Ehuru jag i fleras Ögon likasom i mina egna, ej drog någon fördel af dessa

femåri-ga resor> så hade dock med allt detta mini idéer ganska mycket utvidgat sig, och min tankeförmågaej litet blifvit förstärkt, så att då min svåger åter ville tala med mig om diplomatiska

embeten>

^omhvilka

jag

^skulle

göraansökningar, svarade jag

honom,

att då jagnu settkonungar och deras

represen-97

tanterlitet närmare och ej kunnat högakta en enda ^merän ett nötskal

,

_jag ej engång ville representera stora Mogul

,

ännu

min-dre, att jag någonsin ville åtaga mig ^att

representeraden minsta af alla Europeiska Konungar,sådansom vår^är;och att för den som är född i ett sådant land,ingen annan ersättning återstår, än att vara nöjd med det som hörer honom ^till,om han har något, och ensam för sigsjelf, under en lycklig sjelfständighets alltid gynnande auspicier, egna sig åt någon ^verkligen loflig syssel-sättning Öfver dessa ord drog ^den heder-liga mannen betydligt på munnen; ty han var en af Konungens Kammarherrar, och så litet han åter gjorde mig dylika anbud,' lika så mycket stadgade jag mig beständigt

mer imitt beslut.

Jag var den tiden tjugutre år gammal}

tillräckligt rik i anseende till mitt Fäder-nesland,och så fri som man der kan vara.

Erfaren ^var jag så temmeligen i moraliska och politiska ^saker,

emedan

jag småningom hade^settsåolika länder och^menniskor,äfven-) som mycket ^mer tänkareän som passade for min^ålder, men mine anspråk sträckte sig ännu längre _än min okunnighet. Med des-sa egenskaperåterstodo mig^nödvändigt mån-ga felsteg att göra,

innan

jag skulle

upp-Alfieri

^II:7,

finna någon loflig och nyttig afledare för det brusande glödet af min häftiga, otaliga och stolta charakter.

1773. Vid slutet af detta ^året ef'er min hemkomst hyrde jag ett präktigt hus på den herrliga Piazza di S.-t Carlo i^Turin, möble-rade det med yppighet, smak ^och egenhet, och började föra ett njutuingsfullt lif med mina ^vänner, af hvilka jag på den tiden hade en stor mängd. Mina gamla stallbrö-der vid Akademien och iallafordna ung-doms utsväfningar, hade^{på nytt}blifvit mina förtrogna,och ^då ibland dessa ^{vid pass} ett

dussin,eller flere personer, slotosig närma-re till hvarandra, så uprätlade vi ett

per-manent sällskap, i hvilket medlemmar^ne ge-nom lottning blefvo upptagna,eiler

derifran.

uteslutna,

^med föreskrifter och ^alla slags gycklerier,som kanhända liknadefrimureriet, men ej ^var det. x\fven hade vi med detta sällskap ej annat syftemål än att roa oss.

Vi spisade ofta ^med hvarandra (likväl utan

minsta skandal⁾ och tillbragte för öfrigt

af-tonenpå bestämda dagar i veckan

,

med al-lahanda ^kloka,och ^oklokasamtal. Dessa ko-steliga sammankomster höllos i mitt ^hus, emedan det var vackrare och rymligare än mina vänners,och emedan vi,då jag bod-de för mig sjelf, här kunbod-de vara

otvungua-99

re. Bland dessa vnglingår (hvilka alla vo^

ro af sod härkomst ^och af de bästa

hus^

fanns något af ^allt;rika och fattiga, goda

och elaka, exemplariska,^snillrika,svaga och bildade;och ^af denna blandning,hvars be-ståndsdelar händelsen sammanfört, och ^på det bästa förenat med hvarandra

,

_{hände det,}

a,t jag _Pa intei vis kunde vara öfverhuf-vudet, eller, om jag kunnat, _{viile vara} det, ehuru jag sett mer än de. De lagar viinförde undersöktes först,och bestämdes icke diktatoriskt. ^{De voro} opartiska, lika och rättvisa för ^alla, så ^{att en} föreningaf personer, som vi bildade, äfvensåväl hade kunnat grundlägga ^en väl afvägd republik, som^ettväl afvägdt gyckelspel. Men ^odetoch omständigheterna villeatthellre det senareän det förra skulle^ske.Vi hade uppställt en täme-ligen rymlig ^kista, genom hvars öfra opp.

ning skrifter af alla slag instuckos, hvilka vår president, som valdes hvar vecka och somhade nycklarna dertill,måste uppläsa*

Bland dessa uppsatserhördevistundomnågra ganska roande och besynnerliga. Man gis-sade merendels till förfaltarne,oaktadt deras namn ej stodo derunder. Till allas vår och isynnerhet min verkliga ^{olycka, voro} alla dessa skrifter författade, jag vill ejsäga på franska, _men ifranska ord. Jag hade den lyckan att lägga flera blad i

kistan.

som roade sällskapet ganska mycket;_det var skämtsamma saker blandade ^med ph-ilosophi och impertinens,^och skrifne på ^enfranska, hvilken omden icke ^varalldeles dålig, åt-minstone ej ^var.god, men de kunde för-stås och läsas af ^eu auditorium ^somej kan»

de mer af detta språk än jag. Ibland

an-natlemnade jag (och harännuuppsatsen for-varad} en målning öfver yttersta domen,i hvilken ^Cud af ^deåtskilligasjälarne fordrar noga räkenskap öfver sig sjelf; jag hade uppfört åtskilliga ^{personer som} skildrade sin egen charakter och det gjorde mycken för-argelse, då imålningen låg någon qvick-het och mycken sanning, så alt allusio-nerna och de ganska likt tecknade lustiga och omväxlande porträtterna al många her-rar och damer i vår stad genast igenkän-des och nämnigenkän-des af hela sällskapet.

Detta lilla försök ^att sätta mina idéer, huiudane deän voro, på papper, cchatt deri-genom göra något nöje,gonorrbystorrAg tid efter annan med en förvirrad i.råle af längtan och hopp att en gång skrifva

nå-got som kunde blifva varaktigt; men jag begrep ej hvad det kunde ^vara, emedan jag s3g mig blottad på nästan alla hjelpme-del. Ifrån min natur*s tidigaste utveckling, var jag ^ej böjd för n?got så

mycket

som

101

r för satiren

,

_och att uppfatta löjligheter så väl isaker ^som hos personer. Men efter en mognare öfverläggning och besinnande, oaktadt jftg tyckte mig hafva någon skick-lighet ^dertill

,

kunde jagidet innersta ^afmitt hjerta ej högakta detta bedrägliga vitterhets-slag, hvars lyckliga, ofta Ögonblickliga

,

ver-kan mycket ^{mer är} grundad i den naturli-ga elakheten ^och afundsjukan hos menni-skorna- hvilka glada sig, ^{så snart} de se sin like angripen, än i^den angripandes ^inre förtjenst.

Den öfverdrifna och oaf^brutna

förströel-sen,den totala ^friheten,frunlimmerna, mi-na tjugofyra år, _och hästarne,hvilkas antal jag ökade till tolf och deröfver^;alla dessa mäktiga hinder mot hvarje lofvärdt företag qväfde och insöfde hosmig den svaga viljan

att blifva auctor. Då jag sa vegeterade i denna overksama ungdomsålder, utan att

hafva ett ögonblick som var mitt eget

,

eller att uppslå någonbok af hvad slag ^{som hälst,} fölljag ^{(hvilket ock ej annat kunde} hända) på nytt i den förderiliga kärlekens ^klor, urhvilka jag först efter oändliga ^lidanden, beskymfningaroch plågor åter framgick med den verkligaj kraftiga och eldiga kärleken

(ill ett verksamt och förståndigt lif,som se-dan aldrig mer öfvergifvit mig,

ochxhvil-ket, om också ingenting

vidare

^dragit _mig

på en

gäng

ifrån ledsnadens,

öfvermättnin-genn och syssellöshetensplågor ;ja, jag kan säga fört^villan, hvartill jag kände mig så hänförd,_{att, o.n} jag ej hade störtatmig uti en fortvarande och gh.dande själs verksam-het,ingenladdning varit for mig. så att jag före mitt trettionde år blifvit galen eller sprungit i_vattnet.

Deita tredje kärleksrus var i sanning Skamligt och varadeblott för länge. Före-målet för min nya låga, var en dame, ut-märkt genom sin börd,men ej af ettsågodt rykte iden galanta verlden,ej heller icke mera ung, det vill säga hon var nio till tie år äldre än jag. En flyktig vänskap hade redan ägt rum oss emellan vid mitt aldra-första inträde iverlden, då jag ännu var vid Akademiens första afdelning. Då jag

nu sex ^och flere år derefter bodde midt

emot henne,såg mig af henne mycket gyn-nad, var en dagdrifvareoch kanhända hörer till de väsen, om hvilka Petrarca med så mycken sanning och känsla säger:

"So di che poco canape si allaccia Un anima gentil

,

quand' ella é ^sola, E non i^chiper lei

difesa

^faccia;

"Väl vet jag, ihur lätt ^hopväfda snaror Ett ädelt hjerta fångas, är det ensamt,

Och ingen finns som hjelper eller skyddar.

103

*

och ^då min goda far .A^poliokan hända ^på denna utomordentliga väg ville kalla mig till sig, hände ^det, fastän jag i början ej älskade och aldrig värderade ^henne, och till ^och med just icke fann något särdeles behag i hennes icke vanliga skönhet

,

att

jag med detta allt, _emedan jag som en vansinnig trodde på henmesoändliga kärlek till mig

,

_småningom verkligen älskade hen-ne och sjönk ned idenna kärlek ända upp till öronen. Inga lustbarheter eller vänner gåfvos mera för mig; ^(ill och med de så mycket älskade hastarne vanvårdades af mig.

Från klockan 8 om morgonen till klockan

12 på natten var jag uafbrutet hos ^henne, mi&snöjd att vara der, och likväl ^ur stånd

att icke vara der; _ett underligt och pinsamt tillstånd, _{i hvilkei} jag likväl ungefär från medlet af året 1773 ^til] slutet af år 1775 lefdeeller snarare vegeterade; utan att räk-na svansen på denna ^för mig förderfliga och tillika valgörande komet.

Fjortonde

Kapitlet.

Sjukdom och tillfrisknande,

Då jagunder detta långvariga umgänge rasade både bittida och sent, måste min

"

helsa

nödvändigt lida,_och verkligen öfver-föllmig vid slutet af år 1773 ^{en väl} icke långvarig men sä häftig och utomordentlig sjukdom, _att de skaikaktiga hels esprits, som icke saknas i Turin,_{qvickt nog} sade,

att jag uteslutligen uppfunnit den for mig sjelf. Jag började dermed

,

_{att jag väl sex}

ochtrettie timar tfler hvarandra gafofver,och då ingenvätsk1mer var

qvar , förvamdlade

sig kräkningentil!en förskräcklig^hicka, förenad med en förfärligkrampe idiaphragma

,

som ej tillät mig att få ned de minsta portioner

vatten. Läkarne, hvilka befaradeen inflam-mation, låto _mig ädfr ^på foten, och i

Ögon-blicket upphörde_plågan af denna torra hic-ka

,

men deremot blef jag angripen af ^en så stark convulsion och darrningialla ner-ver, att, då manej fauhöll mig, jag ide fasligaste convulsiviska rörelser stötte än med hufvudet emot sängbrädet och än med händerna,och isynnerhet med armbogen mot

allt^som var mig ivägen. Icke det minsta näringsmedel eller någon dryck kunde mig på något sätt bibringas; ty så snart något

kärl eller

instrument

närmades mig, voro convulsionerna af nervsvaghet så häftiga,

att ingen makt var istånd att hindra dem, ja,då man med ^våld ville hållamig fast, blef det ännu värre, och likväl hade jag, sedan ett fjorton dygns

fastande

utmattatmig,

105

ännu så mycken spänstighet i musklerna qvar, attjagdå gjorde kraftansträngningar, som jag med full ^helsa aldiig kunnat gära.

Så tillbiagte jag fem hela dygn,underhvil.

ka jig kanske icke nersväljt tjuge eller tret-tio klunkar ^vatien, hvilka jag _fog liksom i

■flykten, och ofta iögonblicketåter uppkasta-de. ^På sjette dagen upphörde krampen, medelst ett ganska hett bad af hälften olja och hälften vatten

,

i hvilket jag ^satt fem till sex timar. Då svalgers väg en gång

varöppnad, blef jag inom få dagaråterställd genom ymnigt

drickande

af mjölkvassle.

Det långvariga fastandet och kräkningens ansträngningar hade varit ^så starka ^att i maggropen

,

mellan ^de begge knotorna som bilda ^den,en sådanhålighet

uppkommit,

att

den kunde rymma ett ägg af vanlig ^storlek, och aldrig har den blifvit så fylld som förut. Raseriet

,

skammen och^smärtan, hvar-ufi ^denna ovärdiga kärlek oupphörligt lät mig ltfva,hade ådragit mig denna besyn-nerliga sjukdom, och då jag ej sag någon utväg för mig att komma ur denna skamli-ga irrgång,hoppades och _Önskade jag att dö.

På sjukdomens femte dagdå *.äkarne myc-kei ^fruktade, att jag ej mer torde till-friskna, blef en ganska värdig ^adelsman,

som var min vän, men betydligt äldre än jag, insläppt till mig, för att göramig be.

redd på det, som hans miner och inlednin-gen af hans tal lät mig gissa, innan han ännu uttalat det, nemligen att bigta och gö*a mitt testamente. Jag förekom honom i det jag åstundade beggedera, och ^min själ oroades alldeles icke dervid. Två eller tre

gånger har det händt mig ^attimin ungdom se döden i ansigtet

,

och det lyckesmig ^att jag ^alltid emottagit honom med lika stånd-aktighet. Men hvem vet

,

om jag på lika sätt skall helsa honom då han oåterkallelig framställer sig. ^Isanning ar det ^nödvän, digt ^attmenniskan ^dör, om en annanoch hon sjelf skall sättadesssanna varde iljuset.

1774. »Efter öfvérstånden sjukdom _tog jag olyckligtvis åter upp mina kärleks-kedjor. För att dock afskudda mig en an-nan börda,ville jag ej längre tåla det mi-litauiska tvånget,^som i^{alla tider} varit mig högst obehagligt, ty jag afjkydde detta skändliga vapenhandtverket under hvilket oinskränkt välde ^{som hellst, emedan det} heliga namnetfädernesland alltid derigenom uteslutes. Jag vill dock ej ^{neka, att} ej min kärlek ^den tiden lände mig till ^{en an»}

nu större förebråelse, än min krigsijenst.

1^korthet,jag gick till Ofversten

,

förevände min svaga helsa och ^{bad om} entledigande från fjensten, hvilken for att säga

sannin-107

gen jag ännu aldrig hade gjort, ty af de åtta åren jag hade burit uniform hade jag tillbragt fem utomlands,_{och under} de öfri-ga tre knappt bevistat fem mönstringar, hvilka med provincial Regementerna

,

hvar-vid jctg tjente, företogos 2:ne gånger ^om året. Öfversten ville att jag _ännu skulle öfverlagga innan han anhöll om mitt af.

sked; af ren höflighet fogade jag mig efter honom, låtsade som hade jag ₁₄ dagar be-sinnat mig derpå,begärde det på nytt ännu bestämdare och erhöll detsamma.

Jag framsläpade emellertid

mina

dagar i min Donnas tjenst, skämdes för mig ^sjelf, gjorde mig och andra ledsnad och undvek hvarje bekant och vän, på hvars ansigte jag helt tydligt läste min skvmfliga dom stillatigande uttryckt. I^Januari 1774 hän-de det, att min Donna blef sjuk; jag kunde kanhända vara orsaken dertill,fastän jagej fullkomligt trodde

det.

^Dåhennes sjukdom fordrade det

fullkomligaste

lugn och

tyst-nad,satt jag troget vid sängfoten, för att

vara henne till tjenst; och här tillbragte jag min tid ifrån morgon till ^afton, utan att

öppna munnen, för att ej oroa henne. I en af dessa visst föga roande sessioner

,

framtog jag af ren ledsnad fem till sex ark papper, som låg till hands, och började på

ett ungefär och _utan all

plan

att samman'

raifsa enscen,jag vet ejom jag skall säga,

af.

^ett lustspel eller ^af ett sorgspel, af en eller fem eller tie ^akter;nog af, _det vä*

ord som en dialog ochsom verser, _emellan

en Photin,_ett fruntimmer och en

Cleopä-tra, hvilken tillkom, sedan de begge först-nämnde pérsonerne hade med hvarandra talt både vidt och bredt. Som jag dock måste gifva fruntimret ett namn, _{och intet}

"annat föllmig in, gaf jag

henne

namnet

Laehesis,utan atterinra mig attdenna va<r en af de tre parcerna. Och jag ^tycker, när jag nu undersöker detta hastiga företag,

alt det var så mycket besynnerligare, tom

jag; sedan mer än sex ^år och längre,-skrifvit ett enda italienskt ord, och äfveh läst ganska litet och högst sällan, och med länga,mellansiof. Ulan ^attkunn^asäga huru och hvårföre, företogjag ^{mig på} en gäng att skrifva dessa ^scener, på

Italienska,

och på vers. Men på det attläsaren sjelf måtte kunna bedömma torftigheten af min då-för

tiden poetiska talang, vill jag som bilagor afskrifva ett tillräckligt stycke af denna com»

position, och det. ganska troget efter

origi-nalet} som jag _ännu har qvar med alla o-rikfigheter i anseende till ortografien med hvilken den ^var skrifven *). Jag hoppas

*)Som detta Ar af nunom intresse för sven-ska^läsare, utdernnas ^det.

109

attdessa ^verser, omäfveningenting vidare, dock skola aftvinga ett löje af hvar och ^en, som vill ^kastaen blick pä dem-,liksom jag, under det jag afskrifver dem,^hjenligenmåste skratta, i» synnerhet öfver scenen emellan Cleopatra och Photin. Ännu börjag bifo-ga en egen omständighet, och ^{denna är,}

att ingen ^{annan orsak} i det första nämnde ögonblicket,då jag började att fullskrifva dessa blad, förmådde mig att låtaCleopatra tala och icke hellre Rerenice eller Zenobia eller någon annan för sorgspelet ^passande Drottning, än emedan jag, sedan månadec.

och år, var van ^attse imin dames förmak

några sköna ^tapeter, hvilka föreställde åt-skilliga händelser emellan Cleopatra och Antonius.

Min herrskarinna tillfrisknade ifrån sin sjukdom, och jag,utan att åter tänka ^på mitt löjliga^drama, lade det under kudden af

hennes

^{länstol, der det} låg ungefär ett

år iglömska; och så blefvo mina tragiska förstlingar emellertid så väl af min ^dame, som vanligtvis ^{satt der,}äfven som af hvar och en ^annan,som händelsevis nersatt sig

derpå,emellan sätetoch dynan utkläckte.

Men som det beständigt förorsakademig

ledsnad

^och förargelseatt

lefva

ett

'

sådant

slafvisktlif,fattade jaghastigt,iMaj månad sammaår

1774-

det beslutet att resa till Rom, for auforsöka ^{om resan och} afstån»

det kunde bota mig for miv vådliga pas-sion. Jag begagnade tillfallet af en häftig tvist med min herrskarinna (hvilket icke sällan

föreföll)

och utan att säga ^ett ord gick jag hem om aftonen

,

_träffade föl-jande dagen alla mina ^anstalter, och

af-reste, utan att en enda gång komma till henne, morgonen derpå helt bittida till Milano. Hon fick ej veta det förr, än förstomaftonen (såsomjag trorgenom någon af mitt

husfolk)

^och skickade mig genast sent samma afton, efter vanligt ^bruk, bref och portraii tillbaka. Denna öfversändning började redan att förvirra mitt ^hufvud, och J3g vacklade imitt beslut. Likväl fat-tade jag mod och anträdde ^som sagdt ^ar re-san till Milano ^Men då jag om aftonen ankomiuii till ^Novara, hela dagen plägad af denna olycksaliga passion, bestormar

an-ger, smäria och feghet mig så häftigt_? att

allt förnuft föisvinner,och jag döf för san-ningen hastigt vänder om. Jag låter en fransk Abbe ^som jag tagit med mig till re-sesällskap fara ^med min vagn och mina beijenter till ^Milano, och tillsäger dem att vänta pä mig ^{der. Men jag satte mig sex} timar föredagningen till ^häst, rider hela

111

nattenmed en postiljon till vägvisare och^är dagenderpå tidigt_åter iTurin^;men ^förattej låta se mig, och ej blifva ^{ett föremålför alla} menniskors åtlöje,gårjag icke inistaden;^jag afstigeriettvärdshusi förstaden ochskrifver derifran ett bedjande bref ^tillmin vredgade Donna,atthonmåtte förlåtamig-mittafvikande, ochtillåtamigen kortmundtlig förklaring, jag fargenast svar;Elias,_som blifvit qvar ⁱ Tu-rin, för att undex min ^{resa, som} skulle räcka ett år, taga varapåmina ^saker;Elias, hvarsbestämmelse det engång varati läka el-leråtminstonelindra mina^sår,kom^med

sva-ret tillbaka, Mötet blir mig unnadt, jag kommer som enflykting vid inbrytande nat-ten in istaden

,

vinner en fullkomlig skymf lig förlåtelse,och reser vid första

dagnin-gen

åter till ^Milano, sedan vi kommit öf.

verens,_att jag efter fem eller »esc ^veckor,

verens,_att jag efter fem eller »esc ^veckor,

In document Märkvärdiga händelser ur Vittorio Alfieris lefnad. · DIGI (sivua 98-115)