I det föregående har jag redogjort för teori, material och metoder för denna stu-die. Innan jag går in på själva undersökningen ska jag diskutera mina forsk-ningsfrågor och presentera de hypoteser jag ställer upp utifrån dem.
Språkliga iakttagare har en tendens att fästa sig vid det särskilda och förbise det allmänna (jfr Summers 1993) och man kan därför anta att skillnaderna mel-lan finmel-landssvenskan och sverigesvenskan lätt noteras i mycket högre utsträck-ning än likheterna. Det här gäller förmodligen också den särfinlandssvenska åt-användningen. Min generella hypotes är sålunda att det är i kombination med ett antal tämligen välkända verb (jfr tabell 2.1) som åt används annorlunda i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, medan likheterna i själva verket är stör-re än skillnaderna.
Överlag brukar man räkna med tre orsaker till att finlandssvenskan skiljer sig från sverigesvenskan: 1) påverkan från finska, 2) ålderdomlighet – finlands-svenskan deltar inte i alla de förändringar sverigefinlands-svenskan genomgår, och 3) påverkan från dialekterna. De här faktorerna kan samverka. Å andra sidan ute-sluter inte heller dialektpåverkan indirekt påverkan från finskan, för även dia-lekter kan vara påverkade av finskan. De tre förklaringarna kan antas gälla åt-användningen, men jag försöker komma fram till en mer nyanserad bild i fråga om både de generella tendenserna och mer specifika åt-fall. På grundval av en omfattande korpus, ur vilken jag samlat alla belägg på prepositionen åt och inte – såsom i tidigare undersökningar – bara finlandssvenska säranvändningar, räk-nar jag med att urskilja oupptäckta tendenser, och genom att närma mig mate-rialet från konstruktionsgrammatiskt håll hoppas jag kunna ge en mer mångdi-mensionell bild av ett delvis välkänt språkligt fenomen.
Jag utgår ifrån antagandet att det finns konstruktioner med åt av flera olika generalitetsgrad. Konstruktionerna är ett slags språkliga mönster som snarare utgör prototyper med suddiga yttre gränser än strikt avgränsade enheter. Ge-nom att jämföra konstruktioner med åt i de båda språkvarieteterna och inte en-skilda språkliga belägg räknar jag med att få fram en klarare bild. I kapitel 10 diskuterar jag sambandet med finskans allativ utifrån det allmänna antagandet att det är den kasusformen som ligger bakom särfinlandssvenska åt-användningar.
Innan jag sammanfattar mina hypoteser ska jag problematisera de tre för-klaringarna till att finlandssvenskan skiljer sig från sverigesvenskan.
1) Påverkan från finskan syns tydligast i fråga om konkreta, språkliga enskild-heter. I utsagor som det där har hänt åt mig också verkar hända åt vara en di-rekt parallell till motsvarande finska uttryck. Men man kan inte i varje enskilt fall veta om det är en abstrakt finsk konstruktion av typen (X) TAPHTUU Y:LLE
som licensierar utsagorna, eller om en konstruktion (X) HÄNDER ÅT Y har vun-nit insteg i vissa varieteter av finlandssvenskan. Om hända åt-strukturer produ-ceras av enspråkiga talare med föga kunskap i finska kan man i alla fall räkna med att det senare är fallet. Detsamma gäller sannolikt om strukturen uppträder i skrift, där produktionen är mer kontrollerad än vid spontant tal. Men när en ny konstruktion vinner insteg i ett språk går den in i ett system där de kringliggan-de konstruktionerna med stor sannolikhet förskjuts. Och när systemet rubbas behöver det inte längre handla om finsk påverkan i varje enskilt fall, utan inter-na förändringar sker på grund av att andra förändringar redan skett. Jag har som hypotes att den finlandssvenska åt-användningen delvis utgör ett eget system, eller kanske snarare flera egna system, som visserligen påverkas av finskan, men som också lever sitt eget liv. En koppling till allativen verkar finnas, och möjligen är det så att både prepositionerna till och åt kopplas till allativen39 medan åt främst är kopplat till personbetecknande allativ.
39 Under de två senare åren har jag dock vid ett flertal tillfällen observerat yttranden av typen det har hänt till mig hos lågstadiebarn, både enspråkiga och tvåspråkiga, men däremot inga det har hänt åt mig.
Likaså förekommer berätta till ngn i stället för det ofta påtalade berätta åt ngn.
2) Arkaistiska drag i en språkvarietet beror ofta på att varieteten ligger i utkan-ten av ett språkcentrum och inte deltar i alla de förändringar som utgår från det språkliga centrumet. Det gäller naturligtvis finlandssvenskan i relation till svenskan i Sverige, i all synnerhet sedan Finland skildes från Sverige. I vissa fall kan finskan också ha bidragit till att bevara arkaistiska drag, om motsva-rande drag finns i den (ibland i sin tur som lån från svenskan). Det här är väl-kända och accepterade modeller som inte behöver bestridas i sig. Förklarings-modellen implicerar dock i någon mån att svenskan vid en viss tid skulle ha varit homogen, dvs. att språkliga skillnader mellan varietet A och varietet B alltid beror på att den ena varieteten genomgått en förändring. Men det finns ju faktiskt den möjligheten att ett visst språkdrag X aldrig sett lika ut i varietet A och varietet B och att skillnaden speglat status quo. Språkliga förändringar är en komplicerad problematik.
3) Vissa drag i finlandssvenskt allmänspråk brukar förklaras med påverkan från de finlandssvenska dialekterna. Sådana drag kan tillika vara arkaistiska. Men samtidigt utesluter de inte indirekt finsk påverkan, för inget säger att inte också dialekterna kan vara påverkade av finskan. Vissa åt-användningar kan alltså ha stöd i dialekterna, men sådan påverkan kan jag inte gå in på inom ramen för denna studie som bygger på standardspråkligt material.
De tre ovan diskuterade orsakerna är de som nämns oftast som förklaring till skillnader. Andra drag är russicismer, germanismer och finlandssvenska ny-bildningar (jfr Melin-Köpila 1996: 39).
Till slut ska jag sammanfatta den diskussion jag fört i detta avsnitt i tre kort-fattade hypoteser:
a) Det finns en mängd olika konstruktioner med åt i svenskan och genom att jämföra konstruktioner i de båda språkvarieteterna finlandssvenska och sverigesvenska får man en klarare bild av åt-användningen än ge-nom att jämföra språkliga enskildheter.
b) En genomgång av olika källor visar att det är i kombination med vissa verb som åt används annorlunda i finlandssvenskan än i sverigesvens-kan: för att ange mottagare/adressat vid verb som berätta, förklara, ge, skicka, skriva och visa. Min hypotes är att det är vid den typen av verb skillnaderna står att finna medan likheterna mellan de två språkvariete-terna överväger.
c) Den finlandssvenska åt-användningen utgör, till den del den skiljer sig från sverigesvensk, ett eget system av konstruktioner. Anlägger man inte normativa synpunkter på konstruktionsuppsättningen utgör den ett full-gott system; finlandssvensk åt-användning fungerar lika väl eller lika illa som användningen av vilken annan preposition som helst i ett språk med prepositioner.
I det följande kapitlet undersöker jag förekomsten av åt i mitt material kvantitativt, och materialet är hädanefter, om inget annat nämns, de kon-kordanser över åt-beläggen som jag skapat för respektive material.
5 Förekomsten av åt i textkorpusarna
I detta kapitel redogör jag för resultaten av ett antal olika kvantitativa analyser av mitt material. Jag har utfört analyserna för att få en uppfattning av åt-förekomsten generellt sett. Inledningsvis undersöker jag mängd och frekvens för de verb som förekommer tillsammans med åt och så diskuterar jag korpu-sarnas jämförbarhet. Efter korpusdiskussionen redogör jag för vilka de enskil-da, högfrekventa verben är. Därefter ser jag på hur åt-beläggen fördelar sig mellan riktningsangivande och icke-riktningsangivande verb. I avsnitt 5.2 un-dersöker jag vilka strukturer verbfraserna med åt fördelar sig på i fråga om fra-sens uppbyggnad. I det sista avsnittet (5.3.1) jämför jag åt-förekomsten i mitt material med förekomsten i vissa andra material. Till slut diskuterar jag frågan om vilka verb-åt-kombinationer som kan anses vara finlandismer utifrån mitt material och jämför med andra finlandssvenska källor (5.3.2).