De unga männens beteende i barnamordsbrotten utmanar befintlig sed-lighetsforskning om förmoderna förhållanden. Sedlighetskontroll över döttrar och pigor har nämligen primärt ansetts varit ett kvinnligt an -svars område. Kontrollansvaret lades i rättssalen också i barnamordsbrot-ten på de gifta kvinnorna. Det var de som huvudsakligen hotades med straff för försummelse att hindra brottet.tqo Nordiska
barnamordsfor-520 Lövkrona 1999, s. 170–174; Telste 1993, s. 213–217; Frykman 1993, s. 106–133; Nielsen 1982, s. 102–109.
521 Se närmare kap. 4.4.1.
522 Liliequist 1999a, s. 76–77; Löfström 1999, s. 150–153; Jarrick & Söderberg 1998, s. 46, 168.
523 Cavallo & Cerutti 1990, s. 81–82.
524 Lindstedt Cronberg 2005, s. 200; Andersson 1998, s. 156.
skare har av denna anledning tolkat rädslan för husmodern eller modern som utslagsgivande för att gravida ogifta kvinnor gick in för att dölja lägersmålet och graviditeten.twpDen tolkningen kan dock ha föranletts av att rätten tenderade att konstruera kontrollansvaret som en kvinnligt kodad uppgift.twq
Den manliga hedern har inte heller i forskningen ansetts bli hotad av försummelser att övervaka sedligheten i det lutherska svenska förmoderna riket. Förhållandena var helt andra i det förmoderna katolska Syd eu ro -pa.tww Där var den manliga hederskonstruktionen nära förknippad med sedlighetskontrollen eftersom särskilt kvinnlig osedlighet ifrågasatte man-lig auktoritet, makt och myndighet över kvinnoliv. Kontroll försummelsen svärtade så till den grad den ansvarige mannens rykte att han i samråd med manliga släktingar måste tvinga lägraren till giftermål eller hämnades på lägraren. Åtagandet återupprättade den kontrollansvarige mannens rykte, såsom den svikna kvinnans.tweI Norden förekom inte dylik manlig heders-upprättelse i samma utsträckning. Detta kan bero på att sedlighetskontrol-lens effektivitet och former har studerats främst ur material som berör lägersmålsbrott. Manlig heder har kopplats närmast till hustruns dygd eller odygd, inte pigors eller döttrars.twrHur män reagerade på särskilt döttrars vanheder är mindre klart. Detsamma gäller kontrollen av ogifta kvinnor och män i hushållet för att hindra lägersmål och barnamordsbrott.
Husbondens och faderns beskyddarplikter var dock en lika essentiell del av det lutherska kontrollidealet som i det katolska. Plikten gjorde att framförallt en far, ibland också en husbonde, försökte styra kvinnorna i
525 Marklund 2004, s. 33–47.
526 Nr 91.
527 Nr 34.
528 Nr 119. Jfr nr 141, 179, 199.
529 Nr 58. HO:s protokoll 3.5.1763, f. nr saknas. JR utslagshandlingar 12.1.1764, nr 22. Se fallet närmare i kap. 5.4.
hushållet också om han i praktiken inte kontrollerade kvinnornas kon-kreta förehavanden särskilt noga.twtEtt antal exceptionella barnamords-brott antyder att manlig sedlighetskontroll kan ha varit betydligt när-mare kopplad till överordnad manlig heder än hittills har antagits. Den kopplingen kunde nämligen sluta i barnamördande i 1700-talets Finland.
Husbönderna bakom de dolda lägersmålen i det föregående delka-pitlet var dels nämndemannen och storbonden Petter Jacobsson Turi.
Han var en av lokalsamhällets stöttepelare i Masku och hade all anled-ning att försvara sitt goda rykte och sin uppnådda position.twy Bonden Simon Mårtensson Koro i Mouhijärvi var däremot mål för allvarlig ryk-tesspridning om helbrägdagörelse på gränsen till häxeri, vilket hotade hans position i lokalsamhället.twuBonden Hans Johansson i Pärnå hade nyligen överlåtit husbondeskapet till sin fullvuxna son, varvid den gamla husbondens position blev omdefinierad i både hushåll och lokalsamhäl-let och kan ha varit något oklar.twiOckså den välborna löjtnantsdottern Brita Catharina von Qvanten som hade haft lägersmål med två av frälse-gården Qvantensbergs drängar hävdade år 1764 att ”fruchtan för dess Fader henne deraf hafva förhindrat” att uppdaga förlossningen.two Män -nens andel i barnamordsbrottet blev dock helt outredd.
Den manliga sedlighetskontrollens betydelse för barnamördandet är sannolikt också med tanke på att de späda barnen vanligen föll offer för dödligt övergivande i de finska barnamordsbrotten. Detta var nämligen också fallet i manligt dominerade kontrollkulturer på katolska områden i 1800talets Tyskland. Fosterfördrivningar dominerade däremot i luth -er ska tyska områden, men kan inte stud-eras i Finland eft-ersom de
und-530 Richter 1998, s. 524–529. Undersökningen omfattar dock tidsperioden 1897–1914, varför jämförelsen här bara är tentativ; Om brottsbeivrandet se närmare kap. 6.
531 Faderligt kontrollerade bondedöttrar: nr 34, 121, 141, torpares döttrar: nr 92, 122, 191.
532 T.ex. nr 34, 92, 108, 128.
gick lagens långa arm. Barnamordsbrott på mer eller mindre fullt utveck-lade barn var de brott som beivrades i Finland under 1700-talet.tep
Särskilt bonde- och torpardöttrarblev mål för kopplingen mellan över-ordnad manlig heder och sedlighetskontroll, även om den saken vanligen blev fördold av att domaren fokuserade på kvinnlig kontrollförsummelse.
Faderns rykte fick sig törnar bådesom husbonde över ett hushåll och som garant för hushållets framtida välstånd. Även torparen kontrollerade sin dotters sedlighet för att undvika att hon kom hem med ett oäkta barn som de fattiga föräldrarna fick fostra och försörja.teq Flera barnamör -derskors plan att resa hem för att föda barnet hos sina föräldrar när lägra-ren svek gick om intet av att de var alltför rädda för sin husbondes reak-tion.tew
Bondedottern Maria Simonsdotter lägersmål med grannbondesonen Johan Jacobsson skildrar ovanligt tydligt det överordnade manliga kon-trollbehovet, dess betydelse för barnamördandet och för den påföljande barnamordsrättegången i Mouhijärvi 1749–1750. Den handgripliga fader -liga sedlighetskontrollen som både dottern och hennes utvalda blivande man hade varit föremål för långt innan lägersmålet blev känt undergräv-de fa undergräv-der skapsutredningen. Hela barnamordsbrottets utredning hotaundergräv-de bli skrin lagd av att tingsmenigheten kände till husbondens kontrollbehov och undvek att bli inblandad i saken.
Åbo hovrätt återremitterade ärendet för närmare undersökning om delak -tighet, ett halvt år efter att själva barnamordsbrottet hade skett. Vid den nya tings förrättningen försade sig äntligen en av byns bönder om faderskapet. Det visade sig att han hade konfronterat Johan om denne hade gjort Maria med barn, men hade fått till svar av Johan att Maria redan varit gravid när hon kom
533 Nr 34. Urtima tingsprotokoll i Karkku 25.4.1751, f. 67v; JR:s utslagshandlingar 7.8.1751, nr 14. Jfr andra liknande utlåtelser av lägrare om att de lägrade pigor som redan var havande: nr 69, 86.
534 A.a., f. 32–33v.
535 Barnamörderskan anspelade inte på den tidigare nämnda föreställningen att sporadiska samlag inte ledde till havandeskap. Olika metoder brukades för att undvika havandeskap, de flesta verkningslösa. Reproduktionens mysterier försökte man också styra med magi, örter och att räkna samlagen i relation till kvinnans ålder. När samlagsantalet var lika många som kvinnans ålder troddes hon bli gravid. Nielsen 1981, s. 6: 4–16. Jfr Levin 1980, s. 13–22; Nielsen 1989, s. 190. Se även kap. 3.3.
536 A.a., f. 2–2v.
537 Nr 34. Urtima tingsprotokoll i Karkku 25.4.1751, f. 9. JR:s utslagshandlingar 7.8.1751, nr 14.
538 A.a., Urtima tingsprotokoll i Karkku 6.12.1750, f. 44v. Genom att använda mig av littera -turvetaren Hettner Aurelius metod om utsägelsesituationen och dialog analyseras vem barnamörderskan talar till och i vilken kontext. Hettner Aurelius 1996, s. 84–90.
539 Nr 34. Urtima protokoll i Mouhijärvi 7.12.1750, f. 67. JR:s utslagshandlingar 7.8.1751, nr 14.
hem från sin pigtjänst.tee Maria erkände slutligen att Johan en gång hade lägrat henne i en bod på föräldrahemmanet Koro, en annan gång i köket på granngården Niura. Hon kunde dock ”inte föreställa sig, att hon däraf skulle kunna blifva rådd, samt at Johan ej heller själv torde tro det”.ter
Barnamörderskan försökte föra hela tinget bakom ljuset för att skydda lägraren från sin far.tetUtifrån vittnesmålen går det att räkna ut att man-nen av rädsla för husbonden hade rymt fältet genast efter att den bli-vande barnamörderskan blev gravid, under förevändningen att leta efter arbete i en annan socken.tey
Johan som blev hemkallad av sin egen far för att rentvå sig från faderskapsmiss -tankarna som väcktes under barnamordsrättegången påstod ”högeligen, det han aldrig med Maria Simonsdotter, eller någon annan människa i världen, haft köttslig beblandelse; vilket han flera resor sig edeligen kunna erhålla”. Till hans lycka svävade också Maria på målet.teuOrsaken till detta var att Maria och Johan inte vågade erkänna samröret för Marias far som i egenskap av välbe-ställd bonde hade ”agat sina döttrar för det de öfvat något förtroende med” de fattiga grannbondesönerna.teiRädslan var befogad. Marias mor be farade att
”Marias fader skulle slå ihjäl [också] henne, derest han finge veta af saken”.teo
540 Nr 92. KP i Sääksmäki, Ackas och Kalvola 18.8.1770; 127a, f. 729v. A.a., 127b, f.
737v–738.
541 T.ex. nr 34, 112, 113, 119, 191. Jfr Hyvönen 1989, s. 29; Ulbricht 1990, s. 144–146.
542 Min översättning ur UB Skillingtryck 1764: Murheellinen Ero-Wirsi.Turku. Vers 7: Täs’
Isä minun kiinni sai, Nyt wasta tunsin hänen lain; Kuin aina huusi peräni: Kuhungas juoxet lapseni?
543 Hedersmord, som en slags korrigering av kvinnlig olydnad mot patriarkalt uppställda normer för sexualitet anses inte ha förekommit i förmoderna Sverige. Dels hade kvinnor-na i praktiken en större rörelsefrihet än t.ex. lagarkvinnor-na förutsatte. Dels bar kvinkvinnor-nan tidigt ett personligt ansvar för t.ex. sedlighetsbrott. Hedersmord bör därför inte ha förekom-mit. Se Lindstedt Cronberg 2005, s. 195, 199; Österberg 2005, s. 178–180.
Liknande förekom under torpardottern Maria Jacobsdotter rättegång i Sääks -mäki 1770 där hon erkände ”en ständig frugtan för sin fader […] emedan hon förestält sig, att då han derom blefve underrättad, att hon lösaktig varit och i lägersmål tvärtemot hans stränga förmaningar sig inlåtit, strängt tilltal vore den säkraste påfölgden, vilken frugtan ock förorsakade, att hon i det längsta sökte dölja”.trp
Faderlig och dessutom handgriplig sedlighetskontroll kunde leda till att också barnamörderskans mor blev delaktig i döljandet för att undkomma sin mans ilska för hennes kontrollförsummelse. Detta förekom i fem fall.trqRädslan som dessa barnamörderskor och deras mödrar gav uttryck för kan tolkas som att de ansåg faran för ett mord på dottern vara över-hängande. Denna ”farliga” faderliga sedlighetskontroll lämnade spår även i finska skillingtryck. Barnamörderskan Helena Jacobsdotters brott framställdes år 1764 också i relation till att den faderliga kontrollen hade varit rigorösare än moderns: ”Nu blev jag ertappad av min far, och fick känna av hans förbud, han som alltid ropade efter mig: vart springer du nu mitt barn”.trwDessa mordhot bör dock inte ses som potentiella he ders mord, i bemärkelsen ett av släkten sanktionerat brott mot en gräns -överskridande ung ogift kvinnas liv. Mordhotet tyder närmast på enskil-da mäns överdådliga sedlighetskontroll eller bristande förmåga att han-tera ilska och besvikelse.tre
Linda A. Pollock har hävdat att vrede i äldre tider var en form av fö -räldrars kärleksyttring. Detta skiljer sig klart från hur vreden uppfattas i
544 Pollock 2004, s. 567–590.
545 Lindstedt Cronberg 2005, s. 23–46. Jfr J. A. Sharpe 1981, s. 29–48. Husagans gränser i 1700-talets Finland har dessvärre inte undersökts.
546 Möller 1796, § 8, s. 21–22.
modern tid. Barnens rädsla var detsamma som att de respektera sina för-äldrar och deras maktbefogenheter över dem. Vreden tvingade inte bara en enskild gränsöverskridare till underkastelse inom hushållets fyra väg-gar. Den fanns till för hela hushållets bästa och var i högsta grad offent-lig. Disciplineringen signalera att husbonden var herre i sitt eget hus och hade hela hushållets bästa för ögonen.trrHusaga fick också ske inom rim-liga gränser som var svåra att lagstifta om. Det var också svårt för omvärl-den att ingripa om agandet gick för långt.trt
Husbönder bar enligt ett av de få befintliga uppbyggelselitterära ver-ken om 1700-talets barnamördande det övergripande ansvaret för sedlig-heten i sitt hus. De skulle ”med behöriges omsorg tillse, att ingen oan-ständig levnad övas av deras söner, åtminstone inom hus, och intet lider-ligt och lastfullt uppförande tillåtes hos deras betjäning, emellan drängar och pigor”.tryDylik sedlighetskontroll kunde leda till barnamordsbrott för att husbonden idkade en alltför sträng sedlighetskontroll. Han var då så mån om sin heder och position att det förorsakade lägrarens svek och att uppdagandet av lägersmålet inte blev av. Alternativt kunde barna-mordsbrott ske just i hushåll där husbonden hade ett extremt kontrollbe-hov av olika orsaker och därför var så fruktad.
Det ödesdigra hotet från den överordnade mannens sida tenderade dock bli fördolt i rättssalen genom att han inför rätta representerade sig själv som en man som följde normen att en far skulle ha omsorg om sin dotter, varvid kontrollen han hade idkat framstod som helt berättigad och aldrig undersöktes som brottsunderbyggande. Den verkan av anstif-tan till barnamördande dylik manlig hedersrelaterad sedlighetskontroll kunde få uttalades inte heller av vittnena. Detta synbarligen för att mannens vrede och husagan han hade verkställt manifesterade en sårbar he
-547 Nr 119. KP 12.2.1780; Borgå 43, f. 174–175. Fadern anmälde inte heller brottet i tid. Jfr nr 34: hotfull far som inte blev straffad och nr 141: Icke åtalad förmodligen hotfull far.
548 Lövkrona 1999, s. 151–153; Andersson 1998, s. 158, 192.
549 Ylikangas 1976, s. 172–178, 310. Barnamördandet var vanligt även i östra Finland.
Rautelin 1996, s. 190.
550 Rautelin 1996, s. 208 tabell VI.
ders känsla och signalerade en hög försvarsberedskap också mot andra heders angrepp, däribland åtal för delaktighet i barnamordsbrott.truSå da -na brottsundersökningar höll dessutom lätt på att stranda för att vittnen bara vittnade om det som var helt nödvändigt. Detta för att undvika att bli indragna i konflikten i det enskilda hushållet eller mellan två hushåll.
Flera barnamordsbrott antyder att husbondens sedlighetskontroll kan ha varit en orsak till att barnamörderskan och hennes lägrare gick in för döl-jandet som slutade i ett barnamordsbrott. Av dessa är de i detta avsnitt omnämnda fallen de mest renodlade.
Män i det förmoderna finska agrarsamhället var i högre grad benäg-na att lösa konflikter med knytnävarbenäg-na och kniven än svenska allmoge-män. Tankemönstret att ogifta kvinnors osedlighet kränkte husbonden anses inte heller ha förekommit på samma sätt hos svenska män som hos de finska. Endast gifta män som hade lägrat en ogift kvinna riskerade att förlora ryktet för att de hade gått in på en annan mans domän.triKan då barnamordsbrottsligheten till viss del förklaras med att husbonden var så hotfull eller benägen att våldföra sig på den ogifta kvinnan att det föror-sakade mord på det nyfödda oäkta barnet?
Barnamördandet anses inte ha varit helt opåverkat av våldsbenägenheten i det omgivande samhället. I samband med våldsbrottsvågen i Syd -österbotten under seklets senare hälft och tidigt 1800-tal ökade i viss mån även barnamördandet.troEn viss korrelation mellan våldsbenägenhet och barnamördande har också kunnat skönjas under seklets slut i Ta -vast land, norra Finland och i mellersta Österbotten.ttpDetsamma gällde våld inom familjen, trots att detta våld var svårast att upptäcka, ange och
551 Sharpe 1981, s. 29–48.
552 Koskivirta 2001, s. 66–71; Sirén 1996, s. 148–161.
553 Huumarkangas 1995, s. 45. Av 402 barnamordsbrott var 81 regelrätta mord mot 205 dödliga övergivanden.
554 Rautelin 1996, s. 190; Koskivirta 2001, s. 284–305.
555 Ylikangas 1976, s. 171–178; Ylikangas 2000, s. 207–224. Dödligt våld verkar ha varit van-ligare i den mera fredliga mellersta Österbottens domsaga. Rautelin 1996, s. 206.
hindra.ttqHusböndernas grova våldsbrott var dock svårast att upptäcka eftersom detta våld ofta var mera planerat än ynglingarnas förhastade hugg och slag mitt för ögonen på vittnen.ttw
Utbredd våldsmentalitet utanför familjen påverkade ändå inte namörderskornas mordsätt. Det dödliga övergivandet dominerade bar-namördandet även i det våldsbenägna Sydösterbotten under hela 1800-talet.tteBarnen satte också vanligen livet till genom dödligt övergivande i det våldsbenägna östra Finland under senare delen av 1700-talet, trots hög våldsbrottslighet inom familjen.ttrMed tanke på att ogifta mödrar samtidigt var sällsynta och fördömdes hårt i åtminstone Sydösterbotten blir sambandet mellan allmän våldsbenägenhet och barnamörderskans våldsamhet mot barnet ännu mindre troligt.ttt Barnamörderskornas brotts lighet kan således inte förklaras med höjd våldstolerans eller ut -bredd våldsmentalitet.
Barnamördandet som socialt fenomen kan däremot i viss mån förkla-ras utifrån husbondens våldsbenägenhet inom familjen vilket inte tidigare har uppmärksammats i barnamordsforskningen. Husbonden i dessa brotts drabbade hushåll verkar också ha varit särkilt måna om att manifes-tera sitt patriarkala auktoritativa husbondeskap. Överordnad hedersrelate-rad manlig sedlighetskontroll underbyggde brottet särskilt bland hemma-boende bonde- och torpardöttrar. Dessa var dock mera ovanliga kategorier av barnamördkategorierskor. Samma fenomen kan dessvärre inte studkategorieras uti -från rättegångshandlingarna som berör de vanligaste barnamordsbrotten, de som begicks av tjänstepigor. Detta för att temat helt saknade relevans för domstolarna som straffade barnamörderskor i 1700-talets Finland.
556 Nygifta hustrur med drag av suicidalmörderska nr 60, 139, 150, 151, 223.
De svikna kvinnornas svängrum hängde dock på det goda husbonde-skapet oavsett om de var pigor eller döttrar. Stötestenen var att överord-nad manlig sedlighetskontroll var kopplad till förmodern manlig heders-konstruktion. Husbondens (extrema) kontrollbehov och känslighet för angrepp på hans heder kunde då i värsta fall utvecklas till ett barna-mordsunderbyggande hot mot till och med kvinnans liv. Liknande hot kunde förekomma också mellan barnamörderskan och hennes lägersman eller mellan henne och hennes äkta man.