Kvinnokroppens betydelse
3. Mannens skam och hans delaktighet
3.1. Mannen och ansvaret för oäkta barn
Barnamordsbrotten kan inte förklaras såvida de inte placeras in i det som var allmänt för de utomäktenskapliga förbindelserna, lägersmålen, som blev till oäkta barn och inte till ett inom äktenskapet fött barn.
Skillingtrycket som inleder detta kapitel konstruerade barnamörderskor-nas lägrare, den manliga parten i den utomäktenskapliga förbindelsen som en notorisk svikare. Han hade inte burit ansvar för barnet som han hade varit med om att sätta till världen. Kvinnan framställdes däremot som oskuldsfull och bedragen, till skillnad från den hårda rättssynen på barnamörderskor som sluga och beräknande. Skillingtrycken blev all-männa i Finland från seklets mitt. De fanns till för att bl.a. avskräcka ogifta kvinnor från lägersmål, grundförutsättningen för alla barnamords -brott.
När barnamörderskan Helena Eriksdotter skulle avrättas i november
342 NB Skillingtryck 1778: Yxi Walitettawa Wirsi. Turku 1778, vers 5: Te synnis paadutetut, Kuin minun kanssan olette, Juur vissist koitetut, Te tulette Duomioll , Sen te wast nähdä saatte, Sain sy raskaut , Jot te minun kanssan teitte, Ja nytt sen kieldäneet.[Förhärdade av samma synd och lika prövade av detta som jag, skall ni stå inför yttersta domen, det får ni se. Jag fick skulden för havandeskapet som ni åstadkom med mig och nu förnekar.]
343 Niinimäki 2007, s. 76.
1778 sjöngs En beklaglig visa i 18 verser vid stupstocken i Åbo stad.
Varnings ropet riktades till andra kvinnor att akta sig för det manliga sve-ket som bestod av både brutet äktenskapslöfte och nekat faderskap.erw Med hjälp av kvinnornas självkontroll skulle barnamordsbrotten stävjas och det manliga svekets följder undvikas.ereDet är osäkert om den före-ställningen var representativ för de utomäktenskapliga förbindelserna överlag under 1700-talet. Förbindelsens betydelse för barnamordsbrottet är också fortfarande en öppen fråga. Där en del barnamordsforskare har ansett förbindelsen vara ganska ovidkommande, har andra ansett den vara utslagsgivande för att barnet satte livet till. Framöver skall studeras om relationen var önskad från kvinnans sida, vad som var syftet med den relationen för bägge parter, hur länge den pågick och huruvida andra människor kände till förbindelsen. En öppen fråga är också den sociala kontrollens effektivitet när det gällde att uppdaga dolda relationer och att konfrontera de inblandade. De relationer som formellt kontrollerades under tidigmodern tid och som förekommer i källorna om sedlighets-brott är de förbindelser som utmynnade i att ett oäkta barn föddes.
Kontrollen av de sexuella förbindelserna i sig har inte studerats i samma utsträckning.
Den begränsade formella kontroll av sedlighetsbrott kan eventuellt vara ett uttryck för att det var svårt att beivra osedligt beteende utan att ett barn blev till. Utomäktenskapliga förbindelser var eventuellt inte hel-ler ett så stort problem, så länge det inte blev till ett barn. Både sägner och rättspraktiken antyder att det länge kan ha förhållit sig så. Det var barnets försörjning och den skada ett oäkta barn tillfogade sin ogifta
344 Shahar 1983, 118–120; Lövkrona 1996, s. 182–187; Beth Grothe Nielsen 1989, s. 190.
Om att folkliga sexualitetsföreställningar kunde skilja sig från kyrklig moral och statlig lagstiftning. Löfström 1999.
345 Lindstedt Cronberg 1997, s. 164–166; Sundin 1992, s. 335–340; Anners 1965, s. 290.
346 Thomson 1966, s. 81.
moders heder som blev drivkraften till att sedlighetsbrott mellan ogifta personer slutligen tingsfördes.err
Att man förhöll sig så här till lägersmålen i praktiken handlade i hög-sta grad om att lagen om lägersmålsbrott saknade klara bevisningsgrunder.
Sedlighetslagstiftningen kategoriserade de förbjudna relationernas allvar-lighetsgrad efter avsteget från den äktenskapliga normen och graderade straffen därefter.Lönskalägemellan ogifta var graderat som minst allvar-ligt och belagt med lägre böter, medan så kallat enkelt hor som be gicks mellan en gift och en ogift person var belagt med hårda böter. Upp till tre gånger begångna enkla horsbrott och lägersmål i förbjudet led d.v.s.
mellan mera avlägset besläktade personer var likaså belagda med hårt bötesstraff. De allvarligaste sedlighetsbrotten, fjärde gångens enkla hors-brott och dubbelt hormellan två personer som var gifta på var sitt håll samt blodskam(incest) en sexuell förbindelse mellan nära besläktade per-soner, var belagda med dödsstraff. De allvarligaste graderna var dock säll synta på tingen. De slutade dessutom sällan med det dödsstraff som lagen krävde. Detta långt innan dödsstraffet år 1779 försvann ur lagen för dubbla horsbrott och horsbrott som begicks för fjärde gången.ert
I praktiken bevisades sedlighetsbrotten enligt medeltida rättspraxis;
där det hette att ingen fick beskyllas för lönskaläge ”om han ej är tagen på bar gärning eller barn bär vittne”.eryDet krävdes ögonvittnen till sam-laget vilket man mera sällan lyckades få tag i. Eftersom faderskapet alltid var förhandlingsbart och kunde nekas, medan kvinnan inte kunde neka att barnet hon fött var hennes, drabbade den könsneutrala lagen i prak-tiken kvinnorna hårdast. Möjligheterna att straffa mannen hängde på om domaren trodde på kvinnans påstående om att han var far till barnet.
347 Nehrman 1759, § 42, s. 89: ”Then som nämnd Warder för Barnefader […] blifver ock misstänkt genom en sådan bekännelse; Men Domaren pröfwar hwad werckan hennes utsago bör äga.”
348 Lindstedt Cronberg 1997, s. 140.
349 Min översättning. NB Skillingtryck 1764: Murhellinen Ero-Wirsi,Turku 1764, vers 4: Tääll juoxin heidän kanssansa, häijys ja ilkiäs halusa, Näin yöt ja päiwät kulutin Jumalan armon tuhlai-sin.Skillingtrycket med 62 verser är det vanligast förekommande om barnamörderskor i Finland. Det nytrycktes fyra gånger bara under svenska tiden, 15 gånger därefter tills skillingtrycket rubricerades om år 1875. Senaste nytrycket togs i Raumo 1903. Niinimäki 2007, s. 95. Handlingarna över fallet har inte hittats i justitierevisionens registratur, trots att fallet underställdes K. Maj:t. Barnamörderskan Helena Jacobsdotter från Love by i Pemar satt dock häktad på Åbo slott 11.5–10.7.1764. E III: cc: 43.
Utan andra bevis än sitt eget påstående kunde en kvinna inte få lägraren dömd till faderskap och underhållsskyldighet för barnet.eru Lägraren kunde fällas bara om han erkände. Nekade han kunde två samstämmiga vittnen som hade sett själva akten få honom fälld. Fanns det ett vittne och starka misstankar mot honom, kunde domstolen kräva att han gick ed på att han inte var far till barnet.eri
Eftersom det var svårt att bevisa faderns ansvar och lätt att påvisa kvinnans skyldighet framstod allting som kvinnans eget fel. År 1764 be -skrevs en barnamörderska vid stupstocken på Halikko äng som en hora.
Många män var potentiella fäder till det mördade barnet. Varnings ropet ljöd att det hade varit den ”otyglade, hätska och elaka kvinnliga lusten”
som hade angripit kvinnans kropp och själ, och som hade drivit henne till att begå den svåra synden ett barnamordsbrott var.ero Oklart är dock om detta skillingryck återspeglade att just barnamörderskorna var särskilt lösaktiga kvinnor.
Det som är klart är att lägersmålen som slutade med barnamords-brott bara utgjorde en bråkdel av alla utomäktenskapliga förbindelser som blev till ett oäkta barn. De vanligaste utomäktenskapliga förbin-delserna, lönskalägen mellan två ogifta personer, dominerade i samhället och likaså i barnamordsbrotten. Det gör det svårt att se ett omedelbart samband på strukturnivå mellan lägersmål och barnamordsbrott. Det var
350 Hirvonen 1998, s. 58–59; Sundin 1992, s. 319–324; Furuhagen 1996, s. 174–177, 181–184;
Lindstedt Cronberg 1997, s. 171–175; Telste 1993, s. 125–140. Sedlighetsbrotten utgjorde i medeltal bara 10 procent av all kriminalitet i Finland under 1700-talet. Sirén 1996, s.148–180.
351 T.ex. Symonds 1998, s. 63–84; Nielsen 1982, s. 111–122; Ulbricht 1990, s. 76–92; Sogner, Lindstedt Cronberg och Sandvik 2000, s. 184–190.
352 Pohjola-Vilkuna 1995a, s. 90–109; Frykman 1993, s. 188–202; Sundin 1992, s. 354–357.
353 Detta berörs huvudsakligen i kapitel 4.
354 Ylikangas 2000, s. 220–224; Nielsen 1982, s.102–109; Lövkrona 1999, s. 126–133.
också den formen av osedligt beteende som inte längre beivrades så hårt av vare sig befolkningen eller domstolarna efter 1700-talets mitt.etp Efter som giftermålsåldern samtidigt började stiga, blev de oäkta barnen allt fler just bland ogift tjänstefolk och obesuttna unga personer. Kon -trollen av sedligheten riktades därför mot denna grupp ungdomar.etq Men inte heller denna kontroll fungerade som man hoppades på över-hetsnivå, vilket har förklarats med denna befolkningsgrupps ökade rör-lighet och deras allt flyktigare relationer. Andra förklaringar har pekat på att sexuellt utnyttjande av fattiga pigor blev vanligare, med ett snabbt växande antal oäkta barn som följd.etwMot den försvagade kontrollen av denna grupp unga kvinnor riktades även barnamordsbrottets kriminal-politiska åtgärder under 1700-talets lopp, i försök att stävja brottet.ete
Andra mindre vanliga utomäktenskapliga relationer på tingen var gifta mäns, ofta husbönders horande med sin ogifta tjänstepiga. Manligt hor var överlag svårt att beivra i det förmoderna samhället. Brottet ska-dade inte bara husbondens, utan också hans hustrus heder. Också den faktiska ekonomiska skada böterna medförde gjorde att relationen i stör-re utsträckning än lönskalägen tenderade att sluta med att barnet fick sätta livet till och horeriet blev fördolt. Man har funnit att gifta husbön-der därför oftare nekade fahusbön-derskapet än andra lägrare, mutade pigan till tystnad eller sköt över skulden på andra män. De hade också bättre för-utsättningar än andra lägrare att skyla över sitt brott.etrDe mest sällsyn-ta sexuella förbindelserna på tingen var blodskam och lägersmål i
förbju-355 Blodskam har inte undersökts i Finland. I Norge var, mellan 1602–1661, endast tre bar-namordsbrott kopplade till blodskam eller lägersmål i förbjudna led. Terjesen 1994, s.
132–133. Hansen menar ändå att blodskam ofta låg bakom barnamördandet i Norge under 1700-talet. Hans statistik över barnamordsbrott, blodskam och lägersmål i för-bjudna led vid Bergen lagting 1702–1737 underbygger inte ställningstagandet. Endast ett blodskamsmål av 37 lägersmål slutade med barnamördande. Barnet hade också endast i fem av 23 barnamordsbrott avlats i förbjudet led. Hansen 1993, s. 44, 150, 158– 209, sär-skilt s. 196.
356 Åbo hovrätts cirkulärbrev 16.7.1728. Nylands och Tavastehus länskansli. Ea 4, f.
224–224v.
det led. De var bland de allvarligaste sedlighetsbrotten och uppfattades som sådana också i allmänhetens ögon. Hur blodskam bidrog till barna-mördandet i Finland är dock helt outrett.ett
Kvinnors ansvar att idka självkontroll för att skydda sin heder och det manliga sveket i lägersmålsbrotten är däremot väl dokumenterat. Det manliga sveket var så vanligt att det var något kvinnan ansågs få leva med, vilket även skillingtrycken om barnamörderskor framlade.
Männens ansvarsflykt försökte man lösa vid domstolarna, allt sedan bör-jan av 1700-talet, på så sätt att man under rättegången lade ett allt stör-re ansvar på kvinnorna. I ett cirkulärbstör-rev till häradshövdingarna från den 16 juli 1728 utsträckte Åbo hovrätt kvinnornas ansvar så långt att ogifta kvinnor måste undersöka om svenska soldater och dragoner faktiskt inte var gifta i sin hemtrakt, innan de inlät sig i en sexuell förbindelse med dem under äktenskapslöfte. Visade det sig efteråt att mannen var gift spelade det ingen roll att kvinnan sade sig ha trott på hans ord. Hon måste kunna bevisa hans hinderslöshet för att undslippa straff för det enkla horsbrottet som även hon som ogift kvinna skulle fällas till.ety Marie Lindstedt Cronberg har hävdat att särskilt Åbo hovrätt gav uttryck för en ny syn på kvinnlig och manlig skuld i lägersmålsbrott under beredningen av 1734 års lag. Bl.a. ansåg hovrätten det vara vanligt att ålderstigna pigor förvred huvudet på unga gossar och drängar i hopp om att bli deras hustru efter samlaget. Det ansågs därför önskvärt att en regel mot ”lockande och tubbande” av omyndiga ynglingar
inför-357 Lindstedt Cronberg 1997, s. 62.
358 Sundin 1992, s. 324–326; Lindstedt Cronberg 1997, s. 53–55; Aalto 1996, s. 116–119, 130, 215.
359 Svenskt allmänt författningsregister 1522–1862. Quiding 1865, s. 387.
360 Nielsen 1980, s. 5: 4–5;Telste 1994a, s. 12–14; Telste 1997b, s. 119–122. Lindstedt Cronberg har registrerat sådana föreställningar först under senare hälften av 1700-talet i södra Sverige. Lindstedt Cronberg 1997.
des.etu Ansvar och skuld flyttades från den manliga till den kvinnliga parten.
Den medeltida praxisen hade inneburit det motsatta. Kvinnan unds-lapp straff om parterna förlikades privat om en mökränkningdå mannen svek sitt löfte. Detta försvann ur rättspraxis från och med 1680–talet, i takt med allt hårdare formell sedlighetskontroll. Enligt ett kungligt brev från år 1694 skulle nu både mannen och den ogifta kvinnan fällas till böter för lägersmålsbrottet, medan ersättning för mökränkningen inte längre fick utfästas.eti Inte heller trolovningar fick längre ske utan vitt-nen för att vara giltiga, enligt en förordning från den 14 januari år 1726.
Straffet började vid samma tider lindras för mannen om han erkände att han förvisso haft samlag med mön och detta under äktenskapslöfte, men hävdade att han inte kunde fullborda äktenskapet av olika skäl och
”henne motvilligt övergav”.eto
Förordningen från 1726 som inte omnämns i forskningen om lägers-målsbrotten i det svenska riket antyder att man ville skydda föräldrarnas rätt att bestämma över barnens giftermål. Den återspeglade också nya tankegångar om kön och förförelse som inte har studerats i Finland, men nog på annat håll i Norden. Skärpningen av kraven på bevis på äkten-skapshandel från år 1734 i Danmark och Norge återspeglar samma före-ställningar om att ogifta kvinnor förförde oskyldigt mansfolk och lurade dem till äktenskap genom att bli gravida. De gamla lagarna som hade skyddat kvinnor från manligt svek ersattes på så sätt från tidigt 1700-tal med en lagstiftning och en på denna följande rättspraktik som kom att skydda mannen från det man såg som en kvinnlig konspiration.eyp
361 Telste 2000, s. 444–446.
362 Cavallo & Cerutti 1990, s. 98–100.
363 Hirvonen 1998, s. 112; Furuhagen 1996, s. 171–174; Sundin 1992, s. 323–324; Lindstedt Cronberg 1997, s. 183–189. Jfr finskt 1800-tal. Pohjola-Vilkuna 1995a, s. 29–52.
Efter lagens tillkomst kunde kvinnor inte längre kräva äktenskap utan bevis på löftet eller trolovningen och mannens nekande tillskrevs allt större trovärdighet i rätten. Kari Telste har funnit att följderna blev att äktenskapslöftets betydelse förändrades i grunden, också för folket.
Detta också när det hade uttalats i passionens hetta. Från att ha varit ett bindande löfte mellan kvinna och man och viktigt att stå fast vid för släk-tens skull, blev löftet en personlig överenskommelse mellan två individer av olika kön, som man senare kunde förneka. Ogifta mödrar blev själva ansvariga för att de satte sin heder och dygd på spel och fick stå sitt kast om mannen svek. Det har antagits att en följd av detta blev att utomäk-tenskapliga sexuella förbindelser allt oftare doldes, med fler barnamords-brott som följd.eyq
När ansvaret för den sexuella förbindelsen individualiserades, stod den ensamma kvinnans ord och rykte mot mannens nekande och svek.
Kvinnorna försökte i nordiska domstolar desperat argumentera för att de var kränkta och svikna, medan det i övriga Europa blev allt vanligare att kvinnorna påstod att mannen hade tagit dem mot deras vilja, i för-sök att på så sätt misstänkliggöra mannens syften och få honom att bära sin beskärda del av följderna.eyw Rättegångarna i lägersmålsbrott fick däremot i Norden allt mer karaktären av ekonomiska ersättnings-mål, i takt med att det manliga sveket blev så vanligt. Ogifta mödrar gick till tings för att få faderskapet fastställt, i hopp om att mannen skulle dömas till äktenskap eller underhåll.eyeFöljderna blev det mot-satta. Det blev en norm att mannen kunde neka lägersmålet med kvinnan och undkomma straffet. Kvinnor som fött oäkta barn slutade uppge fadern i rättssalen. En del fick ändå, efter utomrättslig
förlik-364 Hirvonen 1998, s. 88–91; Furuhagen 1996, s. 183–184.
365 Relativa tal 1749: Åbo stift 1: 77, Borgå stift 1:65. Åbo stift 1781, 1:41 och 1798, 1:22.
Inom Borgå stift var andelen 1:20 samma år. Wilhelm Gabriel Lagus 1851, 23–24.
366 Pulma 1987, s. 48.
367 I Sääksmäki socken ökade oäkta barnen från 1,7 till 11,9 procent av levandefödda mellan 1751–1850. Nieminen 1951, s. 289.
368 59 procent av 100 ogifta kvinnor födde oäkta barn. Miettinen 2003, s. 58–61, 69–71.
369 Lindstedt Cronberg 1997, s. 179–180.
370 Hirvonen 1998, s. 113–114; Furuhagen 1996, kap. 7; Sundin 1992, s. 328–335.
ning, sin och barnets brödföda av mannen dock utan att hans faderskap offentligt hade blivit fastställt på tinget.eyr
Det är inte underligt att de oäkta barnen snabbt ökade i antal. År 1749 registrerades inom Åbo stift ett oäkta barn per 77 som var födda inom äktenskapet och något fler inom Borgå stift. Fyrtio år senare regis-trerades det dubbla antalet oäkta barn och antalet fyrdubblades mot slu-tet av seklet. De oäkta barnens antal ökade ännu snabbare inom Borgå stift.eytDet rörde sig om en tillväxt från 1,5 procent till 4,5 procent av alla levandefödda äkta barn i Finland mellan 1750– 1800.eyyOäkta barn var efter seklets mitt snarare en normalitet, åtminstone i Tavastland och syd-västra Finland.eyuI t.ex. Hauho socken i Tavastland födde mer än hälften av alla ogifta pigor och bondedöttrar under 25 år oäkta barn under senare delen av 1700-talet.eyi
Gustav III:s barnamordscirkulär från den 17 oktober 1778 slutförde den långa processen och luckrade upp de sista gamla beprövade mönstren att tvinga den manliga parten i en utomäktenskaplig förbindelse till ansvar. Plakatet gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt och att uppda-ga faderns namn bara för ett fåtal personer. Det gjorde det svårare än tidigare att kollektivt tvinga mannen att erkänna faderskapet.eyoAndra forskare har sett den söndervittrande praktiken att tvinga mannen till an svar som en följd av en allmän nedbrytning av det gamla hederssam-hället. Detta p.g.a. befolkningsökning och fattigdomens spridning.eup Mycket tyder på att de olika faktorerna bakom att lägrarna undslapp
371 Jfr Telste 1997b, s. 125.
372 Kongl. May:ts utslag angående rättegång i lägersmål 21.11.1751. JR:s registratur 1751, senare delen, f. 645–646v.
373 Modée 1761, s. 3683–4; Marklund 2004, s. 171.
ansvar i grunden handlade om att göra den kyrkliga vigseln till den enda legitima formen för parbildning.euq Det fick oförutsägbara följder i en kultur där föräktenskapliga sexuella förbindelser var ett vanligt led i par-bildningen.
Det normativa manliga nekandet och det att kvinnor började tiga om faderskapet ledde från seklets mitt till att tingsrätterna i Finland började tillämpade varierande rättspraxis i lägersmålsbrotten. En del tingsrätter fällde genast ett straff för lägersmålet, trots att äktenskapslöftet inte kunde bevisas, medan andra sköt upp saken tills äktenskapslöftet hade utretts tillfullo. Rättegångarna fördröjdes vilket befarades öka barnamör-dandet. Åbo hovrätt vände sig slutligen 1751 till Kunglig Majestät och bad om vägledning i hur man skulle gå tillväga med lägersmålsbrott där mannen nekade. Man fick till svar att straffet genast skulle utmätas över kvinnan, varefter hon som ännu stod fast vid mannens svek av äkten-skapslöftet kunde besvära sig hos kungen. Men sådana besvär förblev sällsynta företeelser.euw
De för lägersmål anklagade männens ökande ansvarsflykt gick inte heller den högsta domsrätten förbi. År 1755 utfärdades en kunglig för-ordning som fastslog att ”när någon är lägrad under äktenskapslöfte och domaren förklarat löftet fast”, skall lägraren sitta 20 dagar i fängelse på vatten och bröd om han fortfarande vägrade fullborda äktenskapslöftet med en vigsel.eueFallet med ogifta fähuspigan Lisa Johansdotters som hade haft könsumgänge med ogifta drängfogden Johan Johansson som lovat henne äktenskap tyder på att den inte tillämpades i alla händelser.
Snarare var människorna oklara på hur lägersmålsbrott straffades.
Relationen mellan Lisa och Johan ledde till en graviditet och sedan till barnets
374 Nr 84.
375 Nr 128. KP i Helsingfors 10.11.1780. CaI: 39, f. 537.
376 MB 53: § 5: Tager man then til ächta, som han lägradt hafwer; gifwe til Kyrkian, för oti-digt sängelag, twå daler hwarthera; Thomson 1966, s. 80–81.
377 MB 16: § 2: Nu hafwer sådan kona haft missfödsel, som af wådeligt fall, eller annor hän-delse timad är, och hafwer hon ej lagdt fostret å lön, utan thet genast uppenbaradt, och gitter wisa orsak til missfödslen; plichte tå för lägersmålet allena.
död, vilket förde föräldrarna till domstolen. Där nekade Johan till faderskapet.
Rättshandlingarna visar att han hade ett annat liknade fall på sitt samvete och inte hade straffats för det, trots att det hade gått fyra år sedan brottet då han igen stod inför rätta 1768 för att ha gjort barnamörderskan Lisa Johans dotter med barn. Johan ansåg att han bara borde böta för otidigt sängalag d.v.s. att ha lägrat sin blivande hustru, medan prosten ansåg att straffet skulle vara för lönskaläge eftersom äktenskapet fortfarande var ofullbordat.eur
Det förekom också folkliga vanföreställningar om att lägersmål under äktenskapslöfte inte överhuvudtaget var straffbara gärningar.
Betjänten Carl Gustaf Wendelius hävdade år 1780 ”att han ej vore till böter
Betjänten Carl Gustaf Wendelius hävdade år 1780 ”att han ej vore till böter