Tid och rum i personporträttet - Personporträttet som tidningsgenre : En närläsningsstudie med

Personporträttets koppling till tid och nyhetstexter leder till att vissa per-sonporträtt i själva verket är mycket tidsbundna, även om de samtidigt är ﬂ exibla i sin publikationstidtabell då man jämför med den journalistiska nyhetsgenren. Jubilarintervjuer följer i tidningar ett visst schema – i Hbl porträtteras födelsedagsﬁ rare vanligen på sin födelsedag, medan jubi-larporträttens tidtabell är ﬂ exibel i DN – jubilarer porträtteras vanligen en eller ett par dagar i förväg, ibland samma dag som de fyller år. Att inte publicera porträtt av en jubilar är som att missa en nyhet. Samtidigt kan det att redaktionen inte gör porträtt av en viss jubilar tolkas som en uppsåtlig handling av tidningen. Övriga porträtt kan däremot ses som fal-lande utanför agendan eller som ingående i den, beroende på tidningen som helhet, journalisternas intressen o.s.v. Elitens födelsedagar måste ﬁ nnas på agendan (om de inte undanber sig publicitet med anledning av födelsedagen), medan övriga personer kan porträtteras vid behov eller om redaktionellt intresse för detta ﬁ nns. Det här ger mer utrymme för icke-eliten i lokaltidningen, eftersom elitbegreppet förändras om man går från riksplanet till lokalplanet. Den som intervjuas i lokaltidningen behöver inte alltid intervjuas i rikstidningen. Personer kan också själva kontakta redaktionen och tala för att bli porträtterade.

Tid, rum, nurum och berättelsetidrum

Här följer en presentation av tid och rum i personporträttsgenren. Ett be-grepp som blivit användbart i analysen av porträttens tid och rum har va-rit vad jag skulle vilja beteckna som porträttets ”nurum”, med vilket jag avser det tidrum där journalisten och huvudpersonen möts, det vill säga det tidrum där läsaren tolkar att journalisten och huvudpersonen möts

och som skapar närvarokänsla hos läsaren. Nurummet kan till exempel beskrivas genom en huvudpersonsbeskrivning som journaliströsten gör i ett visst rum såsom i brödtextinledningen till porträtt (78) av Roger Edström: LÄTTAD OCH UPPSPELT men skäggig, lite sliten och sex kilo lättare kom han till Arlanda med ﬂ yg från Riga på fredagskvällen.

Där möttes han med kramar av bland andra dottern Kajsa Edström, 25 /…/. Genom en nurumsbeskrivning placeras huvudpersonen rumsligt i intervjunuets stund, trots att huvudpersonen och hans dotter givetvis inte längre står på samma plats då läsaren tar del av texten.

Inom journalistikforskningen, litteraturvetenskapen och sociologin har nurummet varit föremål för mycket intresse och olika begrepp har använts. Bachtin (1988, 14) talar om kronotop – tidrummets ordagranna översättning. Sambandet mellan tid och rum beskriver han i samman-hanget så här:

Vi överför den [kronotopen] hit – till litteraturvetenskapen – nästan som en metafor (nästan, men inte helt och hållet);

för oss är själva den oupplösliga enheten mellan tid och rum avgörande (tiden som rummets fjärde dimension). Med krono-top avser vi en formellt innehållslig kategori i litteraturen (här kommer vi inte att beröra kronotopen inom andra kulturella sfärer)./ I den litterära kronotopen sker en förening av rums- och tidskännetecken i en meningsfull och konkret helhet. Här förtätas tiden, pressas samman och blir konstnärligt-åskådlig;

också rummet intensiﬁ eras, dras in i tidens, sujettens och his-toriens rörelse. Tidskännetecknen blir synliga i rummet, och rummet tänks och mäts i tiden. Den konstnärliga kronotopen karakteriseras av denna intersektion av räckor och förening av kännetecken./ I litteraturen har kronotopen en väsentlig be-tydelse för genrerna⁷⁶. Man kan rentav säga att en genre och dess underarter bestäms just av kronotopen, och att tiden är den viktigaste principen för kronotopen i litteraturen. Som for-mellt-innehållslig kategori bestämmer kronotopen (i betydande

76 Inte min betoning.

grad) också bilden av människan i litteraturen; denna bild är i allt väsentligt kronotopisk.

Jag ser nurummet som det tidrum i personporträttet där journalisten och huvudpersonen möts. Fotografen tillhör ofta också detta nurum – men inte alltid. Ekecrantz och Olsson skriver om ”här och nu i texten” (Eke-crantz & Olsson 1994) medan Lars J. Hultén (1993, 255) i sin beskriv-ning av reportaget skriver om ett reportages nurum i explicit mebeskriv-ning som ”den sceniska beskrivningen” så här: ”den som skapar just den när-varokänsla och upplevelse hos läsaren som gör att han eller hon verkli-gen förnimmer den plats på vilken skribenten beﬁ nner sig”. Anna Brandt (1997, 9) deﬁ nierar nurummet som ”intervjumiljö”. Hulténs och Brandts val av begrepp är dock sammanhängande med reportaget och dess expli-cita uttryck för närvaro, medan ”textens här och nu”och ”nurummet” kan beteckna en implicit tidrumslig närvaro genom text eller bild.

Journalisten kan också bidra med att beskriva det tidrum som ﬁ nns i intervjusituationen. Ändå kan han eller hon i texten inte fånga hela det tidrum som huvudpersonen och journalisten delat, utan det tidrum som ﬁ nns i texten är alltid ett annat. Man kan tala om skillnaden mellan verk-liga livets kronotop och textens kronotop av ”samma” situation. Ytterli-gare en kronotop skymtar fram i texten – det verkliga av huvudpersonen levda livets kronotop, den berättelse som huvudpersonen berättar om i intervjusituationen.

Figur 10 Text, intervju och liv i förhållande till tidrum.

Texten Intervjun Livet

Både texten och fotograﬁ et ger uppgifter om ett personporträtts nu-rum. Fotograﬁ ets och textens nurum är vanligen detsamma, men behöver inte vara det. Fotograﬁ et kan vara taget någon annanstans än på den plats som texten beskriver som den miljö där huvudpersonen beﬁ nner sig vid mötet med journalisten. En del porträtt, särskilt de mest reportageliknan-de som till exempel (2) av Angeles Bermureportageliknan-dez-Svankvist, (4) av Feridun Zaimoglu och (10) av Lars-Bertil Persson, beskriver nurummet mycket exakt – och nurummet byts under läsningen av porträttet så att en tydlig förﬂ yttning i tid och rum beskrivs inom nurummet – ett nurum som ge-nom förﬂ yttningen i tid och rum blir ett slags ﬂ ernurum. I porträtt (10) av Lars-Bertil Persson ser det ut på följande vis. Först presenteras nurum-met vid mötet mellan huvudpersonen och journalisten och först därefter beskrivs huvudpersonens och journalistens (initial)kontakt: Den första snön lyser upp marken. Luften är stilla och solen värmer i kylan. Tystna-den är total utom ett tvåmotorigt ﬂ ygplan som söker sig söder ut⁷⁷./ – En Saab 340, säger förre provﬂ ygaren Lars-Bertil Persson direkt. /.../ HAN HAR TIDIGARE I telefon pratat om den hänförande utsikt han har från sitt hus en bit upp i backen i en vik långt ut på Värmdö. Det stämmer när vi hälsar på honom denna gnistrande första vinterdag. I porträttet ﬁ nns ett tredje nurum i fotot där huvudpersonens blick möter fotografens på en bild vid vattenbrynet.

I porträtt (88) ﬁ nns inget egentligt nurum alls, eftersom journalisten uppenbarligen inte alls träffat huvudpersonen eller åtminstone inte talat med honom. Den här tekniken var vanlig i det 1700-talsmaterial som Henrika Zilliacus-Tikkanen (2005) undersökt. Hon refererar till Ann Öhrberg (2001, 165–187) som kallar tekniken för ask-i-asken – även om här endast citeras en tidning i en annan. Det mest konventionella sättet för dagens rapportering hade varit att journalisten hade kontaktat huvud-personen för en direkt kommentar. Porträtt (88) av Carl Fredrik Seim är en andrahandstext, vilket är ovanligt i materialet över huvudtaget.

Hu-77 Det står söder ut i originalet.

vudpersonscitaten är ur ”Bergens Tidende” och skribent för DN-texten är DN:s medarbetare i Oslo.

I brödtextinledningen i porträtt (79) av Iain Pears beskriver journalis-ten sina tankar inför nurumsmötet med huvudpersonen så här: EN LÅNG, MAGER engelsman har vecklat ut sig i en fåtölj och verkar, ja, sitta och tänka. Runt om honom rusar mässlivet i överljudsfart, ingen ser tillnär-melsevis lika avspänd ut som han./ Jag chansar:/ – Mr Pears?/ – Well, yes …/ Där sitter alltså mannen som /…/. I det här utdraget förstärks nu-rumsbeskrivningen av att journalisten på nytt refererar till sin egen iakt-tagelse: Där sitter alltså genom vilket konstateras det som skrivits precis innan. I porträtt (2) av Angeles Bermudez-Svankvist beskrivs både jour-nalistens och fotografens möte med huvudpersonen, deras samvaro som avbryts av bl.a. beskrivningar av hennes arbetshistorik, ursprung och slutligen i avslutet av ett klart avsked till nurummet när journalisten och fotografen lämnar det: Det var nog första gången fotograf Epstein och jag lämnat en tandläkarmottagning med ett leende på läpparna. Synd att hon inte tar emot nya patienter.

I alla porträtt ﬁ nns dock inte ett nurum, men däremot nog ett berät-telsetidrum. Med berättelsetidrum avser jag de tidrum som texten för läsaren till utan att det skulle vara frågan om intervjusituationens tidrum.

Här följer ett exempel på berättelsetidrum som inte är nurum. Porträtt (80) av Charlotta Lindvall beskriver huvudpersonen så här: Men hon sit-ter inte bara hemma och pluggar. Charlotta Lindvall har rest över hela världen och studerat vid olika universitet./ Vid tre tillfällen har hon även varit i Peru och tjänstgjort som läkare. Berättelsetidrum är de tidrum som beskrivs i porträttet utanför textens nurum. Varken journalisten eller huvudpersonen beﬁ nner sig i berättelsetidrummen: hemma, hela världen och Peru, utan dessa platser är förknippade med huvudpersonens förﬂ ut-na: har rest och Vid tre tillfällen /.../ har hon även varit. Kännetecknande för berättelsetidrummen är att de ofta utgör etapper mellan vändpunkter.

Under dessa till berättelsetidrummet kopplade etapperna har huvudper-sonen ofta olika roller eller sysslar med olika slags verksamhet än under

en annan etapp. I porträtt (80) kopplas till exempel hemma ihop med pluggar och Peru med tjänstgjort som läkare.

Berättelsetidrummet i porträtt (78) av Roger Edström utgör samtidigt temat för hela porträttet, som skrivits på grund av att huvudpersonen råkat i sjönöd medan han i nurummet står räddad på svensk mark: Hela september tillbringade han ute på Östersjön. Drivande och i händerna på vågor och vind.

Personporträttets släktskap med reportagegenren syns i dess nurums-strävanden. Journalisten beskriver i de ﬂ esta porträtt ett nurum. Det här sammanfaller med den traditionella reportagedeﬁ nitionens krav på re-porterns närvaro i tid och rum – beskrivningen av den scen där reportern beﬁ nner sig. På svenska skrivs reportaget i presens, medan det på ﬁ nska också kan stå i imperfekt.

Både det enkla nurummet inom ett porträtt och ”ett nurum i ﬂ era ak-ter” ﬁ nns att utläsa i porträttets text och/eller bildsättning. I tid begränsar nurummet eller nurummen sig alltid till en bråkdel av porträttiden, som ju omfattar både nurummet och berättelsetidrummet – hela den tid som beskrivs inom personporträttet. Förutom porträttid, nurum och berättel-setidrum kan ytterligare begreppen dårum och framtidsrum användas.

Dårummet hänvisar till förﬂ uten tid inom berättelsetidrummet, framtids-rum på motsvarande sätt till framtid inom berättelsetidframtids-rummet. Porträt-tiden består således av 1. Nurum och 2. Berättelsetidrum: a) dårum, b) framtidsrum.

Också inom självbiograﬁ forskningen ser man bl.a. tid och rum (eller plats) som grundkoordinater, inom vilka självbiograﬁ berättaren rör sig.

Tidens förhållande till olika teman i självbiograﬁ n varierar. En del teman har en longitudinell (ﬁ . pitkittäinen) återkommande natur där temat kan förekomma under hela det beskrivna livsförloppet. Andra teman å sin sida är tydligt förknippade med en viss tid d.v.s. med en viss ålder eller livssituation. (Vilkko 1998, 27, 29.)

Tiden är vanligen mer begränsad i beskrivningar som baserar sig på muntlig information än i beskrivningar som baserar sig på skriven

infor-mation. Livsberättelseforskningen kan basera sig på antingen intervjuer eller skrivna berättelser. Den kan också basera sig på en kombination av dessa. Det journalistiska personporträttet däremot har vanligen intervjun i nurummet som primärkälla. En författare kan använda tio år för att skriva en självbiograﬁ , medan en tävlingsdeltagare kan skriva sin själv-biograﬁ under loppet av ﬂ era veckor eller t.o.m. månader under ledig tid och under semester, medan den som deltar i en intervju enbart har inter-vjutiden till sitt förfogande. Tidsaspekten ska man inte se som hierarkisk.

Den självbiograﬁ som baserar sig på intervju kan ofta i sin omedelbarhet bli den mest mångfacetterade och sammanﬂ ätande. Likaså kan man re-ﬂ ektera över huruvida den ensamhet som skrivandet förutsätter skapar mer autonomitet i berättelsen eller inte. (Hyvärinen m.ﬂ . 1998, 18.) I personporträttsgenren utgör porträttiden och dess variationsmöjlig-heter kontraster i den i övrigt konﬂ iktfattiga genren. Genom att beskriva samma person i olika tidrum får de inre motsättningarna och de olika skedena och skeendena i livet emfas för att de beskrivs mot en bakgrund av andra tidrum som beskriver andra skeden och skeenden. På det sättet skapas inte konﬂ iktbeskrivningar, men nog motsättningsbeskrivningar.

Explicita nurumsbeskrivningar eller beskrivningar av berättelsetidrum utgör inte förutsättningar för personporträttsgenren. Men genom att an-vända både nurumsbeskrivning och berättelsetidrumsliga uttryck ger journalisten läsaren en möjlighet till en huvudpersonsberättelse som är förankrad i andra koordinater än enbart i huvudpersonen. Om nurummet saknas kan personporträttet karakteriseras som ett meritporträtt där hu-vudpersonens verksamhet beskrivs. Om dessutom berättelsetidrum sak-nas talar vi knappast längre om ett personporträtt. Berättelsetidrummet utgör en förutsättning för att huvudpersonens liv ska kunna ingå som en central del av texten.

Karakteristiskt för de porträtt som senare omtalas som egentliga, är att de har ett tydligt nurum och tydliga berättelsetidrum. Berättelsetidrum-men utgör ofta tidrum mellan vändpunkterna i berättelsen. Den tid och plats som beskrivs utgör en scen för den period i livet som beskrivs mel-lan uppdrag, roller, arbetsplatser, utvecklingsskeden o.s.v.

Fasadarbete, anspråkslöshet och självkritik

Växlingen mellan journaliströst och huvudpersonsröst ger som känt ofta journalistiken en möjlighet att uttrycka kontroversiella eller känsliga frå-gor utan att journalisten behöver använda sin egen röst. Det som i per-sonporträttet skulle vara kritik av huvudpersonen och stå i konﬂ ikt med genreförväntningarna kan därför uttryckas genom huvudpersonsrösten.

Att låta huvudpersonen med egen röst ”göra bort sig” är inte detsamma som att skälla ut honom eller henne. (Goffman 1981, 144–145, Kune-lius 2002, 212, Siivonen 1999, 73–74.) Journalistens position som berät-tare av huvudpersonens liv och person för en publik, för läsarna, gör att journalisten har förpliktelser i två riktningar. Inom nyhetsjournalistiken kommer i första hand journalistens förpliktelse att sköta sitt värv inför läsaren. I andra hand kommer hennes skyldighet att inför aktörerna (ny-hetsjournalistikens personer) bete sig så att hon också i fortsättningen kan samarbeta med dem. Läsaren är dock alltid enligt journalistisk etik journalistens främsta uppdragsgivare. Inom personporträttsgenren luck-ras journalistens förpliktelser inför läsaren upp något, eftersom porträttet är en genre vars främsta mål inte är att kritiskt granska och bevaka, utan att skriva om huvudpersonens liv och t.o.m. hylla huvudpersonen. Toini Rahtu (2005, 323) omtalar det här som journalistens två ansikten: det ena ser på huvudpersonen och beundrar huvudpersonen, det andra ser på läsaren och är bundet av sanningen. Erving Goffmans (1981) term fasadarbete (face work) gäller inte bara i interpersonell kommunikation, utan också i text och beskriver möjligheterna att genom omedveten och medveten kommunikation skapa en jagfasad, en fasad av artighet. Hans termer ”bakre region” och ”främre region” anknyter till detta – gränsen för vad som yppas och vad som döljs av en person varierar i olika sam-manhang (Goffman 1959/2004).

Jag använder begreppet fasadarbete i journalistisk kontext för att be-lysa detta ”nigande och bugande i olika riktningar”. Journalisten upp-rätthåller en fasad både inför läsarna, inför aktörerna och inför andra journalister. Nigandet och bugandet varierar dock – alla parter blir inte

lika artigt bemötta i olika texter. Fasaden i förhållande till läsarna kan i vissa fall t.o.m. innebära oartighet gentemot huvudpersonen: Sinikka Aapola-Kari (2006, 16–17) menar att ungdomar vanligen porträtteras i en ”farbroderlig/tantig” stil, d.v.s. porträtten skapas i dialog mellan den vuxna journalisten och de vuxna läsarna och kan omfatta en fördoms-full attityd till huvudpersonen. Attityden befästs i att journalisten i texten förvånar sig över att just den porträtterade unga personen inte motsvarar de vuxna parternas stereotypiska, vanligen negativa, uppfattning om hur-dana unga personer brukar vara.

I personporträttet i dagstidningen berörs de stora frågorna som den om meningen med livet eller den om livets förgänglighet sällan. Ibland hän-der det dock att huvudpersonen besvarar journalistens hyllning genom att uttrycka anspråkslöshet eller självkritik. Med anspråkslöshet eller själv-kritik avses enbart sådana uttryck som refererar till huvudpersonen eller till livet i allmänhet, inte till det som kallas för agentförklaring. Vanligare än att huvudpersonen uttrycker sin anspråkslöshet är att huvudpersonen förklarar sin framgång med agenter, det vill säga med hjälppersoner.

I porträtt (80) av 30-åriga Charlotta Lindvall uttrycker huvudpersons-rösten sin anspråkslöshet redan i rubriken och inom citationstecken:

”Min avhandling är en liten del i en global satsning” samtidigt som hennes motto enligt faktarutan är: Man kan allt som man vill. Huvud-personen uttrycker anspråkslöshet i rubriken, men hennes motto omtalar motsatsen – att allt är möjligt. I samma porträtt inleds avslutet med en fråga av journalisten till huvudpersonen: Hon funderar faktiskt på mer personliga saker också. Snart 30 år och medicine doktor, vad kan hon få ut mer av livet? Här ställer journalisten en fråga vars svar stämmer överens med de förväntningar som samhället har på 30-åriga kvinnor utan barn – huvudpersonen förväntas vilja ha familj. I meningen före frågan skriver journalisten att huvudpersonen faktiskt funderar på mer personliga saker också. Utgångspunkten är att huvudpersonen är en ﬂ i-tens hjältinna som ställs emot sina jämnåriga: Därför tycker hon det är egendomligt att hennes jämnåriga inte visar större tacksamhet mot de

äldre./ – Det är de som har byggt upp samhället och lagt grunden till allt vi fått. Att huvudpersonen faktiskt funderar på annat än att vara ﬂ itig och tacksam konstrueras som en motsättning, som typiskt för konﬂ iktkon-struktion placeras i porträttavslutet som en sammanfattning. Samtidigt utgör avslutet en väg vidare i tid och rum (huvudpersonens framtid som en person som har familj) från den tid och det rum som presenterats tidi-gare i texten.

I porträtt (38) av Alexia ﬁ nns sekvenser av anspråkslöshet uttryckt av både huvudpersonens röst och av journalistens röst: – /.../ Det var nog då jag insåg att detta skulle bli mitt liv, menar Alexia som inte kan tänka sig en framtid utan sång./ Stor stjärna vill hon dock inte spela./ – Då blir det så svårt att koppla av. Jag har valt att bo kvar i min hemstad LaSpezia som är en liten stad i norra Italien, mellan Genua och Pisa. Där har jag mina rötter och där behöver jag inte förställa mig.

Också journaliströsten uttrycker sin ödmjukhet. I porträtt (86) skriver journaliströsten så här: Som en av normalerna tar man lätt för givet att Moomsteatern är ett pedagogiskt projekt för att utveckla de förstånds-handikappade. Så är det inte. Journalisten skriver om en regissör som gör professionell teater med förståndshandikappade och porträttet åter-kommer ﬂ era gånger till förhållandet mellan statistiskt normala och han-dikappade, till exempel: Kjell Stjernholm utmanar sin publik hela tiden.

Men han gör det med värme och försiktighet./ – Det ﬁ nns ett antal saker vi inte kan göra i dag. Inte för att skådespelarna inte skulle klara det, men publiken skulle inte kunna ta emot det. Till exempel skulle det vara svårt, även om det vore motiverat konstnärligt, med en naken skådespe-lare på scenen. Publiken skulle upphöra att se föreställningen och bara se en naken handikappad människa på scenen.

Explicit blir självkritiken i porträtt (47) där ishockeyspelaren Jan Mertzig säger: – Det är ﬂ era av de unga killarna i LHC som pluggar. Det är bra. De är inte som en annan som bara ligger och glor på tv, tillägger han med ett självkritiskt skratt.

I tilläggsmaterialet är kritiken ofta förknippad med utseendefrågor.

Den kritiken går igen i reklamen. I Damernas Värld 12 och 13/1999 ﬁ nns två reportage där de personer som man först uppfattar som huvudper-soner visar sig i det första fallet vara kvinnor som utgör ”objekt” för en manlig ”jurys” utlåtanden, i det andra fallet män som uttalar sin syn

In document Personporträttet som tidningsgenre : En närläsningsstudie med fokus på innehållsliga teman, berättarkonventioner och kön (sivua 177-200)