Makt, ansvar och etik i medier

Eftersom jag undersöker rapportering av det franska presidentvalet i Hufvudstadsbladet är det meningsfullt att redogöra för makten, ansvaret och etiken som medierna har. Den traditionella maktdelningen omfattar lagstiftande, verkställande och dömande makt men man ofta kompletterar listan med pressen eller medier som representerar den fjärde statsmakten.

(Seppänen & Väliverronen 2012: 169). von Hertzen (2007: 151-167) menar att den fjärde statsmakten har viktiga roller i samhället som informationsförmedlare och opinionsbildare. De håller ett öga på politiken, makthavare och (miss)bruket av makten. Manninen (2014) betonar trovärdighetens roll i journalismen och tillägger att information som förmedlas måste vara aktuell, viktig och korrekt. Ju pålitligare journalismen anses vara desto mer makt har den i samhället. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är inte bara de traditionella medierna, ekonomin och politiker som har makt utan speciellt de sociala medierna har gjort det lättare för individer att påverka saker (Seppänen & Väliverronen 2012: 43, 189). Makten kan alltså uppfattas och definieras på olika sätt och dess former varierar enligt situation (hierarkisk makt

vs makt i vardagen). Maktutövningen i samhället och mediernas makt är i ständig växelverkan och därför kan man inte uppfatta mediernas makt som något separat från makten i samhället.

(Seppänen & Väliverronen 2012: 170-187.) Medierna har makt eftersom de är närvarande i hela samhället och har dessutom bestämmelserätten över vilka ämnen diskuteras och hur, men de använder de här rättigheterna med eftertanke. Medier kan därmed kallas för grindvakter vars uppgift är dagordningsfunktion men omgivningen, lagar och regler påverkar de här besluten.

(Seppänen & Väliverronen 2012: 169, 184-185.) Enligt Naville-Morin och Chartier (2003: 8) har journalisterna som arbetar för pressen tre mål: man vill ge en omfattande bild av händelsen, ge ut varierat innehåll och hålla aktualitet i högt värde (se även Nieminen & Pantti 2012: 36).

Enligt Nieminen och Pantti (2012: 27-28) har medierna fyra samhällsfunktioner ur en demokratisk synvinkel: förmedling av information, utvärdering av makthavare, forum för medborgarnas diskussioner och opinionsbildning genom sammanförande av beslutsfattare och medborgare. Att främja demokratin och att kritisera den offentliga makten har sedan länge varit en av de viktigaste uppgifterna medierna har haft (Nieminen & Pantti 2012: 37).

Nieminen och Pantti (2012: 35-36) menar att medierna har socialt ansvar i Finland, vilket betyder att medierna har ansvar både inför sig själva och hela samhället. Medierna borde främja de rådande och allmänt accepterade värden i samhället men det råder olika åsikter om vilka de här värdena är. Nieminen och Pantti (2012: 167) påminner dock att utöver främjandet av demokratin, opinionsbildningen och utvärderingen av beslutsfattarna har medierna vanligen en stor ekonomisk roll då de bör ge sina ägare vinst. Det är viktigt att komma ihåg att journalister inte ensamma bestämmer om allt som syns i medierna (Uimonen 2009: 56). Också von Hertzen (2007: 151-161) konstaterar att massmedierna påverkas av omvärlden. Mediernas ägare (vilket kan vara en privatperson eller staten), politiska makthavare och chefredaktörer kan leda journalister att skriva enligt deras åsikt. Även journalisterna kan själva välja att blunda för saker som de inte vill rapportera om. De ovannämnda är visserligen inte de enda som har inverkan på medierna: den allmänna opinionen, politisk korrekthet, konkurrens samt mediernas tendens att rikta utbudet till den genomsnittliga konsumenten påverkar anmärkningsvärt. De sist nämnda faktorerna kan sänka kvalitetsnivån. (ibid.) von Hertzen (2007: 160) definierar politisk korrekthet som ”[d]en officiella, ofta på lösa grunder omfattade referensramen [som] har då blivit normgivande för hela samfundet och fått en självgod, egenrättfärdig anstrykning” och som ”innehåller alltid ett visst mått av hyckleri”. Gränsen mellan politisk korrekthet och en demokratisk värdegemenskap är svävande (ibid.). von Hertzen (2007: 151-161) menar att politisk korrekthet finns både i totalitära regimer och demokratier och kan försvåra diskussion

i samhället när avvikande åsikter trycks ner medan vissa tankar få högre status än de andra. von Hertzen påstår vidare att politisk korrekthet används speciellt för politiska ändamål och att politiker gärna drar nytta av den för att uppnå sina mål. Också Peterson och Petterson (2012:

61-64) menar att medierna utnyttjas av olika grupper och inte minst av de som har politisk makt eller de som vill nå ut med sitt budskap (jmf senare i kapitlet till megafoneffekt eller tystnadsspiral). Peterson och Petterson (2012: 63-64) konstaterar att politisk propaganda har använts länge och används fortfarande i diktaturer. Det kan handla om lögner eller partiell sanning och man försöker att ta eller behålla makten med hjälp av den. På senaste tiden har vi fått inse att politisk propaganda är verklighet även i länder som betraktas demokratiska. Termen

”falska nyheter” har varit i flitigt bruk speciellt sedan presidentvalet i USA 2016 och lögner eller partiella sanningar spreds ut i samband med folkomröstningen om Brexit sommaren 2016.

Det har också funnits oro för eller tvivel om att några stater har försökt eller vill försöka påverka valresultat i andra länder enligt deras intressen. Denna oro var närvarande även i det franska presidentvalet. Som till exempel Nieminen och Pantti (2012: 27) konstaterar har medierna en stor roll i demokratins genomförande trots att de inte ensamma kan stå för demokratin och att medierna kan användas antidemokratiskt av makteliten.

Förändringar i medielandskapet utmanar ständigt de traditionella medierna samt medie- och pressetiken på många olika sätt. Ahlquist och Borglund (2017: 44, 64, 165) menar att pressetik är en del av medieetiken som är ett brett begrepp. Medieetik innefattar alla typer av medier och diskussioner om moraliska frågor som till exempel företagets sociala ansvar, förtroende eller vad som kan publiceras. Pressetik, enligt Ahlquist och Borglunds (2017: 43) definition, handlar om diverse moraliska och etiska frågor som är kopplade b.la. till journalistiken samt journalisters och redaktioners arbete. Pressetiken sätter en bas och ett minimumkrav till medieföretag som själv tillämpar reglerna i sin verksamhet. De här etiska reglerna är en grundläggande rättighet för folket, journalister och medieföretagoch den kan sätta mera regler på de som arbetar med journalistik än lag och självreglering kräver. (Ahlquist & Borglund 2017:

130- 131, 162; för vidare diskussion se Nieminen & Pantti 2012: 33-38.) Etiken är alltså något som förändras kontinuerligt och tillämpas enligt omständigheterna. Den betyderolika saker i olika länder eftersom de etiska reglerna baserar sig på det kulturella arvet. (Ahlquist &

Borglund 2017: 160-163, 169; för vidare läsning se Nieminen & Pantti 2012: 130-134.) I Finland är det till exempel Journalistförbund som definierar mediebranschens yrkesetik (se t.ex.

Nieminen & Pantti 2012: 36).