Klassificering av brott

428 Koskinen 2004, s. 520.

Den straffrättsliga litteraturen ger ingen enhetlig syn på hur straffbelagda gär-ningar ska klassificeras utifrån brottstyp (delikt).⁴²⁹ Klassificeringen som sådan på-verkar i grund och botten inte straffansvaret, men att brotten delas in i t.ex. hand-lingsdelikt (beteendedelikt) och effektdelikt åskådliggör hur ett eventuellt straffan-svar ska analyseras vid olika slags brott och varför en enskild gärning har krimina-liserats på ett visst sätt. Att brotten delas in i olika kategorier har därför också ett pedagogiskt värde.

Brotten kan kategoriseras utifrån gärningspersonens inställning till det intresse (rättgott) som skyddas av det straffrättsliga systemet. Jag har tidigare behandlat en av de centrala kriminaliseringsprinciperna i straffrätten, principen om skydd för rättsliga intressen. Enligt principen får straffrätten användas endast för att skydda exakt angivna rättsliga intressen. Som en följd av straffrättens konstitutionalisering måste det i praktiken således finnas ett vägande samhälleligt behov och en inom systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbar grund bakom kri-minaliseringar.⁴³⁰ Då gäller det t.ex. skyddet av liv, hälsa, fysisk integritet eller egendom. Brotten kan delas in enligt hur straffansvaret relateras till rättsligt skyd-dade intressen.⁴³¹ Ett flertal kapitel i strafflagen bygger på denna grund, t.ex. SL 21 kap. om brott mot liv och hälsa samt SL 25 kap. om brott mot friheten. Vissa av kapitlen i strafflagen är däremot uppbyggda kring ett livsområdestänkande. Som exempel kan här nämnas SL 23 kap. om trafikbrott och SL 47 kap. om arbetsbrott.

Handlings/beteende- och effektdelikt. – Som första klassificering kan nämnas distinktionen mellan handlings- och effektdelikt. De straffbelagda gärningarna kan grovt sett delas in i gärningar som i sig är kriminaliserade och gärningar som för-utsätter någon effekt, dvs. följd, för att konstituera brott. Handlingsdelikten förut-sätter inte att en viss gärning orsakar en skadlig följd, utan det är blott och bart gärningen som utgör grund för straffbarheten, och det är denna gärning som har kriminaliserats i en specifik brottsbeskrivning.⁴³² För att någon ska kunna dömas till straff för ett effektdelikt förutsätts däremot en skadlig följd och att denna följd står i ett straffrättsligt relevant kausalförhållande till gärningspersonens handling eller underlåtenhet.

I straffrätten har man sedan gammalt fokuserat på att bedöma den konkreta skada, dvs. följd, som ett visst beteende har orsakat eller orsakar. Effektdelikten

429 Se t.ex. Koskinen 2009, s. 163, som ifrågasätter de olika brottsklassificeringarna i straffrättsveten-skapen.

430 GrUU 23/1997 rd, s. 2/II.

431 Se också Frände 2012a, s. 60.

432 Se t.ex. Anttila – Heinonen 1974, s. 66. Se också Frände 2012a, s. 64.

står således här i centrum för den straffrättsliga klanderbedömningen. Senare har tyngdpunkten i bedömningen förskjutits från skada till den skadepotential som hör samman med gärningspersonens förfarande, vilket har inneburit en övergång från effektansvar till fareansvar.⁴³³ Samtidigt har detta betytt att antalet brott som kan klassificeras som handlingsdelikt har ökat. Flera av dessa brott kan kategoriseras som faredelikt. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.3.

Handlingsdelikten förutsätter således inte att någon uttrycklig skadlig följd uppstår eller orsakas. T.ex. SL 37:1 om penningförfalskning är ett handlingsdelikt, som konstitueras redan genom att någon bl.a. eftergör pengar. För straffbarhet krävs inte att en tredje person misstar sig om pengarnas äkthet t.ex. vid normal omsättning, vilket kan resultera i en förmögenhetsskada för den som vilseletts.

Brotten mot liv och hälsa är däremot typiska effektdelikt. För att en person ska dö-mas till straff för dråp enligt SL 21:1 måste gärningen leda till någon annans död.

Följden kan orsakas genom aktivt handlande, men ofta också genom underlåten-het. T.ex. den som av oaktsamhet förorsakar någons död ska med stöd av SL 21:8 dömas för dödsvållande; bestämmelsen kan aktualiseras bl.a. i situationer där en arbetstagare har dött till följd av att arbetsgivaren har försummat att iaktta arbetar-skyddsföreskrifterna.

Handlingsdelikten förutsätter inte en konkret kränkning av de intressen som skyddas av det straffrättsliga systemet. Det har ansetts befogat att kriminalisera t.ex. penningförfalskning redan i sig, även om någon annans rättsligt skyddade in-tressen inte kränks genom handlingen. Syftet med kriminaliseringen är att garan-tera en trygg och säker betalningsrörelse⁴³⁴, som i sista hand kan återföras på skyd-det för individens egendom samt tilliten till penningekonomin. Penningförfalsk-ning kränker likväl inte betalPenningförfalsk-ningsrörelsens trygghet och säkerhet i situationer där de förfalskade pengarna aldrig sätts i omlopp. Att någon eftergör pengar ökar ändå skadepotentialen i sammanhanget, varför förfarandet har straffbelagts. Effektde-likten förutsätter däremot att ett rättsligt skyddat intresse blir föremål för en direkt kränkning i form av värdeminskning eller total värdeförlust. T.ex. misshandel rik-tar sig mot den fysiska integriteten och sänker värdet av detta skyddsintresse. Ett brott mot liv riktar sig i sin tur mot någon annans liv och eliminerar skyddsintres-sets värde eller betydelse.

Skada och fara. – Det anses i dag att indelningen i handlings- och effektdelikt inte på ett tillfredsställande sätt integrerar faredelikten i den systematik som gäller

433 Om detta se Komm.bet. 1976:72, s. 58−61.

434 Nuotio 2009b, s. 1007.

straffrättsligt relevanta gärningar.⁴³⁵ Därför analyseras straffrättsligt relevanta handlingar (eller underlåtelser) ofta utifrån kränkningen av det bakomliggande straffrättsligt skyddade intresset.

Vid s.k. kränkningsdelikt eller skadedelikt kränker gärningspersonen genom sitt agerande direkt ett objekt som åtnjuter straffrättssystemets skydd, ett rätts-gott.⁴³⁶ Vid t.ex. misshandel kränks en annan persons fysiska integritet, och denna konkreta kränkning av skyddsintresset ligger till grund för kriminaliseringen.⁴³⁷ På motsvarande sätt kränker t.ex. deliktet stöld någon annans egendomsskydd: enligt SL 28:1 fullbordas stöld när någon olovligen tillägnar sig lös egendom som någon annan har i sin besittning.⁴³⁸ För att stöld ska utgöra ett brott måste gärningsperso-nen konkret kränka den andras egendomsskydd genom att olovligen tillägna sig egendom som denna person besitter. Vid skadedelikt kränker den kriminaliserade gärningen direkt ett rättsligt skyddat intresse; vidare utsätter gärningen detta skyddsintresse för skador i form av en partiell eller total värdeminskning, som ska stå i ett straffrättsligt relevant kausalförhållande till gärningen.⁴³⁹

I dag är största delen av de kriminaliserade gärningarna sådana brott som inte förutsätter ett direkt samband mellan den straffbelagda gärningen och värde-minskningen av det bakomliggande skyddsintresset. Då har vi gått över från effek-tansvar till fareansvar: kriminaliseringarna utgörs allt oftare av gärningar som be-straffas oberoende av följd och inte på grund av gärningarnas konkret kränkande natur när det gäller enskilda skyddsintressen. Här är den viktigaste delikttypen faredelikt, där straffbarheten hör samman med vissa gärningars skadeökande pot-ential. Den gällande strafflagstiftningen innehåller faredelikt av olika slag, där san-nolikheten för realiserad skadepotential varierar. I framställningen har jag utgått från indelningen handlingsdelikt, delikt som förutsätter abstrakt fara (ägnadede-likt) och delikt som förutsätter konkret fara. Handlingsdelikten är sådana som re-dan lagstiftaren har bedömt som farliga i sig, och där brottsbeskrivningarna inne-håller en oskriven presumtion om brottens fareorsakande natur.⁴⁴⁰ T.ex. rattfylleri faller inom denna kategori. Lagstiftaren har bedömt att bilkörning i ett tillstånd av

435 Frände 2012a, s. 64.

436 I äldre rättslitteratur används vanligen termen kränkningsdelikt. Se Anttila – Heinonen 1974, s. 66−67.

I nyare rättslitteratur används däremot termen skadedelikt. Se Frände 2012a, s. 65.

437 Det gäller visserligen att observera att psykisk misshandel kan omfattas av misshandelsbestämmelsen i SL 21:5. Då är det frågan om att gärningspersonen ”utan att begå sådant [fysiskt] våld skadar någons hälsa”. Se RP 94/1993 rd, s. 89/I. Också nu förutsätts dock en kränkande handling som skadar den andras hälsa, men något fysisk våld behöver inte användas.

438 I fråga om stöld delvis annorlunda Frände 2012a, s. 66.

439 Se också Frände 2012a, s. 65.

440 Se också Tapani – Tolvanen 2013, s. 177 och Tapani – Tolvanen 2016, s. 90−91.

berusning som överskrider en viss promillegräns ökar skadepotentialen vad gäller trafiksäkerheten, varför det är motiverat att kriminalisera gärningen. De delikt som bygger på abstrakt fara karaktäriseras däremot av att den typiska gärningen är äg-nad att orsaka en skadlig följd. Skadepotentialen i förhållande till skyddsintresset bakom gärningen ligger följaktligen på en högre nivå än vid handlingsdelikt. De konkreta faredelikten förutsätter i sin tur fara i konkreta situationer. Vid t.ex. s.k.

styrstångsfylleri (trafikfylleri med motorlöst fordon enligt SL 23:9) ska gärningen ha äventyrat någon annans säkerhet. Risken för en konkret skadlig följd ska med andra ord ha varit reell i gärningsögonblicket.

Genom faredelikten bygger man på sätt och vis en yttre skyddsmur kring det intresse som skyddas av det straffrättsliga systemet.⁴⁴¹ Ett faredelikt kränker inte ett skyddsintresse konkret, men minskar så att säga skyddsintressets värde; gär-ningspersonens farliga agerande skapar helt enkelt en i förhållande till regelenligt beteende större skadepotential. Skyddsintresset minskar inte nödvändigtvis kon-kret i värde, men i praktiken är det frågan om den enskilda gärningens riskpot-ential, som, om den realiseras, ofta är beroende av andra faktorer än gärningsper-sonens eget handlande.