rocktexten som genre och forskningsobjekt
4.2 BETECKNINGARNA ”ROCK” OCH ”ROCKTEXT”
Innan man kan motivera användningen av termen ”rocktext” är det skäl att diskutera ordets förled ”rock”. I arbetet har jag valt att beteckna Eva Dahlgrens musik som rock, vilket inte är alldeles självklart med tanke på att Dahlgren verkat inom och inspirerats av många olika (populär)musikaliska stilar och genrer och för att hon inte på alla punkter passar in i en snäv och traditionell definition av rock. Valet att definiera Dahlgrens musik som ”rock” medför ändå fördelar, som jag strax ska gå närmare in på.
”Rock” är (i likhet med ”pop”) i sig ett begrepp vars betydelse inte är helt entydig och det finns olika sätt att definiera det. Keir Keightley (2001: 109) skriver exempelvis att dess betydelse kan variera mellan ”rebellion in musical form, distorted guitars, aggressive drumming, and bad attitude”. Lars Lilliestam (1998: 25 och 2013: 23) påpekar också rockmusikens eklektiska karaktär som gör det svårt att definiera genren utifrån en musikstilistisk karakteristik. Genren, som redan från början var en sammanblandning av bland annat blues, country, gospel, schlagers och jazz, har senare sugit upp intryck från flera andra musikformer samt delat upp sig i många stilriktningar. Detta har enligt Lilliestam gjort begreppet ”rock” så brett att det nästan blivit innehållslöst.87
87 Lars Lilliestam (1998: 22–23 och 2013: 19–25) beskriver också hur begreppet rock utvecklats historiskt,
q s 125
En orsak till att jag anser att rockbegreppet är användbart i denna avhandling är att utvecklingen av det rockbegrepp med rötter på 1960-talet som fortfarande (om än i något modifierad form) är i bruk även under Dahlgrens tid är parallell och sammanvävd med utvecklingen av rockens autenticitetsideologi, som är central i avhandlingen. Oavsett Dahlgrens musikaliska stil tolkas hennes strävan efter autenticitet och hennes utveckling som artist också som en strävan efter att bli en ”riktig rockartist”, något som diskuterades närmare i min analys av pressmaterial (se avsnitt 3.5.3). Även om autenticitet ”görs”
på många olika sätt och inom många olika musikstilar så är ändå den traditionella rockautenticiteten en föregångare och dominerande kraft som även Dahlgrens artistskap förhåller sig till. Rocksammanhanget är alltså centralt i avhandlingen.
Eftersom Dahlgren musikstilistiskt inte självklart hör hemma i någon entydig rocktradition definierar jag rock på ett liknande sätt som Lars Lilliestam (1998: 26 och 2013: 25). Lilliestam väljer en bred uppfattning om rock som ”ett musikaliskt stil- och genreområde”, vilket också syns i det urval genrer och artister han tar upp under rubriken ”rock”, allt ifrån dansbandet Vikingarna, till popduon Roxette och blues på svenska.88 Man kan tillfoga att Lilliestam (1998: 26 och 2013: 25) också räknar in Eva Dahlgren bland sådana artister vars musik kan karakteriseras som ”rock”, enligt den definition han utgår från. Lilliestam (1998:
27–29 och 2013: 26) formulerar ändå några grundläggande musikstilistiska kännetecken för genren rock, bland annat att musiken huvudsakligen är gehörsbaserad samt gitarr- och klaviaturbaserad, att ”[h]armoniken bygger på tre- eller fyrklanger” och att ”trummor och bas utgör ett rytmiskt och harmoniskt fundament för musiken”. Ur textsynpunkt är det betydelsefullt att musikens form, så som Lilliestam beskriver, bygger på olika variationer med verser och refräng, samt ibland ett så kallat stick (för närmare definition av dessa begrepp, se avsnitt 5.2.1.1). Denna uppbyggnad påverkar även texternas struktur. Däremot kan man, enligt Lilliestam, inte definiera gemensamma teman för rocktexterna. Lilliestam (1998: 25 och 198 samt 2013: 24 och 28) menar att textinnehållets funktion är genreskiljande för olika subgenrer, vilket är i linje med hans syn att den tidigare rätt sammanhållna rockgenren har förgrenat sig och att det finns en uppsjö av delgenrer med egna konventioner som också bör beaktas då man diskuterar rock.89 I fallet Eva Dahlgren kan man skjuta in att framför
och hur begreppsförvirringen parallellt med det har tilltagit. Lilliestam skriver att begreppet ”rock and roll”
som lär ha myntats 1951 av den amerikanska disc-jockeyn Alan Freed, och redan i början ofta förkortades till ”rock” (se även Keigthley 2001: 116), i Sverige efterhand kom att ersättas med beteckningen ”pop”. I början av 70-talet började ”rock” emellertid att användas som ett paraplybegrepp för många olika genrer och som en övergripande stilbeteckning, medan ”pop” fick en annan innebörd. Lilliestam (1998: 23 och 2013: 20) beskriver vidare hur ”rock” i 1960-talets USA hade blivit en beteckning för en ”experimentell och nyskapande musik med personliga och poetiska texter och mer eller mindre konstnärliga anspråk”, i kontrast till ”pop” som uppfattades som mera lättviktig, lättsmält, kortlivad och kommersiell musik. Idag har en indelning i rock och pop etablerats, även om begreppens betydelse delvis har förändrats och vidgats (Lilliestam 1998: 24 och 2013: 22). Rock har exempelvis uppfattats som ”hårdare musik”, medan popen setts som mera ”sångbar och melodisk”.
88 Även andra forskare har ugått från ett liknande, brett rockbegrepp. Se till exempel Hillevi Ganetz (1997:
38–39).
89 Det innebär att texternas utformning och tematik är beroende av konventionerna inom subgenren.
Därför är det i dagens läge svårt att säga något med allmän giltighet för genren rock eller rocktext i sin helhet. Lilliestam (1998: 152) menar att man därför hellre ska beskriva de olika undergenrerna där karaktä-ristiska drag har funktionen att göra skillnad i förhållande till andra undergenrer.
q s 126
allt singer-songwritertraditionen är en sådan subgenre. Lilliestam (1998: 28) konstaterar att hans övergripande beskrivningar bara utgör ”en kärna av kännetecken”, en generell ram för genren rock. Det handlar om dominerande tendenser, snarare än genomgående drag.90 Samtidigt menar jag att Lilliestams definition är något för öppen för att bli användbar som sådan i mitt arbete. Som Lilliestam säger, bortser hans beskrivning av dominerande tendenser från ideologiska och estetiska laddningar inom olika undergenrer, och utgår i stället från stora, grundläggande likheter i musikalisk praxis och musikens uppbyggnad. Lilliestam påpekar att detta innebär ett annat sätt att beskriva rocken än det vanligaste där man målar upp eller betonar stora skillnader mellan olika genrer och artister. Jag sympatiserar visserligen med Lilliestams strävan efter mångfald. Men samtidigt menar jag att det blir missvisande att helt osynliggöra de ideologiska och estetiska laddningarna som finns särskilt mellan en traditionell autenticitetsideologi knuten till rocken och andra autenticitetstyper, andra genrer och till exempel mera lekfulla förhållningssätt till autenticitetsidealet.
Strävan efter autenticitet (i någon form), efter att framstå som seriös, utgör enligt min uppfattning en del av rockens definition, något som inte självklart kan sägas om alla de artister Lilliestam föser in under begreppet. Därför ligger min egen uppfattning ännu närmare Keir Keightleys (2001: 109–110) syn, som visserligen också är bred och rörlig.
Keightley konstaterar att termen ”rock” inte baserar sig på någon tidlös, gemensam musikalisk essens utan snarare är en följd av specifika historiska kontexter, publiker, kritiska diskurser och industriella praktiker. Han väljer också att se rock som en bredare musikalisk kultur snarare än en musikgenre. Keightleys (2001: 109) definition skiljer sig från Lilliestams framför allt i det att han trots allt menar att vad som helst inte kan diskuteras under rubriken ”rock”. Detta motiverar han med att rocken historiskt sett definierats via exkluderingsprocesser, genom uteslutning av musik som definierats som till exempel mjuk eller trivial (ofta också som ”pop”) och som därmed även setts som en motsats till ”rock”. Rock har enligt Keightley definierats som musik som, i någon mening, måste ses som seriös, betydelsefull och legitimerad. (Se även Eckstein 2009: 242)
Jag har i avhandlingen också valt att använda begreppet ”rocktexter” för att beteckna mitt material, vilket är i enlighet med åtminstone 1990-talets svenska forskning inom området (som var jämförelsevis livaktig med Hillevi Ganetz 1997 och Ulf Lindbergs 1995 avhandlingar samt Lars Lilliestams 1998 bok om svensk rock med ett omfångsrikt kapitel om rocktexter).91 Begreppet ”rocktext” kan ses som ett uttryck för den i forskningen vanliga tanken att rocktexter inte är en självständig och isolerad genre, utan ett slags material som får en mera fullständig betydelse när den väcks till liv i det musikaliska framförandet (se till exempel Frith 1998: 166 och Lindberg 1995: 61).
90 Ett begrepp som ”populärmusik” kunde också användas, men jag anser att det i sin tur blir allt för brett då det innefattar även till exempel äldre populärmusik (före rocken lanserades).
91 Se till exempel Ganetz (1997) och Lindberg (1995) som båda skriver om rockens texter/rocktexter och använder begreppet i sina avhandlingar, samt Lilliestam (1998) som också använder begreppet ”rocktext”
i sitt kapitel om lyriken inom den svenska rocken.
q s 127
Den senare svenska forskningen har inte heller direkt erbjudit något ersättande begrepp.92 Litteraturvetaren Mats Jacobsson (2004) väljer visserligen ett mera neutralt och allmänt begrepp då han talar om ”sångtexter” i titeln till sin avhandling om Bob Dylan i 1960-talet.
Jacobssons (2004: 9) utgångspunkt kan dock kritiseras för att den i stort sett förbigår den forskning som finns om rocktexten som textgenre, då han nöjer sig med att konstatera att han väljer bort de musikaliska aspekterna av sångerna på grund av sin begränsade fackkunskap på musikens område.
Begreppet ”rocktext” används ofta i stället för beteckningar som ”rocklyrik” eller
”rockpoesi” som visserligen också förekommer, men i den nyare forskningen på området ibland i en mera specifik betydelse. Karin Strand (2003: 74–75) ser till exempel rockpoesin som ett särskilt fenomen inom rock- eller musiktextkategorin, texter som delar den moderna eller modernistiska ”lyrikens expressiva gest”. En intressant språklig detalj är att begreppen ”rocklyrik” och ”rockpoesi” dessutom i det svenska språket tycks implicera att texterna är en typ av dikter, vilket kan vara en förklaring till att forskarna undviker dessa termer.93 Litteraturvetaren Agneta Rehal (1990: 194) skriver exempelvis i en artikel om rocktexter att ordet ”lyrik” idag förknippas med ”stiliserade tankar och texter” och ”diktning avsedd att avnjutas i avskildhet och stilla begrundan”, vilket enligt hennes uppfattning tycks vara en motsats till vad rock handlar om. Denna syn har sin motsvarighet i den övriga, nyare forskningen på området, där den emellertid är lite mindre kategoriskt uttryckt (se till exempel Eckstein 2010: 10, Eckstein 2009: 239 och Frith 1998: 181–182). Forskningen har betonat musik- eller rocktextens dramatiska eller (i olika bemärkelser) performativa drag snarare än det lyriska, vilket motiveras med dess egenskaper som framförd och sjungen text (Eckstein 2010: 10, Frith 1988b: 120, 1998:
158–159, 166, 169–170, 199 och 203–225, Lindberg 1995: 64 och Strand 2003: 75–77, se även Astor 2010: 147).
I arbetet väljer även jag att använda begreppet ”rocktext” för att påminna om det sammanhang där texterna lever och om att rocktexterna är framförda, sjungna texter. En starkt polariserad syn där lyrikläsning handlar om ”avskildhet” och ”stilla begrundan”
medan rock handlar om våldsam extas i grupp, menar jag ändå är en förenkling. Lika väl som lyriken kan framföras på scen inför en levande publik (till exempel nutida scenpoesi), kan man lyssna på rockmusik alldeles ensam och stilla begrundande, rentav läsa texten i skivkonvolutets texthäfte både medan man lyssnar och vid andra tillfällen – inte minst då det gäller musik inom den singer-songwriterkultur som Eva Dahlgren representerar.
92 Karin Strand (2003: 21) använder begreppet ”schlagertext” (vilket kan ses som en parallell till ”rock-text”) för att benämna sitt undersökningsobjekt, liksom det mera allmänna ”musiktext” (se till exempel Strand 2003: 23). I sin avhandlingstitel inkluderar Strand (2003) dock musiken genom att använda begrep-pet ”populärsång”.
93 Litteraturvetarna Markku Lehtimäki och Toni Lahtinen (2006: 20–22) skriver däremot i introduktion-en till introduktion-en finsk bok om rocklyrik, Ääniä ääniintroduktion-en takaa. Tulkintoja rock-lyriikasta, att valet att använda dintroduktion-en finska termen ’rock-lyriikka’ i stället för det mera finskt klingande ’rock-runous’ (som innehållsmässigt på svenska också kunde översättas till ”rocklyrik”) innebär en betoning av texternas koppling till musiken.
Också Atte Oksanen (2007), forskare i socialpsykologi och sociologi, använder ordet ”lyriikka” i en artikel om rocklyriken som forskningsobjekt, ”Lyriikka populaarimusiikin tutkimuskohteena”.
q s 128
Detta hindrar dock inte att det är av betydelse att rocktexter är skrivna för ett musikaliskt framförande, medan dikter inte är det.
Ytterligare ett begrepp, vid sidan om ”rocktext”, som förekommer i rocktextforskningen är ”fonotext” som betecknar artistens vokala utsägelse av den nedskrivna texten (Lindberg 1995: 14).94 Som jag uppfattar det hänvisar ”fonotext” till ett (specifikt) framförande av texten.95 Även om mitt fokus är en specifik framförd (fono)text, nämligen den sjungna variant som finns inspelad på skiva, så vill jag inte göra en absolut begränsning till att enbart syfta på denna variant, utan håller öppet för att även göra några utblickar mot andra varianter, skriftliga och muntliga (om olika varianter av ”samma” rocktext, se avsnitt 1.3).
I min avhandling kommer jag därför främst att använda begreppet ”rocktext” som jag ser som en samlingsbeteckning för alla både skrivna och framförda varianter av en text.