framstammen styra båren, fruktlöst var deras bemödande. Palmira gaf dem den

jåfvade ringen och sade: att hon skulle vara

tröstlos,

omhonej vore iden fasta öfvertygeisen, ^att de iden mest förtvif-iade händelseskulle kunna frälsa _sig bäg-ge två5 och som hon ianseende til! sig sjeJf ej kunde äga Ben samma förhopp-ning, skyndade hon nuattgifva dem den öfverenskomnabelöningen. _O

Miss,

sva-rade Georg, vi äro alla tre ilika faraj men det är icke ^ert fel, jaghade borde följa

James

^{råd, och uppskjuta denna}

o-försigtigaresa.

Denna

senare

öfverhopsf-\

de sin bror med förbannelser; _deras för-skräckelse steg till den högstahöjd. Pali mira

,

_{lifvad af en lika så upplyst som}

brinnande vördnad för Försynens behag,

kastade

sig på knä

midt

ⁱbåten, ^och bad Gud och sin mor snart ideras famn

emottagahenne.

De ^hade några minuter varit

nedsänk-ta iförtviflans tystnad

,

då

James

utro-pade: vid skenet af ljungeldarne _känner jag igen hamnen vid

Havre,

stormenhar kastat oss ganska långt från Samt Malö.

Hå! det kan vara lika mycket hvar man förgås,svaradeGeorg, ty det är sä-kert att vi aldrig skola komma till Ha-vre, fastän vi äro det samma så nära.

Till

Havre!

upprepade Palmira, _{och hon}

kom ihåg att det var den Stad der Ma-dame Mircour bodde. Länge feck hor»

ej häröfver göra sina

betraktelser.

Vi äro förlorade! ^utanhjelp

förlorade!

ro-pade

James:

^{endast genom}ett underverSc har båten så länge statt emot, inom en minut gar den iqvaf. Det skedde ^så, åsk-knallarne blifva allt tätare och tätare, vågorne höja sig ^och tyckashota skyar-ne, båten rernnar; Georg fattar rPaimi-ras långa hår_{5 en stund} kan han qvar-hålia henne

bredevid

sig,men en gruflia vederil sliter dem våldsamt ifrån

hva£

andra.

Palmira

_afdånad, döende lemnas

106

t

ett rof åtdettaförskräckligaelement

,, _och

kastas

,

genomenaf ^de besynneriiga hän-delser Försynen stundom skickar

,

_{på en}

två mii nära hamnen belägen klippa.

Omsider öpnar^hontill häiften ögonen.

Stormen tycktes henne hafvalugnat, ^men hon såg sig skild från sina reskamrater, beröfvad^all hjeip, på_en

ofruktbar

^strand.

Matt kastar hon omkring sig sina blic-kar ₃ men blir ejvarsenågon boning, nå-gon lefvande varelse. Nedtyngd af en {smärtefull ångest, utgjuter hon ^en djup Suck, och afdånar å nyo.

Lange var hon i denna grymma be-lägenhet, då ^hon feck höraen röst

sag-ta uttala dessa ^ord:O Roger! hvad ^hon är skön. Och

Palmira,

som genom en skyndsamhjelp återfått Jifvet, _{såg sig} up-pehållen af en omkring tjugu ^år gammal qvinnas _{armar 5} dess grofva kläder, dess solbrända hy, kunde ej dölja hennes

in-tagande anletsdrag

,

och isynnerhet den godhet som framlyste ur hennes

blickar,

och ensam skulle hafva gjort henne skön.

En ^{karl deltogihennes/omsorger om} Pal-mira3 dess klädselvar likaenkel somdess kamerats^j dess blomstrande

kinder,

dess eldiga ögon andades äfven hälsan och sällheten. ^Är jag i

Frankrike,

sade Pai-mira, med en matt röst?

ja

,

Mamsell

,

svarar denunga bond»

hustrun, och hos beskedligt

folk,

försä-krar jag er. Säkert var ni passagerare på något fartyg, som inattaf stormen

blifvit kastad på grund.

—

_Ett

ganska bräckligt förde^både mig och alithvad jag ägde ^{och hade.}

Mamsell,

afbröt hastigt Roger, edra tankar böra nu endast vara fastade på att tacka Gud, som bevarat

ert

lif;

men ni tyckes mig vara ^såblek och utmattad, emottag vår koja som en

tiilflygt, var öfvertygad ^att ni der skall blifva skött med den samma omvårdnad, som om ni hade med ^er nya verldens skatter.

Palmira tackade och ^emottog detta anbud, som med ^en tydlig välvilja och uppriktighet gjordes henne. Hon försök-te att gä några steg, men som det ej villelyckas, blef honafRogeroch Louise dess ^hustru, nästan så godt som buren till deras lilla boning

,

belägen på något afstånd från hafvet.

Miss Harville blef förvånadöfver den snygghet och beqvamlighet

,

som rådde i den samma. Man uppbäddade ^åt

hen-ne en ganska ren och varm säng. De

togo utaf henne dess -Ami! zons-kläder,

hvilka man väi kan tänka voro

genomvå-ta. Då hon klädde ^af sig

,

såghonmed nöje,att hon om sinhals ^hade qvar den långa guldkedjan, hvarvid Lady Elisas

108

portraire, omgifvit af dyrbara briljanter,

var fästadt. 1 sin kjortelsäck fann hon den dosan ihvilken hon gömtden af-plockade blomman

,

_{och en pung} med

hundradetjugu Louisdorer iguld. Dessa

tre saker utgjorde nu mera dess enda hjelp, sedan ^dess låda tillika med ^dess öfripa ependom gått förlorade. Palmira trodde sig hafva att tacka sin mors bild för sitt lifs frälsning, och tryckte den väi tio gånger ^{till sina} läppar.

Man bad ^henne begifva sig till hvila;

men hon var på det högsta bekymrad öf-ver Georgs och

James öde^

^{och bad Ro»}

gerlyssnaefter, om man någonting talte om debägge Engelska

fiskarena,

som sam-ma morgon lidit skeppsbrott. Jag skali genast söka göramigderom underrättad

,

sade Roger, men lägg er för allt iverl-den Mamsellj och försök att få sofva.

Hanville att hon åtminstone skulle dric-ka litet gammalt ^och ganska stärkande vin. Detta hjertstyrkandemedel och^dess utomordenteliga trötthet nedsänkte henne

snart ien djup sömn.

Vet du

väl,

sade Roger till sin hu-stru när Miss Harville var insomnad

,

att detta här ^{var en} besynnerlig

händel-se.

—

Ganska lycklig _för oss, som kun-na berömma ^oss af, atthafva frälsat ^det skönaste fruntimmers

lif! —

_{Det är}

lik-väl ganska besynnerligt, att hon, somär

så ung, ^så väl klädd, har låtit sätta sig öfverienfiskarebåt, och till och ^medhelt allena med dem.

—

Hvad gör det till sa-ken, hon å'r ärlig och dygdig, ^{derom är} jag öfvertygad. Såg ^du hur ^hon kysste sin mors portraite? Hon talte till det samma så ömma

ord,

och^så trycktehon det ^{ännu en} gång till sinaläppar. Ack

I

endast för den ^kärlek hon hyser för sin mor, skulle jag älska henne. Under det Louise sade ^dessa ord

, aftorkade

^hon

si-na tärar med hörnet af ^sittförkläde. Da gråter min

Louise,

^inföllRoger och om-famnade herme_{5 du} skall då aldrig

näm-na det namnetmor₅ utan att bli rörd.

O

Roger! och

Louise utgjöt ^vid denna hågkomst strida ^{tårar, men} smålog åt sin man, som ömt och kärligt smekte henne.

Sedan de en stund pratat med hvar-andra, geck hon att se efter huru den vackraEngelskan mådde. Hon

sofver,

sa-de hon med en förnöjduppsyn till Ro-ger, sombad sin hustru vaka ^öfver

hen-ne

? medan han sprang längsutmed stran-den

,

för att förskaffa sig de underrättel-ser hon önskadeerhålla.Louisesattesig

in-vid Miss Harvilles säng, ochblefsägiad, då hon _såg dess dödlika blekhet försvin-na och en liflig rodnaduppstiga på dess

110 ^{hl ii ii}

kinder; _{men detta} misstag varadeej IKn«

gre än tills Palmira vaknade, beklagande sigöfver enhäftig ^feber, som tilltog än-da tills ^{mot natten}₅ och till och^med un-der hela nattenvarhonur stånd att höra

hvad "Roger

vid sin återkomst berättade,

att han varit långt borrt, att man ej

tal-te om annat än de af stormen förorsa-kadegrufliga olyckor, under hvilken tvän-ne starka Danska skepp blifvit förgång-ne, men att man ej detringaste ^{taite om} de Engelska fiskarena. Bägge ^{två hade} likväl blifvit räddade. ^{Sedan de} anländt till Havre

,

hade de genast ^sålt

diaman-terne till en

Jude,

och ^två timmar der-efter stigit om bord på ^ett till

Jamaica

afseglande fartyg, för att der träffa slag-tingar, mera välmående, än man af de-ras belägenhet hade ^anledning att förmo-da, och ideras handel insätta den sum-ma de nyss emottagit,mycketmindre o«

rolige öfver Miss Harvilles öde,än hon öfvtr

deras,

hvars ovisshet förvärradehen-nes sjukdom. Den tilltog förskräckligt;

men äfven så gruflig ^{den var}

,

äfven så

snart öfvervanns den samma. Louises och Rogers _förenadeomsorger återskänktehen»

re ännu en gång lifvet. ^Febern försvann alldeles efter fem dagar, och hon blef

åter fulikomlioen frisk._o Hon bad då Ro-ger _gå tili närmaste Stad, och åt

hen-ne göra_någonupphandling af

kläder

och

linne.

Det^går ganska lätt, sade han till hen-ne, Havre

iisser

^{ej mer än tremil}

häri-från. Palmira bad honom ^{ej för någon} nämna det minsta om dess händelse, ty hon fruktade ^alltidatt densluteligen skul-le komma för Madame Mircours ^öron.

Roger låfvade det och begaf sig på vä-gen. Dess hustru skulle säkert hafva åta-git sigMiss Harvilles commissioner,men börjanaf hennes välsignade tillstånd var henne till

besvär,

och tillät henne ej ^att

företaga

denna lilla resa. Hon ^stannade

således qvar

,

_{för att hålla} Palmira säll-skap, som för ^det närvarande nödgades nyttja Louises kläder, _hviiken man väl kan tänka lånade henne sina helgedags-klädningar.

De _gingo ut för ^att hämta frisk luft iden bakom kojanbeiägna lilla trädgår-den

,

(hviiken kan hända var för mycket enkel för attkunna kallas trädgård). ^Den var utan konst anlagd, och prydd med en ovanlig mängd ^{rosor af} skärsmin och caprifoiium, ^blomster, dem Louise mest

tyckte om, ochhvilkaRoger med en sär-deles omsorg skött och ^planterat. Den.

häck af hagtorn, som sträckte sig

rundt-©mkring den samma, var ejhögre, ^än

att

den

räckte tiil armbogen, _{och öf«}

" 112

Ver den kunde man på långt håll se hafvet.

Palmira ^satte sig på en

bank ,

ifrån jwilken hön betraktade ^detta för henne så olyckliga element. Louise tog sig en

plats bredevid henne och begynte ^arbeta på ^sina barnkläder. Ni^är ett bevis, sa-de Miss Harville, _påatt Försynen^stun*

dom belönardygdigaoch känslofulla hjer-tah,emedanni tyckesmig njuta ^den verk-liga lyckan, som alltid åtföljerden hus-liga sällheten, hälsan och ^ettnöjdtlif.

—

Ack!

ja Mamsell, viäro ganska lycklige

med vår kärlek,och nog rika, _Gudvare lof, för att väl ^emottaga den lilla, som.

snart ser dagen och dem jag hoppas

sko-la följa den samma. Men,tillade

hon,

och upplyfte ^{från sitt} arbete ^sinalånga

svartaögonhår,^vi hafva genomgått mån-ga motgångar, och om det kan roa er, Mamsell, _skall jag berätta er mina lef-nadsöden.

—

_Med

mycket nöjeskall jag afhöra^dem. Louise gömdedåi en korg den lilla barnhufvan, på hvilken hon syd-da, och började^sålunda;

In document Madame Armande R * * * (sivua 104-112)