Syftet i detta avsnitt är att inledningsvis ge en kort sammanfattning av Dahlgrens karriär som helhet, betraktad mot bakgrund av den samtida svenska populärmusikkulturen.
Föremålet för denna studie, Eva Dahlgren (född år 1960 i Umeå), är idag en av Sveriges mest kända och bäst säljande populärmusikaliska artister. Hon är känd som både sångerska och låtskrivare. Hon är ett välkänt ansikte och en välkänd röst, både tack vare sin produktion och på grund av sitt privatliv som åtminstone tidvis bevakats noggrant av medierna.
19 Man kan här också nämna att musikvetaren Taru Leppänen (2007: 268–269) visserligen betonar pu-blikens betydelse men påminner om att forskarens val att fokusera på en viss del av musiklivet (vare sig det är publiken eller till exempel musikproduktionen) i första hand är ett metodologiskt val, som hjälper en att få syn på vissa fenomen, medan andra fenomen får mindre uppmärksamhet. Valet är alltså inte ett ställningstagande om hur musiklivet som helhet ser ut. Att man inte studerar publiken bör alltså inte läsas som att forskaren anser att publiken inte har betydelse.
q s 29
Dahlgren debuterar för en bredare publik vid övergången mellan 1970- och 1980-talet, en period då den progressiva musikrörelsen med starka ideal om antikommersialism och politiskt ställningstagande håller på att förlora sitt grepp om det svenska musiklivet (se till exempel Lilliestam 2013: 166). Under denna period börjar den svenska musikscenen att expandera och breddas, en utveckling som fortsätter under resten av 1980- och 1990-talet, i växelverkan med den internationella rockmusiken (Lilliestam 2013: 154). Stilfloran blir musikaliskt sett stor och svår att överblicka, och gränserna mellan olika genrer framstår som mindre entydiga (Lilliestam 2013: 166).
Exempelvis punken, som varit en ny genre på 1970-talet, utvecklas och övergår i vad som betecknats som ”ny våg” (”new wave”), men mot slutet av 1980-talet dyker det upp ’nypunkare’ som vill återknyta banden till den gamla punken. Den internationella discovågen fortsätter in på 1980-talet. Under slutet av 1980-talet växer hiphop samt dansmusik som house och techno fram, som nya genrer på den svenska musikscenen.
Lars Lilliestam nämner även hårdrock, garagerock, indiepop, reggae och folkrock som exempel på musikformer som antingen uppstår eller utvecklas i en ny riktning under perioden 1980–1990. (Lilliestam 2013: 166–186)
Av Lars Lilliestam (2013: 176–181 och 132–134) lyfts Dahlgren framför allt fram som en av de stilbildande bland de artister som från 1970-talet framåt utvecklar den svenskspråkiga rocken och popen, en utveckling som skjuter fart under 1980-talet och växer till en stark tradition. Det handlar om artister som främst riktar sig till en svensk eller skandinavisk publik och som i flera fall förhåller sig lite avvaktande till proggidealen samtidigt som de kommer att framstå som sångpoeter som behandlar ett brett register av ämnen i sina rocktexter. Om Dahlgren kan sägas att hon omfattar vissa av proggidealen, även om hon inte förknippas med musikrörelsen, vilket jag får anledning att återkomma till i avhandlingen. Som Hillevi Ganetz (1997: 145–147) har konstaterat startade Eva Dahlgren ändå sin musikerkarriär i schlagerbranschen, även om hon till exempel rent musikaliskt inte platsar så väl i den genren, utan från början är präglad av den så kallade singer-songwritertraditionen. Vid skiftet mellan 1970 och 1980-talet deltog hon i Melodifestivalen två gånger20 och gav ut plattorna Finns det nån som bryr sig om (1978) och Eva Dahlgren (1980). Som Hillevi Ganetz (1997: 145–147) för fram innebär detta att schlagern fungerade som Dahlgrens port in till rockens värld och var avgörande på så sätt att Dahlgren från början öppnade för en masspublik i stället för att knyta sin musik till någon specifik subkultur. Redan tidigt i karriären samarbetade Dahlgren med producenten Anders Glenmark vars betydelse för hennes karriär lyfts fram eller diskuterats exempelvis av flera artikelskribenter i det pressmaterial som analyseras i avhandlingen (se vidare avsnitt 3.6.4). I samarbete med honom övergick Dahlgren så småningom till att göra musik som (av kritiker) snarare placeras i ett rocksammanhang. Hon fick till exempel
20 1980 deltog Dahlgren med låten ”Jag ger mej inte” som analyseras senare i avhandlingen. Året före hade Dahlgren deltagit i Schlagerfestivalen (1979) med låten ”Om jag skriver en sång” (som f.ö. kort kommenterats av Peter Nynäs 1997: 130).
q s 30
uppmärksamhet för skivan För Väntan (1981) som kom att uppfattas som hennes första mera rockinfluerade platta. Som kvinnlig artist kan Dahlgren även betraktas som en föregångare på svenskt håll; det är först på 1990-talet som de kvinnliga artisterna börjar slå igenom i större skala (Lilliestam 2013: 186). Redan i ett tidigt skede av sin karriär (och även senare) har Eva Dahlgren också turnerat både i Sverige och i andra nordiska länder:
Finland, Norge och Danmark.
Under den återstående delen av 1980-talet utgavs med ett par års mellanrum skivorna Tvillingskäl (1982), Ett fönster mot gatan (1984), Ung och stolt (1987) samt Fria världen 1.989 (1989) och Dahlgren etablerade sig under dessa år som en artist att räkna med i det svenska musiklivet. Stora hits på de två sist nämnda skivorna var ”Ung och stolt” (1987),
”Jag klär av mej naken” (1987) och ”Ängeln i rummet” (1989) varav de två sist nämnda analyseras i denna avhandling.
Den därpå följande plattan En blekt blondins hjärta (1991) blev en stor framgång bland såväl kritiker som publik, inte minst kommersiellt, då den sålde över 500.000 album (5 ggr platina). Den renderade även Dahlgren en rad branschutmärkelser, fem Grammisar i olika kategorier och skivans stora hitlåt ”Vem tänder stjärnorna” (1991) utnämndes till Årets låt. Succén bidrog också till Dahlgrens stjärnstatus. Det var nu Dahlgren ”blev den blekta blondinen med hela svensk [!] folket”, för att citera ”Biografi” på Dahlgrens officiella hemsida. Också hennes medverkan i turnén Rocktåget år 1992, samt andra turnéer i Norden, bidrog till succén. (http://www.evadahlgren.com/biografi)
Därefter var det rätt tyst kring Dahlgren i några år. År 1995 gav Dahlgren ut albumet Jag vill se min älskade komma från det vilda, en konstmusikplatta i samarbete med kompositören Anders Hillborg (som huvudsakligen komponerade musiken) och dirigenten Esa-Pekka Salonen. Dahlgren själv var sångare och skrev texterna till skivan. År 1999 var Dahlgren igen tillbaka med en mera populärmusikalisk skiva på vilken hon skrivit både text och musik, då albumet Lai Lai utkom. Denna skiva hade hon också valt att producera själv, vilket innebar ett slut på samarbetet med Anders Glenmark. Rent kommersiellt har Dahlgren inte nått samma framgång med den senare produktionen, om man jämför med försäljningsframgången med En blekt blondins hjärta. Hon är dock fortsättningsvis aktiv som musiker och artist och har senare gett ut skivorna Snö (2005) och Petroleum och tång (2007). Däremellan bildade hon tillsammans med två andra musiker, Mija och Greta Folkesson, bandet Buddaboys som gav ut skivan Lost Peoples Area (2003).
I övrigt ingår bland annat låtar på en rad samlingsplattor, samlingsalbumet För minnenas skull (1992), liveplattan Lalalive (1999), samlingsalbumet En blekt blondins ballader (2007) och den digitalt utgivna demoskivan 10 Demo (2012) i Eva Dahlgrens skivutgivning.
Förutom de redan nämnda priserna har Dahlgren belönats också med en rad andra priser, bl.a. Aftonbladets rockbjörn upprepade gånger, Stockholms stads Bellmanpris år 1996 och Evert Taube-priset år 2012.
Vid sidan av att skriva musiktexter har Dahlgren även gett ut en del böcker. År 2000
q s 31
gav hon ut boken För att röra vid ett hjärta som innehåller huvuddelen av hennes samlade sångtexter fram till år 2000. Följande år utkom barnboken Lars & Urban och pudelstjärnorna (2001), ett samarbete mellan Eva Dahlgren som skrivit texten och fotografen Denise Grünstein. Därefter har Dahlgren gett ut ytterligare ett par böcker om hundarna Lars &
Urban, samt barnboken Tanten och Ödlan (2007), den sist nämnda tillsammans med Pål Jansson. Dahlgren har dessutom publicerat boken Hur man närmar sig ett träd (2005), som handlar om skriv- och arbetsprocessen bakom hennes skiva Snö som utgavs samma år.
Man kan säga att Dahlgren under sin karriär gjort flera försök att överskrida gränserna mellan olika konstformer samt mellan högt och lågt. Exempel på detta är, förutom böckerna, det konstmusikaliska projektet och Buddaboys-perioden. Ytterligare ett gränsöverskridande projekt är hennes monologföreställning Ingen är som jag, som hade premiär hösten 2010 och turnerade i både flera svenska städer och i Helsingfors. År 2011 deltog hon också i det svenska TV 4-programmet Så mycket bättre, där en rad svenska artister uppträder med egna versioner av varandras låtar.
Musikaliskt sett har Dahlgren inte bara verkat inom olika genrer, utan också inspirerats av många olika musikstilar. Man kan säga att hon, i likhet med många artister idag, inte representerar någon specifik musikalisk genre i renodlad form. Exempel på genrer som influerat henne är vispop, punk, pop, jazz och folkmusik. Som Hillevi Ganetz påpekar (1997: 138) har Dahlgren ändå tydligt rötter i den så kallade singer-songwritertraditionen.
Som det framgår i Ganetz (1997: 99–101) avhandling har begreppet ”singer-songwriter”
förknippats med sådana artister inom 1960–70-talets rockhistoria som har rötter i folkmusiken och folkrocken, exempelvis Joan Baez, Joni Mitchell och Bob Dylan. Genren har i ett internationellt perspektiv haft en relativt god kvinnlig representation. Men Ganetz (1997: 99–100) påpekar vidare att termen ”singer-songwriter” har vidgats, och kommit att användas som beteckning även för sådana artister som inte har en bakgrund i folkmusik eller -rock, särskilt när det gäller singer-songwriters som debuterat på 1980 och 1990-talet (så som Eva Dahlgren). Termen omfattar enligt Ganetz numera mera allmänt ”artister som uppträder i eget namn med eget material och som gör anspråk på att framställa
’autentiska’ erfarenheter och känslor”. Utifrån denna bredare definition menar jag, i likhet med Ganetz, att Dahlgren kan räknas till en ’ny’ generation av singer-songwriters.
Privat är Eva Dahlgren för närvarande bosatt i Stockholm. Hon registrerade år 1996 partnerskap med silversmeden och musikern Efva Attling och år 2009 gifte sig paret (efter att den könsneutrala äktenskapslagen gett samkönade par i Sverige rätt att ingå äktenskap på lika villkor som heteropar). Det lesbiska förhållandet har ända sedan Eva Dahlgren kom ut offentligt som homosexuell vid mitten av 1990-talet gjort henne till ett byte för skvallerpressen, men också till en galjonsfigur för homosexuella.
q s 32