”He e klaart man använder dialekt i heimortn” : Användning av dialekt och standardspråk hos gymnasieelever i Österbotten

Tiia Ainassaari

”HE E KLAART MAN ANVÄNDER DIALEKT I HEIMORTN”

Användning av dialekt och standardspråk hos gymnasieelever i Österbotten

Tammerfors universitet Fakulteten för informationsteknologi och kommunikation Studieinriktningen i nordiska språk Kandidatavhandling Mars 2021

SAMMANDRAG

Tiia Ainassaari: ”HE E KLAART MAN ANVÄNDER DIALEKT I HEIMORTN” - Användning av dialekt och standardspråk hos gymnasieelever i Österbotten

Kandidatavhandling Tammerfors universitet

Studieinriktningen i nordiska språk Mars 2021

Syftet med min kandidatavhandling är att ta reda på hur gymnasieelever i Österbotten använder dialekt och standardspråk i olika sammanhang. Jag vill även kartlägga vilka faktorer som påverkar deras språkval och vilka attityder de har till sin egen dialekt samt vilka attityder de tror att andra har till deras dialekt. Avhandlingen utgår från gymnasieelevers egna upplevelser och uppfattningar. Som forskningsfrågor har jag tre frågeställningar: I vilka situationer använder informanterna dialekt och när väljer de att tala standardspråk? Vilka faktorer påverkar valet mellan dialekt och standardspråk och hur anpassar informanterna sin dialekt till omgivningen? Vad tycker informanterna och deras bekanta om den nordösterbottniska dialekten?

Materialet består av 154 gymnasieelever från Kronoby och Pedersöre och informanterna är från alla årskurser. Materialinsamlingen skedde i februari 2020 med hjälp av Google Forms- enkät som består av sammanlagt 12 slutna och öppna frågor. Som analysmetod använder jag kvalitativ innehållsanalys där materialet kodas, grupperas och kategoriseras. Kvalitativ innehållsanalys tillämpas av kvantitativ analys när andelar av informanternas svar presenteras i siffror.

Resultaten visar att dialekt används i stort sett med personer som är bekanta och har samma dialekt medan standardspråk används med främlingar eller i officiella situationer där neutralt språk förväntas. Det kom fram att informanterna byter kod när de märker att samtalspartnerna inte kan förstå dialektala uttryck eller dialekt i allmänhet. Resultaten visar även att informanterna ofta byter hela koden, från dialekt till standardspråk, istället för att bara byta en del av dialekten. Ackommodation sker oftast då samtalspartnerna talar standardspråk eller grov dialekt. Situationen påverkar också anpassningen: i offentliga situationer anpassas språket ofta mot standardspråk. Informanternas egna attityder till sin dialekt och andras attityder till informanternas dialekt är enligt resultaten för det mesta positiva eller neutrala.

Nyckelord: dialekt, standardspråk, ackommodation, anpassning, kodväxling, attityder Originaliteten av denna avhandling har granskats med Turnitin Originality Check- programmet.

TIIVISTELMÄ

Tiia Ainassaari: ”HE E KLAART MAN ANVÄNDER DIALEKT I HEIMORTN” - Användning av dialekt och standardspråk hos gymnasieelever i Österbotten

Kandidaatintutkielma Tampereen yliopisto

Pohjoismaisten kielten opintosuunta Maaliskuu 2021

Tämän tutkimuksen tavoitteena on ottaa selvää, miten pohjanmaalaiset lukio-opiskelijat käyttävät murretta ja yleiskieltä eri tilanteissa. Haluan myös kartoittaa, mitkä tekijät vaikuttavat lukiolaisten kielivalintaan ja mitä asenteita heillä itsellään on omaa murrettaan kohtaan ja millaisia asenteita he uskovat toisilla olevan kyseistä murretta kohtaan. Tutkielma pohjautuu lukiolaisten omiin kokemuksiin ja käsityksiin. Tutkimuksen apuna käytän kolmea tutkimuskysymystä: Missä tilanteissa lukio-opiskelijat käyttävät murretta ja milloin he puhuvat yleiskieltä? Mitkä tekijät vaikuttavat kielivalintaan murteen ja yleiskielen välillä, ja miten lukio-opiskelijoiden kieli mukautuu eri tilanteissa? Mitä mieltä lukio-opiskelijat ja heidän lähipiirinsä ovat lukio-opiskelijoiden murteesta?

Tutkielman aineisto koostuu 154 lukio-opiskelijasta Kruunupyyssä sekä Pedersöressä.

Opiskelijat ovat lukion vuosikursseilta 1–3. Aineistonkeruu tapahtui helmikuussa 2020.

Käytin aineistonkeruussa Google Forms -lomaketta, joka koostuu yhteensä yhdeksästätoista monivalintakysymyksestä ja avoimesta kysymyksestä.

Tutkimusmenetelmänä käytän laadullista sisällönanalyysiä, jossa materiaali koodataan, ryhmitellään ja kategorisoidaan. Täydennän laadullista sisällönanalyysia määrällisillä tutkimusmenetelmillä, kun vastauksista esitetään numeraalista tietoa.

Saamani tulokset osoittavat, että murretta käytetään pääasiallisesti tuttujen henkilöiden kanssa, joiden murre on usein sama kuin vastaajilla. Yleiskieltä puolestaan käytetään tuntemattomien henkilöiden kanssa, tai virallisissa yhteyksissä, joissa neutraalia kieltä odotetaan. Tuloksista ilmeni, että opiskelijat vaihtavat koodia, kun he huomaavat, ettei keskustelukumppani ymmärrä murteellisia ilmauksia tai murretta ylipäänsä. Tulokset osoittavat myös, että opiskelijat vaihtavat usein koko koodin, eli vaihtavat kokonaan murteesta yleiskieleen sen sijaan, että he vain vaihtaisivat joitakin murteen osasia. Kielellistä mukautumista tapahtuu usein silloin, kun keskustelukumppani puhuu yleiskieltä tai vahvaa murretta. Myös tilanne vaikuttaa kielen mukauttamiseen: virallisissa tilanteissa murretta usein mukautetaan lähemmäs yleiskieltä. Vastaajien omat asenteet sekä muiden asenteet vastaajien murretta kohtaan ovat tulosten mukaan useimmiten positiivisia tai neutraaleja.

Avainsanat: murre, yleiskieli, mukautuminen, koodinvaihto, asenteet

Tämän julkaisun alkuperäisyys on tarkastettu Turnitin OriginalityCheck-ohjelmalla.

Innehåll

1 INLEDNING... 1

1.1 Syfte... 2

1.2 Material ... 3

1.3 Metod... 3

1.4 Tidigare forskning ... 4

2 DIALEKT OCH STANDARDSPRÅK ... 6

2.1 Dialekt och dialektområden... 6

2.2 Dialekter i Österbotten och deras särdrag ... 8

2.3 Standardspråk ... 9

2.4 Ackommodation och kodväxling ... 10

2.5 Språkattityder ... 11

3 ANALYS ... 11

3.1 Användning av dialekt... 12

3.2 Användning av standardspråk ... 16

3.3 Förekomsten av ackommodation och kodväxling ... 18

3.4 Förekomsten av språkattityder ... 21

4 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ... 23

REFERENSER ... 25

BILAGA 1 ... 28

1

1 INLEDNING

Många människor som bor i ett område där en viss dialekt talas är vana vid att använda den dialekten.

Dialekt kan visa identitet och det kan kännas naturligare att tala dialekt än att använda standardspråk.

Vad är en dialekt egentligen och vad är ett standardspråk? Kortfattat kan man definiera att en dialekt är en typ av språk som talas i ett visst geografiskt område (Institutet för språk och folkminnen 2017b).

Det är ändå inte så lätt att definiera begreppet därför att det kan vara svårt att dra tydliga dialektgränser och därför att alla inte talar på samma sätt även om de bor i ett och samma dialektområde.

Standarspråk är enligt Nationalencyklopedin (2019) och Stenberg-Siren (2018:17–19) en form av språk som är stilistiskt neutralt och ses som allmänt accepterat. Det har inga sådana gränser som dialektområden oftast har. Standardspråket kan användas till exempel i offentliga sammanhang och det kan vara mer eller mindre vardagligt för dem som inte talar någon dialekt.

Oftast tänker man inte så mycket på hur och när man använder dialekt eller standarspråk. Men ibland är det så att man måste anpassa sitt språk till en viss situation och fästa lite mer uppmärksamhet vid språket. Det kan hända att man till exempel deltar i någon offentlig situation och byter från dialekt till standardspråk. Den typen av fenomen kallas för språklig anpassning eller språklig ackommodation. Det finns två olika typer av ackommodation: divergent och konvergent. Konvergent ackommodation betyder att man uttrycker samarbete och försöker bete sig på samma sätt som sin kommunikationspartner. (Åström 2007:19.) Divergent ackommodation betyder däremot att man tar avstånd och gör skillnad mellan sin egen och kommunikationspartners beteende och icke-verbala aspekter (Giles & Ogay 2007:295).

Den här avhandlingen handlar om österbottniska gymnasisters språkanvändning i olika situationer och även ungdomars attityder till och uppfattningar om sin egen dialekt och språklig ackommodation.

Området som jag har valt att undersöka är Norra Österbotten där många olika dialekter talas.

Österbottens dialekt kan delas in i tre olika huvudgrupper: nordösterbottniska, mellanösterbottniska och sydösterbottniska (Ivars 2015:85). Varieteten som jag ska koncentrera mig på är nordösterbottniskan. Nordösterbottniskan talas till exempel i Pedersöre och Kronoby och från dessa två kommuner har jag samlat in mitt undersökningsmaterial. I dessa kommuner är dialekten starkt levande och en stor del av befolkningen använder dialekten. I Kronoby bor det 6428 (statistik från 2019) människor och 77,7 procent av befolkningen talar svenska. Pedersöre har däremot 11 081 invånare (statistik från 2019) och 88,8 procent av befolkningen talar svenska. (Tilastokeskus 2021.)

2

I denna uppsats presenterar jag först i kapitel 1 syfte, material och metod. Efter det berättar jag om tidigare forskning (avdelning 1.4) och ger bakgrundsinformation om dialekt, standardspråk, ackommodation, kodväxling och språkattityder (kapitel 2) som också bildar en teoretisk bakgrund för min studie. Efter det, i kapitel 3 kommer själva analysen. Slutligen, i kapitel 4, drar jag slutsatser och diskuterar resultaten som jag har kommit fram till.

Sara Nyholm (2012:9) poängterar att ungdomars attityder förändrar sig inte så lätt och därför kan det hända att attityderna är desamma även i framtiden. (Se även Einarsson 2009:219). Därför är det viktigt att med jämna mellanrum kartlägga vad ungdomar tycker om dialekter och hur de använder dem så att man senare kan göra en ny undersökning och jämföra resultaten och se vilken slags förändring som har hänt. Jag har själv alltid varit intresserad av dialekter därför att jag kommer från området där dialekten är stark men där man också talar väldigt mycket standardspråk. Jag har märkt att min dialekt är synnerligen stark när jag besöker min hemort men när jag reser bort försvinner dialekten. Därför är ämnet viktigt för mig och det är behagligt att forska i det.

Språket förändrar sig ständigt och också dialekterna förändras. Det har redan skett en dialektutjämning, vilket betyder att dialekterna som tidigare har varit olika med sina egna särdrag har börjat likna varandra, särskilt i större regioner. En stor aspekt som påverkar dialektutjämningen är att folk allt mer flyttar från land till land, alltså rör sig mycket. Då blandas olika typer av språkdrag och språkanvändningen blir mer varierad, vilket kan leda till dialektutjämning. Det kan väcka oro för att dialektutjämningen ska sprida sig allt mer och att dialekterna ska sammansmälta med varandra till och med till den grad att vissa dialekter dör ut. (Institutet för språk och folkminnen 2017d.) Därför är det viktigt att följa upp utvecklingen gällande dialekter.

1.1 Syfte

Syftet med min undersökning är att ta reda på hur nordösterbottniska gymnasieelever använder dialekt respektive standardspråk i olika sammanhang. Närmare sagt vill jag få reda på vilka faktorer som påverkar deras språkval, vilka deras egna attityder till dialekt är och hur de anpassar sitt språk. Mina forskningsfrågor är:

1. I vilka situationer använder informanterna dialekt och när väljer de att tala standardspråk?

2. Vilka faktorer påverkar valet mellan dialekt och standardspråk och hur anpassar informanterna sin dialekt till omgivningen?

3. Vad tycker informanterna och deras bekanta om den nordösterbottniska dialekten?

3

1.2 Material

Som primärmaterial har jag en webbenkät (se bilaga 1) som består av 19 frågor. Elva av frågorna är öppna och åtta är slutna. De öppna frågorna är för det mesta sådana där informanter ska motivera sitt svar till en sluten fråga, till exempel kan de motivera svaret på frågan ”Använder du dialekt i alla talsituationer?”.

Informanterna som svarade på enkäten är gymnasieelever från årskurser 1–3 i Pedersöre gymnasium och Kronoby gymnasium. Informanterna är helt anonyma och ingen bakgrundsinformation samlades in. Materialinsamlingen ägde rum mellan 20.1.2020 och 7.2.2020. Totalt svarade 154 informanter till enkäten.

Forskningsetik har vissa riktlinjer som för forskningen och de handlar om till exempel informanternas integritetsskydd. Innan jag samlade in materialet skickade jag en samtyckeansökan till skolorna för att fråga om det är möjligt att genomföra undersökningen. Ansökan blev godkänd. Forskningsetiken kräver också att inga identifierbara uppgifter får röjas när man rapporterar resultaten. I en enkätundersökning kan integritetsskyddet tas hänsyn till genom att svaren antingen anonymiseras eller pseudonymiseras. Materialinsamling kan också göras så att man inte betecknar informanternas identitet och då får informanter anonymitet. (Vetenskapsrådet 2017:40.) Jag gjorde på det sist nämnda sättet, det vill säga att de enskilda individers identiteter inte antecknades vid datainsamlingen.

Informanternas identiteter inte är intressanta i sådana här undersökningar, som fokuserar på variation i individernas inställningar (se Vetenskapsrådet 2017:41). Det var också frivilligt att svara på enkäten, och informanterna har haft rätt att avbryta sitt deltagande när som helst.

Jag gjorde enkäten med Google Forms och skickade det till gymnasiernas modersmålslärare. Lärarna förmedlade enkäten till sina studerande som fyllde i den. Årskurser ett och två fyllde i enkäten under sina modersmålslektioner medan årskurs tre fyllde i den på egen hand därför att det var omöjligt för dem att göra det under lektionen på grund av tidsbrist. Situationen och platsen där informanterna fyllde i enkäten påverkade inte negativt till deras villighet och motivation att svara. Öppna svar var för det mesta bra motiverade och de var skrivna med hela meningar. Jag vet inte om alla informanter som fick enkäten svarade, men jag antar att svarsprocent var ändå mer än 90 %.

1.3 Metod

Utgångspunkten för analysen är i informanternas egna upplevelser och erfarenheter om den nordösterbottniska dialekten. Jag använder kvalitativ innehållsanalys som min primära analysmetod därför att jag vill presentera materialet som beskrivande. Med kvalitativ innehållsanalys analyser man

4

olika typer av data i form av texter. Huvudvikten i kvalitativ innehållsanalys ligger i det att med hjälp av den kan man öka förståelsen om fenomenet som behandlas i studien och öka kunskapen om undersökningens ämne. (Hsieh & Shannon 2005:1277.) Jag analyserar de öppna frågorna, som utgör största delen av materialet, med en kvalitativ metod, men jag använder även kvantitativ metod för att analysera de slutna flervalsfrågorna. Jag utnyttjar kvantitativ metod också när jag redogör för svarsprocenten för vissa frågor. Innehållsanalys kan vara antingen materialbaserad eller teoribaserad och jag ska i den här undersökningen använda materialbaserad analys.

Kvalitativ innehållsanalys bygger på olika faser. Man ska först bestämma vad som intresserar i materialet och vad man ska undersöka och man ska leta efter meningsbärande aspekter. Aspekterna ska sedan kodas och grupperas och sedan kategoriseras aspekterna på ett sådant sätt att kategorierna inte överlappar varandra. Sist ska man försöka hitta teman i kategorierna. (Tuomi & Sarajärvi 2018.) Analys av material börjar så att jag läser informanternas svar noggrant. Efter det grupperar jag frågeformulärets frågor i olika kategorier. Som kategorier har jag 1) användning av dialekt (frågor 1, 1.1, 3, 4, 4.1 och 5), 2) användning av standardspråk (frågor 2, 2.1, 6), 3) attityder (frågor 9, 9.1, 13) och 4) ackommodation och kodväxling (frågor 7, 8, 10, 10.1, 12.1). Kategorierna är relevanta enligt de forskningsfrågorna som jag har. Efter detta letar jag efter de meningsbärande aspekterna för varje kategori och placerar dem i olika grupper som kan knytas ihop. Som grupper har jag till exempel

”språk med vänner” eller ”negativ attityd”. Sedan börjar jag kategorisera svaren utgående från grupper. Efter kategoriseringen börjar jag leta efter likheter och skillnader i kategorierna och svaren.

Jag lyfter fram väsentliga exempel som representerar teman som ofta framkommer i materialet och jag tolkar också de exempel som jag lyfter fram.

1.4 Tidigare forskning

Helena Palmén (2014) undersöker i sin doktorsavhandling hur människor som har dialekt som modersmål men som också har djup förståelse av standardspråket utnyttjar sina språkkunskaper i interaktion. Materialet i avhandlingen består av vardagliga samtal som är spontana. Palmén skriver att kodväxling kan ses som en resurs men också som en risk: den kan å ena sidan få individer att använda sin hela språkliga kompetens men å andra sidan hota gemenskapen i gruppen eller individens självkänsla. (Palmen 2014:204–216.) Jag ska också betrakta kodväxling i min avhandling så den här avhandlingen pro gradu ger mig insikt i fenomenet kodväxling.

Jenny Stenberg-Sirén skriver i sin doktorsavhandling (2018) om det finlandssvenska talade standardspråket i nyheter. Hon tar reda på i sin studie vilka attityder och åsikter journalisterna har om

5

språkvarieteter. Stenberg-Sirén koncentrerar sig mest på uttal i tv- och radionyheter och det framkommer att uttal följer uttalsnormer. Analys om attityder visar att även om journalister tycker att vardagsspråk och dialekter ska vara mer närvarande i olika medier, ska ändå standardspråket användas i offentliga medier. (Stenberg-Siren 2018:64–79.) Avhandlingen är nyttig med avseende på min undersökning därför att jag också ska behandla talat standardspråk och attityder.

Användning av dialekt och attityder till dialekter har mig veterligen inte undersökts så ofta tillsammans, men Jeanette Renman (2012) behandlar ämnet i sin magisteruppsats. Informanterna i uppsatsen är högstadieelever. Resultat visar att det som ungdomar ska göra i framtiden påverkar dialektanvändningen: de ungdomar som ska välja teoretiskt program i gymnasiet har en negativare inställning till den egna dialekten män de som väljer ett praktiskt program där attityder ofta är positiva. Renman skriver att i sista hand påverkar gruppidentitet och individers egen identitet (om man vill vara en Lyckselebo eller något annat) på om ungdomar vill fortsätta tala dialekt och vilka attityder de har. (Renman 2012:21–39.) Uppsatsen ger mig nyttig information gällande språkattityder och användning av dialekt som jag har som en kategori i min analys.

En annan undersökning om dialektanvändning och attityder till den har gjorts av Kajsa Högberg (2009). Specialarbeten i fråga behandlar gymnasieelevers, som kommer från Skaraborgstrakten, attityder till sin egen dialekt och tolkningar av begreppet dialekt. Resultatet visar att en stor del av ungdomar har en positiv inställning till dialekten och särskilt kvinnor som studerar på ett studieförberedande program har en mycket positiv attityd. Det också framgår av studien att de som bor i större städer inom Skaraborg har en negativare attityd till dialekten än de som bor i mindre städer. (Högberg 2009:14–29.)

Jonna Karnaattu skriver i sin avhandling pro gradu (2014) om attityder till kodväxling och tar reda på hur dessa attityder påverkar tvåspråkigt språkbruk. På samma sätt som Palmén (2014) har också Karnaattu kommit fram till likadana resultat att kodväxling kan vara antingen en risk eller en resurs.

Kodväxling kan ses som en nyttig kunskap men den kan också signalera brist i språkkunskaper.

Attityder till kodväxling har varit både positiva och negativa och dessa attityder påverkar språkbruket lite. Mest påverkar språkbruket ändå det vilka attityder individerna själva har till kodväxling.

(Karnaattu 2014:45–68.) Den här avhandling pro gradu ger mig nyttig information av kodväxling och attityder mot den som jag betraktar i min undersökning.

6

2 DIALEKT OCH STANDARDSPRÅK

I det här kapitlet går jag djupare in i begreppen dialekt och standardspråk och ger olika definitioner på dem ur olika synvinklar och studieområden. Jag presenterar också bakgrundsinformation om dialekten i Österbotten och i synnerhet om nordösterbottniskan och berättar hurdana särdrag dialekten har.

2.1 Dialekt och dialektområden

Det finns många olika svar på frågan ”Vad är en dialekt?”. Här presenterar jag några olika definitioner som olika forskare och språkexpert har publicerat. Även om svaren på frågan varierar lite från person till person, är grunderna för definitionerna liknande.

Kanske den mest kända och den enklaste beskrivningen för begreppet dialekt är att det är en typ av språk inom ett begränsat geografiskt område (Institutet för språk och folkminnen 2017b). I boken Språken i Sverige (2019) anges en nästan likadan beskrivning, men med det tillägget ändå att dialekt har några språkliga drag som inte finns i standardspråket och att dialekten är ”det gångbara kommunikationsspråket”. Det kan ändå vara svårt att dra tydliga dialektgränser, så definitionen ovan är inte så entydig. (Språken i Sverige 2019:9.)

Ann-Marie Ivars (2015) tar en historisk utgångspunkt till dialektens definition. Hon skriver att dialekt är ett bygdemål, ”en lokalt förankrad språkart” (Ivars 2015:13). Hon redogör för att före kommunreformen, som skedde på 1970-talet, fanns det cirka 80 landskommuner där man talade olika dialekter, det vill säga att man hade 80 olika dialekter. Dessa dialekter har bevarats och det finns fortfarande 80 dialekter. (Ivars 2015:13–15.) Ivars beskriver dialekt som en språkform som är äldre än stadsmål och standardspråk. Hon skriver också att begreppet dialekt nuförtiden är mer omfattande och bredare och att man med begreppet inte bara avser det gamla bondesamhällets språk utan

”språkarter som uppvisar ’ett antal språkliga drag som avviker från standardspråket’”. (Ivars 2015:11–13.)

Eija Söderholm (1998) närmar sig begreppet från en språkvetenskaplig synvinkeln och definierar begreppet dialekt så att den är någon talad varietet av språk. Den definitionen stakar alltså ut att dialekt inte kan vara skriven därför att det inte finns någon ”skriftdialekt” när dialekten alltid är bara i talad form. Söderholm tillägger definitionen det som många andra forskare också har föreslagit: att dialekten på något sätt ska variera från standardiserat språk (det vill säga från standardspråket, se kapitel 2.3.). (Söderholm 1998:574.)

7

Ur en språksociologisk synvinkeln är definition på begreppet lite annorlunda därför att språksociologer koncentrerar sig främst på relationen mellan dialekter och språk och inte bara behandlar dialekt som sådana. Mats Thelander (1974) skriver att man oftast tycker att språk är något som är bundet till en viss nation medan dialekter är regionala och avgränsade och de kan anses vara släkt med något visst nationalspråk (kallas också för standardspråk). Han skriver att det inte nödvändigtvis är så att standardspråket på något sätt är mer autentiskt än dialekt. (Thelander 1974:45.) Jan Einarsson (2004) har samma utgångspunkter som Thelander (1974) när han behandlar begreppet dialekt. Einarsson (2004:30) koncentrerar sig också på relationen mellan språk och dialekt och skriver att en viktig skillnad mellan dessa två är att en dialekt inte har några skriftnormer som skulle vara standardiserade och oftast är dialekter inte lika ”uppskattade” som standardspråk.

Sammanfattningsvis skriver han att ”dialekt står för tal som är karakteristiskt för en viss region”

(Einarsson 2004:139).

Det är klart att dialekten skiljer sig från standardspråket. Man kan egentligen indela dialekten två olika grupper beroende på hur mycket de skiljer sig från standardspråket: lokala och regionala dialekt.

Lokal dialekt (eller traditionell dialekt) är en typ av dialekt som skiljer sig mest från standardspråket.

Med lokal dialekt avser man en sådan dialekt som inte går att förstå av de flesta som inte talar dialekten ifråga. Den är så svårförståelig att om den talas i television skulle den vanligen textas.

Lokala dialekter finns fortfarande kvar men de är i fara att dö ut på grund av att det finns så få talare.

(Institutet för språk och folkminnen 2014:3.)

Regional dialekt (kallas också för utjämnad dialekt) skiljer sig också från standardspråket men inte så drastiskt än lokal dialekt. Till skillnad från lokala dialekter, behöver regionala dialekter vanligtvis inte textas om de förekommer i tv eftersom folk kan lättare förstå dem. Göteborgska är till exempel en regional dialekt och man kan ana att någon kommer från ett större landskap om hen talar göteborgska, men man kan inte med säkerhet veta vilken stad talaren kommer ifrån. (Institutet för språk och folkminnen 2014:3.)

Dialekter kan indelas i olika dialektområden och alla områden har sina egna särdrag. I svenska språket finns sex olika dialektområden: sydsvenska mål, götamål, sveamål, norrländska mål, östsvenska mål och gotländska mål. (Språken i Sverige 2019:9.) Det östsvenska målet omfattar de svenska dialekter som talas i Finland. Svenska dialekter talas i fyra regioner i Finland och dessa regioner är Österbotten, Åboland, Nyland och Åland. Dialekterna i Finland kan indelas i tio dialektområden: norra Österbotten, mellersta Österbotten, södra Österbotten, västra Åland, östra Åland, västra Åboland,

8

östra Åboland, västra Nyland, mellersta Nyland och östra Nyland. Dessa dialektområden kan ytterligare indelas i kommuner. (Institutet för de inhemska språken 2020.)

2.2 Dialekter i Österbotten och deras särdrag

I Österbotten talar man dialekter som på något sätt påminner varandra men de varierar ändå och dialektområdet är inte homogent. Som det konstateras ovan (se kapitel 1, avdelning 2.1), kan man indela österbottniska dialekter i tre grupper: nordösterbottniska, mellanösterbottniska och sydösterbottniska. Därför att min studie omfattar kommunerna Pedersöre och Kronoby som hör till den nordösterbottniska gruppen koncentrerar jag mig på det områdets dialektala särdrag men lyfter ändå fram några allmänna dialektala särdrag, inklusive vokaler, konsonanter och uttal. Det är nyttigt att veta att dialekter i norra Österbotten har undgått förändring och att dialekterna fortfarande är nästan likadana som de var för 200–2500 år sedan (Ivars 2015:85).

I nordösterbottniskan finns det antingen åtta eller sju korta vokalfonem. Pedersöre har åtta vokalfonem och Kronoby sju, men en liten del av Pedersöre har också sju. Den väsentliga skillnaden är om uttalet mellan kort e och kort ä skiljer sig från varandra. Om man har sju vokalfonem betyder det att kort e och ä inte skiljer sig och de båda uttalas på samma sätt som mellanvokalen ɛ. Om man har åtta vokalfonem så är kort e och ä naturligtvis egna fonem och uttalet skiljer sig från varandra. I dialekter som har åtta vokaler använder man fonemet ä framför tjockt l (kallas också för kakuminalt l) och fonemet e i andra fall. (Ivars 2015:91–92.)

Normalt framträder det sex vokaler (i, e, ä, o, å, a) i obetonad slutstavelse och Kronoby gör inget undantag. I de flesta dialekter i Österbotten uttalar man -i och -e olika och man gör skillnad mellan dem. Exempel på detta är orden blivit och valet varav det förstnämnda uttalas som va:li och det sistnämnda va:le.I Kronoby gör man däremot ingen skillnad utan blivit och valet uttalas på samma sätt: va:li. När man i Kronoby har dessa sex vokaler i obetonad slutstavelse, har Pedersöremålet bara fyra (a, e, i, o). Ordet sättet uttalas till exempel som setti och ställen som stelle. I Pedersöre uttalar man ljuden -er och -or som [-er] och [-ʊr] så att sitter uttalas siter och sidor uttalas si:dor. (Ivars 2015:93.)

Diftongerna au, ey och ai användes i urnordiskan och dessa diftonger har helt eller delvis bevarats i många dialekter och också i nordösterbottniskan som öu, ei, öi och öy. Rent uttalas till exempel med ei-diftong som reint och rökigt med öi-dftong som röikot. (Harling-Kranck & Mara 1998:158.)

9

Nästan i hela Österbotten har konsonantförbindelsen rd förändrats så att det uttalas som tjockt l. Ett exempel på det här är ordet gård som i Österbotten skulle uttalas som gå:l. Tjockt l används i norra Österbotten inte bara för att ersätta rd-ljudet utan också i några andra sammanhang, till exempel klockan uttalas som klåkko. (Harling-Kranck & Mara 1998:140–159.)

I nordösterbottniskan använder man så kallad norrländsk förmjukning. Det betyder att några hårda ljud uttalas som förmjukade, till exempel fisken blir fissjin. Oftast är det så att i en stor del av norra Österbotten uttalas k och tj nästan som ts (kälken > tsälkka) och sk uttalas som sts (sken > stsi:na).

(Harling-Kranck & Mara 1998:159.) 2.3 Standardspråk

I motsats till dialekt kan standardspråk vara både skrivet och talat (Institutet för språk och folkminnen 2017c). Jag ska koncentrera mig på talat standardspråk i den här avhandlingen. Begreppet standardspråk är avsevärt lättare att definiera än begreppet dialekt eftersom det inte finns så många definitioner. Det är också viktigt att inte blanda standardspråk och skriftspråk/högspråk.

Standardspråk är också en varietet av något visst huvudspråk, till exempel svenska, på samma sätt som olika dialekter är. Standardspråket är enligt sitt namn standardiserat och normerat och standardiseringen gäller både tal och skrift. (Institutet för språk och folkminnen 2017c.) Den största skillnaden mellan dialekt och standardspråk är att det inte finns några allmänna, standardiserade regler för dialekter. Om sådana regler finns, gäller de oftast bara talat språk. Enligt Institutet för språk och folkminnen är en annan skillnad att dialekter oftast är ”naturliga” medan standardspråk är medvetet skapade och baserar sig på dialekter. Ett exempel på detta är svenska standardspråket: det är ursprungligen skapat med utgångspunkt i de dialekter som talades i Mälardalen, maktcentrumet av landet. (Institutet för språk och folkminnen 2017c.)

Såsom dialekter (se avdelning 2.1) kan också standardspråk indelas i två olika kategorier: regionalt standardspråk och neutralt standardspråk. Enligt Einarsson (2004:140) och Stenberg-Sirén (2018:19) är regionalt standardspråk ett sådant att man egentligen inte så lätt kan höra vilken utjämnad dialekt det är som talaren talar men man kan ändå höra att hen kommer från någon stor språkregion på grund av några dialektala drag som finns kvar. Några exempel på större språkregioner är finlandssvenskan (centrum i Helsingfors) och sydsvenskan (centrum i Lund). Regionalt standardspråk placeras närmare det neutrala standardspråket än regionala (utjämnade) dialekter.

(Institutet för språk och folkminnen 2014:4.)

10

Det neutrala standardspråket har inte kvar några dialektala drag och man kan inte få reda på varifrån talaren kommer om hen talar neutralt standardspråk därför att uttalet liknar skriftspråket. Det är faktiskt ganska få som talar sådant neutralt standardspråk att man inte kan placera talaren geografiskt någonstans. (Institutet för språk och folkminnen 2014:3.)Det neutrala standardspråket och dialekterna i Mälardalen är likadana därför att det svenska standarspråket baserar sig på dessa dialekter (Einarsson 2004:140). Stenberg-Sirén (2018:19) påpekar ändå att alla inte tycker att standardvarieteten verkligen är neutral så därför kan begreppet neutralt standardspråk upplevas olämpligt.

2.4 Ackommodation och kodväxling

Språklig anpassning eller ackommodation är en typ av beteende som sker när vi kommunicerar med andra verbalt eller icke-verbalt. Ackommodation indelas i konvergent och divergent ackommodation.

(Einarsson 2004: 43–44.) Konvergent ackommodation betyder att man vill närma sig andra gruppmedlemmar och använda till exempel likadana fraser eller toner som de andra. Det kan öka acceptans i gruppen vilket sker genom att man visar empati med gemensamma språkval. Divergent ackommodation betyder däremot att man vill distansera sig från andra gruppmedlemmar och använda mera dialektala ord och uttryck som de andra kanske inte förstår. Detta görs för att visa sin egen identitet. Divergent ackommodation kan ibland upplevas som ovänlig eller snorkig och det kan minska acceptans och solidaritet. (Tindefjord Norlander 2019:6.)

Individuell variation är stor gällande anpassning. Några vill gömma sin dialekt om man tycker att det är generande och då kan man försöka tala som samtalspartnern medan andra är väldigt stolta över sin dialekt och det kan hända att ingen anpassning sker. Situationen påverkar anpassningen mycket: i offentliga situationer väljer man standardspråket och använder mindre dialekt medan med vänner och i många informella situationer talar man dialekt och är mer personlig. Anpassningen kan vara antingen medveten eller omedveten. (Institutet för språk och folkminnen 2017a.)

Hur mycket den använda dialekten skiljer sig från standardspråket eller från samtalspartners dialekt är också en viktig aspekt. I vissa fall kan dialekten vara förståelig för samtalspartnern även om den skiljer sig från standardspråket och då behöver man inte anpassa sitt språk. Om dialekten däremot är så svårförståelig att samtalspartnern inte alls kan förstå den är det lättare att anpassa sitt språk genom att byta till standardspråket. Då byter man hela koden och börjar prata standarspråk. Detta fenomen kallas för kodväxling. Kodväxling kan också ske mitt i en mening: man kan byta bara svåra dialektord eller förändra uttalet. (Institutet för språk och folkminnen 2017a.)

11

2.5 Språkattityder

Attityder är något som alla människor har och som Einarsson (2004:203) skriver är de ”inte beteende utan snarare en beredskap, en böjelse för ett visst beteende”. Attityder innebär att man antigen har en positiv eller negativ reaktion mot en viss företeelse, till exempel mot en person eller ett språk (Einarsson 2004:203). De attityder som människor har till exempel till olika språk, dialekter och talare av vissa språk eller dialekter kallas för språkattityder (Kalaja 1999:46–47).Man tänker oftast att attityder är något som man riktar mot de andra men Einarsson betonar att attityder också lika väl kan vara riktade mot en själv och till exempel mot det egna språket (Einarsson 2004:203–204). Kajsa Högbergs (2009) specialarbete är ett exempel på en undersökning som handlar om attityder till det egna språket. Attityder kan vara antingen verbala eller icke-verbala. Funktionen med attityder är att med hjälp av dem är det lättare att organisera världen omkring oss, som kan ofta vara ganska komplicerad. (Einarsson 2004:203–204.)

Attityder och språkattityder har tre olika komponenter: kognitiv, evaluativ (kallas också för affektiv) och konativ (Einarsson 2004:203 eller Kalaja 1996:46-47). Den kognitiva komponenten omfattar alla faktabaserade eller icke-faktabaserade uppfattningar som vi har om det företeelse som attityder riktar sig mot. Den evaluativa komponenten syftar till de känslor som företeelsen och attityder mot den väckar. Den evaluativa komponenten kallas därför också för värderande komponent. Den konativa komponenten kan påverkas av de två ovannämnda komponenterna. Komponenten syftar till våra beteendesätt till företeelsen enligt våra föreställningar och värderingar. Man kan inte dra tydliga gränser mellan komponenterna, utan de ofta överlappar varandra. (Einarsson 20014:203-204.)

3 ANALYS

I det här kapitlet redogör jag för de resultat som framkommit vid analysen av enkätsvaren. Jag har ingen bakgrundsinformation om informanterna, så jag bara numrerar informanterna och använder förkortningen I + nummer för att göra skillnad mellan olika informanters utsagor i de exempel som lyfts fram (till exempel I1= informant 1). Jag presenterar hur och i vilka situationer gymnasieelever använder dialekt respektive standardspråk och när de kodväxlar mellan dialekt och standardspråk.

Även informanternas attityder till dialekt presenteras. Vid analysen betraktar jag alla frågor från frågeformuläret förutom fråga 11. Berätta fritt om din egen språkanvändning därför att den inte är relevant gällande mina forskningsfrågor. Svaren gav mig inte några nya aspekter som jag kunde betrakta i studien, utan likadana svar framkom i andra frågor som jag redan behandlar i studien.

12

3.1 Användning av dialekt

Frågor 1, 1.1, 3, 4, 4.1 och 5 handlar om dialekt och användning av den (se bilaga 1). Med fråga 1 ville jag kartlägga hur många informanter som överhuvudtaget använder dialekt. Nästan alla, 137 informanter (89 %) valde svarsalternativet ”ja”, alltså att de använder dialekt. Bara 17 svarade att de inte använder dialekt alls. Det finns ändå en risk att flera av dessa 17 informanter har förstått frågan fel och svarat utifrån tanken om medveten dialektanvändning. Detta framgår av svaren på fråga 1.1 där jag utreder motiveringar till varför informanterna använder eller inte använder dialekt. Många av de informanter som svarade ”nej, jag använder inte dialekt” på fråga 1 motiverade ändå sitt svar så att man kan tolka att hen använder dialekt (exempel 1, 2 och 3). Man kan alltså dra en sådan slutsats att det i själva verket bara finns få informanter som inte alls talar dialekt, enligt min uppräkning bara en.

(1) Dialekten kommer av sig själv eftersom man har växt upp med den (I1)

(2) Tänker kanske på det om jag pratar med någon som inte talar dialekt annars kommer det nog bar [a]

(I2)

(3) Min mamma och pappa pratar ganska långt högsvenska, med kompisar pratar jag högsvenska med lite brytning på dialekt. Jag pratar liksom mera jeppis dialekt än t.ex. esse dialekt. Klart att jag pratar någon slags dialekt, det gör ju alla, men inte så grov dialekt som vissa här i nejden gör. (I3) (4) Jag pratar inte en skild dialekt men jag har många låneord från många olika dialekter (I4) (5) Nej, endast talspråk (I5)

Alla ovanstående exempel är från informanter som har svarat nej på fråga 1. Bara informant 5 säger direkt att hen inte använder dialekt. Exempel 1 och 2 visar en annan typ av förhållningssätt till frågan.

Det är svårt att säga hur de harförstått frågan. Informanterna upplever att de inte talar dialekt, men i talsituationer där samtalspartnern inte talar på samma sätt, blir de medvetna om det egna språkbruket.

I exempel 3 och 4 kan man se att dessa informanter inte talar så mycket dialekt och deras språk har bara några aspekter från det. De talar ändå lite dialekt. Deras dialektanvändning kan bero på många faktorer, till exempel på det att informanterna har bott någon annanstans eller de inte är från städerna som behandlas i den här avhandlingen (se kapitel 1, avdelning 1.3). Följande exempel illustrerar däremot motiveringar till svarsalternativet ”ja, jag använder dialekt”.

(6) Är uppvuxen med dialekt. (I6)

(7) Det är det jag växte upp med, därför använder jag det till största del av mitt vardagliga liv (I7) (8) Det talas mycket dialekt i min släkt och därför tror jag också att jag använder det. (I8) (9) He e klaart man använder dialekt i heimortn (I9)

13

För många av informanterna är användningen av dialekt vardagligt och självklart som det framgår från exempel 6–9. Många av svaren liknar varandra och visar att det är naturligt att tala dialekt, eftersom det är något som alltid har talats i familjen och man har växt upp med dialekten. Exempel 6, 7 och 8 representerar just den motivering. I exempel 9 säger informant 9 att det är naturligt och klart att använda dialekt i hemorten. I en ort där alla andra talar någon viss dialekt är det lätt att också själv använda det och man är van vid det. Enligt Einarsson (2004:33–36) kallas sådana orter eller begränsade områden som har vissa normer, som språk eller dialekt, för gemenskaper. Därför kan det till och med vara konstigt om man inte talar dialekt i språkgemenskapen. Man kan alltså dra en slutsats att det nästan är som en regel att man ska använda dialekt i en ort där dialekten är stark eller grov och oftast kommer dialekten från föräldrar eller släkten.

Figur 1. Gymnasieelevernas användning av dialekt i vardagligt tal.

Figur 1 visar fördelningen av svaren på fråga 3 (se bilaga 1), hur ofta informanter använder dialekt i vardagligt tal. 106 av de 154 informanterna (68,8 %) svarade att de använder dialekt hela tiden i vardagligt tal. Den näst största kategorin, 42 informanter (27,3 %), representerar de som svarade att de använder dialekt ofta. Det är inte överraskande att en så stor andel använder dialekt i vardagligt tal väldigt ofta – Pedersöre och Kronoby har båda starka dialekter och de används i stor utsträckning.

Bara 4 informanter (2,6 %) angav att de använder dialekten sällan och 2 informanter (1,3 %) att de aldrig använder den. Det är omöjligt att säga varför somliga inte alls använder dialekten, men alla är bara inte vana vid att göra det.

106 (68,8 %) 42 (27,3 %)

4 (2,6 %) 2 (1,3 %)

3. Hur ofta använder du dialekt i vardagligt tal? (154 svar)

Hela tiden Ofta Sällan Aldrig

14

Däremot använder en stor del av informanterna inte dialekt i alla situationer även om de använder det mycket i vardagligt tal (fråga 4, se bilaga 1). Över hälften, 96 informanter (62,3 %) svarade att de inte använder dialekt i alla talsituationer. Resten av informanterna, 58 (37,7 %) svarade i sin tur att de använder dialekt i alla talsituationer. Med fråga 4.1 (se bilaga 1) ville jag ge informanterna möjlighet att motivera varför de använder dialekt i alla talsituationer eller varför de inte gör det. Exempel 10–

13 nedan visar motiveringar från båda perspektiven.

(10) Jag använder nog dialekt så gott som alltid när jag talar, eftersom det känns som mitt egentliga modersmål. Om jag söker jobb och som jag vill göra ett gott intryck på arbetsgivaren så kan jag nog använda standardspråk. (I10)

(11) Jag använder oftast inte dialekt ifall jag har ett föredrag för klassen, det känns att dialekten inte behövs i sådana situationer. Utan att man gör det lite mer "professionellt" genom att inte prata dialekt. (I11) (12) Dialekt är inte [sic!] mera personligt än standardsvenska så det passar inte att använda det i alla

situationer. Standardsvenska krävs då man talar inför publik, gör en intervju eller talar om något viktigt.

(I12)

(13) Jag har aldrig pratat något annat än dialekt, standardsvenska kommer inte direkt naturligt för mig. Om det är någon som inte annars talar dialekt brukar jag inte använda lika "grov" dialekt. (I13)

I exempel 10 använder informanten dialekt nästan alltid. Ändå använder I10 inte dialekt när hen söker jobb, alltså är i en officiell situation. Motsvarande innehåll kan läsas i exempel 11 och 12 där informanterna motiverar att dialekten inte behöver användas vid föredrag i skolan eller inför publiken, som också kan ses som officiella situationer. I sådana situationer kan dialekt upplevas som oprofessionellt, som I11 påstår. Däremot visar exempel 13 att I13 använder dialekt alltid oavsett situationen och omständigheter. Hen säger bara att hen försvagar sin dialekt men inte avstår från den.

Det är möjligt att dialekt utgör en så stor del av informantens identitet att den måste användas hela tiden och allt annat känns onaturligt, som I13 motiverar.

15 Figur 2. Situationer där informanter använder dialekt.

I fråga 5 (figur 2) kunde de informanterna som svarade nej på fråga 4 välja alla de situationer där de använder dialekt och det framkom att den används mest i inofficiella sammanhang, så som med kompisar och i hobbyer. 106 av de 154 informanterna svarade på fråga 5. De övriga (som svarade

”ja” på fråga 4) hoppade över fråga 5 och fortsatte direkt till fråga 6 enligt anvisningarna i frågeblanketten.¹ Majoritet av informanterna, 105 (99,1 %) säger att de använder dialekt med kompisar. Den näst populäraste kategorin där dialekt används är i skolan där 99 (93,4 %) informanter använder dialekt. En stor del av informanterna använder dialekt också hemma (95/106) och i hobbyer (92/106). Bara få informanter (28/106) säger sig använda dialekt i någon annan ort än sin egen hemort så man kan tolka att de flesta informanter i stället använder standardspråk vilket betyder att man i så fall kan tala on fenomenet kodväxling (se avdelning 3.4). Jag ska analysera standarspråk och kodväxling närmare i avdelningar 3.2 och 3.3.

Till och med 32 informanter (30,2 %) använder dialekt i offentliga sammanhang vilket är intressant därför att det är vanligt att man anpassar sitt språk i offentliga sammanhang och talar standardspråk i stället för dialekt (Institutet för språk och folkminnen 2017a). Orsakerna kan vara flera men om man till exempel besöker någon byrå i hemorten där en stor del av människor talar dialekt kan det vara naturligt då tala dialekt också i det offentliga sammanhanget ifråga. Däremot om man är utanför

1 48 informanterna har ändå svarat på fråga 5 även om de svarade ”ja” till fråga 4.

3

92 28

32

69

105 95

99

2,8 % 86,8 % 26,4 % 30,2 % 65,1 % 99,1 % 89,6 % 93,4 %

0 20 40 60 80 100 120

Övrigt I hobbyer När du går till någon annan ort I verk/byrå (eller någon annan offentlig sammanhang) I affären Med kompisar Hemma Skolan

5. Välj alla situationer där du använder dialekt. (106 svar)

16

hemorten är det möjligt att man börjar använda standardspråk också i offentliga sammanhang. Några informanter (3/106) svarade också att de använder dialekt i övriga situationer, till exempel med

”mammas släkt” eller ”bara om någon inte förstår [en]” och ”när man ska imitera”.

Jag antar att alternativet ”skolan” har blivit valt av så många informanter därför att det oftast finns kompisar där som man talar med. Andelen svar på alternativet ”skolan” korrelerar också med svarsprocenten på alternativet ”med kompisar”. Också i hobbyer har man ofta vänner så det är kanske naturligt att tala dialekt med dem där. I övrigt antar jag att det är betydligt mycket lättare att använda dialekt på fritiden när man inte behöver tänka på språkbruket så mycket.

3.2 Användning av standardspråk

Utöver användningen av dialekt har jag velat ta reda på elevernas språkbruk gällande standardspråk (frågor 2, 2.1 och 6, se bilaga 1). Fråga 2 (se bilaga 1) tar reda på hur många informanter som tänker att de verkligen använder standardspråk. Jag tror att också här har några informanter uppfattat frågan lite annorlunda och svarat utifrån den medvetna användningen av standardspråk. Över hälften 87 (56,5 %) av 154 informanter svarade att de inte tänker att de använder standardspråk och 67 informanter (43,5 %) svarade att de tänker att de använder standardspråk. I fråga 2.1 (se bilaga 1) var det möjligt att ge motiveringar till svaret och det som kom fram i motiveringar var att många använder standardspråk bara i vissa situationer. Exempel 14–17 visar de populäraste teman som kommer fram i motiveringar:

(14) Jag pratar standardsvenska ifall det är en situation där det behövs, t.ex. om jag pratar med någon som inte förstår dialekt eller om jag håller en presentation i skolan. (I14)

(15) I vissa situationer ja, i andra nej. Men jag använder nog standardspråk ibland, ifall det krävs tydligare språk så är det bättre att använda ett tydligt standardspråk (I11)

(16) Jag använder sällan standardspråk när jag talar, för jag tycker på något sätt att det känns så konstigt.

Dialekt känns mycket mer naturligt för mig. Men när jag skriver så använder jag alltid standardsvenska förutom när jag chattar med mina kompisar eller när jag skriver minnesanteckningar för mig själv. (I15) (17) Det är mycket [svårare] att använda standardspråk än dialekt, eftersom man måste tänka efter så att

man säger rätt och inte blandar in dialekt. (I16)

Av exempel 14–16 framgår det att standardspråk används skriftligt eller när det förutsetts ett

”tydligare” eller mer officiellt språk, till exempel vid en presentation. Det finns ingen ”skriftdialekt”

eller överhuvudtaget några regler för skriven dialekt så det kan därför också vara naturligt att använda standarspråk när man producerar skriftligt text (se kapitel 2, avdelning 2.1). Exempel 15 och 16 visar att informanterna anser att det finns vissa situationer där man borde använda standardspråket och

17

därför gör de också så. Informant I16 i exempel 17 säger att det till och med kan kännas svårt att använda standardspråket därför att det ofta kopplas med rätt grammatik och renhet. Hen är ändå inte den enda som har likadana tankar: en del av informanterna motiverar också att man verkligen måste tänka på hur och vad man säger eller talar när man använder standardspråk så därför är det lättare att använda dialekt.

Figur 3. Situationer där informanterna använder standarspråk.

Fråga 6 (figur 3) handlar om situationer där informanterna använder standardspråk. Informanterna fick välja mellan färdiga svarsalternativ till situationer där de använder standardspråk, eller välja alternativet ”övrigt” och tillägga en situation som inte finns bland de färdiga alternativen. Den största kategorin där informanterna anger att de använder standardspråk är när man går till någon annan ort.

Detta alternativ svarades av 98 (63,6 %) av 154 informanter. Den näst störst kategorin är i verk/byrå eller i något annat offentligt sammanhang där 85 (55,2 %) valde detta alternativ. De minsta kategorier där informanter använder standarspråk är hemma (11,7 %), med kompisar (12,3 %) och i hobbyer (14,3 %). Detta kan bero på att i dessa situationer är samtalspartner oftast personer som man känner till och som har en viss dialekt så man vill också prata dialekt med dem, inte standardspråk.

Alternativet övrigt fick 40 svar (26,0 %) och jag har indelat svaren grovt i fyra kategorier.

Kategorierna är på jobbet (6 svar), ibland i skolan (till exempel presentationer) (8 svar), i Sverige och med personer som inte annars förstår (8 svar) och till exempel främlingar, svenskar, släktingar eller

40 22

98 87 55

19 18

59

26,0 % 14,3 % 63,6 % 56,5 % 35,7 % 12,3 % 11,7 % 38,3 %

0 20 40 60 80 100 120

Övrigt I hobbyer När du går till någon annan ort I verk/byrå (eller någon annan offentlig sammanhang) I affären Med kompisar Hemma Skolan

6. Välj alla situationer där du använder standardspråk. (154 svar)

18

barn (17 svar). Bara en av informanterna svarade att hen aldrig använder standardspråk. Av exempel 18–21 framgår några motiveringar som stöder kategoriseringen:

(18) Jag pratar dialekt i skolan, men ska vi göra någon skrivuppgift skriver jag nog på standardsvenska (I17) (19) jag använder egentligen bara standardsvenska på presentationer i skolan (I18)

(20) I Sverige är faktiskt enda gången jag kommer på där jag talar standard [sic!] (I7) (21) När jag umgås med yngre barn (I19)

Exempel 18 och 19 visar att informanterna använder i första hand dialekt i skolan men vid vissa situationer (presentation, skrivuppgift), använder de standardspråk. Dessa skulle också kunna räknas till den allmänna kategorin ”skolan” men jag bestämde mig för att lämna svaren i kategorin ”övrigt”

därför att informanterna förnämligen preciserar att standardspråket används sällan i skolan. Exempel 20 representerar kategorin ”i Sverige” och exempel 21 illustrerar kategorin ”med barn”.

Sammanfattningsvis kan jag tolka att informanterna använder standardspråk i ”viktigare” och officiellare situationer där det kanske förväntas att man använder ett neutralt språk. Standardspråk används också i stor skala när man reser till någon annan ort. Orsaken kan vara att man vill bli förstådd och det kanske inte händer om man talar dialekt därför att folk i den andra orten inte nödvändigtvis är vana vid att lyssna på den främmande dialekten. Då handlar det troligen om anpassning eller kodväxling som jag ska betrakta närmare i avdelning 3.3.

3.3 Förekomsten av ackommodation och kodväxling

Frågeformuläret har också två frågor (frågor 10 och 10.1) om informanternas medvetenhet gällande deras egen språkanvändning (se bilaga 1). Merparten av informanterna, 97 (63%), svarade att de inte fäster uppmärksamhet vid sitt språkbruk medan 57 informanter (37%) fäster uppmärksamhet vid det.

I fråga 10.1 (se bilaga 1) ville jag få motiveringar från dem som svarade ”ja” på fråga 10 när det gäller informanternas egen språkmedvetenhet. Några av svaren syftar till ackommodation och kodväxling och jag betraktar några av dom. Nedan lyfter jag fram några exempel som stöder detta:

(22) Med vänner kan man prata lite mer slarvigt och använda lite mera dialektord, i skolan kanske man behöver vara lite tydligare. I mina hobbyer finns ord som inte används annars så utanför hobbyerna kanske jag behöver förklara på ett annat sätt (I30)

(23) Jag märker nog det i vissa situationer, liksom har jag en presentation/föredrag för klassen, då märker jag nog att jag använder standardspråk som jag vanligt ej gör. (I11)

(24) Ibland märker jag att jag råkar börja prata lite standardsvenska omedvetet när jag pratar med någon som pratar standardsvenska. (I31)

(25) I situationer där andra personer pratar på ett annat sätt. Till exempel så pratar jag inte dialekt med någon som pratar standard språk [sic!], utan då använder jag det. (I32)

19

Som det framgår av exempel 22 och 23 blir informanterna medvetna om sitt språk när de befinner sig i ett mer officiellt sammanhang. Som Institutet för språk och folkminnen (2017a) skriver, vill man ofta i formella situationer anpassa sitt språk och tala mer neutralt, det vill säga tala standardspråk eller språk som nästan liknar standardspråk. Då handlar det ofta om medveten anpassning då man själv bestämmer och vet hur man ska tala. Orsaken kan också vara att i sådana situationer känner man inte till motparten och vill inte vara så personlig med dem (Institutet för språk och folkminnen 2017a).

Exempel 24 och 25 kan tolkas så att det handlar om omedveten anpassning, alltså informanten tänker inte aktivt att hen anpassar sitt språk utan det händer automatiskt i en sådan formell situation.

Exempel 25 visar att informanten brukar byta till standardspråk när hen talar med någon som inte har samma dialekt, och i och med det blir hen också medveten om sitt språkbruk. Dialekterna i Kronoby och Pedersöre är ganska starka och grova och samtalspartnern kanske inte förstår det om hen inte själv talar det. Då är det lättare att anpassa språket, alltså byta helt från dialekt till standardspråk eller bara byta några aspekter (till exempel uttal eller ord) så att samtalspartnern kan förstå det. Detta fenomen kallas för kodväxling (se kapitel 2, avdelning 2.4). I alla exempel kan det tolkas att vara fråga om konvergent ackommodation (se kapitel 2, avdelning 2.4), där informant vill skapa någon slags gemenskap eller acceptans (Tindefjord Norlander 2019:6).

Med hjälp av fråga 8 (se bilaga 1) har jag tagit reda på om informanterna anpassar sin dialekt i grupper där någon annan dialekt talas. Över hälften av informanter, 89 (57,8 %) svarade att de inte anpassar sin dialekt medan 65 (42,2 %) svarade att de anpassar sin dialekt. Däremot fråga 12 (se bilaga 1) som handlar om informanternas användning av dialekt respektive standardspråk med olika människor, fördelar sig andelarna annorlunda: 105 informanter (68,2 %) svarade att de använder dialekt/standardspråk på olika sätt med olika människor och 49 (31,8 %) svarade att de inte gör det.

Här kan man dra en slutsats att anpassning och kodväxling i allmänhet är mycket vanliga men i särskilda grupper händer det inte så ofta. Detta kan bero på att i grupper där någon annan dialekt talas kan antingen dialekterna likna varandra, vilket ökar förståelsen, eller så kan gruppmedlemmarna vara vänner då de är vana vid varandras dialekter.

I fråga 12.1 (se bilaga 1) har informanterna motiverat hur deras språkbruk skiljer sig åt i samtal med olika människor. Av de 154 informanterna svarade 101 på frågan. Svaren illustreras i exempel 26–

28:

(26) Med folk från min by använder jag bara dialekt från min by men med personer från andra byar nära till så hamnar man ibland och byta ut ord till andra ord som används i flera byar (I33)

(27) Ja. Jag pratar grovare [sic!] dialekt med folk som har grovare dialekt. Jag pratar mera standradsvenska med de som pratar lite finare. (I24)

20

(28) Mina farföräldrar har en mera grov dialekt än jag så då blir det automatiskt att jag också använder mera grövre dialekt när jag pratar med dem. (I26)

Exempel 26 handlar i stort sett om kodväxling. Kodväxling sker oftast då dialekten är så svårförståelig och samtalspartnern inte kan förstå den. Vanligen handlar det då om dialekten är en lokal dialekt, som Pedersöres dialekt och Kronobys dialekt, och samtalspartnern talar till exempel standardspråk (Ivars 2015:76). Kodväxling kan ske antingen genom att man byter några ord, byter uttal eller helt enkelt börjar använda standardspråket (Institutet för språk och folkminnen 2017a). I exempel 26 byter informanten inte hela koden, bara några ord.

Ofta talar folk standardspråk eller kodväxlar med människor som man inte känner till (exempel 26) därför att man inte vill vara så personlig med dem, vilket sker genom att tala dialekt (Institutet för språk och folkminnen 2017a). Exempel 27 och 28 visar att informanterna använder konvergent ackommodation, alltså de anpassar sitt språk efter samtalspartners språk och använder grövre dialekt med dem som också har en ganska grov dialekt (Tindefjord Norlander 2019:6). Det kan hända på grund av att de vill vara personligare eller lättillgängligare och de vill skapa någon slags gemenskap med samtalspartnern och i gruppen. De informanter som svarade att de inte använder dialekt och standardspråk på olika sätt med olika människor hade som motiveringar nästan likadana svar, till exempel ”alla får samma dialekt/standard svenska [sic!]” eller ”Nej, jag pratar på samma sätt med alla människor”.

Fråga 7 (se bilaga 1) handlar om de eventuella situationer där informanterna byter från dialekt till standardspråk alltså de situationer där kodväxling förekommer. Sammanlagt 138 av de 154 informanterna svarade på frågan så man kan anta att kodväxling är ett vanligt förekommande fenomen. Svaren liknar de svar som informanterna har gett på fråga 10.1 (jfr ex. 22–25 ovan). Nedan lyfter jag fram ett par exempel om situationer där informanter kodväxlar:

(29) Då jag talar med folk från en annan ort och jag märker att de har en annan dialekt eller talar standardsvenska så märker jag att jag brukar byta från dialekt så att de förstår lättare. (I34)

(30) Jag byter från dialekt till standardsvenska då jag märker att de jag pratar med har svårt att förstå min dialekt och i officiella sam[m]anhang (I35)

(31) De enda situationer när jag använder standardsvenska är när någon inte förstår mig […] (I36)

Exemplen visar att kodväxling sker då informanterna själva iakttar att motparten inte kan förstå deras dialekt. Som sagt, är kodväxling ibland lättare att genomföra så att man byter hela koden, alltså från dialekt till standardspråk. Orsaken till kodväxling kan vara att dialekten i informanternas hemort är

21

grov och inte många utanför orten kan förstå den. Sålunda är det lättare att byta till standardspråk, särskilt om man kan se att samtalspartnern inte kan förstå.

3.4 Förekomsten av språkattityder

Utöver användning av dialekt ville jag också kartlägga informanternas egna åsikter om dialekt och andras åsikter om deras dialekt enligt informanternas upplevelser. Frågor 9, 9.1 och 13 (se bilaga 1) handlar om attityder om dialekt.

I fråga 9 har informanterna fått svara på frågan om det är ”coolt” att tala dialekt. Det framkommer att över hälften, 86 (55,8 %) informanter tycker att det är ”coolt” att använda dialekt.68 informanter (44,2 %) tycker däremot tvärtom. I den öppna följdfrågan (fråga 9.1) fick informanterna motivera sitt svar. Sammanlagt 119 svar gavs på frågan. Jag lyfter först fram exempel från informanter som tycker att använda dialekt är ”coolt” (se ex. 32–35):

(32) Det är ett fint sätt att relatera till varandra. I dialekten finns åratal av tradition. Det visar varifrån man kommer, och att man vågar stå för det. (I20 & I21)

(33) Jag tycker dialekten definierar en del av identiteten, och då tycker jag det är rätt så häftigt att använda dialekt, då det på en global skala sett är väldigt sällsynt att använda dialekten. (I21)

(34) Hee ti respekter hejmbyyji ti tala dialektn som e taan (I22)

(35) Jag tycker att det är ganska coolt hur gamla dialekter kan bevaras så länge och att människor [f]ortfarande använder dem. Den skapar en gemenskap mellan människor med samma dialekt. (I23)

Många informanter anser att dialekt är en del av deras identitet och det skapar en viss typ av gemenskap mellan dem själva och de andra som talar dialekt. Särskilt identitetsmotivering kommer fram i svaren flera gånger. En annan motivering som också är starkt representerad i informanternas svar är att dialekten berättar varifrån man kommer och det är viktigt för många därför att de är stolta över sina rötter och sitt ursprung. Einarsson (2004:38–49) skriver att språk eller även dialekt starkt kan signalera individens identitet och människor vill ofta vara unika när det handlar om identitet.

Resultat står i linje med Högbergs (2009) resultat (se kapitel 1, avdelning 1.4). Pedersöre och Kronoby är relativt små städer i Finlands skala och Högberg kom fram att i mindre städer är attityder till dialekten positivare.

De informanter som däremot tycker att det inte är ”coolt” att tala dialekt har också starka motiveringar. Exempel 36–39 nedan visar motiveringar till denna motsatta synvinkel:

(36) Det är coolt att kunna höra varifrån alla människor kommer. Att använda sådan dialekt som pratas i pedersöre (ex. esse) tycker jag däremot inte att är coolt, den är ful. (I3)

(37) Nej, det är bara någonting som man är van att prata. (I24)

22

(38) Jag tycker inte det är coolt att använda dialekt utan jag tycker det är enklare eftersom jag växte upp med den och det är svårare att byta. (I25)

(39) Jag anser det definitivt inte coolt att tala dialekt. Jag anser att dialekt är en nyans av talspråket som nog hör till språket men inte nödvändigtvis är "vackert" eller coolt. Dialekt är en del av vår kultur och är ett sätt för oss att känna igen personer och även ett sätt att tala mera bekvämt och snabbare. (I12)

Många som svarade att det inte är ”coolt” att tala dialekt har som motivering att dialekt bara är ett sätt att tala och det inte är ”coolt” men inte hemskt heller. Detta framgår av exempel 37. Exempel 38 och 39 visar att informanterna är så vana vid att tala dialekt att man inte tänker på det så mycket.

Därför kan användningen av dialekt antingen kännas neutralt eller så kan man bara inte uppleva den som något ”coolt”. I vissa motiveringar framkommer det också ilska mot andra dialekter och mot dem som använder dialekterna i fråga: de kan inte upplevas som coola (exempel 36). Många informanter skriver i sin motivering i fråga 9.1 att om man är uppväxt på orten där starka dialekt talas, är det konstigt om någon pratar någonting annat än ortens egen dialekt. Därför kan användningen av dialekt inte ses som någonting ”coolt” utan det anses vara självklart.

I fråga 13 reder jag ut andras attityder mot informanternas dialekt enligt informanternas egen uppfattning eller egna erfarenheter. Alla informanter (154) svarade på frågan men det framkommer att många inte hade en aning om andras attityder. Flera informanter är ändå medvetna om att andra kan ha attityder mot deras dialekt. Ett av de frekventaste svaren bland informanterna är att enligt deras uppfattning har många ”utomstående” (alltså personer som inte bor i informanternas hemort) negativa attityder till deras dialekt därför att den kan vara ganska grov. Exempel 40–41 stöder denna aspekt:

(40) De flesta i min omgivning pratar ju samma dialekt som mig så de har ingen speciell åsikt, men personer som kommer längre ifrån och speciellt finskspråkiga säger att det är ganska svårt att förstå vad vi säger eftersom vår dialekt är ganska bred. (I26)

(41) Jag bemöts med samma dialekt här hemma, men i södra Finland t.ex, så där är min dialekt lite "udda"

(I27)

Ofta har personer inom ett och samma område (släkt, vänner och så vidare) positiva attityder till informanternas dialekt och de också själva talar samma dialekt men personer som kommer någon annanstans ifrån och som talar en annan dialekt kan ha en negativare attityd. Exempel 42–44 illustrerar positiva, negativa och neutrala attityder:

(42) Väldigt positiva respons eftersom de flesta också har en egen dialekt de pratar med. Känner man personen bra blir det lätt att man rättar vara[n]dras uttal till sitt egna sätt att tala. (I28)

(43) Mina kompisar och min familj har en ganska liknande dialekt som mig så de förhåller sig till den på ett naturligt sätt. (I29)

(44) Att dialekten är ful […] (I30)