hufvud uttryckte han sig ganska kort, En

§ån§

#

gång skref han: ^>JFörbehjertat folk korta ord: man slåss.'¹

Vid Brussels belägring fann han så 'många hinder, och ^hörde så ofta högt sä-gas

,

^att man gjorde bäst om man uphäfde

belägringen, _att en annan ihans ställe sä-kert låtet afskräcka ^{sig. Änteligen} ankom-modeputerade ifrån de belägradeför^att un-derhandla ^om kapitulationsvilkoren. Gref-vens första och sista ord ^{var, att} garniso-nen skulle gifva sig till krigsfångar. De utskickade svarade ^att de, då de voro sä-kre ^{om att man} skulle komma till deras undsättning₃ ej kunde antaga så hårda

vil-kor. ^3?Nå väl₅ minaHerrar,svarade

han,

medhetta, blott folk ^utanmod gifver sig, när de ^vänta hjelp

,

gå

tillbaka

^inom era murar och

försvara

er.^' Denna beslutsam-het bragte ^{dem tilj} tystnad, och förmådde dem att gå in på nvadhan ville.

Islaget vidLawfeld blef en häst så-rad förH.r ^de Balfonds,_sedan tvenne

för-ut blifvit dödsskjutna under honom. Han kom till fots till Grefven, som sade till honom:

"Hvad,

ännu en häst? detta

folkefe

vill hindra er lektion iridkonsten?'⁵

— .

Han tillade] vänligt: ''tag afrikanarn."

D«t

var en skön spansk häst,som var

bestämd

till,Grefven sjelf»

Z?a//b73c/s-förestälde

Gref-ven, att hans person var förmycket värd, föratthanskulleberöfvasigden. Marskalken

svarade

^ganska vänskapsfullt^;(ty han

hy--2 Del B

18

i»

stc vänskap förhonom) "tag

den,

nu 'åt du jag."

En gång sade

han

till

de

Officerare$

som voro omkring honom: »Fruktan klär en soldat ganskailla: jag ^menar ej<_någon af ^er, mina

Herrar,

som hvarje dag afläg*

gen prof af mod och tapperhet₅

mén

jag måsteuprigtigttillståförer, att jag tvenne

gånger häpnat fören och samma s?.k. jag

steg opp ⁱStrasburgs torn3 när jagkom opp

till

^spetsen, och såg ner, öfverföll mig ^en rysning

,

_söm jag likväl icke lät

märka,

jag

sade tillmig sjelf: ^??Svage! om du än skulle

falla^

^{så är judinkfopp}

myc-ket för stor, för ätt falla igenom gal-lerverket,

Emedlertid

steg jag likväl _ner^

och

^{stegå nyo}opp,utan att alla^mina

för-nuftsslut

voro istånd att betaga mig min

fruktan,"

Hjeltar äro så litet fria från menskli-ga svagheter, ^{som annat} folk. Grefve Mo-rils

,

Var det äfven^{icke i}många hänseen-den

,

isynnerhet i

kärlek.

Han älskade alla sinliga nöjen och sökte ett ständigt ombyte deruti. Böjelsenför lust och prakt,

och lör det andra ^{könet var} honom

lik-som

medfödd.

Han förleddesderigenom till många utsväfningar som förkortade^hans

lif,

och satte hans aftärer på ganska elaka fötter, ⁱsynnerhet den tiden då hans

in-komster

^{ej ännu stodo iett} rigtigt förhål*

lande till hans utgifter. Emedlertid

vilk

han

^ej mycket inlåta sig med fruntimmer ät' högbörd och rang, emedan ^deras fel⁴ Steg kunde göra stort upseende. Han

sök-te derföre ^att förebygga ^den passion ^han

kunde

väcka, derigenom ^{ätt han} Uprigtigt

Sade till ^sådanapersoner: "vaktaer ^att

alf-varscimt älska mig, ni skulle ^då bli den olyckligaste varelse iverlden_b ^{ty jag är} den obeständigaste af alla

karlar^

^jag du-ger blött förlegoqvinnorj som jag i mor-gon åter kan släppa ^ur tjensteft.

När han engäng kom ifrånett fälttog tillbaka till Paris_i mötte honom en hän-delse, hvaraf man ser_b att

hans

^passion

blott

^{var en} llygtig ^{låga i}ett hjerta

,

sorri

lätt uptändés ^j och lika lätt ^åter afkyld^s.

Erkänslan under

^hamn af kärlek > förde honom till

Mamsell

Lecouureur. Han ga£

sig ej en gång ^tid att dragaaf sig stöflor-ha

, eller

att omkläda sig;han liknade en tartar, som kommer tillbaka ifrån ett strof-tåg. Teaterhj^ltinnan kiind^

ej

^genast

emottaga honom. Under det han väntude i förmaketj såg han ett bref

ligga

på kami-nen

,

som

Kardinalen

T

. .

^{s NcveUj eri}

gynnad älskare ^skrifvit, och deruti han klagade öfver sin' rivals ^återkomst, sonl

skulle

ucträn^a

^honöin.

^I

^denni

smärte-fulla klagan voro ibLmd -nira följande ord: ^}sHuru skola vi nu ^s;älla till för att åt^r se hvarandra? jag ofv^fiemöjråtkär*

leken

^{ocherthjer,ta}5 attfinna m^del dertill»"

B 2

—

■ 20

f Den öfver ^sin förlust mera förvånade än bedröfvade Grefven såg sin älskarinna inträda; och med sådan förtjusning kasta-de sig ihåna armar, att hvar och en min-dre uplyst älskare blifvit bedragen ^deraf, Grefven, istället att göra henne några fö-rebråelser,

besvarade

henne

ömhetsbetygel-ser med samma värma; men då han frukta-de atthon snart skulle bli ^varse hans hem-liga förtrytsamhet,sade ^hantill ^henne,jag får lofatt lemna^er på några ögonblick

,

för att visamig för ^{er mera} anständigt

klädd;

idet stället gick ^hantill^sinrival,somblef ganska bestört öfver detta besök

,

och före-slog honom ^att stiga^medsigienhyrvagn.

Denna bjudning liknade^enutmaning, ^den blef antagen. ^Men hans förvåningblef än-nu större,dåhan ^{såg attman} fördehonom till MamsellLecouvreur,till hvilken Gref-ven sade vid sitt inträde: "Min

sköna,

ni skall ej längre ^{vara i}förlägenhet om

sät-tet huru ni skall ^råka denna Herrn. Se här är han; jag för honom till ^er; ty det tillkommer ^den öfvervundne att kröna

se-gervinnaren."

Den bestörta älskarinnan ^gret, snyfta-de, _{och ville} ganska hjeltemodigt ^{stöta en} dolk ⁱsitt bröst. Man

höll

henne tillbaka och lofvade henne tillgift. Grefven hade sjelf under tiden begått för _många

otrohe-ter töratt ej ursägta en annans svaghet

,

och då han var säker att vara

välkommen öfveralt,

uphörde han med sin röl som älskare, men

fortfor

^{att vara}

hennes

vän.

Hennes umgänge hade blifvit honom nöd-vändigt. Vanan befastade deras vänskap, han såg henne alla dagar, ochiden sjuk-dom hvaruti hon dog, gick han'ej ifrån hennes säng förr än hon upgifvit _sista

an-dedrägten. Han följde henne till grafven,

som blef förnekad henne ⁱkyrkan.

<r

22

In document Intressanta lefnadsmålningar utaf det adertonde århundradets märkvärdigaste personer. Andra delen. · DIGI (sivua 24-30)