Arbetsverktyg som bygger på frivillighet och den ungas perspektiv

Det sätt på vilket man uppfattar professionalism och expertkompetens inom uppsökande ungdomsarbete motsvarar inte den traditionella myndighetsuppfattningen om formen av ett klientförhållande:

Vi är så vana vid myndigheternas uppfattning om vad som är professionellt, att det innebär att jag har en professionell bubbla omkring mig, och att den utbildning som jag har innebär att jag är professionell och bemöter andra på ett professionellt sätt […] och kan förebygga olika saker […].

[Ibland] räcker det att vara närvarande och att man visar att man är närvarande. Då kontakten uppstår är det den uppsökande ungdomsarbetarens uppgift att lyssna och vara intresserad. En uppsökande ungdomsarbetare är inte en auktoritet som undervisar eller styr.

Det är inte så viktigt att genast söka efter problem och hitta lösningar på dem. […] Efter mötet ringde jag till pojken och han verkade i viss mån intresserad och därför föreslog jag en ny träff i ett kafé. Då talade vi om allt möjligt mellan himmel och jord, inte så mycket om orsaken till varför studiehandledaren skickade pojken till mig. Detta underlättade situationen märkbart och vi började träffas ganska regelbundet.

Då den uppsökande ungdomsarbetaren arbetar med den unga undviker han eller hon att skydda sin profession och att framhäva den. Att svepa in sig i professionen är något som man ställer sig avvisande till i praktiken eftersom det anses försvaga, om inte till och med hindra, ett lyckat möte med den unga. Yttre tecken som framhäver profession eller informell växelverkan hör inte hemma på gräsrotsnivå, där mötet mellan den unga och den uppsökande ungdomsarbetaren borde möjliggöras genom principen om låg tröskel.

Jag tycker att professionalismen i det här är att vi möter den unga, talar samma språk, vi är så att säga på samma nivå som den unga. Det är klart att vi är arbetstagare. Vi är inte tonåringar, men på sätt och vis respekterar vi den åldern och vad som ingår i den. Vi håller oss à jour med deras intressen. Vi kan tala med dem på ett sätt som gör att de förstår oss. Det är ju det som är att vara professionell, och det borde man lyfta fram på något sätt. Jag vet inte riktigt hur. Jag vet inte riktigt hur andra yrkesgrupper också skulle förstå det. Kanske i det skede då man fattar, vilket också har hänt, när det uppstår fantastiska samarbetsformer, fattar man att hej, det här funkar på riktigt. Men, hur skulle vi kunna få en större förståelse, hur mycket krävs det? Det kräver ju mycket mer än att vi sitter där bakom kontorsbordet och fattar beslut.

Intervjuare: Ja, den här bubblan är en riktigt bra metafor för det här, att man på sätt och vis kan stå bakom den eller använda den som skydd. Men här måste man på sätt och vis stiga över bubblan och ändå behålla sin professionalism.

Ja, det är just så. Och de utesluter inte varandra, vi står nära den unga men är ändå professionella.

De utesluter alltså inte varandra, utan det innebär att vi måste ha ännu bättre yrkeskompetens

Uppbyggnaden av ett samarbete mellan den unga och ungdomsarbetaren fastställs av ett förhållande som rör sig via den ungas revir och återkommer dit. Informella möten och oförutsägbarhet på gräsrotsnivå leder till ett slags ”tredje utrymme” för mötet och att man gör något tillsammans. Syftet med denna växelverkan är att skapa en process som stöder uppbyggandet av den ungas identitet på ett förebyggande sätt. Förhållandet mellan uppsökande ungdomsarbete och stärkning av ungas sociala identitet byggs upp som ett arbetsgrepp där den andra parten som är viktig för den unga, dvs. ungdomsar-betaren, bör arbeta utifrån en frivillighetsprincip. Ur den ungas perspektiv framkommer frivilligt engagemang och engagering som arbetsgrepp inom processen för uppsökande ungdomsarbete i form av att man blir tilldelad fritt ansvar:

Det handlar inte om myndighetsliknande arbete som fungerar genom remisser, som använder makt i förhållande till unga, det är det inte. Med andra ord handlar det mera om att det är ett aktivt sätt att ta kontakt och att acceptera att de unga nödvändigtvis inte accepterar mig, behöver eller vill inte,

eller vet inte hur mycket de skulle få om de kom med. Det handlar om att man står ut med att de inte är skyldiga att hänga med mig. Jag bestraffar inte om den unga inte kommer till ett möte eller låter bli att ha kontakt med mig. Med det som man uppnår genom att ta bort myndighetsstatusen, vilket jag märkt under årens lopp, är att de unga också gärna berättar om sina liv och framför allt att min belöning som ungdomsarbetare är att de återkommer. De kan vara borta ett år men hamna i en situation som gör att de blir påminda. Det finns ju den där […]. Jag tar kontakt med ungdoms-arbetaren… Det är just det att de inte har några skyldigheter, men ofta leder det till något mycket bättre än att man bestraffar någon som inte dyker upp till ett möte med att skära ner utkomststödet.

Vad innebär det i praktiken att man skapar förutsättningarna tillsammans med den unga?

Följande citat belyser frågan.

Jag försöker hitta ett gemensamt intresseobjekt med alla unga, till exempel ett teveprogram eller musik som man kan diskutera om då och då. Jag berättar öppet för den unga om vad jag anser om hans/

hennes situation och när klientförhållandet har fortsatt en längre tid går jag tillbaka till utgångspunkten och synliggör hur många steg vi redan gått framåt. Den unga märker själv att något har skett, även om det skett långsamt. I många fall sker det också förändringar åt ett bättre håll i den ungas karaktär. Jag kommer alltid ihåg att berätta om mina observationer = positiv uppmuntran och respons alltid när det är möjligt. Jag har ännu inte träffat på en situation som jag inte skulle våga ta upp till diskussion.

Ibland känns det svårt att skapa förutsättningar för den unga att vara delaktig, övervinna rädslor och förverkliga sina drömmar. Den ungas vilja och resurser möts inte alltid och då måste man få tillbaka den unga till verkligheten. Om man till exempel med nöd och näppe klarat grundskolan och lider av en svår depression, så måste man tala om realiteterna för den unga. Även om man skulle erbjuda den unga alternativ att uppnå sina drömmar, så är de inte alltid sådant som den unga vill göra.

Att skapa en förtroendefull atmosfär kring en individuell diskussion är alltså en viktig metod för att stöda den unga i uppsökande ungdomsarbete. Petri Cederlöf har fäst upp-märksamhet vid samma fråga i ungdomsledarnas arbete och har delat in det individuella arbete som utförs av ungdomsledare enligt innehåll, karaktär, intensitet och varaktighet.

Cederlöf klassificerar arbete som sker med en enskild ung person genom fyra di-mensioner. Dessa är 1) vardaglig växelverkan, handledning och kontroll, 2) situations-bundna kontakter som är situations-bundna till ett visst fall, 3) kontakter och episoder som tar tag i problem och 4) interventioner som tar tag i och stöder den ungas liv (Cederlöf 2004). Klientförhållandeprocesserna bland ungdomsledare och de som utför uppsökande ungdomsarbete är inte likadana sinsemellan, men genom att jämföra deras dimensioner kan man se samma element som bygger upp en förtroendefull växelverkan i dem båda.

I det arbete som utförs av uppsökande ungdomsarbetare verkar hörnstenen för upp-byggande av ett individuellt förhållande vara att man minskar sin roll som (myndighets) vägledare och att man tillsammans söker efter den ungas egna styrkor och färdigheter att klara sig. Syftet är att stöda och främja den ungas egen problemlösningsförmåga.

I ideologin för uppsökande arbete framhävs tanken om att gå vid den ungas sida samt en princip om människa till människa som undviker hierarkier. En holistisk människouppfattning och en tanke om att var och en är den bästa experten för sitt eget

liv och själv bär ansvar hör också till de bärande principerna för arbetet.

Hennig Pedersen betonar uppsökande ungdomsarbetares tudelade arbetsroll i detta sammanhang. Uppsökande ungdomsarbete är den första som identifierar och skapar kontakter till unga som är i behov av stöd. Samtidigt arbetar uppsökande ungdomsarbete med sådana unga som har hamnat utanför andra former av hjälp och stöd (Pedersen 2013).