uttöm-mande i SL 3:3.2. Enligt lagens förarbeten omfattar bestämmelsen de viktigaste av de situationer där gärningspersonen på basis av rättspraxis och rättslitteraturen kan anses ha en särskild rättslig skyldighet att förhindra en skadlig följd.491 Med tanke på de krav som den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer är de öppna be-stämmelser som utvidgar straffbarhetsområdet problematiska. Legalitetsprincipen har dock inte ansetts ställa lika stränga krav på bestämmelserna om de allmänna lärorna som på straffbestämmelserna i den särskilda delen. Uppfattningen är likväl inte alls oomstridd.
Denna orsakskategori som är jämförbar med de ovan behandlade kriterierna för garantställning aktualiseras framför allt i samband med ansvar för farekällor.
Den som besitter och ska övervaka egendom som eventuellt orsakar fara för om-givningen kan bli ställd till ansvar för den skada som hen har underlåtit att för-hindra. I avgörandet HD 1962 II 110 hade ägaren till en grustäkt underlåtit att dra försorg om säkerhetsarrangemangen vid grustäkten, varför han dömdes för döds-vållande. I avgörandet HD 2007:62 dömdes ordföranden för ett bostadsaktiebolag för dödsvållande i en situation där en person som hade uträttat ett ärende i en byggnad som ägdes av bostadsaktiebolaget hade avlidit då ett isblock hade fallit
490 RP 44/2002 rd, s. 45.
491 RP 44/2002 rd, s. 43/I.
och träffat honom i huvudet. Skötseln av fastigheten hade genom avtal anförtrotts ett servicebolag, men avlägsnandet av snö och is från taket ingick dock inte i de avtalsenliga uppgifterna. Eftersom ansvaret till denna del inte tydligt hade förts över på servicebolaget var det bostadsaktiebolagets skyldighet att se till att taket vid behov rengjordes. Den tillräknande domen för dödsvållande motiverades med att denna säkerhetsförpliktelse hade försummats.
Till den öppna garantställningskategorin kan hänföras också ansvar för farliga djur. I avgörandet HD 1986 II 63 hade svaranden övervakat sin schäferhund så bristfälligt att den två gånger hade slitit sig lös och angripit en förbipasserandes hund. Vidare hade samma hund vid den senare incidenten törnat mot en annan persons cykel med påföljd att cykeln hade vält och personen i fråga hade fått skador som inte var ringa. Den åtalade dömdes till straff för underlåtelse att övervaka hund och vållande av personskada.492
Skyddsansvar och övervakningsansvar. – Garantställningen kan delas in i skyddsansvar och övervakningsansvar. Vid skyddsansvar är det frågan om att vissa personer förutsätts skydda en eller flera specifika personer för faror och olika slags situationer. Typexemplet är en förälders skyddsansvar för sitt barn. Med övervak-ningsansvar avses däremot en persons plikt att övervaka farekällan och att för-hindra kränkningar som har sitt ursprung i den övervakade källan. Då kan det vara frågan om t.ex. egen faroframkallande verksamhet, såsom sprängningsarbeten, far-liga maskiner, skyldigheten att sköta och underhålla gårdar och byggnader samt skyldigheten att i skadeförebyggande syfte övervaka farliga djur. I SL 3:3.2 grupp-eras de enskilda grunderna för garantställning inte entydigt utifrån kategorierna skyddsansvar och övervakningsansvar. Ytterligare kan skyddsansvar och övervak-ningsansvar konkretiseras i en och samma situation. T.ex. en förälder har såväl en skyldighet att skydda sitt barn (skyddsansvar) som också en skyldighet att ha upp-sikt över barnets egna göranden och låtanden (övervakningsansvar). Indelningen i skyddsansvar och övervakningsansvar har i själva verket närmast en analytisk och rättsstrukturerande betydelse. Det gäller dock att observera att grunden för garant-ställningsläran och det förenande draget hos skyddsansvar och övervakningsan-svar är att den enskilda individen genom sitt handlande förväntas förhindra skad-liga följder.493
Underlåtenhetsbrott i den internationella straffrätten. – Straffrättsligt under-låtenhetsansvar förekommer också i den internationella straffrätten, och det finns
492 Det finns en specialbestämmelse om underlåtelse att vakta djur i SL 44:15.
493 RP 44/2002 rd, s. 43/I.
exempel på underlåtenhetsbaserat straffrättsligt ansvar i de internationella brott-målsdomstolarnas rättspraxis. Underlåtenhetsansvaret var likväl under långa tider outvecklat i den internationella straffrätten, eftersom det straffrättsliga ansvaret var inriktat på aktivt handlande.494 De internationella brottmålsdomstolarna har i sin praxis bedömt frågan om straffrättsligt ansvar i första hand utifrån aktivitet, men samtidigt öppnat för underlåtenhetsansvar i situationer där en person har en rätts-lig skyldighet att agera och personen underlåter att göra så.495 De internationella brottmålsdomstolarnas praxis ger i själva verket vid handen att det − trots att de stadgeenliga straffbestämmelserna enligt sin ordalydelse refererar till aktivt hand-lande − är möjligt att under vissa förutsättningar fullborda brotten i fråga också genom underlåtenhet.496
Det gäller att notera att ansvar för underlåtenhet enligt den internationella straffrätten – på samma sätt som enligt gällande strafflag – kan följa endast på grund av underlåtenhet att fullgöra en rättslig skyldighet. I den internationella straffrätten har man likväl haft svårigheter att härleda dessa rättsliga skyldigheter.
Vad baserar de sig på? I det viktiga Tadić-fallet ansåg ICTY att underlåtenheten ska gälla en straffrättslig norm/regel (”an act that was mandated by a rule of criminal law”).497 I rättslitteraturen har detta ansetts vara ett viktigt ställningstagande för den straffrättsliga legalitetsprincipen; samtidigt har man fört fram att grunden för rättsliga skyldigheter måste hittas i den internationella rätten och inte i den nation-ella straffrätten, eftersom man genom att hålla sig till den nationnation-ella rätten skulle avvika från skyldigheterna i den internationella straffrätten.498
För underlåtensansvar förutsätts således också i den internationella straffrätten att gärningspersonen har en rättslig skyldighet, som ska kunna förankras i nor-merna i rättsordningen – i detta fall den internationella rätten. Det förutsätts vidare att den enskilda har haft förmåga att handla pliktenligt och att hen har underlåtit att iaktta en rättslig skyldighet i syfte att åstadkomma straffrättsligt sanktionerade följder eller att hen har varit medveten om att följderna kommer att inträffa. Slutli-gen måste underlåtenheten att handla ha lett till brottsfullbordan.499
494 Cassese 2008, s. 233
495 Från ICTY:s praxis se t.ex. Orić, IT-03-68-T, Appeals Chamber, punkt 43, Mrkšić and Šljivančanin, IT-95-13/1-T, Appeals Chamber, punkt 134 och från ICTR:s praxis t.ex. Ntagerura, Bagambiki and Imanishimwe, ICTR-99-46-T, Trial Chamber, punkt 334.
496 Werle – Jessberger 2014, s. 267.
497 Tadić, IT-94-1-A, ICTY, Appeals Chamber, 15.7.1999, punkt 188.
498 Cassese 2008, s. 235.
499 Ntagerura, Bagambiki och Imanishimwe, ICTR-99-46-T, Trial Chamber, punkt 659. Se också Cassese 2008, s. 235.
6.2 Kausalitet
Vid i synnerhet effektdelikt aktualiseras en av de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar, nämligen frågan om ”orsak och verkan” – kausalitet −, som också är ett omfattande tema i filosofin.500 På finska talar man generellt om syy-yhteys, men också begreppet kausalitet eller kravet på kausalitet används.501 I ett nötskal handlar det om kausalförhållanden som hänför sig till olika slags fenomen och mänsklig verksamhet. Å andra sidan får det inte heller handla om tillfälligheter och slumpmässighet, dvs. att saker bara händer. I stället för rena tillfälligheter in-verkar t.ex. naturlagar och andra regelbundenheter på hur händelseförlopp utveck-las och vilka typer av följder som uppstår.
Kausaliteten är en del av brottsbeskrivningen vid brott som förutsätter en viss skadlig följd. Om följden har orsakats av någonting annat än gärningspersonens handlande eller underlåtenhet att fullgöra en särskild rättslig skyldighet, uppfylls kriterierna för straffansvar inte. Vi ska dock komma ihåg att frågan om straffrättslig kausalitet alltid avgörs utifrån en juridisk kausalitetsbedömning. Den juridiska kausalitetsbedömningen skiljer sig t.ex. från bedömningen av naturvetenskapliga orsakssammanhang, eftersom straffansvarsperspektivet i straffrätten i mångt och mycket avgränsar mängden relevanta kausalförhållanden. För den straffrättsliga kausalitetens del gäller det att alltid ställa sig frågan, om en viss person kan ställas till ansvar för en viss följd eller inte.502 Om A misshandlar B genom slag och sparkar mot huvudet och B senare avlider på sjukhus, ska den straffrättsliga kausaliteten koncentreras kring A:s agerande och följderna för B. Det är möjligt att den inbitna rökaren B dör i lungcancer på sjukhuset eller till följd av ett fall i sjukhustrappan.
Med tanke på A:s eventuella straffrättsliga ansvar måste den juridiska kausaliteten emellertid inskränkas att omfatta endast följderna av misshandeln i fråga, även om B:s sjukhusvistelse står i ett kausalförhållande till misshandeln.
Med straffrättsligt relevant kausalitet avses således den betydelse som en viss persons verksamhet har haft när det gäller uppkomsten av en viss följd. Vi frågar oss huruvida personen X genom gärningen G har orsakat händelsen e. Om frågan
500 Se Nuotio 1998, s. 133−328.
501 Frände 2012b, s. 71 och Nuotio 1998, s. 135.
502 Se t.ex. Nuotio 1998, s. 273.
besvaras jakande, måste vi ytterligare ta ställning till om personen X är straffrätts-ligt ansvarig för e.503
Som juridiskt begrepp är kausaliteten inte helt lätt att gestalta. Å andra sidan aktualiseras kausalitetsfrågor inte särskilt ofta i s.k. rutinmål. I många fall räcker sunt förnuft vid kausalitetsbedömningen. Om domstolen ska pröva en misshan-delssituation, där A har slagit B med knytnäven och B:s högra ögonbryn efter inci-denten konstateras ha svartnat, behövs det inga särskilt detaljerade kausalitetsmo-deller. Om en fönsterruta har gått sönder och en tegelsten hittas på inre sidan, kan man på motsvarande sätt utifrån vardagskunskap sluta sig till att fönstret har kros-sats till följd av en inkastad tegelsten.504 I mer komplicerade mål kan däremot t.o.m.
svåra kausalitetsproblem uppstå. Hur ska vi bedöma t.ex. en gärning där två fabri-ker släpper ut gift i ett visst vattendrag med påföljd att fiskbeståndet i det drabbade vattenområdet dör?505
Olika slags bedömningsmodeller har byggts upp kring den juridiska kausali-teten. Vi talar t.ex. om ekvivalensteorin, modellen med lagbundna förutsättningar eller INUS-modellen (eng. insufficient but non-redundant part of an unnecessary but sufficient condition). I dag har man i den straffrättsliga doktrinen också framhävt NESS-modellen (eng. necessary element of a sufficient set), som redan tidigare har lyfts fram i skadeståndsrätten.
Enligt ekvivalensteorin finns det ett kausalförhållande mellan handling och följd, om handlingen har utgjort en nödvändig förutsättning (lat. conditio sine qua non) för följden. Om A bryter B:s finger genom att vrida om det, är A:s fingervridning en nödvändig förutsättning för A:s fingerfraktur. Då gäller det att fundera om följden i det aktuella fallet skulle ha orsakats utan A:s ingrepp. Eftersom fingrar i allmänhet inte bryts av sig själva, är A:s fingervridning en nödvändig förutsättning för B:s fingerfraktur.
Ekvivalensteorin motsvarar rätt väl den alldagliga uppfattningen eller det sunda förnuftet vad gäller relationen mellan handlingar och följder.506 Det proble-matiska med teorin är likväl de nödvändiga orsakernas alltför stora räckvidd. Det har ansetts att teorin inte gör en tillräcklig distinktion mellan straffrättsligt relevant kausalitet och allmän kausalitet, som saknar relevans för den straffrättsliga kausa-liteten.507 Ett flertal orsaker är nödvändiga för att en viss följd ska uppstå. Om A
503 Se också Frände 2012a, s. 75.
504 Asp – Ulväng – Jareborg 2013, s. 78. Om common sense-kausalitet se också Nuotio 1998, s. 231−232.
505 Om exemplet se Nuutila 1997, s. 116.
506 Tapani – Tolvanen 2013, s. 165 och Tapani – Tolvanen 2016, s. 81.
507 Tapani – Tolvanen 2013, s. 165−166 och Tapani – Tolvanen 2016, s. 82.
har dödat B, är det faktum att A har kommit till världen en nödvändig förutsättning för följden, dvs. B:s död. Enligt ett i rättslitteraturen ofta använt exempel är också själva avelseakten före A:s födelse, dvs. när A:s far avlade sitt barn, en nödvändig förutsättning för B:s död.508 Det är givetvis klart att de som hjälpte till vid förloss-ningen eller A:s far inte är straffrättsligt ansvariga för det brott mot liv som A se-nare begår, men i vilket fall som helst kan A:s födelse och faderns avelseakt inte elimineras ur det händelseförlopp som ledde till B:s död.
Den andra kausalitetsmodell som brukar nämnas är teorin om lagbundna förut-sättningar, som säger att en handling har orsakat den skadliga följden, om det mel-lan handlingen (x) och följden (y) finns ett naturlagsenligt förhålmel-lande (x) – (y).509 Teorin vill framhäva kausaliteten som en påverkande kraft och inte bara som en logisk betingelserelation, vilket ekvivalensteorin gör.510 Enligt teorin ska domaren bedöma det konkreta händelseförloppet och på basis av sin egen erfarenhet kunna hitta de relevanta naturlagarna i sammanhanget. Det handlar om prövning i efter-hand, dvs. ex post.511
Den tredje vedertagna kausalitetsmodellen är den s.k. INUS-modellen, som i större utsträckning än de ovan nämnda betonar samverkan mellan olika kausalfak-torer, och som många straffrättsvetare ser som den bästa modellen för bedömning av juridisk kausalitet.512 Enligt INUS-modellen 1) är orsaken (A) ett icke-tillräckligt villkor för följden (X), men 2) A är en nödvändig del av villkorsuppsättningen B, och 3) B är som helhet ett tillräckligt men 4) icke-nödvändigt villkor för X.513 Föl-jande exempel åskådliggör INUS-modellen. I en situation där två bilar krockar kan det hända att bilen C har kört över i körfältet för motkommande trafik och därefter kolliderat med den mötande bilen D. Att C har kört ut på körfältet för motkom-mande trafik är ett icke-tillräckligt villkor för följden (krocken), eftersom det inte nödvändigtvis fanns någon mötande trafik. Helheten är dock tillräcklig med tanke på uppkomsten av följden i och med att D har befunnit sig på körfältet för mot-kommande trafik och krocken har inträffat. INUS-modellens fokusering på sam-verkande faktorer gör den i sig till en användbar modell för kausalitetsbedömning.
Vid denna samverkan beaktas de gängse villkoren för följd, som emellertid inte kan
508 Honkasalo 1965, s. 118.
509 Nuutila 1997, s. 113, Nuotio 1998, s. 191−197, Tapani – Tolvanen 2013, s. 166 och Tapani – Tolvanen 2016, s. 82.
510 Nuutila 1997, s. 113−114.
511 Nuotio 1998, s. 192−193.
512 Frände 2012a, s. 76, Tapani – Tolvanen 2013, s. 167 och Tapani – Tolvanen 2016, s. 82−83.
513 Modellen har ursprungligen lanserats av J. L. Mackie. Från den inhemska rättslitteraturen se Frände 2012a, s. 76.
betecknas som orsaker till följden.514 Ett sådant gängse villkor i exemplet ovan är det faktum att D befinner sig på körfältet för motkommande trafik. Det negativa med INUS-modellen är däremot den svårtolkade definitionen, som känns något främmande för det praktiska rättslivet. Många av de fall som avgörs i det praktiska rättslivet förutsätter inte kausalitetsöverväganden utifrån INUS-modellen, utan kausalitetsbedömningen kan ta avstamp i vardagsrealism och sunt förnuft (eng.
common sense), som redan har konstaterats ovan.
I den inhemska straffrättsliga litteraturen har man dock på sistone granskat den juridiska kausaliteten inom ramen för den amerikanska skadeståndsrättsliga dokt-rinen, och då genom att tillämpa den allmänna s.k. modellen. Enligt NESS-modellen har en viss faktor orsakat följden, om och endast om den är 1) en nödvän-dig del av den faktiska villkorsuppsättningen före följden, 2) som har varit tillräck-lig för att åstadkomma följden.515 NESS-modellen har ansetts skilja sig från INUS-modellen på så sätt att NESS-INUS-modellen har olika betoning på nödvändighet och tillräcklighet som betingelser för gärningspersonens val, där orsaken ska sökas. En-ligt NESS-modellen ska en förutsättning av orsakskvalitet vara nödvändig i en till-räcklig villkorsuppsättning, medan INUS-modellen däremot utgår från att villkors-uppsättningen är tillräcklig när den har varit nödvändig med tanke på följdens uppkomst.516 Det finns dock skäl att påpeka att skillnaden inte framgår explicit av testernas språkliga utformning. Skillnaden lyfter emellertid också fram NESS-modellens svaghet, om man försöker tillämpa den på det straffrättsliga tänkandet.
När det gäller straffrättsligt tillräknande kan vi inte låta oss nöja med en svagare nödvändighet vid bedömningen av en viss förutsättning, eftersom konsekvensen är att en viss verksamhet konstateras ha orsakat följden, vilket i sin tur kan leda till att en brottsbeskrivning tillämpas och någon döms till straffansvar. Kausalitetstest ska vara underkastade stränga krav, och det förefaller som om NESS-modellen till-låter att samtliga tillräckliga villkorsuppsättningar granskas ur ett tillräknandeper-spektiv.517
Man kan också fråga sig om de kausalitetsmodeller som granskas ovan är nöd-vändiga med tanke på den praktiska straffrättskipningen. Modellerna har onekli-gen ett pedagogiskt och ett analytiskt värde, men det kan hända att en domare i ett brottmål mer sällan begrundar kausalitetsaspekter utifrån INUS-modellen. Sedan
514 Korkka 2015, s. 109.
515 Korkka 2015, s. 109.
516 Korkka 2015, s. 110. Åskådligt om skillnaderna mellan testerna särskilt med hänsyn till dubbelkausa-litet se Korkka 2015, s. 111−113.
517 Korkka 2015, s. 114.
gammalt har kausalitetsfrågor i straffrättskipningen gestaltats med fokus på följ-dens förutsebarhet. I äldre rättslitteratur anförs att följden enligt allmän livserfa-renhet och gärningspersonens specialkunskap ska kunna anses som förutsebar.518 Det finns också exempel på följdens förutsebarhet i äldre rättspraxis. I avgörandet HD 1929 II 420 hade A på en torgplats i en folkhop slagit omkring sig med en lad-dad pistol så att ett skott hade brunnit av med påföljd att den hjärtsjuka B, som befann sig i den omedelbara närheten, drabbades av en nervchock som framkallade en hjärnblödning och i det närmaste en fullständig förlamning av högra kroppshal-van. A dömdes för vållande av svår kroppsskada. I avgörandet HD 1978 II 23 hade A och B med våld på 86-åriga C tillgripit egendom av honom. C hade avlidit i sam-band med rånet. Dödsorsaken enligt den medicinska utredningen var svår hjärt-sjukdom. A och B dömdes för dödsvållande, eftersom rånsituationen hade orsakat ett kraftigt psykosomatiskt överansträngningstillstånd hos C, och A och B hade en-ligt HD haft skäl att förutse att C kunde avlida på grund av det våld som de an-vände på honom.519
Synen på följdens förutsebarhet har en stark ställning i HD:s besluts-praxis. Frågan om följdens förutsebarhet aktualiserades bl.a. i avgö-randet HD 1998:67520 (omröstn.), där A i starkt berusat tillstånd och med hög hastighet framförde en personbil på en delvis isig och livligt trafikerad väg. I en kurva förlorade A kontrollen över bilen med påföljd att bilen hade sladdat in på en busshållplats, där B och hans två barn befann sig. Bilen stötte till barnen, som miste livet. B, som vid trafikolyckan inte fick några kroppsskador, fick psykiska störningar på grund av händelsen. HD ansåg att B:s psykiska skada var en förutsebar och direkt följd av den genom A:s ovarsamhet förorsakade tra-fikolyckan, varför A dömdes för vållande av personskada. HD:s domskäl i målet är rätt knapphändiga, men de kan tolkas som om följdens förutsebarhet pröva-des som en del av den allmänna oaktsamhetsbedömningen och inte som en kau-salitetsrelaterad fråga.521
Avgörandet HD 2012:94 gällde en misshandel där A med knytnäven hade slagit B en gång i huvudet. Slaget hade orsakat B bl.a. en om-fattande inre blödning i skallen. Denna skada hade påverkats av att
518 Honkasalo 1965, s. 122, som visserligen använder ett betydligt mer ålderdomligt språk (på finska).
519 Om avgörandena se också Nuutila 1997, s. 120.
520 Se också avgörandena HD 2006:13, HD 2007:62 och HD 2012:98.
521 Se också Frände 2012a, s. 104−105, som kritiserar HD:s domskäl för att inte göra en distinktion mellan gärningsculpa (otillåtet risktagande) och personlig oaktsamhet.
blodets koaguleringsförmåga hade rubbats till följd av att B använde en blodför-tunnande medicin och av att medicinen medförde en för hög intensitet i vården.
HD bedömde följdens förutsebarhet i fallet utifrån sannolikhetsuppsåt. Enligt domskälen är det inte vanligt att ett enda knytnävsslag resulterar i en omfattande inre blödning i skallen, men dock inte omöjligt. A hade åtminstone inte en sådan kunskap om B:s medicinering och de risker som hörde samman med den att han måste ha insett att slaget skulle tillfoga B en exceptionellt allvarlig livshotande skada. HD kom fram till att blödningen under hårda hjärnhinnan har varit svår att förutse, varför kriterierna för sannolikhetsuppsåt inte uppfylldes. A hade inte kunnat räkna med att hans handlande med åtminstone övervägande sannolikhet skulle orsaka skadan.522 I fallet har HD än en gång bedömt följdens förutsebarhet via tillräknandet, denna gång som en del av uppsåtsbedömningen.
HD 1998:2 är ett intressant avgörande, där ett kortvarigt struptag hade orsakat ett plötsligt s.k. reflexmässigt hjärtstillestånd. I fallet hade A med vänsterhand hållit fast B vid axeln och armhålan och med högerhand tagit ett struptag på B så att B:s tungben hade krossats och B hade avlidit. B:s död var enligt HD:s domskäl plötslig och överraskande. Döds-orsaken var ett reflexmässigt hjärtstillestånd som hade orsakats av ett kortvarigt struptag med ena handen; möjligheten att kortvariga struptag kunde ha sådana konsekvenser var enligt HD inte allmänt känt. Därför ansåg HD att A inte hade kunnat uppfatta att hans handlande med övervägande sannolikhet skulle orsaka
HD 1998:2 är ett intressant avgörande, där ett kortvarigt struptag hade orsakat ett plötsligt s.k. reflexmässigt hjärtstillestånd. I fallet hade A med vänsterhand hållit fast B vid axeln och armhålan och med högerhand tagit ett struptag på B så att B:s tungben hade krossats och B hade avlidit. B:s död var enligt HD:s domskäl plötslig och överraskande. Döds-orsaken var ett reflexmässigt hjärtstillestånd som hade orsakats av ett kortvarigt struptag med ena handen; möjligheten att kortvariga struptag kunde ha sådana konsekvenser var enligt HD inte allmänt känt. Därför ansåg HD att A inte hade kunnat uppfatta att hans handlande med övervägande sannolikhet skulle orsaka