Kriminaliseringsprinciper och kriterier för begränsning av grund- grund-läggande fri- och rättigheter

Straffrättssystemets legitimitet analyseras i dag genom kriminaliseringsprinciper.

Kriminaliseringsprinciperna är strafflagstiftarens kritiska rättsliga verktyg, och för att hålla måttet måste strafflagstiftningen vara förenlig med de krav som princi-perna ställer. Sitt rättsliga innehåll får kriminaliseringsprinciprinci-perna främst från de grundläggande fri- och rättigheterna, doktrinen om tillåtna inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna samt den straffrättsliga lagstiftningen och lag-beredningspraxis i straffrättsliga ärenden.⁹⁶ Traditionellt har kriminaliseringsprin-ciperna setts som kriminalpolitiska måttstockar, som används för att formulera adekvata kriterier för straffbart beteende.⁹⁷ Enligt dagens uppfattning har krimina-liseringsprinciperna starka innehållsliga band till de grundläggande fri- och rättig-heterna. I och med detta har kriminaliseringsprinciperna fått inte bara ett kriminal-politiskt innehåll utan framför allt och huvudsakligen ett rättsligt innehåll. Dess-utom gäller det att notera att kriminaliseringsprinciperna har en stark ställning i dagens straffrättsliga litteratur och lagberedningshandlingar, vilket betyder att de har blivit en integrerad del av den gällande straffrätten.⁹⁸

Kriminaliseringsprinciperna begränsar sålunda lagstiftarens möjligheter att straffbelägga enskilda gärningar. Om lagstiftaren inte följer restriktionerna är strafflagstiftningen icke-tillåten, dvs. icke-godtagbar. Kriminaliseringsprinciperna har å andra sidan verkningar som sträcker sig utöver beredningen och stiftandet av nya straffbestämmelser. Också gällande kriminaliseringar kan granskas utifrån de krav som kriminaliseringsprinciperna ställer. I rättslitteraturen har man ansett att kriminaliseringsprinciperna har tolkningsrelevans i praktiska tillämpningssitu-ationer och att de ska beaktas i argumentationen kring lagstiftarens utstakning av straffansvaret.⁹⁹ Ur kriminaliseringsprinciperna har man också härlett principer för bedömning av frågan om brottsbeskrivningsenlighet; principerna aktualiseras då uttryckligen på lagtillämpningsnivå.¹⁰⁰ Enligt dagens uppfattning får kriminalise-ringsprinciperna sitt innehåll främst från de grundläggande fri- och rättigheterna,

96 Melander 2008, s. 173−176.

97 Tolvanen 1999, s. 178.

98 Melander 2008, s. 174−175. Ett ganska färskt exempel på en lagberedningshandling där kriminalise-ringsprinciperna har en synlig roll är RP 216/2013 rd med förslag till ändring av SL 20 kap., särskilt s.

51−54.

99 Tolvanen 1999, s. 178.

100 Nuutila 1996a, s. 90−95.

varför kriminaliseringsprincipernas tolkningseffekt i allt väsentligt syns i en grund-rättighets- och människorättsvänlig tolkning.

Kort efter reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna lämnade riks-dagens grundlagsutskott ett utlåtande, där den straffrättsliga lagstiftningen vägdes mot möjligheterna att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna. Utlåtandet har stor betydelse, eftersom grundlagsutskottet här utformade allmänna läror om de grundläggande fri- och rättigheterna.¹⁰¹ I utlåtandet konstaterar grundlagsut-skottet för det första att lagstiftaren har ett rätt stort spelrum vid kriminaliseringar, även om både grundlagen och internationella förpliktelser medför vissa begräns-ningar. Utgångspunkten för begränsningarna är att det som uttryckligen tillåts i grundlagen inte kan förbjudas genom en lag. Grundlagsutskottet konstaterar dess-utom allmänt att ett fängelsestraff innebär ett ingrepp i den personliga friheten och ett bötesstraff ett ingrepp i den dömdas egendom.¹⁰²

Vilka gärningar som i samband med enskilda grundläggande fri- och rättig-heter kan kriminaliseras måste övervägas på samma sätt som begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna i allmänhet.¹⁰³ Det gäller följaktligen att no-tera att straffrätten inte har någon särställning i detta avseende. Utskottet har tidi-gare utarbetat allmänna förutsättningar för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter och väger dem nu mot strafflagstiftningen. Legalitetsprincipen tillmäts stor vikt, men utskottet tar också upp förhållandet mellan de övriga allmänna be-gränsningsförutsättningarna och straffrätten.¹⁰⁴ De grundläggande fri- och rättig-heterna medför enligt grundlagsutskottet en positiv handlingsplikt när det gäller strafflagsanvändning. Utskottet konstaterar att straffbestämmelserna med straffpå-följder också är medel genom vilka rättsordningen tryggar de grundläggande fri- och rättigheterna. Skyldigheten att vid stiftande av strafflagar införa och upprätt-hålla kriminaliseringar för att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna från utomståendes kränkningar kan därför härledas ur de grundläggande fri- och rät-tigheterna.¹⁰⁵ För strafflagstiftaren innebär alltså bestämmelserna om de grundläg-gande fri- och rättigheterna ur ett kriminaliseringsteoretiskt perspektiv dels kring-skurna befogenheter, dels förpliktelser att agera.¹⁰⁶

101 Viljanen 2007.

102 GrUU 23/1997 rd, s. 2/I.

103 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

104 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II. Se också Viljanen 2001, s. 328−340 och Melander 2008, s. 117−132.

105 GrUU 23/1997 rd, s. 3/I.

106 Viljanen 2001, s. 342.

Legalitetsprincipen

Den straffrättsliga legalitetsprincipen, som jag med fokus på den straffrättsliga tolkningsläran granskar mer i detalj i avsnitt 4.1, är samtidigt den första av krimi-naliseringsprinciperna. Om den straffrättsliga legalitetsprincipen föreskrivs exlicit i GL 8 §. Legalitetsprincipen är därför den rättsligt starkaste kriminaliseringsprin-cipen, som också medför vissa absoluta begränsningar för lagstiftaren.

Grundlagsutskottet har vägt systemet för de grundläggande fri- och rättighet-erna mot den straffrättsliga lagstiftningen och konstaterat att man redan ur legali-tetsprincipen kan härleda en del av de allmänna förutsättningarna för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter, dvs. kravet på lag och kravet på att lagen är exakt och noga avgränsad.¹⁰⁷ Detta visar att legalitetsprincipen har en mycket stark ställning inom systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna.

Av legalitetsprincipen följer för det första att straffrättsliga bestämmelser ska regleras på riksdagslagsnivå. Redan den entydiga ordalydelsen i GL 8 § binder di-rekt samman kriminaliseringar och riksdagslag. I bestämmelsen sägs att ingen får betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Kravet på lag innebär samtidigt ett förbud mot förordningsbaserade kriminaliseringar. Redan i samband med re-formen av de grundläggande fri- och rättigheterna förde grundlagsutskottet fram att kriminaliseringsbestämmelser i författningar på lägre nivå än lag nödvändigt måste ändras omedelbart efter reformen.¹⁰⁸ Senare har utskottet explicit konstaterat att kriminaliseringsbestämmelser inte kan utfärdas genom en förordning.¹⁰⁹ Rele-vans i saken har också GL 107 §, som säger att domstolar inte får tillämpa en be-stämmelse i en förordning eller någon annan författning på lägre nivå än lag som strider mot grundlagen. Eftersom GL 8 § förutsätter att kriminaliseringar bygger på riksdagslag är enbart förordningsbaserade kriminaliseringar således med stöd av grundlagen utan verkan och får därför inte tillämpas.¹¹⁰

En annan viktig dimension av legalitetsprincipen som kriminaliseringsprincip är kravet på att den straffrättsliga lagstiftningen ska vara tillräckligt exakt. Framför allt riksdagens grundlagsutskott har i sin praxis börjat tillmäta kravet allt större betydelse. Utskottet har formulerat kärninnehållet i legalitetsprincipen på följande sätt: brottsbeskrivningen för varje brott måste uttryckas tillräckligt noggrant så att

107 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

108 GrUB 25/1994 rd, s. 8/II.

109 GrUU 1/1997 rd, s. 2. Se också Viljanen 2001, s. 322.

110 I skrivande stund gäller t.ex. förordningen om biografföreställningar (809/1978), som i 13 § rentav hotar med ett fängelsestraff.

man utifrån bestämmelsens ordalydelse ska kunna säga om en verksamhet (åtgärd, handling) eller försummelse (underlåtelse, underlåtenhet) är straffbar.¹¹¹ Formule-ringen framhäver de centrala och traditionella värden som ligger bakom legalitets-principen, dvs. förutsebarhet och rättsskydd.¹¹²

Som kriminaliseringsprincip konkretiseras den straffrättsliga legalitetsprinci-pen väsentligen i kravet på skriven lag och i obestämdhetsförbudet. Den straffrätts-liga legalitetsprincipen granskas betydligt mer detaljerat nedan. Då inser vi att den i hög grad påverkar den straffrättsliga lagstiftningen, beredningen och tolkningen av den.

Principen om människovärdets okränkbarhet

Enligt GL 1.2 § ska konstitutionen trygga människovärdets okränkbarhet. Männi-skovärdet utgör egentligen ingen självständig grundrättighet utan är snarare en statsrättslig princip och samtidigt ett värde som ligger till grund för de enskilda grundläggande fri- och rättigheterna och som påverkar tolkningen av dem.¹¹³ Män-niskovärdet spelar en stor roll också i de internationella konventionerna om mänsk-liga rättigheter. I EMRK används begreppet människovärde inte direkt, men EMD har i sin praxis konstaterat att respekten för människovärdet hör till kärnan i EMRK.¹¹⁴ I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna erkänns människans värdighet som en uttrycklig grundläggande fri- och rättighet. Artikel 1 i stadgan lyder: ”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.”¹¹⁵ Att människovärdet har börjat tillmätas rättslig relevans har i första hand förklarats utgående från den enskilda människans förmåga till autonomt agerande. Enligt detta synsätt är människovärdet den stenfot som de grundläggande fri- och rättig-heterna och mänskliga rättigrättig-heterna vilar på och som legitimerar systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna.¹¹⁶ Som fri- och rättighetsskapande princip ska människovärdet tillförsäkra individen en viss frihetssfär inom ramen för vilken

111 GrUU 10/2000 rd, s. 2/I, GrUU 22/2001 rd, s. 3/I, GrUU 29/2001 rd, s. 3/II, GrUU 41/2001 rd, s. 2/II, GrUU 26/2002 rd, s. 2/I, GrUU 40/2002 rd, s. 7/I, GrUU 48/2002 rd, s. 2/II, GrUU 26/2004 rd, s. 3/II, GrUU 7/2005 rd, s. 3/I, GrUU 17/2006 rd, s. 3/I, GrUU 18/2007 rd, s. 5/I, GrUU 12/2010 rd, s. 3/I, GrUU 33/2010 rd, s. 2/II, GrUU 68/2010 rd, s. 4/I, GrUU 11/2011 rd, s. 1, GrUU 38/2012 rd, s. 3−4, GrUU 16/2013 rd, s. 2/I, GrUU 6/2014 rd, s. 2/I, GrUU 26/2014 rd, s. 2/II, GrUU 56/2014 rd, s. 2/II och GrUU 10/2016 rd, s. 8−9.

112 Se t.ex. RP 44/2002 rd, s. 34/II.

113 RP 309/1993 rd, s. 45/I. Om människovärdets status som statsrättslig princip se Scheinin 1998. Se också Scheinin – Ojanen 2011, s. 219−223 och 225−226.

114 Se t.ex. Pretty mot Förenade kungariket, 29.4.2002, punkt 65 samt Svinarenko och Slyadnev mot Ryssland, 17.7.2014, punkt 118.

115 Utförligt om artikel 1 i EU-stadgan se Dupré 2014. Se också Nieminen 2015, s. 186−200.

116 Beyleveld – Brownsword 2001, s. 13, Nieminen 2005, s. 54 och Melander 2008, s. 280.

den individuella autonomin tryggas. Numera har man också gått in för att utifrån människovärdet kringskära självbestämmanderätten. Då kan det hända att någon viss verksamhet uppfattas kränkande för människovärdet, vilket betyder att män-niskovärdet i sig åtminstone delvis blir ett skyddsobjekt vid reglering som samti-digt begränsar andra individuella fri- och rättigheter.¹¹⁷

Straffrättsligt knyter människovärdet som kriminaliseringsprincip – åt-minstone tills vidare – an till framför allt den dimension av människovärdet som framhäver den individuella autonomin. Denna omständighet har ett direkt sam-band med skuldprincipen, som behandlas närmare i avsnitt 6.4. Straffrättsligt an-svar förutsätter att någon hade kunnat handla annorlunda: individen ska ha för-måga och möjlighet att agera på ett annat sätt. Valfriheten är i sin tur en väsentlig del av den individuella autonomin. Ett straffrättssystem som värnar om människo-värdet måste respektera den enskildas valfrihet och kapacitet att agera rationellt.

Det straffrättsliga systemet ska således fokusera bara på gärningar där man kan säga att personen hade haft förmåga och möjlighet att handla annorlunda.¹¹⁸

Principen om människovärdets okränkbarhet omöjliggör för det första ett strikt straffansvar, dvs. ett ansvar som är frikopplat från oaktsamhet. För det andra för-utsätter principen om människovärdets okränkbarhet tillräckliga straffrättsliga an-svarsfrihetsgrunder i straffrättssystemet. Om det straffrättsliga systemet undan-tagslöst gick in för att bestraffa t.ex. individer som har begått en berättigad nöd-värnshandling, skulle den individuella valfriheten och autonomin inte respekte-ras.¹¹⁹

Som kriminaliseringsprincip förhindrar människovärdets okränkbarhet mer specifikt kriminaliseringar som medför alltför stora ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. De allmänna förutsättningarna för begränsning av grundläg-gande fri- och rättigheter fredar kärnområdet för en grundläggrundläg-gande fri- och rättig-het, vilket innebär att man inte genom en vanlig lag kan inskränka kärnan i en grundläggande fri- och rättighet.¹²⁰ En grundläggande fri- och rättighet kan med andra ord inte kringskäras så att ”innehållet i den grundläggande fri- och rättig-heten helt urholkas” [översättning LH].¹²¹ Med tanke på kriminaliseringar betyder detta att varje grundläggande fri- och rättighet har ett kärnområde, som tryggar

117 Beyleveld – Brownsword 2001, s. 29−47, Nieminen 2005, s. 57−60 och Melander 2008, s. 280−281.

118 Melander 2008, s. 290−302.

119 Melander 2008, s. 295−296 och 300.

120 GrUB 25/1994 rd, s. 5.

121 Viljanen 2001, s. 229.

beteenden som inte får kriminaliseras.¹²² Att t.ex. kriminalisera kritisering av poli-tisk aktivitet skulle utan tvivel inkräkta på yttrandefrihetens kärnområde och där-för vara omöjligt med hänsyn till kravet på ett fredat kärnområde där-för de grundläg-gande fri- och rättigheterna.

Principen om skydd för rättsliga intressen

Principen om skydd för rättsliga intressen förutsätter att det bakom en straffbe-stämmelse finns ett exakt definierat skyddsobjekt som behöver straffrättssystemets skydd, och i förlängningen straffrättslig lagstiftning. Principen utgår från att samt-liga straffbestämmelser har ett visst skyddsändamål. I praktiken ska den straffrätts-liga regleringen då också vara ändamålsbunden, och ändamålet i fråga ska tillmä-tas betydelse vid tillämpningen av straffbestämmelserna.¹²³

Straffrätten får användas blott och bart för att skydda rättsliga intressen (rättsgoda).

Detta är kärnan i principen om skydd för rättsliga intressen.¹²⁴ Ytterst handlar det om vilka slags intressen det överlag är möjligt att med statligt tvång skydda.¹²⁵ Vad som helst kan inte skyddas med straffrättsliga medel, utan principen om skydd för rättsliga intressen förutsätter att skyddsobjekten har en viss tyngd. Samtidigt har principen om skydd för rättsliga intressen en kritisk dimension: det straffrättsliga systemet kan inte skydda allting.¹²⁶

Principen om skydd för rättsliga intressen lyckas likväl inte som sådan preci-sera de skyddsobjekt som har relevans för straffrättssystemet. Därför har man an-sett att skyddsintressena utan undantag leder tillbaka till de grundläggande fri- och rättigheterna.¹²⁷ Att skyddsintressena är direkt förankrade i de grundläggande fri- och rättigheterna betyder att det straffrättsliga systemet kan skydda endast grund-lagsfästa grundläggande fri- och rättigheter. Syftet är i och för sig lovvärt, men inte nödvändigtvis särskilt realistiskt. Att direkt återföra skyddsintressena på de grundläggande fri- och rättigheterna lämpar sig väl för brott som hör till straffrät-tens ”hårda kärna”, såsom brotten mot liv och hälsa och sexualbrotten.¹²⁸ Straffla-gen innehåller emellertid också ett flertal kriminaliseringar där skyddsobjektet inte problemfritt kan härledas till de grundläggande fri- och rättigheterna i grundlagen.

122 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

123 Närmare se Melander 2008, s. 327−329 och 355−357, som talar om kravet på godtagbar ändamåls-bundenhet och nödvändig teleologi i samband med straffrättslig reglering.

124 Lappi-Seppälä 1994, s. 33 och Melander 2008, s. 331.

125 Lappi-Seppälä 1994, s. 33−34.

126 Om principens kritiska dimension se också Lappi-Seppälä 1994, s. 34−35.

127 Tolvanen 1999, s. 182.

128 Så också Frände 2012a, s. 20.

Skyddsobjekten i t.ex. SL 17:16 om anordnande av hasardspel, SL 17:16b om lotte-ribrott eller SL 50:2a om straffbart bruk av narkotika kan åtminstone inte direkt och problemfritt föras tillbaka på de grundläggande fri- och rättigheterna.

Med stöd av kravet på att inskränkningar i de grundläggande fri- och rättig-heterna ska vara acceptabla har riksdagens grundlagsutskott ansett att en krimina-lisering måste kunna underbyggas med ett vägande samhälleligt behov; vidare måste också grunden för kriminaliseringen vara godtagbar inom systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna.¹²⁹ I praktiken handlar det om krav som följer av principen om skydd för rättsliga intressen, trots att begreppet skyddsintresse eller rättsgott inte används i grundlagsutskottets praxis. I grundlagsutskottspraxis har kriminaliseringen av olaga förföljelse motiverats med skäl som bl.a. rör skyddet för privatliv och personlig säkerhet.¹³⁰ Vid behandlingen av bestämmelsen om sex-uellt ofredande ansåg grundlagsutskottet likaledes att grunderna för den före-slagna kriminaliseringen är godtagbara. Här hänvisade utskottet till den enskildas fysiska integritet och sexuella självbestämmanderätt − som har sin förankring i GL 7 § om rätt till personlig frihet, integritet och trygghet och GL 10 § om skydd för privatlivet − samt jämställdheten mellan män och kvinnor.¹³¹

Ultima ratio-principen

Ultima ratio-principen förutsätter att det straffrättsliga systemet ska tillgripas i sista hand. Kärnan i principen är att straffrätten får användas först när inget annat mo-raliskt mer godtagbart, rimligt effektivt och kostnadsmässigt skäligt system finns att tillgå.¹³² Ultima ratio-principen säger normalt ingenting om de alternativa me-del som ska övervägas innan man tyr sig till det straffrättsliga systemet. Ett sådant alternativt och primärt medel förutsätts då vara mindre skadligt än straffrätten och på det hela taget mindre ingripande i individens fri- och rättigheter.¹³³ Som exem-pel på alternativa medel kan nämnas administrativa sanktioner, privaträttsliga åt-gärder såsom skadestånd, alternativa förpliktande åtåt-gärder i myndighetsregi såsom återkallande av tillstånd, alternativ reglering eller socialpolitiska åtgärder.¹³⁴

129 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

130 GrUU 16/2013 rd, s. 3−4; i utskottsbetänkandet talar man för övrigt om både olaga och olaglig för-följelse.

131 GrUU 6/2014 rd, s. 2.

132 Lappi-Seppälä 1994, s. 33. Om principen och dess innehåll se t.ex. Nuutila 1996a, s. 88−90, Nuutila 1997, s. 44−46, Nuotio 1998, s. 515−516 och Tolvanen 1999, s. 192−200.

133 Lappi-Seppälä 1994, s. 35.

134 Närmare om dessa se Melander 2008, s. 408−436.

Ultima ratio-principen är särskilt viktig när det gäller att begränsa använd-ningen av straffrättssystemet. Eftersom straffrätten ska vara en sistahandslösning, förutsätter principen samtidigt ett i grunden kritiskt förhållningssätt till straffrätten som system. Tanken är att samhälleliga problem och klandervärda beteendeformer i första hand ska tacklas med andra än straffrättsliga åtgärder. Detta beror i sin tur på att straffrätten är det med tanke på den enskilda människans fri- och rättigheter mest ingripande medel i rättsordningen som lagstiftaren förfogar över.

Som en del av de allmänna förutsättningarna för begränsning av grundläg-gande fri- och rättigheter förutsätter kravet på proportionalitet att man noggrant avväger om det är nödvändigt att kriminalisera en handling för att skydda det bakomliggande rättsobjektet. På denna punkt gäller det enligt grundlagsutskottets praxis att avgöra om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än kriminalisering.¹³⁵ I relation till den straffrättsliga lagstiftningen kan kärninnehållet i proportionalitets-principen således i praktiken sägas vara identiskt med kärninnehållet i ultima ratio-principen.

Principen om intresseavvägning (nytto/skadeavvägning)

Principen om intresseavvägning är den mest pragmatiska av kriminaliseringsprin-ciperna. Principen förutsätter att det straffrättsliga systemets nytto- och skadeverk-ningar ställs mot varandra och att nyttan med en kriminalisering är större än ska-dorna.¹³⁶ Principen aktiveras när man överväger om en viss gärning ska kriminali-seras eller inte. Kriminaliseringar som medför större skada än nytta är oacceptabla.

Nyttan med kriminaliseringar är främst preventiv. Om en kriminalisering an-tas ha en preventiv verkan, förskonas vi genom en sådan lagstiftning samtidigt också från kränkningar av rättsligt skyddade intressen. En viss betydelse har även den ökade trygghetskänsla och det ökade välbefinnande som en kriminalisering kan föra med sig.¹³⁷ Till kriminaliseringarnas negativa sidor brukar man räkna kringskurna grundläggande fri- och rättigheter i form av minskad handlingsfrihet och ökat mänskligt lidande, oönskade samhälleliga bieffekter, såsom att en viss verksamhet går ”under jorden”, och direkta kostnadseffekter.¹³⁸

135 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

136 Anttila – Törnudd 1983, s. 124, Lappi-Seppälä 1987, s. 137, Lappi-Seppälä 1994, s. 33, Nuutila 1996a, s. 85, Nuotio 1998, s. 516 och Melander 2008, s. 475.

137 Melander 2008, s. 480−487.

138 Melander 2008, s. 489−494.

Principen om intresseavvägning är viktig, eftersom den förutsätter att beslut om enskilda kriminaliseringar fattas ur ett övergripande samhällsperspektiv och inte bara på rent straffrättsliga grunder. Kriminalpolitiken är en del av samhällspo-litiken: frågan om kriminalisering av en viss gärning kan inte bedömas blott och bart utifrån de straffrättsliga verkningarna. Lagstiftningsåtgärder påverkar alltid andra samhällssektorer; i praktiken har dessa alltid också t.ex. ekonomiska konse-kvenser. Principen om intresseavvägning är viktig just i och med att den integrerar den samhälleliga dimensionen i kriminaliseringsprinciperna.¹³⁹

I praktiken har principen om intresseavvägning visat sig ha betydelse – ofta också som yttersta kriminaliseringsprincip – vid beredningen av utmanande straff-bestämmelser. Som ett exempel kan nämnas den straffrättsliga regleringen av pro-stitution, där man i lagberedningsmaterialet utförligt har granskat den nytta och den skada som eventuella kriminaliseringar på området skulle innebära.¹⁴⁰

2.3 Straffteorier

Straffteorierna är ett ämne som traditionellt och ingående har behandlats i såväl straffrätten som filosofin. Med straffteori avses förenklat en teori om grunderna för användning av straffrätt eller ett straffrättssystem.¹⁴¹ Straffteorierna kan mer speci-fikt tänkas utgöra grundbulten för hela det straffrättsliga systemet, dess principer och detaljer av olika slag.¹⁴²

Funktionellt kan straffteorierna delas in i fyra kategorier. För det första har straffteorierna en kontrollerande funktion: de lyfter fram och specificerar förutsätt-ningarna för godtagbar strafflagsanvändning. För det andra har straffteorierna en justifierande (berättigande eller legitimerande) funktion, dvs. att de accepterar an-vändningen av straff i en situation där de straffteorienliga förutsättningarna upp-fylls. För det tredje är straffteorierna ett systematiserande och beslutsunderbyggande medel, vilket innebär att de tar ställning till de principer som styr användningen

Funktionellt kan straffteorierna delas in i fyra kategorier. För det första har straffteorierna en kontrollerande funktion: de lyfter fram och specificerar förutsätt-ningarna för godtagbar strafflagsanvändning. För det andra har straffteorierna en justifierande (berättigande eller legitimerande) funktion, dvs. att de accepterar an-vändningen av straff i en situation där de straffteorienliga förutsättningarna upp-fylls. För det tredje är straffteorierna ett systematiserande och beslutsunderbyggande medel, vilket innebär att de tar ställning till de principer som styr användningen

In document Allmänna förutsättningar för straffansvar (sivua 27-42)