Presidentvalets förlopp och innehåll

Nedan följer ett sammandrag av valets förlopp som var mycket händelserik. Jag presenterar närmare tre av de största presidentkandidaterna. Den första valomgången ägde rum den 23 april 2017. Ingen av kandidaterna fick över 50 % av rösterna vilket betydde att andra valomgång skulle anordnas den 7 maj 2017. Kampen om presidentskap var väldigt hård mellan Macron, Le Pen, Fillon och Mélenchon för att det inte fanns stora skillnader i popularitet mellan dem.

Det var Macron och Le Pen som fick flest röster och kom vidare med 24,01% respektive 21,3%

av rösterna. (Le Monde 24.4.2017.) Under kampanjen fick vi se allt från misslyckade försök att bli kandidat till skandaler vilka som i vissa fall störde personliga politiska karriärer. Detta val var historiskt också i den meningen att de traditionella stora partierna inte kom fram i valet för första gången sedan 1958 (se t.ex. Keskipohjanmaa 8.5.2017).

I Frankrike är politiken starkt fördelad i vänstern och högern men det finns flera små och stora partier i båda falangerna. Både högern och vänstern organiserade varsitt primärval, högern redan i november 2016 och vänstern i januari 2017. Även primärvalen var uppdelade i två omgångar. I högerns primärval deltog partier både från höger och center. Där gick Fillon och Juppé vidare till andra omgången som Fillon sedan segrade. I vänsterns primärval var det Hamon och Valls som gick vidare men det var Hamon som blev vald till slut. (Linderborg &

Gerdfeldter 2017.)

Sammanlagt fick elva kandidater delta i den första valomgången. För att få delta i presidentvalet krävs det bland annat att man måste vara över 18 år, fransk medborgare och inskriven på en röstlängd i Frankrike. Det krävs dessutom minst 500 parrainages, namnunderskrifter, från folkvalda politiker. (se t.ex. Gerdfeldter 2017; Le Monde 18.3.2017.) Kandidaterna var följande (i alfabetisk ordning enligt efternamn): Nathalie Arthaud, François Asselineau, Jacques Cheminade, Nicolas Dupont-Aignan, François Fillon, Benoît Hamon, Jean Lassalle, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Jean-Luc Mélenchon och Philippe Poutou. (Le Monde 18.3.2017; Vie publique 20.3.2017.)

François Fillon hade hög popularitet innan han blev indragen i diverse skandaler. Han vann konservativas primärval och tippades vara näste president. (Aamulehti 14.4.2017). Han blev dock åtalad för korruption eftersom han hade anställt sina familjemedlemmar. Detta är inte olagligt i Frankrike men Fillon misstänktes för haft betalat hundratusentals euro för sin hustru som inte hade arbetat för pengarna. (Kaleva 15.3.2017.) Denna skandal fick som namn

Penelopegate efter hustrun (Hufvudstadsbladet 25.3.2017). Denna skandal förblev inte den enda för Fillon misstänktes även för haft mottagit två skräddarsydda kostymer som var värda 130 000 euro (Kaleva 15.3.2017).

Marine Le Pen förekom i många rubriker under valkampanjen. Hon hade försökt göra det högerextrema partiet mera salongsfähigt genom att ta partiboken från sin far som hade grundat partiet och ta avstånd från antisemitistiska uttalanden och personer som hade varit med i partiet.

Hon förstörde dock sitt genomförda arbete genom att hamna i rubriker när hon påstod att Frankrike inte var skyldig till fraktning av 13 000 judar till koncentrationsläger under andra världskriget. (se t.ex. Petäistö 2017: 172.) Hennes far Jean-Marie Le Pen kom också upp i samband med Marine Le Pens kampanj med sina rasistiska uttalanden (se t.ex.

Hufvudstadsbladet 21.3.2017). Även hennes resa till Ryssland i mars 2017 väckte uppståndelse för hon träffade ryska presidenten samt andra ryska politiker under sin resa (Helsingin Sanomat 25.3.2017).

I början ansågs Macron inte vara en seriös kandidat men under kampanjen blev han allt eftersom mera populär. Kampanjen gick alltså relativt bra men inte ens han kom undan skandaler: I februari 2017 väckte hans kommentarer i två olika intervjuer uppståndelse då man ansåg att han tog deltagare i Manif pour tous (en reaktionärt katolskt rörelse) i försvar och andra gången då han kritiserade kolonialismen (se t.ex. L’Hénoret 2017). Macrons trendiga och ungdomliga fru Brigitte väckte mycket uppmärksamhet och intresse på grund av deras åldersskillnad och sättet hur deras förhållande hade börjat. Brigitte Macron är nämligen 25 år äldre än sin make och de blev bekanta med varandra genom skolans teaterklubb som läraren Brigitte drev utanför skoltid och där den tonårige Emmanuel var med. (se t.ex. Petäistö 2017.) Trots att man har relativt liberal syn på privata kärleksaffärer i Frankrike har deras förhållande fått både negativ och positiv uppmärksamhet (se t.ex. Hämeen Sanomat 18.5.2017). Valkampanjen fick ett spännande slut eftersom Macrons kampanjrörelse blev hackad: Mycket information, bland annat dokument och e-postmeddelanden spreds via internet två kvällar före valdagen i maj. I Frankrike är det nämligen olagligt att driva kampanj dagen före valet. Bland den läckta informationen fanns även falsk och förfalskad information men Macrons kampanjteam hann skicka ut ett uttalande om it-läckan just före kampanjtiden tog slut vid midnatt. (se t.ex.

Karjalainen, 7.5.2017.)

De ovannämnda händelserna och diskussionsämnena var de mest dominerande under kampanjen. Andra kandidater, som Mélenchon eller Hamon var inte objekt för stora skandaler

eller rubriker. Hamon fick mest uppmärksamhet för sin storseger i vänsterns primärval men genomgick svåra tider med Partie Socialiste på grund av låg popularitet. Mélenchon fick mera uppmärksamhet i medierna och rönte tillslutning efter lyckade valdebatter men syntes annars ganska lite i de finländska medierna. Han skapade inte heller många stora rubriker under valkampanjen.

Begreppen globalisering och populism upprepades i rapporteringen av den franska presidentvalskampanjen i och med att Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon kallades för populister (se t.ex. kapitel 5.5) och att globalisering var en av valfrågorna (se kapitel 5.7).

Seppänen & Väliverronen (2012: 76) menar att globaliseringens utvecklingslinjer inte är nya men de har numera blivit starkare och är bara en del av moderniseringen. Att de traditionella gränserna mellan nationalstaterna har blivit mindre skarpa, att det har grundats gemensamma organisationer för staterna, som till exempel EU eller Nato, och att den övernationella regleringen har ersatt den politiska regleringen i nationalstaten, kallas för globalisering. Detta innebär även utsuddande av ekonomiska, politiska och kulturella gränser. (Seppänen &

Väliverronen 2012: 75.) Seppänen och Väliverronen (2012: 76) syftar på Kosonen (2000) när de skiljer tre perspektiv på globaliseringen. Den konservativa tolkningen påstår att globaliseringens betydelse är mindre än man antar och att nationalstater fortfarande faktiskt har mycket betydelse, en tolkning som Seppänen och Väliverronen (2012: 76) stöder. Den liberala synen framhäver globaliseringens goda sidor, som till exempel hävningen av onödig reglering.

Den kritiska synen lägger fokus på de hot som globaliseringen innebär, som till exempel ökad samhällelig ojämlikhet och ökad makt för storföretag, banker och andra finanskonglomerat.

Med populism syftar man på ”en rörelse som bygger på utbredd politisk missnöjesopinion (SAOL 2015) och som säger sig företräda folkets intressen gentemot eliten (SO 2009). Att motsätta eliten och ”vanligt” folk är en grundläggande idé i populismen.