Ett språk kan variera mycket även i ett land. Varje region har sin egen variant och män-niskor använder språk olikt i olika situationer. Även ens sociala status hörs ibland i talet.
Ofta är det emellertid lättare att bli förstådd om man inte talar en stark dialekt eftersom dialekter varierar mycket regionalt och har drag som inte finns i en annan dialekt. Kuro-nen och LeinoKuro-nen (2010: 7) konstaterar att i många europeiska länder finns en språk-form som inte har någon tydlig geografisk eller social nyans och som uppfattas som riksgiltig och denna språkform kallas standardspråket. Enligt Krech m.fl. (2010: 7) är standarduttalet framför allt dialektneutralt och innefattar inga regionalt färgade talspråk-liga former. Dessutom blir det förstått av alla sociala grupper och det används särskilt i officiella situationer. För att ett språk kunde undervisas måste det ha någon slags stan-dardiserade normer som är allmänt accepterade överallt. Eftersom språkstuderande har lärt sig svenska och tyska i skolan och vid universitetet har de lärt sig också de standar-diserade uttalsnormerna. Därför är det väsentligt att redogöra för vilka grunder de svenska och tyska uttalsnormerna har.
2.5.1 Svenskt standarduttal
Svenska talas till största delen i Sverige men det finns svensktalande också i andra län-der. I Finland är svenskan också ett officiellt språk som talas som förstaspråk av ca 300 000 människor. Svenska språket indelas i regel i sverigesvenska och
finlands-svenska utgående från var språket talas. (Kuronen & Leinonen 2010: 7, 108.) Dessutom finns det många dialekter inom dessa två varianter. I Elert (1995; 1997) indelas de svenska varianterna i genuina dialekter, dvs. de traditionella dialekterna eller folkmålen, och regionala standardspråksvarianter. De tre viktigaste regionala standardspråkvarian-terna, dvs. regiolekter, är enligt Elert (1995; 1997) sydsvenskt, centralsvenskt och fin-landssvenskt talspråk. Melin-Köpilä (1996: 31-32) redogör för sin del för fyra regionala rikssvenska standardspråk, nämligen sydsvenska, västsvenska, mellansvenska och norr-ländska. Hon gör också skillnad mellan rikssvenskt och finlandssvenskt standardspråk även om riksvenskan och finlandsvenskan vanligen uppfattas att ha ett gemensamt stan-dardspråk. Under finlandssvenskt standardspråk inkluderar Melin-Köpilä (1996: 32) tre regionala standardspråk: åländskt, sydfinlandssvenskt och österbottniskt standardspråk.
Rikssvenskans och finlandssvenskans uttal avviker mycket från varandra angående både enskilda språkljud och prosodi, men eftersom det finns också avvikelser inom dessa två varianter har såväl rikssvenska som finlandssvenska ett eget standarduttal som beskrivs i uttalslexikon och läroböcker. Enligt Kuronen och Leinonen (2010: 108) kallas stan-dardvarianten i Sverige det rikssvenska standardspråket eller bara rikssvenskan, men svenskarna använder också formen standardsvenska. Vidare framför Kuronen och Lei-nonen (2010: 108) att rikssvenskan ligger närmast det centralsvenska eller mellan-svenska standardspråket, särskilt den i Mälardalen talade varianten. I Finland kallas standardvarianten enligt Kuronen och Leinonen (2010: 80) det finlandssvenska dardspråket eller standardfinlandssvenskan. Därtill hävdar de att finlandssvenskt stan-dardspråk ligger närmast regiolekten som talas i södra Finland.
Skillnaderna mellan rikssvenskt och finlandssvenskt uttal är så påfallande att det hörs tydligt om talaren kommer från Sverige eller Finland. De tydligaste skillnaderna före-kommer bland talets prosodiska egenskaper såsom intonation, längd- och betoningsför-hållanden, men det finns också markanta segmentella skillnader såsom aspiration av klusiler och variationer i artikulationsställen (Kuronen & Leinonen 2000: 126, 135–136).
Enligt Melin-Köpilä (1996: 18, 29-32) beror skillnaderna mellan rikssvenska och fin-landssvenska på såväl finskans som de lokala målens inflytande samt en naturlig ut-veckling av språket. (För mera information om skillnader mellan rikssvenskt och fin-landssvenskt uttal se t.ex. Kuronen & Leinonen 2000). I denna avhandling betraktas både finlandssvenska och rikssvenska drag i uttal eftersom studerandena i svenska vid
Jyväskylä universitet får själv välja om de vill lära sig det rikssvenska eller finlands-svenska uttalet under sina studier.
2.5.2 Tyskt standarduttal
Tyska språket talas huvudsakligen i Europa. I tre länder är tyskan det enda officiella språket, nämligen i Tyskland, Österrike och Liechtenstein. Därtill har tyska språket en officiell status bland annat i Schweiz och Luxemburg. Det finns ca 130 miljoner tyskta-lande i världen och tyskspråkiga minoriteter i ca 25 länder (Krech m.fl. 2010: 1). Tys-kan utgörs av två olika språkvarianter, nämligen av lågtyska (ty. Plattdeutsch l. Nieder-deutsch) i Nordtyskland och högtyska (ty. HochNieder-deutsch) som talas i det södra tysksprå-kiga språkområdet. De två varianterna skiljer sig åt såväl fonetiskt som lexikaliskt. (An-hava 1998: 60) Det enhetliga tyska uttalet, s.k. Bühnendeutsch eller Bühnenaussprache, härstammar från år 1898 (Schwitalla 2003: 48). Detta uttal utvecklades av Theodor Siebs i första hand för skådespelare på scenen och först under senaste årtionden har det fått en ny norm som kallas standarduttal (Mangold 2005: 34). Det finns emellertid var-ken absoluta normer eller enhetlig praxis för tyskt standarduttal, utan talare växlar mel-lan standardspråket och dialekter beroende på t.ex. situationer och känslor (Schwitalla 2003: 48–50). Vidare menar Schwitalla (2003: 48) att talare förut använde tydligare dialekter i privatliv och standardspråket i offentliga situationer, men att gränsen numera är oklar och även dialektfärgat uttal används i icke-privata tillfällen särskilt i mellersta och södra Tyskland, Österrike och Schweiz. Dessutom hävdar König (1997: 247) att uttalet hos utbildade talare inte heller överensstämmer normer, utan uttalet varierar. En-ligt Schwitalla (2003: 48) indelas tyskt uttal i tre kategorier: lokal dialekt (ty. Ortsdi-alekt), regionalt talspråk (ty. eine regionale Umgangssprache) och standardspråk (ty.
die Standardsprache). I Dudens Aussprachewörterbuch (Mangold 2005: 64) nämns också två uttalsvarianter som är icke-standardiserade, nämligen talspråksuttal (ty.
Umgangslautung), som används t.ex. hemma, på gatan eller på jobbet för innehållsligt mindre krävande texter, och s.k. överuttal (ty. Überlautung) som är klarare och närmare skriftspråket än standarduttalet. Det har utvecklats egna standardvarianter i Tyskland, Österrike och det tyskspråkiga Schweiz (Krech m.fl. 2010: 1). Väsentligt för denna av-handling är standarduttal i Tyskland eftersom alla informanter i tyska studerade i Tysk-land.
3 UTLANDSSTUDIER
I detta kapitel introduceras utlandsstudier närmare och beskrivs inlärning i utlandskon-text jämfört med andra inlärningskonutlandskon-texter. Dessutom redogörs det för tidigare studier om uttalsinlärning under studentutbytet i ett målspråkligt land.