvinnor och män i tidningen under den vecka då Finland installerade sin första kvinnliga president. Aktörerna på bild under veck-an var 312 till veck-antalet – 29 procent kvinnor och 71 procent män. Räk-nades födelsedagsﬁ rare, döda, disputander och bylinejournalister bort var siffran 286 med 30 procent kvinnor och 70 procent män. Räknades kolumnisterna²⁸ bort var siffran 277 och andelen kvinnor 31 procent och andelen män 69. Av de 35 fotograﬁ försedda kolumnisterna under veckan var sex personer (17 procent) kvinnor. I rapporteringen märktes könsför-delningen i att männen främst innehade namngivna (politiker)positioner, medan kvinnorna var ﬂ er bland anonyma och utbytbara exempelperso-ner – undantag fanns från regeln. Inom sporten var kvinnorna få och en av dem som syntes på stor bild omtalades sedan aldrig i texten, utan ﬁ ck utgöra en illustration. (Teir 2000.)

Veckopress, damtidningar och kön

Med draghjälp av cultural studies-traditionen har den vardagliga kultu-ren och populärkultukultu-ren och däribland veckopressen och damtidningarna

27 Se Hbl den 8 mars 2000 ”Noterat” av Barbro Teir.

28 Noterat, I dag, Kolumnen, Reﬂ exer, Impuls, Rock, Junior, Åsikten, Perspektivet, SÖNDAG, Videoguiden, Idel öra m.ﬂ . kolumner.

vid sidan av nyhetsjournalistiken blivit föremål för journalistisk forsk-ning. (Sköld 1998, 15 fotnot 1.) Vad som främst skiljer damtidningarna från morgontidningarna är att damtidningarnas aktörer (subjekt) till stor del explicit är läsaren själv (Radner 1995, Anja Hirdman 2002, Siivonen 2006) samt deras inriktning på konsumtion.

”Kvinna – förbättra dig!”-diskursen ﬁ nns inte enbart inom de artiklar som explicit handlar om smink eller kläder eller andra produkter, utan gäller också för personporträtten inom dessa kvinnomagasin. Jag hade antagit att ”förvandlingsdiskursen” enbart gällde mode- och skönhets-reportage. I stället handlar magasinens porträtt ofta om hur huvudper-sonen genomgått en förvandling från fet till smal eller från försoffad till sportig. På det här sättet hänvisar porträtten till läsaren och hennes kon-sumtion av skönhetsprodukter eller livsstilsprodukter. Damtidningarna handlar också om hur läsaren kan anamma en viss livsform, till exempel baklandskvinnans som ska besitta kunskap om att bl.a. se till att inte bara hennes egen, utan också familjens garderober är comme-il-faut. (Mer om dessa begrepp se Winquist1999.²⁹) På samma sätt beskrivs förvand-ling i kvinnans parrelation oftast genom hennes eget agerande: även om hon blir föremål för andras (en mans) beslut och handlingar, är ansvaret alltid hennes eget, liksom den enda möjligheten till en förbättring av re-lationen kan ske genom att hon själv förändrar sig själv.

Under de senaste årtiondena har journalistik- och kulturforskare upp-repat att populärjournalistiken fallit utanför forskarnas intresse som i stället fokuserat på nyhetsjournalistiken (Dahlgren 1992, 1–2, Saaren-maa 2003, 24), men det kan bli dags att revidera den här uppfattningen

29 Socialpolitisk syn på livsformsbegreppet. Indelning i egenföretagarens livsform, lönearbetarens livsform, karriäristens livsform (Winquist 1999, 96–102). ”Personerna i karriärarbetets livsform lever för att arbeta. Ideologiskt sett är det engagemang, ﬂ it och individuell strävan som är något värt. Man säger inte ”de” om cheferna, utan ”vi”

om sin verksamhet. I stället för att ställa krav på cheferna ställer man krav på sig själv att uppfylla chefernas förväntningar och på att göra egna framgångar möjliga. /.../ Det handlar om att bo och att ha manér så att ingen kan tvivla på att man besitter de per-sonliga egenskaper, den respekt och erkänsla hos andra, som krävs för ställningen.”

snart. Det ﬁ nns både doktorsavhandlingar och andra publikationer som har veckopressen i fokus (till exempel Tainio & Husu 2004, Sköld 2003, Veijola & Jokinen 2001, Jallinoja 1997, Kivikuru 1996). Jag ska här presentera några avhandlingsarbeten. Men forskningfältet är långt ifrån tillräckligt utforskat. Den ﬁ nländska veckopressforskningen har enligt Laura Saarenmaa (2003, 24) mestadels varit damtidningsforskning. Frå-gar man en damtidningsforskare svarar hon eventuellt att allmänvecko-pressen blivit föremål för minst lika mycket intresse.

Det relativa ointresset för tidskrifterna i journalistikforskningen gäl-ler också för övriga Norden. Det här betyder inte att forskarna vid de institutioner som producerar doktorsavhandlingar och annan forskning helt skulle ha ignorerat tidskrifterna, tvärtom har doktorsavhandlingar om tidskrifter skrivits av ett antal kvinnor. Den starka svenska familjetid-ningstraditionen har resulterat i bl.a. Lisbeth Larssons (1990) och Gullan Skölds (1998) avhandlingar. Anja Hirdmans (2002) avhandling ”Tillta-lande bilder: Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktu-ellt” utgör ett tredje exempel. Intresset för veckopressen bland uppsats-skribenter (till exempel Smeds 2003, Kristiansson m.ﬂ . 2002) skvallrar om ett växande intresse. Men med tanke på hur mycket tidskrifter som säljs är det anmärkningsvärt att de inte rönt ett större intresse bland fors-kare medan populärkultur i televisionen, t.ex. såpoperor, varit föremål för ett större intresse (se Rajalahti 2006). En förklaring ger Sköld (1998, 15):

Intresset för veckopressen ökar för närvarande både i Sverige och i utlandet, efter att under en lång period ha varit ganska

(Winquist 1999, 101). ”Vi lär oss livsformen, ett bestämt livsmönster, under barndomen och livsformen bestämmer största delen av våra dagliga aktiviteter. Detta betyder dock inte att en livsform behöver vara en gång för alla given för den enskilda individen. Om livsbetingelserna ändras påverkas också livsformstillhörigheten.” (Winquist 1999, 92.) Husmorslivsform och ”baklandslivsform” (Winquist 1999, 103). ”Viktiga uppgifter för en baklandskvinna kan till exempel vara att skapa och vidmakthålla ett vackert och representativt hem, att anordna affärsmiddagar, att se till att familjens garderober är comme-il-faut och att gå på välgörenhetsförrättningar för att visa familjens ansikte utåt.” (Winquist 1999, 104–105, med hänvisningar till andra källor.)

lågt. Man kunde tycka att denna journalistik genom att foku-sera det näraliggande, som berör oss alla i vår egenskap av människor, borde inspirerat undervisning och forskning till analys och fördjupad kunskap. Så har emellertid inte alltid varit fallet. I det offentliga samtalet har veckopressen under olika perioder utsatts för stark kritik eller helt enkelt ignore-rats. Fortfarande ﬁ nns ett visst avståndstagande, ibland till och med ett förakt för det som med en svepande karakteristik betecknas som veckopressens vulgärjournalistik./ Varför har det varit lättare att kritisera, alternativt negligera denna del av journalistiken, i stället för att söka klargöra dess fascination på en mångmiljonhövdad läsekrets? Varför är det lättare att säga vad som är fel med dylika produkter än att förklara varför de köps, läses och älskas? Är det mänskliga, intima mötet, som ju till stor del konstituerar stoffet i en veckotidning, ett hinder för bra journalistik?

Avståndstagandet till särskilt damtidningsgenren kan vara starkt ännu i dag – också på forskarhåll: ”Det er sandt. Jag har aldrig læst et dameblad.

Ikke en gang hos frisøren.” (Henriksen 2001, 79.)

Maija Töyry (2002), som år 2005 (Töyry 2005) disputerade med den första doktorsavhandlingen om damtidningar i Finland, konstaterar att tidskriftsforskningen är undervärderad inom journalistikforskningen och -utbildningen. Ur begreppet ”journalistik” har tidskriftsjournalistiken exkluderats genom att både utbildningen³⁰ och forskningen placerat den i marginalen: ”Metaforana voi esittää, että aikakauslehti on journalismin tutkimukselle sitä, mitä nainen on ollut tieteen valtavirroille – hankalasti tutkimusasetelmiin mahtuva hankala tapaus, joka sotkee selkeät tutki-musasetelmat.³¹”

30 Dock hänvisar hon också till andra källor och konstaterar att ännu läsåret 1965–66 var ”lehdistö- ja tiedotusoppi” (press- och informationslära) vid Tammerfors universitet indelad i ”dagstidnings- och tidskriftslinjen” och i ”radio- och televisions-linjen”. Det är således inte så att tidskriftssidan alltid varit exkluderad och nu genom påverkan från USA skulle vara på väg in i forsknings- och utbildnings”kanon”.

31 Som metafor kan framföras att veckopressen (tidskriften) är för

Även om förhållandet mellan journalistikforskning, tidskrifter och kvinnor inte riktigt kan anses vara så enkelt – Töyry (2002, 62) talar ju här om en metafor – så har hon rätt: I stället för att tala om att kvinnan (och tidskriften) inte ryms inom det traditionella forskningskonceptet, tror jag att problemet ännu bättre kunde beskrivas med hjälp av begrep-pen ”marginal” och ”prestige”; den som forskar i tidskrifter och kvinnor utforskar bara en del av journalistiken. Och denna del är inte ”vilken som helst likvärdig del”, utan den del som (särskilt om man med tidskrifter avser damtidningar³²...) ﬁ nns i marginalen för att de forskningsansatser som traditionellt beﬁ nner sig i centrum återskapar sin egen prestige och

”marginaliseringen av marginalen”, liksom marginalen själv också gör samtidigt som den i samma mening försöker föra den i centrum. Med andra ord, konkret i denna avhandling: Om jag varken tagit upp frågan om tidskrifter som forskningsmaterial eller kvinnoforskningens kritik av journalistikforskningens nyhetsfokusering – hade tidskriftens roll som forskningsmaterial eventuellt förstärkts en aning? Nu har jag i stäl-let genom det marginalprat som jag här reproducerar ytterligare befäst tidskrifterna som mindre prestigefyllt forskningsmaterial än morgontid-ningarna. Dessutom har jag reproducerat synen på kvinnoforskning som ett marginalperspektiv.

Därtill utgår jag från morgontidningsjournalistiken och har ett till-läggsmaterial från damtidningar.

Liksom Naomi Wolf (1991) påpekar ska man minnas att damtidning-arna stått för en stor del av jämställdhetspubliciteten och spridit femi-nistiska tankar mer än något annat massmedium. Paradoxen mellan den kvinnoﬁ entliga attityden (”Du måste förbättra dig – hela tiden!”) och den kvinnovänliga attityden i samma medier är slående. Samtidigt är

”verk-ningen det som kvinnan varit för vetenskapens huvudströmning (valta i valtavirta be-tyder också makt, min anmärkning) – ett besvärligt fall som endast med stor möda kan rymmas in i forskningsfältet och som skapar oreda i klara forskningskonstellationer.

32 ”Ehkä oireellisesti aikakauslehdistön suosituin tutkimuskohde ovat naistenlehdet.”

(Töyry 1998, 62.) (Symptomatiskt nog är veckopressforskningen mest intresserad av damtidningar.)

lighetens” kvinnoliv minst sagt fullt av paradoxer och motsättningar (se Siivonen 2006). Damtidningslogiken – som går ut på att då utseendet blir bättre blir också tillvaron inom andra livsområden bättre – den kvarstår (Anja Hirdman 1996 & 2002, McCracken 1993).

Kring andra världskriget fanns tre sorters tidningar inom sen: dam-, herr- och familjetidningar. Den senaste trenden är veckopres-sens tudelning könsmässigt (Larsson 1990, 29, Sköld 1998, 16). I en-lighet med den har familjetidningarna inriktat sig alltmer på kvinnliga läsare, även om de ursprungligen lästes i högre grad av både kvinnor och män (i arbetarklassen). Tidningar riktade till kvinnor och till män kan i sin tur numera åldersspeciﬁ ceras allt mer exakt (Halonen 2002, 4). I Fin-land utkommer till exempel ”ET-lehti” för pensionärer och något yngre,

”Madame” för medelålders kvinnor och ”Systeri” (”Julia” i Sverige) för 10–14-åriga ﬂ ickor.

Sammanfattningsvis skriver Henriksen (2001, 90):

I Euroman fremstilles manden som stærk, selvsikker, modig, handlekraftig, reﬂ ekterende og professionel, og de produkter han opfordres til at købe er først og fremmest knyttet til hans professionelle liv og fritidsintresser. /.../ Mænd ser sig selv gennem mandlige øjne, og de bliver positioneret i forhold til andre mænd. /I Eurowoman fremstilles kvinden, ofte set gen-nem mænds øjne, som usikker, uselvstændig og naivt drøm-mende – og som en vare der skal afsættes. Hun positioneres gennemgående som sexobjekt, som offer for mænds brug og misbrug, men også som en der længs efter selvbekræftelse som brugsobjekt. De produkter som hun skal lokkes til at købe, er udelukkende dem der lover at øge hendes selvtillid og gøre hende seksuelt attraktiv i mænds øjne.

Personporträtt i könsperspektiv

Också Liisa Husu och Liisa Tainio (2004) har undersökt personporträtt i vecko- och dagspressen. De har läst 94 intervjuer (de talar inte om per-sonporträtt utan om intervjuer) med vetenskapskvinnor. Dessa intervjuer

har de delat in i sex grupper: experter, toppforskare, mångkampskvin-nor, personer som disputerar, pionjärer och andra. Hos toppforskarna och mångkamps-kvinnorna fann de samma superprestationsattribut och att effektivitet poängterades, till exempel genom omtal som ”dubbel dok-tor”, ”Duracell-kanin”, ”evighetsmaskin” (ﬁ . ikiliikkuja) och ”för att det myckna arbetet inte syns på henne” (2004, 70). I tolv av 94 intervjuer omtalas inte kläder och utseende hos huvudpersonerna.

Damtidningsinnehållet består till stor del av både redaktionellt mate-rial och reklam med inriktning på marknadsföring av konsumtionsvaror till kvinnor, vilket kan förklara skillnaden mellan damtidningsinnehållet och dagstidningsinnehållet på den här punkten.

Av Ilona Ylirukas (1997) studie av affärstidningen ”Talouselämäs”

personporträtt framgår att tidningen först år 1975 publicerade texter om kvinnor i ekonomisk aktörsroll och att den röst kvinnan fått i samman-hanget är svagare än mannens samt att kvinnorna inte karakteriseras lika mångfacetterat och i samma reﬂ ekterande ton som männen. Bristen på mångfacetterat porträtterade kvinnor återkommer i undersökningsresul-tat (t.ex. Siivonen 1994, 66–67).

Sanna Kivimäki (2002, 4, 7) har undersökt intervjuer med författare i tidskrifterna ”Suomen Kuvalehti”, ”Kotiliesi” och ”Seura” från åren 1963, 1973, 1983 och 1993. I materialet från år 1963 hittade Kivimäki inga intervjuer med kvinnliga författare, först på 1980-talet börjar intres-set för kvinnliga författare öka. Samtidigt ökar också antalet intervjuer med manliga författare. Under åren 1983 och 1993 var det sammanlagda antalet manliga författarintervjuer 25 i ”Suomen Kuvalehti”, mot åtta intervjuer med kvinnliga författare. Kivimäki konstaterar att

In document Personporträttet som tidningsgenre : En närläsningsstudie med fokus på innehållsliga teman, berättarkonventioner och kön (sivua 57-72)