Madame Armande R * * *

af

Madame Armande R * * *

e i

Öfvevsåttning af

Albin

Grundelstierna»

11. DELEN.

Oestunmalheur,_c'est peut-étreun grandtott D'avoir une arne au-dessus de ^son sort.

VOLTAIRE.

STOCKHOLM,

TrycktiKongl.Finska' B ok tryck eriet,

hos Direftenren JohanA.Carlboh^.

1807,

w

PALMIRA.

Trettonde Capitlet,

i^

ör att kunna njuta någonersättning

föf

föregåendedagens

förluster,

_{bégaf sig}Pal- mira i god tid tiil sin mor, som ^emot- tog henne med den samma häftiga gläd- jehon ^{efter en} lång skilsmässaskulle haf- vakänt; hon berättade henne huru ^led- sam föregående dagen varitj att endast det allmänna tycke Simplicia tillvunnit sig, gjort den samma dräglig, och hon frågade Palmira, huru ^hon tiilbragt sin tid. Denna ^senare berättade henne hvar de hade varit på morgonstunden, hura väl hon blifvit ^emottagenaf Milord AU

vimar, ^och sluteligen Mathildas frestelse

attbegåenohetånksamhet

,

sådansomden

,

attallena blott med en gouvernantegå på operan

,

hvilket ^de hade verkställt.

Lady Elisa bannade henne derföre vänligt. ^Tillåt dig aldrig ^mitt

barn,

sa- de hon till

henne,

_dessa små oförsigtiga

steg. Lady Mathildas gifna ^{stånd gör,}

att följdernaderaf för henne ej blifva så

obehagliga; men om man för Miss Har- ville ^skali fatta högaktning,^{bör hon till-}

vinna sig dengenom ^ettuppförandesom man] ej kan tillvita deri minsta

obetänh samhet.

Ack! tänkte

Palmira,

jag har

a^Det, ;

4

nog

blifvit straffad för denna,

gsnom

allt

hvad som

tilldrog

sig vid den olyckliga

operan.

Deras samtal

afbröts

nu af Milord Sunderland. _Denne ömme far begynte

att tala med

förtjusning

om sin

dotter,

och sökte af Palmira få veta, om den unga Lady _något talte med henneom A- bel.

—

_Ganska

ofta,

svarade Palmira, och

alltid

med deltagande.

— -

_{Ack sä}

mycket bättre! Alvimar skyndar _{på mig}

att afsluta saken₅ men Simplicia är nästan ännu bara

barnet,

och jag vill nödvändigt vänta tills hon fyllt ader-

tonår.

Du har

deruti

ganska

rätt,

min

älska-

de

Edvard,

_{svaradeLady Elisa5 det ger}

oss tid att

fullkomna

min

brorsdotters

uppfostran

,

och den älskvärda Abel skall endag af oss emottaga en

hustru,

_begåf- vad ^med fullkomliga egenskaper.

Dess-

utom inser jag ej afdettauppskof någon olägenhet_{5 iden}

allmänna

tanken ärode nästan -så godt som gifta5 det skallskyd- da

dem,

henne för de

försök

_mångakar-

lar

skulle kunna göraatt

behaga

henne;

och Abel

,

_öfvertygad atthonendagskall tillhöra

honom,

skall ej hysa någon ön-

skan,

fatta någon böjelse,

hvars

föremål hon ej ar.

Det

önskar

jag uppriktigt!

utropar

Palmira

något

rörel

Idetsamma kom oförmodadtenbjud- ning ^att tillbringa ^aftonen hos Milord Al- vimar. Miss Harville ^var äfven bjuden.

Alla

lofvade

^komma.

En niängd af visiter vid Grosvenor- Squarehindrade denna morgonstundSim»

plicia ^isina studier;men Palmira öfver-

lemnade

^{sig åt sina} med mycken

ifver,

återvann derigenom sitt lugn

,

blef till ochmed litet munter;^och

,

^närhon^ankom till Milord Alvimar, var hon äfven så förnöjdsom vacker. Mathilda var redan omgifven af sina olyckliga älskare, som hon kallade ^dem. Medskyndsamma steg

geek hon dessa fruntimmer till mötes och.

bad ^dem ej illa upptaga att dess bror vore frånvarande, _en vigtig angelägenhet hade nödgathonom resa till Kesengton, bvarföré han ganska sent skulle ^komma tillbaka. Men jag får välidag åtmin-

stone se honom? frågade med liflighet

denöppenhjertigaSimplicia. SirAbel^kom tidigare än han hade förmodat}hans^när- varospfidde ^det nöjeman alltid njuter i en älskvärd mans sällskap5 men Palmira besvarade ^hans hälsning med enföraktan- de köld,som gjorde honom helt ochhål- let nedslagen. _{Flera gånger} talade han till henne, _{hon låtsade ej} höra honom.

Då man sattesig vid spelborden

,

blef det isalonenen allmän rörelse. Ensam

6

«

stannade

Palmira ett ögnablick

bredevid

kakelugnen. Abel närmade sig till henne och kastade ^på henne en

genofntrangan-

de blick^j men denna blick uttryckte <h

mycken sorg, att Palmira nedslog sinaö- gon, för att ej lata märka, atthon^idet-

taögnablick.inom sigkände mera oroän vrede.

Sluteligensäger Abel till henne: grym- ma liknöjdhetIhvad den piågar mig!

—

Kan ⁿⁱ beklaga er öfver den enda känsla som bör råda oss emellan?

—

Likväl försäkradeni mig ^en gäng ⁱLady Elisas närvaro om eder vänskap.

—

_{Sir Abel}

hade^{då ännu}ingenting gjort, hvarigenom han kunde förloramin aktning. Vid des- sa ^ord lemnade hon honom och geck att

sätta sig bredvidLadyMathilda, påhvil- ken hon uppmärksamt hörde, och hvis- kade sedan ^{vid denne:} hvad ^{ni är} älsk- värd med edra olyckliga! hvad skall ni väl då vara med

den,

hvilken ni gerett

ljufvare namn? Han ärnuborrta,svara- xade Mathilda, _och jag begagnarmig än- nu en tid af min frihet att vara obero- ende och behagsjok; ty vi

are

stackars fåglar, hvilka,sen man engångsattdem ibur, förlora allt det skönaⁱderas sång.

Mathilda

skulleocksåverkeligengifta sigmed Milord

D...,

så snart han^kom tillbaka ifrån Spanien,

dit

han rest med

sin

far, Engelska

Hofvets

Ambassadeur.

Detta giftermål ^{var äfven så} mycket i barnens tycke, som det var fördelaktigt för de begge familjerna. Mathilda och Palmira pratade ännumed

hvarandra,

då man anmälte ett Fransyskt ^fruntimmer med dess son, hvilka hade med sig ^re- commendations-bref till Milord ^Alvimarj om morgonen hade de infunnit sig ^hos

honom,

och blifvit bjudne ^tillsamma

af-

ton.

Modren var

gift

^med en

ganska

^rik

Redare iHavre. Någon återfordran åen ansenlig ^{pris af ett neutralt} skepp, hade nödgat henne resa till London. Dess ställning,hennes klädselgaftillkänna hen- nes stora

rikedom;

men ett obehagligt uttal

,

en ton som stundom förrådde hög- het och straxt derpå någontinghögstme- delmåttigt, gaf om henne just ej såför- delaktiga begrepp.

Men dess son

,

den unge Carl

Mir-

cour, förtjente större deltagande. Dess växt var vacker_{3 dess} ansigte, utan ^att vara regelbundet, behagade genom den godhet, den liflighet som framlyste ^ur dess blickar₅ och dess uppriktiga ^väsen-

de tillvann _sig den hastiga välvilja han sjelf sålätt fattade.

Vid aftonmåltiden placerade ^manMa- dame

Mircour

emellan Herrn ihuset

8

och Lady Elisa. Herr Mircour satt

bred»

vid

Palmira,

och den^eld,somlifvade ha<

nom då han talte vid henne,gaf

fullkom-

gen

tillkänna,

atthan befann sig^oände-, ligen ^väl. Sir Abel m-ärkte det och ry-,

ste vid den grufliga oro,

hvaruti

denna anmärkning _nedsänkte

honom.

Hon ta-r

Jar med denne unge Fransman

,

honsmå-

ler åt

honom,

sadehan försigsjeif; _ack!

hela naturen skall hon således föredraga

framför

mig! Ack! jag vill glömmaden*

na stolta skönhet, och endast sysselsätta mig med detta älskvärda barn. Hanvän- de sig härvid till Simplicia och talade med henne.

Vid slutet af måltiden, då en af gä, sterne åberopade sig Lady Elisa

,

^{för att}

besanna en sak han

berättade,

nämnde han henne vidsittfamilje-namn.-^Hvad, Milady, utropade Madame

Mircour,

är ni släkt ^med Hertigen af Sunderland^?-*

Jag har den äran _{att vara} hansdotter,

minFru.

—

_{Mkände då}

minbror Samt Ange.

Lady Elisa

bleknade,

_{blef orolig. A-} derton^år voro

förflutne

sedan hon

förlo.

rat detta älskade föremål_{5 men} honer- for idettaögnablick,att det ännu^öfver hennes hjerta bibehöll det samma välde.

<-~

J

^{a3 jag kände}

^honörn,

och ni ser här

tyenne

af

d&sselever, _för

hvilka

dess^min-

9

ne är

oändeligen _kärt. — _{Ack! Milady,}

det var en man med mycken förtjenst,

af god

adel,

försäkrar jag er,afenaf de

urgamlaste familjer i

Normandie,

det är

sant

försämrad,

sedan jag_{nödsakadesgif-}

ta mig med en

handlande,

hvars hundra

flisenecus iinkomst ej skulle hafva för- blindat mig, om ej min far tvungit mig

att gifva honom min hand. Hvad den stackars Samt

-

_Ange

angeck, ^så nöd- gades han, _{då han ej} kunde bibehålla sig ⁱtjensren, begagna ^{sig af} _sin för-

träffeliga uppfostran och antaga tjenst somgouverneur förHertigens af Sunder- land barn. Nikommer_{ännu ihåg}honom Milady, _{och det är likväl många år se-} dan han dog.

Aldrig glömmer jag

honom,

svarade Elisa med en sorgsen ton.

—

_{Han var}

väl interressant, men det oaktadt _något

besynnerlig.

Han utmärkte sig genom några jemnlikhets-grundsatser, för en ^q-

fräise,

en oäkta, en menniskaskymfadaf en

slägtinges bestraffning,

hyste han ej

den minsta fördom.

Han meddelade oss med naturensa

överensstämmande

grundsatser, svarade med

häftighet

Lady

Eiisa;

men sagtade sig, då hon tänkte på att hon

talade

vid

Saint-Anges

syster, fastän hon

liknade

honom så litet, pch frågade henne huru hon

bhteit underrättad

om

dess

tidiga

10

död.

—

_{Genom enaf}

_dess

_vänner,

_Mila-

dy, Intendenteniert

hus,

trorjag, som skref oss till att han döttiden sjukdo- men som så länge ^{hade tärt} honom.

Ganska riktigt öfvers&nde man till oss all dessqvarlåtenskap. Han dog ganska^ung$ detta elimat har varit olyckligt ^{för ho-}

nom.

Ni harganska

rätt,

sade Lady Elisa och

suckade

^{härviddjupt. Idetsammasteg}

man upp ^från bordet,och honpresente-

rade

Madame

^Mircour och dess son för sin bror, som emottog uern på detmast ömma och vänliga sätt. Som

främmande

iLondon

,

sade han ^{til! derr.}

,

har ⁿⁱ ej

erteget hus, emottag vårt; komoch bo hos ^Saint-Anges gamla vänner, de böra blifva édra.

Elisa hJef ^rörd af detta vänliga be-

mötande. 01

^{min Edvard, tänkts}

hon,

ingen varelse ⁱ verlden är så god ^som du₅ och hon sökte nu ätven tillika med honom öfvertaiaMadame

MircouV,

_hvil- ken sluteligen iofvade ^att föijancie dagen till och ^med flytta till Grosvenor

-

_Squa-

re. Den fina Ehsas känslor hadeförhäf- tigt blifvit upprörda, hon kände sig må illa

,

och skilide sig tidigt från sällskapet.

Sedan ^honkom ^{in i}vagnen, betygade hon Milord Sanderland ^{all sin erkänsla,} all sin glädje ÖfVer det nöje liantillskyn-

dade henne^{att få} knyta ^en närmare vän- skap ^{med Saint-}Anges syster. Hon ^för- manade ^{sin dotter att visa} detta fruntim- mer mycken aktning^ochuppmärksamhet.

Ingenting bör man tor henne upptäcka, förr än vi få en fullkomligare karmedom om hennes ^caracter. Men

,

min älskade Palmira,genomettvackertuppförandebör du bemöda dig ^{att tillvinna} dig hennes ynnest och vänslcap. Nå, ^mina barn, hvad tyckte ni om dess ^son? Dess an- sigte var ganska intagande, sade Simpli- cia. Desse Fransmän, _inföll Palmira, med hvilken liflighet uttrycka ^desig,och huru känslofulla synas ^de ej ^vara.

Lady Elisa smålog, och var säkert af sin dotters ^tanke. Hela natten öfver- lemnade ^{hon sig åt en} mängd ^{idéer o}-Ii förslager. Hennes Palmira tycktes på den unga Mircour hafva gjort ett lifiigt intryck. ^Ack| om detta intryck ^kunde tränga sig in till dess hjerfa, _{ochom det} lyckades ^honom att behaga! Huru lyck- lig^skulle hon ej skatta sig, ^{då hon} iinge

se sin dotter intaga ^{ett rum isin faders} slägt, och ett stånd isamhället som e;

mera vore tvätydigt

!

En morsinbillning är lik en älskares; ingenting ^{synes hen-}

ne omöjligt af hvad ^hon ifrigt önskar;

för Lady Elisa

visade

sig ^således inga hinder.

12

.

t

Knappt vaknade

hon,

förrän hon ef- terskickade Herr Akinson, och

berättade

honom hvilka hon dagen förut hade träf- fat; han påminte sig ganska väl, att

Saint-Ange oftaskämtat, öfver att en af dess systrar högeligen förargade sig ^att hafva genom ett gifte under sitt stånd förenat sina fyra handraadeliga livrés i inkomst med en handlandes ofräise mil- Jioner. Men, _tillade

Akinson,

om man å sido ^sätter ået löjliga,såhar hon myc- ken rättighet till ^vår vänskap_{5 och var} öfvertygad,Ers ^Nåd, att hon skall haf- va ^att tacka sitt älskade namn Saint-An- ge, för all den tillgifvenhet hela detta hus visar henne.

Miss Haryilie, inneslutenisittläs-ca«.

binett, sysselsatte sig med att måla _en liten tafla af sin egen uppfinning,' som förestäHte Daphué förföljd_afApolio. Hon hade just ^slutat Gudens figur, då hon märkte att den obeskrifligt liknade ^Sir Abel. Penseln föll ur hennes händerj

hon gömmeridem sitt ansigte,ochsök-

te att för sig sjelf dölja sin förvirring.

Snart öfvertygas

hon,

att verkanafhat är densamma ^som verkan ^af kärlek_{5 ty Sir} Abel hade skymfat henne, idetsamma han hade gjort sig brottslig mot hennes älskade Sinipjicia; hon kundeej annatän

hafva

afsky

för. honom,

^och

likväl

^följde

lians

bild henne

öfverallt.

Spelar honpä forte

-

_piano

_,

_{sä är det alltid den sonat}

Abel mast tycker omj sjunger hon, ^sä gör hon sammatjusandelöpningar^som

han 3 målar hon, så är det hans anlets- drag. Vid dessa

betraktelser

^vaknade

hennes vrede mot

Abel,

motsigsjelfoch hela

verlden;

och hon tog en pensel och

öfverströk

^sin Apollo.

I

detsamma

bad man henne komma ner till

Elisa.

Hon fann der sällskap_i och ibland andra

Madarrie

Mircour och dess son. Hennes morpresenteradehen- ne för dessasenare och sade: sehärmiri

elev, _mitt hjertas

fosterbarn,

_{jaghar lärt} henne känna

Saint-Ange,

hon älskar

och

vördar hans minne. Dess sinnesrörelse då hon sade dessaord, skulle hafva väckt misstankar hos ett mera skarpsinnigt fruntimmer än

Madame

Mijconr, som

endast complirnenterade

Miss Harville*

och sade det man hade

skäl

att medgif- vaEngland vara

skönhetens fädernesland*

Conversation blef nu

allmän.

Carl Mircour behagade ännu mer än dagen förut. Dess eldiga

blickar

_Jemna-

de aldrig Palmira.

Milord

_Sunderland markte

det, skrattade,

och

hviskade

via

sin syster, att han ej _{visste omdet var}

blodsbandets

välde^j men att Herr Mir-

«our

_{säkert, ej såg sm} sousine med

Hk*

14

nöjdhet. Lady Elisa sade sig vara af samma tanke.

Madame Mircour, som fruktade att

falla sina förnäma gäster besvärlig,begaf sig till de rum som voro henne ämnade.

Da hon blef ensammen med sinson, yt- trade hon sig förnöjd:^{det var,} Carl, en

besynnerligochobeskriflig lycklig händel- se. Hvilken skulle tro att jag har att

tacka min

bror,

som för tjugu ^{år sedan} är död

,

för ^en så förtrolig bekantskap med

—

_Ochen _den^afde förnämstaälskvärdaste,familjerMilord Sunder-iRiket?

land, dess syster, dess dotter och Miss Harville utgöra ^{en förenad} samling af dygder och behag, som man ejannor- städes skall finna.

A propos, hvilken ^är denna Miss Harville? fortfor Madame Mircour med

ett slags förakt.

-—

_{En ung,} förtjusande flicka, svarar Carl ^med ifver.

—

_{Ja, men}

hvarifrån kommer hon? hvilka äro dess föräldrar?

—

_Af Skottländsk

härkomst,

af ett högt ^stånd, och cousine till Lady Simplicia påsin mors sida.

— -

_{Jag för-}

manar dig, Carl, ^att hafva för henne den aktning, ^den vördnaddu är skyldig dess börd.

— _Ack!

_{hennes person till-}

vinner sig nog ^{densamma, om honän}vo-

re af ^det allral.ägsta stånd.

—

_Romane»

ska

^tankar! min son5 jag tycker^{intet om}

deffr,

de hindra dig alltid att betrakta sakerne ^från deras ^rätta synpunkt. Ma- dame Mircour ringde nu efter sin kam- marjungfru

,

_och sattesig vidsintoilett.

Mamsell Henriette

,

pratsam som en

Fransyska, hade redan gjort sig bekant med kammarjungfrurna ihuset

,

_och var

förundrad

öfver det loftal hon hade hört om deras husbonde. Dessa tre fruntim- mer

,

sade hon

,

^äro ganska sköna

,

och man ^försäkrar,att de skola hafva enän- nu skönarecaracter. Mamsell Marie,som

just ej har samma ställning och faconer som en

stadsflicka,

men som tyckesmig vara tämmeligen ansedd ^här, berättade nyss, att, sedan hon kom till

London,

hade hon hört Miss Palmirabeskyllasför

att varalitet högdragen. Nåväl

,

tillade hon, men man kan resa till Heurtal, _för

att få veta af dem som bodde

der,

om den«om besökte ^{dem i}kojan, ^sommed sina fina händer arbetade på deras grof-

va kläder

,

som skötte dem ^när de voro

sjuka, ^var så ömom deras^barn och^lär- de dem läsa, kan beskyllas för att vara

högdragen.

Det der är ganskaroligt, ^mendet kan nu deraf vara nog, sade vårdslöstMada»

me

Mircour. Carl

var återigen förtjust, och skulle ej viljat att detta okonstlada

beröm

så snart

slutats.

Han

hade blott

e

16

kant

Palmira

ⁱfyra öch tjugu ^timmar;

han ^hade sett henne omgifven af den för- tjusande Simplicia, den förföriska Ma- thilda; men han hade

endast

sett Palmi- ra. Dess passioner ⁱallmänhet häftiga, hade ännu ej haft kärleken till föremål.

Hans stund var kommen,

och

Carl lefde nu mera blott föratt älska Palmira. Med förtjusning tänkte han ^på att hon dagen förutsmålo-P åt honom, och

afhörde

^ho-

nom med nöje. Imorse hadehon ^{ej va-} xit mindre vänlig. ^Ack

!

hvad han önska- de att en sympatisk pil äfven sårat hen- neshjerta.

Madame Mircour märkte

detta

hastiga

och

lifliga intryck. Hon föresattesigatt ipå all ting gifva akt. En

förening

^med

Sunderlanderne och denna förnämaSkott- landska familj

,

af hvilken mansadeMiss Harville ^var, smickrade hennes fåfänga, och skingrade den oro hon skulle hafva känt öfversin sons tilltagande kärlek.

Sådan var ställningen iGrosvenor- Square; lyckan, nöjena regerade ^{der öf-} verallt. Stundom

öfveflemnade

sig Pal- mira åt dem, men ännuoftare var hon ängslig och missnöjd. Sir Abels ^yttran- de af sitta ^ömma känslor var dertill för- nämsta orsaken; såghon honom ^visa sig artig mot sin cousine, så beskyllde hon

feonom

^för

^{list och} falsldi^j ^närmade

^han

sig

\

i

sig till

henne,

och med ett Ijuft delfa- gande fäste ^{på henne sina} blickar, _eller sade några obetydeliga ord ^som syftada på den-^böjelsehan döljdeinom sitthjer-

ta, ryste hon

af harm,

undflydde och föraktade hon honom som en förhatlig förledare;och likväl var allt som tillhör- de honom kärt och dyrbart för

hennes

Jijefta. Mathilda älskade hon^ömt;Mi- lord Alvimar vördade hon. Oaktadt det just ej kunde vara ^ett nöjesom ^passade

förhennes ^{ålder, sökte}hon ^oftatillfällen

att få ingå idiscourser med denna sena- re, under ^hvilka hon alltid lade påmin- net, nar hon hördenågot vältaligt; och om hon någongång råkade tala politik, var det alltid Milord Alvimars grundsat- ser honföljde.

Fjortonde Capitlet..

Slutet

af ^vintren nalkades_{5 man}

föreslog

att sluta sina nöjenmed enmaskerad-baJ iGrosvenor-Square. Tanken på någon- ting sånytt ochovanligt förtjustede unga fruntimren, och det fordrades ej mer för Milord Sunderland att påskynda verk- ställandet deraf. Snart biefvo alla anstal-

ter

anordnade, och

^§11

mängd bjudnings-

kort afsk-ickade.

å Del. ^s 2

18

t

Få dagsr för den som var utsatt

till

festen,frukosterade man hosLady

Elisa,

<3er Sir Abel med sin syster afven var närvarande5 man

öfverlade

då om den vigtiga frågan, huru livar och en skulle

v?ra

"utklädd,

sedan man ibörjan_kom-

mit

öfveTens,

att alla

fruntimmer

ⁱ

huset

skulle visa sig utan mask.

Palmirä,

som isin

bergsbygd,

och i

synnerhet _af sitt hjertas böjelse,_blifvitså förtjust_iOssian, _ville

föreställa

den skö- na och rörandeMalvina,

klädd

j»

'en

^Mf-

kjortel af finort, _{och med}utslagna hår, lik en af den gamla Morvens 'döttrar.

s!<ulie ni val tillåra mig, inföllhastigt Herr ^Mircour,attföreställa Oscar? Paf- rrura nedslog ögonen. ^Detta förslagvann alimär.t bifall,,_och man kom sluteligen

enhälligt öfverens,

att

öfverlemna

denom-

sorgen ^{åt Mathildas}

val, hvilken

klädsel skulle ^passa hvar och ^en*

Hon

tackade

för den

vördnad

man bar för hennes sällsamma

idéer,

och för-

säkrade att det blott behöfdes vara litet besynnerlig, för att göra^rätt för ett så- dant förtroende. Hon betraktade nuLa- dy

Elisa,

och vid förstapåseende'sade hon: ^en så

skön,

så fin bildning ^stäm-

mer så väl öfverens med det begrepp vi göra oss ^{om en} lycklig skugga. Niskall

/

■■.

Således

bHfva

^{den ömma Euridice}

uncter

Sitt vistande ⁱEliseiska fälten.

Da,

^{min älskade Simplicia,}

fortfot

Mathilda, som ej heller maskerar ditt täcka ansigte,skall, om det är möjeligt, ännu mera försköna det

med

^{en hufvud-}

bonad

^{vsådan, som den}unga Iphigenies,

och den öfriga^klädseln lik detta rörande offers. Abel.är värdig ^{att bära}

Achilles

Vapen; och jaginbillar mig ^att den

alltid

så präktiga -Madame Mircour skall med nöje visa sin

glans

^ien Sultaninnas rika klädnad.

Hvad

mig angår, vill jag

blifva

en conträist af ^sålysande, behagliga och intagande föremål, och injaga den föi>

farliga, den hiskliga fasan; jag skall så- ledes blifva ^den

blodiga

^Nunnan*).

Man hade

mycket

^att

invända

^mot detta ^senare,infall5 ^men Lady Mathilda

Var

envis>

^{och svorpå,att} hönskulle klä- da sig ^som honsagt. Denna dagen in-

föll

sluteligen. Rummen ⁱGrosvenor*

Square lyste af ^den ovanligaste prakt, den utvaldaste smak^t den mest tjusande

musik,

ett präktigt bord bådade att det

*) Det var säkert denna gamlasagan, <hvil- ken Mathilda i sin barndom hört förtäljas, som ingsf henne detta infall. Tie ^år se- nare skulle den hafva gjort ^ännumera verkan^;tyhvilken har ej läst densinnrika romanen

—

_Munken,

20

skulle

^{blifva en af de skönaste}

fester

som på Jång tid gifvits iLondon.

Den sköna Palmira ådrog sig i sin ädla enfald allas uppmärksamhet ^Sim- plicia ^var äfven förtjusande.

Den

blom-

sterkrans,

^som flätade sig idess vackra ljusa ^{hår, var}mindre liflig än hennes hy, Och dess

behag

förhöjdes ännu mer a£

dess långa slöja. En mängd fruntimmer hade säkert skal att varanöjda med si- na

masker,

de döljdederas anletsdrag, och skyddade dem från att fördunklas af dessa begge unga flickor.

Mathilda med en dolk och lampaⁱ

handen,

i en hvit klädedrägt och mask, spelte obeskrifligt väl sin rölesom

den

blodiga Nunnan, men snart söker honatt

göraett mera ljuft intryck₅ hon kläder sig ien Spanskas drägt, uti,hvilken dess sköna växt visar sig i allt sitt behag,och flyttade ^henne bland de för sin skönhet utmärkta fruntimrens antal på denna

fest.

Palmira,

förtjust af allt som

omga£

henne, genomvandrade de många ^sajarne med ett outsägligt nöje. Herr Mircour hade beständigt följthenne, då dess mor ropade honom tillsig, ^{föratt.behonom} gå och ^tala något litet vid GrefveD..

.

^<s

dotter, hvars egendomar iNorrmandiö gränsade

till hennes, och hvilken

^hon

nyss igenkänt bland en hop

bondflickor

från landsbygden, emedan hon visste hen- ne vara iLondon.

Knappt ^hade,Carl på sinmors.befall- ning ^skillt sig ifrån

Palmira,

förr än en Jång kart, klädd som Asiatisk General, närmade sig till henne och ^sade med en

lag röst: min svartsjuka Sulraninna lem- nar mig sluteilpen frihet att föi Miss Harvilles fötternedläggaalla Indiens^skat-

ter mot en enda godhets blick. Sköna

flicka!

^{känn i}_{mig igen} ^den förtjuste Grefve Cramfort, som dyrkar så många behag från den förstadag han lärde kän- na dem.

Palmira., förargad, ville _{gå ifrån} ho- nom. Han hindrade henne. Q, jag

ber,

ett ögnablick! ^När skall jag kunna åter få råka er, få be er besinna ⁱhvilken belägenhet ni är? Skapad att stiftalagar för, hela

verlden,

^är ni beroende och un- der andras välde. Lady Elisa blir kall- sinnig, det ^faller Simplicia ^in, ochni förvises åter till edrabergsklippor. Med-

lidsamma

varelser beklaga er, ^{och de} känslor somlige tillåta sig att hysa, kan jag ej beskrifva. Våga bli lycklig, fri,

och ifrån

morgondagen

^{blir det mitt för-}

sta nöje att bereda er ett lysande ^öde.

Hvilken djerfhet! utropar sluteliger*

Palmira.

Glömmerni9 min Herre, att

22

nitalar

med

^en

slägtinge _{af Milord}

_Sun*

derland?

Och

denna

titel ensam, om

ni ej känner

oskuldens

och dygdens rät-

tigheter, bör hos er väcka vördnad.

~~

Sköna ^Miss,

denna

slägtskap är ^just ej så väl bevist, _{åtminstone påstår man i}

yerlden,

att man ej så säkert

kan

säga ifrån

hvilken

sida den har kommit.

Ni uppför er ovärdigt emot mig*

svarade

Palmira

med en ädel stolthet₅ men det gifves vissa personer

, _hvars

yra ar så

föraktlig _fatt

man tror sigmed skäl börasätta sig öfver

deras

skymfande, ^mm Förtjusande _stolthet! o,

Miss Harviile*

dan

är mera

förförisk

än en

leende blick

?f

^en

annan!

Isamma ögnablick

nalkades

Sir Abel₅

Palmira bemödade

^{sig å} nyo att

komma

från det ställe der Cramfort _mot hennes viljahöllhenne qvar. Dess åtbörder,

dess

ansigte andades vrede och bedröfvelse, IGuds namn hur står det till ? frågade han henne med ett såutmärkt

deltagan-

de, _att

hon

ej kunde afhålla sig ifrån att' med en genomträngande tonsvaraho- nom: Hvad verlden är elak!

Ack!

Sir

Abel,

är det då

oskiljaktigt

från

denna

lysande och bedrägliga yta.

Cramfort ville ännu säga några ord,

men hon skyndade med fasa ifrån ho-

nom,

Det

var en

liten

ovanligt

näsvis

flicka, sade han

vårdslöst

till

Sfr

Abel.

Jag känner _någonsom väl skulle vilja sfe henne skamfiat. Hvilken, _arbröthastigt Abel

,

är den kalla och grymma menni-

ska, som kan ^se Miss

Harvilie

utan att önska henne såmycken säHhet, somhon äger dypder och behag?

—

_{" Lät}

ossvara vänner, Sir Abel; men hvad ni yttrar er ined fören

hetta!

^Omjaghade kunnat^för- moda

.

^,

.

säkert skulle jag ej vågat för- klara min ^kärlek,

—

_{Förklaraer kärlek?}

ni,Milady

Arabels

man,

för

^Palmira.

"**

_{Hvad ni blir arg, och görförväsend}

_!

ni Sunderlands förtjusande ^dotters fäst- man. Nå, nå, intet skrymteri. Viäro

ju i samma

belägenhet:

begge två för- tjuste ⁱ

Palmira,

begge ^{två så} sjelfkära,

att vi nog tacka ödet som satt henne i den

beroende

ställning, atthon ^en dag nödvändigtskall

falla

^{ivåraarmar, utan}

att hon just behöfver fordra den

laglig-

het ivördnadsbetygelser, som vi ej kun- na erbjuda henne.

Hon skall alltid äga rättighet till en

vördnad,

likasåren som hennes själ, sa- de Abel med en allvarsam uppsyn. Hon ar under ^det

vördnadsvärdaste

^beskydd, dch jag vågar tillägga under mitt, eme- dan jag innan korrt blir hennesslägtinge, och på de-n som skymfar henne skalljag

hämnas. —

_{Att låtsa varaså sträng isi-}

24

na seder

,

injagar vid er ålder ej såmyc- ken

fruktan,

svarade Cramfort med het-

ta. För öfrigfrom ni vill _bevisa den re- na vördnadsom ni hyser _{för Miss}

Har*

ville, så

Jkunna

^{vi imorgon bittida åter-}

se hvaran iHyde-Parc. På detta ställe passar det sig mycket bättre än på en bal att svara påhotelser.

Abel tryckte Grefvens hand3 och sa-

de:

Innan klockan nie skall jag vara der.

De skilldes na ifrån hvarandra. Ahei trodde sin motståndares högst förderfva- de seder blott vara orsaken till den harra

,

hvaraf han emot honom kände sig upp-

hetsad.

Han döJjdeförsig sjeif,att svart-

sjukan äfven sä mycket eldat honomsom detta ädla skaf. Skillnaden ^var, som Cramfort anmärkt, ganska liten ^emellan Arabefs maka och Simplicias älskare-.

Likväl var ändamålet ej lika

brottsligt,

fast utseendet vardetsamma. Abel kun- de vara en oförnuftig, men aldrig hade han ämnat biifva en förförare_{3 och} han

dömde

sig värdig, attkunna uppförasig

som en

bror,

^och biifva Palmiras försva- rare;

och,

hvad hans hj*erta

skulle

känna sig^xlättade

,

om denna händelse kunde å- terskär.ka honom henneshögaktning.

Hela detta uppträde hade tilldragit sig, utan ^att någon ^menniska blifvit ^det varse. Palmfra hade väl trott sig märjca

v

t

någonslags häftig förklaringemellan Cranrs- fort och ^Abel

,

men hon vågade ej för någon ^yttra den

fruktan,

^{som så}val den enas som den andras munterhet ochköld snart förskingrade.

Mor morgonen sågSir

Abel

sig tvun- genatt förtrosig till någon iGrosvenor- Square. ^Han proponerade då Herr Mir-

cour att

blifva

dess Secundant, och ^be- rättade

honom

hvad som häftdt.

Den unge Mir%pur delade hans vrede.

Hvad jag ^{afundar er,} sade han till ho- nom, _den lyckan att hämnas Miss Har- ville; nedrige Cramfort! sålunda förklara sfn brottsligaböjelse,då jag dyrkar hen- ne, och kan ^utan brott öfverlemnä mig åt den häftiga kärlek, jag ej ännu för henne vågat förklara.

Abel kände vid detta

förtroende

en ovanlig sinnesrörelse;en sådan

medtäflan

var ganska farlig

,

men åtminstone _var han värdig Palrnira,han insåg huru nöd- vändigt det var attännu etthinder

skulle

uppstiga

emellan

honom och

henne,

och trodde sig äga styrka att med egen hand kunna förena dem.

Klockan var redan fyrapåmorgonen, som de

förmodade

^af den^munterhethvar- med dansen

fortfor,

af det nöje som lif- vade hvarje del af sällskapet, ^att festen ännu

skulle

räcka iänge

,

koramo de ok

26 ""■""

verens att

Abel

ej'

skulle

^resa från Gros-;

venor-Square, atthan skulle klädasig ^hqs

Herr

Mircour och

direkte

begifva sig

till Byde-Parc

Lady ^Elisa,

^{som var matt} ochuttröt-

tad,

begaf 6ig.till sinarum, sedan hon iMadame Mircours*vårdlemnat ^sina ele- ver; en timme dereftergjorde sigPalmira färdig attlemna salen₃ Cramforts uppfö- rande hadestörthela hennes nöje. Nöd- sakad att gå honom

förbi,

vände hon borrt hufvudet, dä han med sin vanliga

skämtande

^{tonsade till}

^henne:

^skönsom

karleks

-

_gudarne

_,

_{felas det er blott att}

vara namnkunnig; innan dagens slut låf- var jag ni skall blifva det. Palmira blef öfver detta yttrande mera,

förskräckt

än förargad. Inkommen isina rum₅

be-röf-

vade henne'Sorgliga

betraktelser, bedröf-

liga aningar, ^allt hoppet att få njuta nå-

gon

^sömn. Sittande

framför

^sin slock- nande eldbrasa, hörde hon knappt den högljaoartde

musiken,

som var tjugu steg från ^henne, ej eller det

beständiga

bull- ret af ^de vagnar sombörjadefarasin

väg.

"

Redan

^hade

det

länge varit dager_\ ha- stigt vaknade

Palmira

^{ur sin}

tankfulihet ,

förvånadöfverden tystnad som nu herr-

skade

^{efter så}

bullersam

natt, hon ^tog det beslut ^att

lägga

sig några timmar, tlå

hon hörde

^klappaspå dörrenochigen-

kände Mathildas

röst5 med skyndsamma

Steggick honatt öppna

den.

Min

älska^

de

väntade ^Mathilda,

^{det är säkertnå-}

got ovanligt å färde: man är alltid klar- synt isaker som

nära

^{röraen;minbror}

,

Herr Mircour tycktes mig ^vara mycket sysselsatta₅ helt tydligt har jag hört

Abel

säga: Milord Sunderland skall ej ^få veta det

,

förrän denna skymfblifvit ^hämnad, Äfven

nämnde

han Hyde

-

_{Parc. Lord}

Cramfort är ej i okunnighet om allt det>

ta; för ^fa ögonblick

sedaii

såg jag ho- nom skratta med sina vänner ochsäga:

en maskrad och

kanhända

evigheten! En löjlig contrast att

skämta

^{med det som}

är så allvarsamt . Hvad tänker da

Pal-

rnira.

—

_{Ack! Lady Mathilda hata mig.}

Med skäl

fruktar

^{jag att detta}är följden af de mer änoförsigtigautlåtelserMilord Cramfort ^har fällt emot mig. Din

ädel-

modige bror har förmodeligen fått veta

dem, jag

^{kan ej}

förutse

_på

hvad sätt

och

....

Det är ganska

säkert , _inföll

Mathilda

,

ädla

Abel

!

^{jagkänner nu} igen honom

! Hvarföre

skulle jag hata dig Palmira J

Äger du ej rätt till hvar och ^en

hederlig

karls

beskydd?

Men

skynda dig till Mi- lord Sunderland,lemna honom del afvår fruktan,

jag

skall här kläda af mig ^och taga en af dina

klädningar. Förrän jag

/ 28

blir

alldeles säker,

kan jag ej vända ^om till

Portland.

Om min far ända vore i

London!

men han har rest bort på en par dagar, och kommer e) igen förräni afton. Ack! måtte han kunna ^{vid sin} återkomst finna alla lugna och förnöjda.

Palmira skyndar till Milord. Man be- rättar henne att han nyss med^Herr Åkin-

«on rest till.

Kesengton.

^{Honskickar in}

till Herr Mircour och ber ^{att få tala} vid honom-, _{man svarar att} han ^{för en liten} stund sedan gick ut med Siv Abel. Hon fruktar för att onödigtvisbedröfva sin mor;hon visste allt för väl attSimplicia ej annat kunde ^än lik _henne oroa sig.

Hon hastar då åter till Lady

Mathilda,

dess steg svigtade, idess ögon röjdes den häftigaste oro,

hon

kastar sig i en

länstol,

och säger, ingen utväg ^ser jag

att förekomma den förskräckligahändel- se vi befara. Låtom oss iförtid sörja

och

gråta, ty jag skall blifva en orsak till er brors olycka. ^Missöden åtfölja oupphörligen min lefnad, _och den för mig hyser något

deltagande,

skall lik migbiifva deras offer.

Mathilda

blef innerligen rörd af den- na sorgliga

tanke,

men efter ^ett ögna- blicks eftersinnande, sansade sig detta älskvärda

fruntimmer,

som under en lätt- ijnnig och flygtig yta., döljde en stark

ochmodig själ. ^Älskade

Palmira!

^utro- par hon, jag har

hört,

^jag säger det

ännu en gång,taias om Hyde-Parc^{; sä-} kert ^är det stallet der ^de skola

träffas.

Abc! och Mircour ^äro knappt ^ännu dit

komna,

förmodar jag} vi skola skynda

oss dir. ^Viskola visa mycken

köld,

ej låtsa märka någonting,och öfvertala dem

att ej skiljas från oss. Förut måste man skicka en courir till Milord Sunderland, för att påskynda hans ^återkomst, hvil- ken ^{jag svarar för,}skall ^{iså god} tid in-

träffa,

att olyckan kan förekommas. Pal- mira omfamnar medförtjusningMathilda.

De utdela nödigebefallningar, och inom få minuter befunno de sigⁱHyde-Parc.

Se ^{der äro de, sade} Palmira₅ Craar»

fort ^är ej ^{ännu kommen.} Abel ochMir-

cour väntade också verkligen _vid ytter- sta ändan af den ensligaste allée. Deras förundran och bestörtning, ^{då de}blefvo varse dessa

fruntimmer,

kan man ej'före- ställa sig. Matbiida

,

intagen af gläijs

att få återse sin bror, _{återhämtar sin} vanliga

munterhet,

och tviflar ej på att

dess plan icke skulle lyckas; hoppet ^och glädjen lifvade ^till och med ännu _mera dess väsende. Palmira börjadeäfvena*t

sansa sig. Dess ^kalla och tvungnasårtatt

uppföra sig^mot

Abel

^hade för^yunnif.^En öm

liänsloiullhet

var mäladⁱdessansigt?^j

30

.*

hon

^tror sig ⁱhonom se en

bror,

enfot*

svårare. Knappt kan hon styra

utbrottet

af den

tacksamhets-känsla

^{som intar}

hela

hennes själ. Med en vänlig myndighet

tar hon hans arm* sedan hon ^{sett sin} vän ^{taga Hejr} Mircfours.

Men,

mina fruntimmer, sade denne senare, hvad är det som förskaffar oss det nöjetatt råka er? Förmodeligen,svararMathilda, det samma skälsom fört er

hit.

Morgonstun- den är vacker, fastän kylig;och.vihaf*

va trodt ^att friska luften skulle göra^oss mera godtj ^mera uppfriska ^{oss än en o-} säker sömn efter en såmödosamnatt.

Jag har således proponerat Miss Har*

ville

^{denna promenad, som vi vilja fort-} sätta ända

till

^{alléen som} går åt Keseng-

ton. Det var ganska

lyckligt

^att

träffa

er här, niskola följa oss ^och befria oss från det löjligaatt anses som ^tvennero- maneska skönheter,spatserande omkring

med deras olyckliga kärlek.

Sir Abel och Herr

Mircouf

sågo

med

mycken ängslan ^{uppå hvarandra. Det} är _oss omöjligt ^att hafvadenäran> fram-

stammar den förre.

Ack!

lemna ^oss ej, sade Palmira

,

och tryckte mot sin Vilja hans hand. Förundrad faster Abel på henne sinablickar. En gnista-lycka^fram»

tindradeidess ögon. Likväl svarar hart

henne: detta

ärdet enda ögnablick imiO

t

lefnad

jag ej ^kan lyda

Miss

HarvilleS befallningar.

t

detsamma blefvo de

alla

^varseCram-

fort

och Chevalier

Jones,

dess vän

och

Secundant. Palmira darrade. Gud

!

för- låte mig, utropadeMathilda ganska ^mun-

ter,har icke här en del af sällskapet på

Milord

Sunderlandsbal stämt möte. Med vördnad hälsar Lord Cramfort uppa dem

,

går fram till Sir Abel, hviskar vid ho- nom småleende och frågar, ^om det skul- le bli etttorner-spelⁱstället förenduell?

Kallsinnigt förklarar Abel

honom

^med

två

ord

^händelsen

,

och ber honom äfven bjuda till ^att upprinna _någon

förevänd-

ning

,

_hvarigenom de på ^ett otvungit ^sätt kunde,skilja sig ^från dessa' fruntimmer.

Nej, nej, _Sir Alvimar, nog få vitillfälle

attmörda

hvarandra,

men det lifliga nö- je ^att göra^en morgon-promenad med er älskvärda Syster och Miss Harville får

jag knappt igen.

—

Visst ^sätter jag myc-

ket

värde på deras angtnäma sällskap

,

men idetta ögnablick är det grufligt be- svärligt.

—

_{Aldrig, Sir Abel,}

aldrig.

^Och

så ser man Lord Cramfort

m^d

^mycket

lugn tala om ett och ^annat,

och

^till

och

med skämtapå ^ett rätt artigt sätt. Ma- thilda, högeligen glad äfver ^denvändning saken tog

,

fortfor att skratta och ^vara

munter.

Palmira tänkte

^{blott på}

Milord

\

32

/ /

Sunderlands^{återkomst. §ir} Abelvar tank- full ^och missnöjd^" Herr Mircour ledsen.

Cbevalier

Jones

^{blef i}början förvånad, sedermera rättade han sig efter sin väns uppförande.

Mathilda frågar ^sin vän, omhon än-

nu ville spatsera åt Kesengton.

— _Ja,

visst, jagtänker blott derpä. Dessa Her- rar göraoss utan tvifvel sällskap.

Min halftäckare står här helt ochhål- let till ^er tjenst, sade Cramfort med ar-

tighet: Jag tar emotden Milord, om ni

vill hafva det^besväret och köra förmig, svarade Mathilda. Min Syster, sade Abel med ^någon hetta.

... ^—

^{Min bror,}

en gammal ^besvärlje och svartsjuk för- myndare, skulle ej nafva det minsta att invändamot detta

oskyldiga

steg: dess- utom finns det dårskaps-stunder iens lefnadj min är ^nu kommen. Milord,

.jag

^är

färdfg

att resa.

Jag har ej den äran, inföll Chevalier

Jones,

^{att vara} känd a£ Miss ^Harvillej men om hon behagar emottaga mingar- rick

,

_{kan en af} dessa Herrar följamed henne, och jag går till fots med denan- dra. Palm-ira. tackade honom och ^sade:

att en lång promenad ej afskräcker en flicka som

blifvit

^{uppföddibergsbyggv} den. Man var redan under .detta samtal

framkommen

tilivagnarne.

Mathiida

^hvi«

skad®