Kvinnokroppens betydelse
2. Barnets död och barnamordsbrottet
2.2. Förekomsten av dödligt våld
Det dödliga våldet på det nyfödda barnet var mera ovanligt i barna-mordsbrotten i 1700-talets Finland. Detta trots att de flesta barnamör-derskorna hade makten att avgöra om barnet skulle få leva eller måste dö genast efter den hemliga förlossningen. Så var fallet även på annat håll i samtidens Norden och Europa och också under hela 1800-talet.qotAv 140
196 I dessa fall var mordet ett faktum. De relativa talen i detta avsnitt grundar sig på bilagd tabell 4: Barnamörderskornas erkännande om barnets dödsorsak 1702–1807 och bilagd tabell 5: Rättens uppfattning om dödsorsaken 1702–1807. Mördande barnamörderskor:
nr 18, 56, 58, 73, 79, 84, 93, 94, 97, 108, 113, 128, 133, 145, 146, 153, 224, 230, 234, 237, 246, 254.
197 Jfr Nielsen 1982, s. 46.
198 Nr 133. HO:s utslag 31.8.1782 i JR:s utslagshandlingar 5.11.1782, nr 70.
199 Nr 237. HD protokoll 4.11.1800, f. 1432v–1433; Möller 1796, s. 57; Orrelius 1767a, s. 26;
Bælter 1756, § 20. Jfr Bergenlöv 2002, s. 267–268; Anners 1965, s. 149.
200 Nr 94. HO:s utslag 19.2.1772. Nylands och Tavastehus länskansli. Ea 102, f. 251–255, 420–451v. K. Maj:ts utslag 16.10.1772. Ea 102, f. 254v. Jfr dödsstraffade nekande barna-mörderskor i det sena 1700-talet: nr 108, 128, 234, 240, 254.
201 Se närmare kap. 6.6
barnamörderskor som tydligt skildrade mordsättet under rättsbehand-lingen, ansåg domaren att bara 22 barnamörderskor ha begått grovt död-ligt övervåld på sitt barn.qoyDödligt våld var i själva verket så ovanligt att det väckte uppmärksamhet och kallades för mord eller avdagatagande.qou Pigan Lena Eriksdotter Blomster i Lappträsk hade 1782 ”på et gruf-veligt sätt mördat” sitt späda barn.qoiInhyseskvinnan Lisa Matts dotter från Järvi soldattorp i Mäntsälä socken slog i fähuset sent om kvällen i juli 1799 ihjäl sitt levande fullgångna gossebarn mot golvtiljorna. Högsta domstolen konstaterade att ”barnet lidigt ovanligt mycket våld”. I utsla-get benämndes Lisas gärning ”till döds slagit och lönn lagt”, vilket vare sig barnamörderskan erkände eller nekade skulle straffas med döden över hela seklet. Det förestavade lagen och tillämpade rätten. Också profana barnamordsdebattörer var eniga om den saken.qoo Den 21-åriga pigan Catharina Eriksdotter begick ett så uppenbart mord i Hollola 1770, att hon straffades med döden mot sitt nekande. Hon slog ihjäl sitt fullgånga gossebarn med en yxa som hon hade hittat på stället där hon födde.
Slaget var så hårt att gossens huvudskål nästan klövs itu.wpp
Dessa ovanliga mord kunde eventuellt tolkas som exceptionella barm härtig hetsmord. Barnamörderskan dräpte sitt barn för att rädda det från ett samhälle som systematiskt stigmatiserade oäkta barn.wpq Barm -härtighetsmord brukar nämligen reproducera samhällets gällande
värde-202 Så är fallet med t.ex. moderna könsselektiva barnamordsbrott i Indien. Hedge 1999, s.
507–524.
203 Gröndal 2000, s. 69–71.
204 Närmare om delaktigheten och kontrollförsummelserna i kapitel 3, 4 och 5.
205 Detta gäller även de moderna barmhärtighetsbarnamorden på späda flickebarn i Indien.
Om dylika brott och deras rättsprocesser. Hedge 1999, s. 507–524.
grund och tenderar att samtidigt positionera kvinnan som offer och upp-såtlig mörderska.wpwTankegången om kulturellt betingade barmhärtig-hetsmord på nyfödda flickebarn förekom på 1800-talet i mödrasånger i Ingermanland och sjöngs av livegna mödrar. Eftersom fysisk manlig styr-ka var en värdefull egensstyr-kap hos de livegna, kom mödrarna att sjunga om, kanske även att verkställa, barmhärtighetsmorden som en iscensätt-ning av att kvinnor var mindre värdefulla i den kulturen.wpe
Tanken på ett barmhärtighetsmord är i princip överförbar på förmo-derna barnamordsbrott. Brottet var socialt betingat av samhällets nega-tiva syn på ogifta mödrar och oäkta barn, strukturella orsaker som ändå förbigicks i rättssalarna när barnamordsbrotten undersöktes och straf-fades. Brottet konstruerades också som en enskild kvinnas udda missgär-ning och frånsåg vanligen den bristande sociala kontrollens betydelser för att barnet dog.wprSådana brott går därför inte heller att bekämpa, vil-ket var fallet med de förmoderna barnamordsbrotten.wpt
Stigmatiseringen av utomäktenskapligt födda barn föranledde ändå sällan dödligt våld på dem i 1700-talets barnamordsbrott. Detta antyder att den patriarkala samhällsstrukturen inte var så betydelsebärande för barnamörderskornas mordsätt som den kunnat vara. Det var snarare så att flera faktorer avgjorde på vilket sätt barnet dog. Även relationen mellan barnamörderskan och lägraren samt kontrollen av graviditeten och förlossningen kan ha inverkat. Eftersom barnets kön inte heller ver-kar ha påverkat mödrarnas handling, vilket är typiskt för barmhärtig-hetsmorden, undergrävs ytterligare hypotesen om att mordet i de förmo-derna barnamordsbrotten var ett sätt att rädda sitt barn från ett
stigma-206 Register över barnamordsbrott 1702–1807: 39 gossar och 36 flickor. I andra fall framgår inte barnets kön. Jfr Bergenlöv 2004, s. 401–402; Malcolmsson 1977, s. 192. Jfr samma relation mellan flickor och pojkar när det gäller dödligheten bland under ett år gamla oäkta barn i Viborg 1819–1868 (1.22–1.70 för gossar och 1.32–1.88 för flickor). Vuorinen 1991, s. 249–250.
207 T.ex. Gilje 1983, s. 583–585. Även flera månader gamla oäkta barn dränktes eller kvävdes till döds av sin ogifta mor under finskt 1800-tal, enligt Anu Koskivirtas pågående opubli-cerade forskning om mord inom familjen. Jfr att barnamörderskorna i Egentliga Finland 1890-1939 vanligen var erfarna ogifta mördar. Vallenius 2005. Enligt kyrkboksdatabasen HisKi förekom denna typ av barnadråp redan under sent 1700-tal: t.ex. sex månader gamla oäkta barnet Chatarina blev dräpt av sin moder i Ilomants 27.12.1776, sex dagar gamla Anders i Loimijoki 1786, sex månader gamla Anna Caisa i Pedersöre år 1802 och år 1807 t.ex. fyra månader gamla Johan i Rantasalmi, sex månader gamla Johan Henrik i Halikko, tre månader gamla Maria i Ijo och åtta månader gamla Anna i Taipalsaari.
208 Nr 147. HO:s utslag 7.10.1785 och Maria Christina Johansdotters odaterade nådeansö-kan i JR:s utslagshandlingar 24.3.1786, nr 56; Kiernander 1776, § 79, s. 164–165.
tiserat liv. Brottsoffren var lika ofta flickor som gossar och gärningen ansågs lika allvarlig oavsett barnets kön.wpyOgifta mödrar som barmhär-tighetsmördade sitt oäkta barn förefaller ha blivit vanligare först på 1800-talet.wpu
Barnets kön blev knappast ens omnämnt av överrätterna, som bru-kade tala om barnet med den lagstiftade könsneutrala benämningen fos-tret. Domarna behövde bara veta om barnet hade varit fullt utvecklat eller inte. Könet kom dock att ges större betydelse av rättsväsendet mot 1700-talets slut, i samband med att nya könsförståelser överlag fick inträ-de i hur man såg på barnamörinträ-derskor och barnamordsbrott.
I sin nådeansökan skrev bondedotter Maria Christina Johansdotter från Brutuby i Helsinge socken år 1789, att hon var alldeles oskyldig till brottet hon och hennes moder dömts för. Barnet hade inte heller enligt regementsfält -skären Eks besiktningsattest haft något liv, ”sen det föddes i världen, som ett kvinnokön, av svag natur”. Argumentet om att flickebarn var svagare av natu-ren och därför med större sannolikhet dog en naturlig död vid födseln föll i god jordmån. Åbo hovrätt fällde en lindrig dom över Maria Christina.wpi
Var det mördade/döda spädbarnet en son, ökade således risken för att
209 Nehrman 1759, II: § 77, s. 238. ”Af egennytta varden mången så förblindad, at han, til at dölja ett mindre brott, förövar en svårare ogierning, frambättre förekomma sådana exem-pel. Här vil jag nämna de konor som giör sig skyldiga till barnamord.” Jfr Bergenlöv 2004, s. 243–244; Sandmo 2005, s. 207–211.
210 Lindstedt Cronberg 2005, s. 198–204.
modern straffade med stupstock och bål. Detta har dock inte kunnat beläggas i barnamordsbrotten under 1700-talets senare del.
Samtidens överhet såg inte barnamordsbrottet som ett barmhärtig-hetsmord. Det var ett hedersmord, varvid man i tidens avskräcknings-propaganda snarare talade om att ogifta kvinnor blev så desperata över att vara utomäktenskapligt gravida, att de försökte dölja det skamliga lägersmålet genom att begå ett barnamordsbrott.wpoSom en följd av den propagandan har brottet också i forskningen setts som det närmaste man kan komma hedersmord i det förmoderna samhället, som i övrigt hade lätt för att dra ärekränkningar inför rätta och mera sällan bedrev självpå-tagen handgriplig hedersupprättelse utanför domstolen.wqp
Men hedersmorden var också sällsynta i den uppdagade barna-mordsbrottsligheten under 1700-talet. När sådana hedersrelaterade bar-namordsbrott skedde var dock det dödligt våldet vanligt, eftersom brot-tet oftare än andra barnamordsbrott var sanktionerade av lägraren eller barnamörderskans föräldrar. Dessa barnamörderskor hade dessutom vanligen utsatts för en både konfliktfylld och extremt rigorös kontroll som fick henne att tappa besinningen efter den planerade födseln i ensamhet. Hon kontrollerades nämligen från två håll, med motsatt kon-trollsyfte. Hushållets och byns folk försökte uppdaga hemlighetsmakeri-et med dhemlighetsmakeri-et väntade barnhemlighetsmakeri-et, medan lägrare eller föräldrar ville dölja dhemlighetsmakeri-et.
Följden blev i dessa fall att barnamörderskan dräpte barnet med grovt våld. Våldet återspeglade på så sätt den konfliktfyllda kontrollsituation kvinnan befunnit sig i. Delaktighetsbrotten blev däremot ofta ostraffade och har till den delen även stora likheter med hedersmord på en ogift
211 Om kontrollens betydelser för våldsutövningen. Tillier 2001, s. 309. Om hedersmord på unga kvinnor. T.ex. Norma Khouri 2003, s. 164–165, 180–181, 227. Straffad delaktighet för mordet på barnet: nr 18, 56, 73, 79, medan 8 delaktighetsbrott var outredbara, men synbarligen socialt sanktionerade barnamordsbrott: nr 58, 97, 224, 230, 234, 237, 246 och 254. Se närmare kap. 3.5. Jfr Johansson 2006, s. 294, har registrerat endast tre klart hedersrelaterade barnamordsbrott av 171 i norra Sverige 1830–1870.
212 Inalles 10 hatmord av 22 mord: nr 84, 93, 94, 108, 113, 128, 133, 145, 146, 153.
213 Nr 153. HO:s utslag 6.6.1787 och HO:s utslag 13.6.178 i JR:s utslagshandlingar 27.7.1787, nr 77. RP i justitieärenden 3.7.1787, f. 65–66.
kvinna i moderna patriarkala hedersorienterade kulturer, vilka i viss mån är socialt accepterade, trots att de är kriminaliserade.wqq
Den vanligaste kontexten för det dödliga våldet var dock försum-melserna att ingripa och hjälpa flickan. Brottet begicks i dessa barna-mordsbrott alltid i ensamhet, efter att barnet av en händelse fötts obeva-kat. Det var oplanerade irrationella hatbrott begångna av ogifta pigor som ingen trodde skulle bli barnamörderska.wqw Den 23-åriga husjung-frun Anna Eberharda Kohl i Salo år 1787 får tjäna som exempel på dessa av stundens ingivelse begångna mord. I sin nådeansökan som avslogs av Gustav III, erkände Anna att
”barnet vid första påseendet, förekommit henne ganska fult, mörkt och van-skapligt”, när hon efter den ensamma förlossningen satt på sängen och betrak-tade det nya livet. Barnets fulhet fick henne att ”fattat det oråd, att avsända fostret livet, vilket hon ock i så måtto verkställt, att hon två eller tre gånger slagit barnets huvud mot kanterna [av sängen]”. Men våldshandlingen fick inte livet ur barnet. Anna slog därför barnet i huvudet med en avlång luftvat-tensflaska tills ”dess liv utslocknat”. Brottet representerade hon som ett irra-tionellt vansinnesdåd för att skilja sig från barnamörderskor som planerade ett mord: ”Obetänksam och utan att jag anlitade ifrån Höjden om bistånd i fres-telsen, fattade jag oråd, jag bar händer på mitt foster och ity det samma avda-ga tog, en för människosläkter ryslig gärning vilket, ehuru nog sent jag elän-dige flicka ångrar, ja så hårt att jag nu uti mitt [väl] förtjänte fängelse ständigt sitter med våta kinder”.wqe
214 Andra liknande fall: nr 133, 139, 141, 148.
215 Jfr t.ex. nr 108, 128.
216 Liknande har hävdats av Hedge 1999; Tillier 2001, s. 309; Nenola 1994, s. 21–22, 26–27;
Johansson 2006, s. 295–296.
217 Jfr Wrightson 1982, s.10. Wrightson har dock inte undersökt mordsättet närmare.
218 Bilagda tabellerna 4 och 5 som anger erkännandet på dödsorsaken och rättens tolkning av barnets dödsorsak 1702–1807. 56 procent av barnamorden i Stockholm var kvävning-ar. Kaspersson 2000, s. 172. Jfr Nielsen 1982, s. 46; Ulbricht 1990, s. 159; Meumann 1995, s. 129, 133.
219 Av 40 barnkväverskor befann sig 14 mitt för ögonen på annat folk: nr 13, 18, 19, 24, 25, 32, 57, 91, 121, 147, 225, 230, 237, 254.
För Anna betydde det skedda en social katastrof. Hon var född i Visby och hade blivit gravid i Stockholm, men visste inte att hon var med barn när hon i Stockholm i tredje graviditetsmånaden blev anställd som husjungfru på Salo Bruk. Det började hon ana först efter en tid på bru-ket. Eftersom ingen potentiell lägrare hade setts vänslas med husjung-frun väckte denna frändelösa unga kvinnas, som var helt okänd för hus-folket från förr, graviditet inte någon uppmärksamhet.wqrRåheten mot barnet avspeglade hatet mot ett oönskat barn som hade försatt sin moder i en så svår situation.wqtKvinnans hela existens var hotad. Mordet fick drag av ett hastigt dråp i nödvärn som ett försvar mot att hon oavsiktligt hade fört husbondfolket bakom ljuset.wqyDet kan sägas att ju större följ-derna tänktes bli för kvinnan, när hon hämtade fram barnet som ingen visste att hade varit på väg och som dessutom helt oplanerat hade fötts i ensamhet, desto våldsammare var det irrationella dödliga våldet. Kvin -nan som hade mest att förlora blev på så sätt en mörderska.wqu
Samma rädsla för döljandets betydelser styrde handlingsmönstret för de barnamörderskor som kvävde ihjäl barnet. Kvävning var överlag den vanligaste formen av dödligt våld i barnamordsbrotten i 1700talets Fin -land, såsom i andra samtida västerländska samhällen.wqiÄven dessa bar-namörderskor hade fött barnet i ensamhet av ren och skär tillfällighet.
Till skillnad från de vanligen utom syn- och hörhåll för andra begångna hatbrotten, befann sig barnkväverskan oftare så gott som mitt framför ögonen på andra människor.wqo
220 Nr 207. HO:s utslag 23.11.1795. Nylands och Tavastehus länskansli. Ea 145 f. 226.
221 Inalles 40 fall där barnet hade kvävts till döds: nr 5, 6, 11, 13, 19, 22, 24, 25, 32, 46, 57, 61, 69, 87, 91, 98, 112, 119, 120, 121,126, 133, 135, 141, 142, 146, 147, 152, 179, 206, 207, 208, 218, 225, 230, 234, 237, 238, 254, 255.
222 Se dessa 13 födslar närmare i kap. 5.4.1. Jfr Huumarkangas 1995, s. 69.
223 Delaktigheten blev också ostraffad i de 14 barnamordsbrott där barnkväverskan befann sig nästan mitt framför ögonen på annat folk: nr 13, 18, 19, 24, 25, 32, 57, 91, 121, 147, 225, 230, 237, 254.
224 Nr 11, 112, 119.
225 Nr 84: KP i Borgå 26–27.5.1768. Borgå 42, f. 375. Se ytterligare t.ex.: nr 5, 87, 112, 142, 135, 207, 255.
226 Nr 154. HO:s utslag 10.10.1787 i JR:s utslagshandlingar 7.12.1787, nr 70.
Pigan Anna Johansdotter i Janakkala som inte ens var misstänkt för att vänta oäkta barn, berättade att hon kvävde barnet ”då det gifvit läte ifrån sig” för att husfolket råkade komma in i pörtet där de där tills varit ensamma.wwp Dessa barnkväverskor lade i all hast sin hand på barnets näsa och mun, eller höll barnet hårt tryckt mot sin kropp, virade in det i sin kjol eller halsduk, synbarligen för att tysta barnets skrik som hotade uppdaga dem.wwqSå var fallet även med de 13 extrema barnamordsbrot-ten där barnet kvävdes till döds i ett rum med andra personer närva-rande. I samtliga fall brydde omgivningen inte sig om att undersöka vad som höll på att ske.wwwFörsummelsen att ingripa i situationen blev som regel ändå helt ostraffad av orsaker som framgår i kapitlet om förloss-ningarna.wwe Endast tre delaktighetsbrott gick att straffa också i kväv-ningsmorden som borde ha gått att upptäcka och hindra i tid.wwr
Barnet kvävdes till döds oavsett graden av skam den ogifta modern kunde vänta sig efter födseln. Ogifta fähuspigan Lisa Johansdotter i Borgå var redan ogift mor till två oäkta barn då hon år 1768 födde ytter-ligare ett tredje oäkta barn. Hon hade först ”låtit det leva vid pass en halv timma och lade sin hand på barnets mun, att det intet [skulle] med grå-tande röja hennes tillstånd”.wwtEndast ogifta pigan Eva Johansdotter i Asikkala verkar enligt likbesiktningsattesten ha försökt kväva ett ofull-gånget och dödfött barn år 1787.wwy
227 Nayak & Milner 1998, s. 699. Den undersökta gruppen bestod till två tredjedelar av ogifta, separerade eller frånskilda mödrar med små barn. Våldet inträffar då barnet är sex–sju veckor gammalt och brukar sammanfalla med att spädbarn då har visat sig vara som allra skrikigast. Det är således inte fråga om postnatal depression som drabbar mödrar ca tre–fyra månader efter förlossningen. Även det s.k. ”skakad baby” syndromet (SBS ), där ett spädbarn får neurologiska och/eller fysiska skador av att ha blivit våld-samt skakat av en frustrerad vuxen, anses i forskningen ha samband med skrikandet. Se t.ex. Lee, Barr, Catheringe & Wicks 2007, s. 288–293; Barr, Trent & Cross 2006, s.
12–14; Reijneveld, van der Wal, Brugman, Sing & Verloove–Vanhorick 2004, s.
1340–1342.
228 Om födandets kontext se kap. 5.3.–5.5.
229 Nr 47. HO:s utslag 17.6.1755. Nylands och Tavastehus länskansli. Ea 65, f. 243–253. Jfr Nielsen om att genast återgå till ett hårt arbete var bästa sättet att dölja födseln. Nielsen 1982, s. 96.
Den slutsats som kan dras utifrån dessa barnamordsbrott som be -gicks med dödligt våld är att det var barnskriket som utlöste våldet.
Späd barnskrik kan också få moderna mödrar att tappa besinningen i pressade situationer. I forskningen har våldsbenägenheten i samband med spädbarnsskrik knutits till låg intelligens, svårigheter att hantera sociala situationer, ångest och depression.wwuDet dödliga våldet i bar-namordsbrotten kan på samma sätt ha varit knutet till kvinnornas knappa mentala och sociala resurser att hantera den situation de befann sig i och avsaknaden av stöd. Födseln väckte nämligen inte i regel någon uppmärksamhet, förrän det var för sent.wwiDen bristande sociala kontrollen kunde utmynna i märkligt fördröjda barnamords-brott, likt det pigan Chirstin Christersdotter gjorde sig skyldig till år 1755 efter att inte heller hennes förlossning hade väckt någon upp-märksamhet.
Chirstin födde sitt och sin avlidna husbonde löjtnant Jägerhorns oäkta barn i fähuset på Domars rusthåll i Sibbo, men mördade inte genast det levande bar-net. Hon lämnade barnet med obunden navelsträng på födsloplatsen i fähu-set, för att återgå till sina sysslor. Bästa sättet att dölja födseln var att låtsas om ingenting och arbeta som vanligt. När hon återkom två timmar senare levde ännu barnet och föll först då offer för dödligt våld, som slutade i dynghögen bakom fähuset.wwo
230 Sandmo 2002, kap 3, s. 101–149; Furuhagen 1996, s. 153–156.
231 Bergenlöv 2004, 291–292, 299–300. Jfr Gowing 2003, s. 135–138.
Chirstin var en uppsåtlig mörderska. Det som är oklart är varför hon väntade med dråpslaget. Eventuellt hoppades hon att barnet skulle dö av sig själv. En annan möjlighet är att hon väntade på den rätta tidpunkten att hämta fram barnet, men att modet svek henne. Detta går dock inte att studera. Rätten ansåg det nämligen vara helt ovidkommande att utreda.
Brottet blev straffat på sannolika skäl under föreställningar om att bar-namörderskorna hade planerat ett mord. Förekomsten av dödligt våld i barnamordsbrotten tyder dock på att bristande social kontroll kunde göra en resursfattig lägrad kvinna till en oavsiktlig barnamörderska.
Öppenhet och ärlighet var det förmoderna agrara hushållets sammanhållande kitt.wepSärskilt lägrade kvinnor måste hålla sig till den värdegrunden, eftersom de så lätt misstänktes för att vara barnamörder-skor om något gick galet med barnet. De förutsattes undanröja den ris-ken genom att öppet sprida kunskap om sin graviditet och uppge när barnet var på väg.weqSå hade inte Christin och det flesta andra barna-mörderskor gjort. När det kom till kritan var öppenheten inför kvinnli-ga kroppsprocesser konfliktfylld och en orsak till att månkvinnli-ga av dessa mör-dade oäkta barn föddes utan att modern fick någon hjälp. Detta berörs närmare runt den dolda graviditeten och förlossningen.
Kategoriseringen av de olika brottskontexterna bakom det dödliga våldet i barnamordsbrotten visar att både alltför rigorös och för lam soci-al kontroll kan ha haft en andel i brottet. Statistiken över antsoci-alet åtsoci-alade för delaktighet mellan åren 1702–1807 talar för att allting inte heller stod rätt till med hur man bekämpade barnamordsbrott i det svenska rikets östra halva.
232 Materialet har i tabell II kategoriserats efter slutlig dom där även bristfälligt rättsmateri-al ingår för att belysa det rättsliga intresset för att straffa delaktighet. Misstanken om delaktighet kunde dock vara stor utan att åtal ändå väcktes: nr 72 och 98, eventuellt också nr 3 och 58. Delaktighetsstraffens fallnummer anges i bilagd tabell 6: Delaktiga efter relation till barnamörderskan 1702–1807.
233 Nr 78: Skärpte lägrarens straff för hor, för att det skett med pigan.
234 Nr 223: 10 daler silvermynt i böter för lägersmålet omvandlades till 14 dagars fängelse.
tabell ii.
Delaktighetsstraff i barnamordsbrott inom Åbo hovrätts jurisdiktion 1702–1807wew
år dödsdom lindrat av bevisningsskäl vådabot böter/ris/fängelse frikänd på fram- åtalas summa för del- på vatten & bröd tiden/ej men
spö och halvmans- aktighet i åtalad slutlig
fästnings- bot/28 döljandet brist- ersättnings- trots dom
arbete/ av barnet fällig straff för grova okänd
fullmans- över- outredbar misstankar
Källa: Register över barnamordsbrott i Finland 1702–1807
I regel åtalades en till tre andra personer för delaktighet eller bristande kontroll i de 66 hushåll där ett barnamordsbrott hade begåtts under sådana förhållanden att domaren kom att undersöka delaktigheten. De delaktiga kunde ändå sällan fällas till det ansvar de förtjänade. Fri -kännandet för det bristande ansvarstagandet de gjort sig skyldiga till eller lindriga straff för försummelser att hindra brottet var den vanligas-te påföljden. Till och med grava misstankar om delaktighet blev i vissa fall förbigångna av rättsväsendet. Detta av skäl som hade med bevis