idlfi bröderne Friherrarne Räzuns^ höjde

med

126 Rudolf

med ifver fina

händer,

idet han

fnde: det

är

nältan omöjligt, mina bröder,at längre

häm-ma Werdenbergfka underiåtarnes raferi. Hen-rius

Kaftellan

^på Bärenbure; är _et vilddjur i

männipKohan.n. Förnågradagar fedanvar jag

vittne til hans grymhet och folkets

förbittring.

Tvänne bönderⁱBäreoburg _dreivo hans ivin-hjord ur fin åker. Han lät upkalla

dem

på borgen, och, ulan at vilja höradem, tvinga-de han tvinga-dem at äta med Ivincn. Jag red lör-bi juit fom ^denedkommo från borgen

,

och i häitigaite raferi berättade denna fkymf. En

al våra

bröder,

munken Ludolf ifrån Difen-tis,_befvor

dem.at

IVilla fig. Jag lofvade ^dm med heliga ederuprättelfe

,

och bad dem blott ännu någon tid hafva tålamod; men vi för-mådde med mödahålla dem tilbaka. Vi

må-tte vidtaga fkyndefamma föriigtighets_mått

,

an-nars utbrifter iharf _krigslågan

,

äfven i derna beigstragt. Och vore det väl underligt

,

om defie männifkor omfider grepo ^til vapen? För-halom ej längre den dyrbara tiden.

Andre omtalte fogden _{påGuardowall}

,

hans valluft och hans öfverdådigalefnad. Skole vi vänta, _lade Ulrik, tils denne välluftling för-giftat ^våralandtmans ky&a hjertan och rena leder? ^{Vi utilrö}dygdens ^fäd

,

och han upryc-ker den åter ined fräcka händer. Han fläpar de fkönafte flickorna i^fit fögderi ^up på bor-gen, förnedrar dem ideras fäders åfyn, och drifver gäckmed deras

förtviflan.

^Folket

vil,

la ivagt det än är, ifin

förtviflan

bryta fina bojor.

Föriäkrom

Werdenbergs underhafvan-de

von Werdenberg. 127

de om var hjelp,med det vilkor,at _deännu några dagar gilva (ig tilfreds. Äfven våra egne underfåtare

,

ehuru^mildt de än behand-las, hoppas dagligen mer och mer fina

frihe-ters (tadgande. DefTa äro ännuinga

rättighe-ter,utan biott privilegier, iom vi eller våra

barn,

få fnart vi vilje, åter kunne taga tilba-ka. Låtoni ofs göra våra underfåtare det til rättighet

,

fom är rättighet. Vi hafve ftyrka nogatkunna bjuda Bilköpenaf Chur och Gref Werdenberg fpetien. Hvad förmå Chur, Sar-gans ochToggenburg emot migochmina brö-der

,

emotGrefven^afSax

,

AbbotenafDifentis9

Rudolfs broder Hugo von Werdenberg iHei*

ligenberg

, _Johannes

vonStein, _Friherren von EhrenfelsV

Skulle vi begynna et krig? _frågade

An-ton.Nej!nej!^under fredens olivvilje vitrygga ÖrraKhätiens invånareideras rättigheter foni männifkor. ^Våraunderfåtare äro ^(lillaoch lef-va lycklige. Det är fant, _de hoppas, at er

godhet fkall blifva deras rättighet; men

gif-ve vi dem nu detta

förmoner,

få (kall lam'.-mannen iChur, Werdenberg och Toggenburg gripa til vapen förat tilfäkta(ig lika rättig-heter. Kunne ^vi undvika at tillika invecklas idettakrig^? Antagom at den förtryckte landt-mannen fegrade :Tron

J

^{då, athan(kulle}

va-ra nöjd^med rätt, med billighet? Nej, han Ikulle härja

,

fkulle hämnas på iina förtryckare

all lin lidna olörräct,fkulle bränna och

mör-da.

Och kunden

J

^{då hindra dem från at}

li-ka

behandla

den grymme

Henrik

von Werden-berg

128 Rudolf

berg och den gode Ulrik vonRäzuns? Han fkulle glömmadin godhet,blott ^tänka pådin

börd

,på dina borgar

,

och ftraffa den ftolte Henrik ⁱdig

,

emedan du ^{är ai}

famma

^ftånd

(pnihan. Vimåfte ännu dröjanågontid. Lof-vcn edra underfåtare, attie fnart fkola få en

billig frihet} ilällen Henriks, Toggenburgs

ocii Bilköpens underfåtare tilfreds. Vi måfte iörft vara fruktansvärde för honom och för Henrik^: Det are vi få fnart Fredrik von Tog-genbuvg ^är vår; ^och tro mig: jag hoppas

än-nu kunna vinna lians vunfkap. Han ^tänker mänlkligare

,

än

J

^tron

,

och' hatar Bilköpen.

Latom ofsän«u dröp^någontid,för^atfparablod.

Alla ^voro af

famma

^{mening fom den} vi-fe Anton. Sällfkapet atfkildes. Giittingen

,

med fin fon ^{och Rudolf} gick tilbaka ^til Ma-rie. Här öfverlademanpå ^hvad fatt Gertrud kunde utlöfasifrånHenrik. Rudolf^lade: Hen-rik är vår fiendej,får han veta at du

alfkar

flickan

,

få är hon olycklig. Förtig^din kär-lek,til defs fadern utlöilhenne. Jag^ikall

ta-la med honom derom.

Munter vände Gertrud

med

Wilhelm til*

bnkatilAdamshydda. ^Ifkogen.vid^Guardowall faite ^de {ig på en höjd och talade ^med för-troiighet, om

framtidens

lycklaliga dagar,

t varvid

^{eU: altannat}

,

och ^icke murk-.Slottsfogden flod frainföre^dem

,

och med lyftna blickarbetragtado åen fkönaGertrud.

Åndteligéo ^{iträdde han närmare och}

fråga-de i^e:.: troLiig ^ton:hvem ^är du,flicka? Eäg-ge uplyftade nu lina ögon,och G dar-ra

vonWcrden^berg. ₁₂₉ rade då hon fåg Slottsfogden framföre fig.

Flicka, _hvem är du? _frågade fogden ännu en gång. Jag ^är Adam ^von Kamogaichs dot-ter,fade Gertrud med ftappiande röft. Min lifegen

fåledes^

^{och hvem är du? frågade}

han Giittingen. Denne mätte honom föragt-ligt med ögonen och fvarade: Hvem ger dig

rätt at göra denna fråga? Jag är karl, och färdig ^at lära hvar och en tölp ^at vara höf-lig. Kom

,

Gertrud!

-

"

-Blifhär

,

flicka!ropade fogden häftigt,och Giittingen ftadnade med ^Gertrud, _Z^Kkangå, fade han ^til Giittingen. Denne fvarade fmå-leende: Hvem är då du, fom kan befalla ofs gå och bli qvar? Som du fer, ärjag flickans ledfagare

,

och blifver hos henne. ^{Har du}

nå-got at Tåga henne?

-

"

-

" Hvem är denne man,Gertrud? SlottsfogdenpåGuardowall, fvarade hon.

Slottsfogdenvändefignuborrt Iikfom förat

ejvidare br

-

_{(igom dem,och gick}

in ⁱIkogen.

Giittingen förde den darrande flickan tilhennes

far,

fom hjerteJ.igen gladdes ^{åt (in} Gertruds lycka ^och föreiatteiig at rätt fnart tala med fogden om hennes utlöfning. Giittingen flöt Gertrud ännuen gång ifina armar, fvor hen-ne enevigtrohet,ochbödhenne derpäfarväl.

Följandedagen komSlottsfogden til Adam.

Han var ovanligt vänlig, trycKte den gamles hand och förfäkrade honom om lin välvilja.

Adam trodde fig böra iagttaga detta rilfälle för ^at tala medhonom om Gertrudsutlösning.

Slottsfogdenblefupmärkfam

,

likväl afflog han

IIDel. ^I icke

Rudolf

130

icke hansbegäran. _{Han föktepå långt} håll utforfka ^hyarföre Adam ville hafva fm dotter fri,ochdenne föregafnågra farmolikaorfaker,

utan ^at iäga den verkeliga. Skicka ⁱmorgon er dotter up til mig på borgen, fade fogden i^{det han} gick, få får jag ^fe hvad jag

der-vid kan göra.

Dengamle Adam litade ejpå fogdens tvä-tydigamine

,

ifynnerhetdåhan hördeaf ^fin

dot-ter

,

at fogdenfett henne medGiittingen. Lik-väl gick Adamdagen derpåmed Gertrud uppå borgen. En _affogdens tjenare fattade flickans hand för ^at föra^{henne in i}fålen. Då fadern

villelöljamed

,

böd han honom vänta til defs han blef kallad. Darrande gick Gertrud med honom ^genom fålen inⁱetlitetrum

,

dit

fog-den nubegifvit fig.

Lin far vil köpadig fri, min dotter, be-gynte han

,

och betragtade ^{den fköna} flickan med begärliga blickar. ^Men jag låter ej få lätt deikönafte flickor flippa mig ur händer-na. Sjelf alfkar jag dig mit barn} och, om du ^vil,få kan du blifva här hos mig på bor-gen. ^Här

,

_mit hjerta ^lilla han fattade vid d

fra

^ordhennes mjuka hand här hos mig fkall ingenting fattas dig : du behöfver ej

ar-beta, och kan lefva fom en fru här på

flot-tet, jag vil frigifva dig^utanlöfepenning,om du blott ^vil blifva hos mig någon tid} och

dåfkall du tillikafåenganfka hederlig ^hemgift.

Gertrudbegynte^{gråta. O}

,

fläpp mig Her-re, jag vil och kan icke blifva hos Er.

Icke?

VONWeÉD E NBE RG. 131 Icke? Flicka,vetdu^at detftår i min_niagt

atbehålla dig här? Jag varnar dig, mit

barn,

neka icke! ^Du lär väl icke känna ^{huru il} >tts-fängelfet fer ut.

Kom,

mit ^barn; var lovlig på det jag ockfå kan ^vara det.

Vid defla ord omfamnade den välluftige Gertrnds fkona

lif,

och^hongaf tilethögt_fkri.

Han tryckte henne håidt til lit bröft och la-de fin hand på hennes mund, at hennes rop ejIkulle höras;men idetfamma upläts dör-ren, och Adam ftörtade häpen inirummet.

Fogden fläppte flickan ochropade förargad til fadern: hvem har låtit kalla dig?

Min ^dottersfkri,_Herre! ^{varade_den gam-le bgam-lek och darrande, och fattade Gertruds hand. Hon ^är mit barn, och äger ^mjt hjerta.

Honär min lifegen, gamle narr, det vet du ^väl?

Ty varr vet jag det^: och jag lemnar åt Himlen at

dömma,

om det är rätt at männi-ikor ärolina bröderslifegne.

Ja ,

Gertrudärer

lifegen, jag^{nekar det} ej

,

menickepå^dettalätt»

Nå, och på hvad ^latt då?

Herre!jagalfkar^mindotter

, faftän

honärer

lifegen, och mit blod kan blifva ^lika få _varmt foni^denftörfteadelsmansⁱlandet. Icke på

det-tafatt, fager jager. Och^(kulle jag^än

blifva

fördömdpåden ytterfta dagen, deifore at jag räddade

"min

dotters ^ära, fkall jag _{dock rädda} den. Jag ^{är far};och denna känfla kan icke

Ni,

^{kan icke} Kejfaren qväfva. Hellre vill jag vara mit enda barns

mördare,

än at haf-va födt det tilvanära. Herre₃ fläpp min ^dot»

I2 ter.

R ^{U D © L F}

132

'V

/

ter. Ni vet icke hur långt ^en fars

förtviflan

kan gå.

Jag ^tror at du hotar?

Jag ^hotar icke;men jag är

far,

och tror

Ni ^at jag med nöje fkulle femin dotter

ftör-tas iafgrunden? Kom,Gertrud.

Adam,din

.dotter

£kall blifva här på bor-geny här fkallhon

blifva,

fager jag!Du^kangå.

Herre! vid Gud!^utanmin dotter går jag icke.

Känner du

fträckbänken ,

känner du jern-länkarne? ^Gertrud gaf til ^et högt ^(kri.

StoreGud! Ach

,

_tänkdå ockfå Niengång på den ytterfta domen! Tror Ni at Gud ej kan

ftraffa?

Korrt och godt! flickan blifver här. Han fattade ^hennes hand.

Den gamle drogen dolk ur fit

bälte,

och fade med en hemfk blick: fläpp! eller defs förftafting fkallgenombåraflickanshjerta, och det andra^(kickadig,niding, tilafgrunden_sdit rättahemvift.

Fogden fläppte förikräckt flickans hand.

Så gå då,ropade ^han

,

fä gå då! Men din dotter ^(kallicke blifva fri. Hon fkall för al-tid ^vara lifegen under borgen Guardowall.

Häftigt gick den gamle förtörnade fadern borrt med⁽ⁱⁿdotter,utanat fäga ^etord mera.

Under vägen fkakadc hanbetänkligtfithufvud.

l'å hankommit til^kyrkanmedhenne

,

ftannade han,_ochtycktesvara iftrid medlig fjelf«

Ömfi-der fördehan hennein

,

och til altaret. Mit

barn,

iade han med ^tungt hjerta^ jagförutfer

för-VON WERD EN BERG. I 133

förlkräckliga ting. Lofva mighär vid den E-viges altare

,

at hellre^dö

,

än låta förnedradig af ^denne välluftige niding. Jag kan ej rädda dig. Ville jag an flygta med dig, få vore du likväl öfveralt denne nidings lifegen, och dina barn tillika meddig: deflutom fkulle ^hans fpion^r hindra vår flygt. Gud

,

hans änglar och duijelf fe der ^dina ikyddare! Der, Gertrud

,

är min dolk;rädda med den din o-ikuld och din falighet. Genomhora välluftin-gens bröitdå han vil våldföradig. Der,^mit

barn,

^tagden och fvär, at hellre dö ^{än låta} förnedradig.

Gertrudsbäfvande händer kundeknappt hål-la dolken. ^Hon fvor med ftapplande rötthvad fadern bäfvande föreftafvade^henne

,

och gick med ^vacklande fteg ur kyrkan rred honom. ^I detfamma fom^defkulle^gå utföreberget, kom-mo tvänne af fogdens utfkickade, fafttogo fa-dern ochiläpade honom ifängelfe. Komihog

din ed,Gertrud! ropade han til henne. ^Hon föllafdånad til jorden. Då hon vaknade be-fann ^honlig ifin fäng, omgifven af fina gran-nar. Efter hand

,

ifamma mjin fom hennes matthet aftog,berättade hon händelfen. Alle förbannade^den omänfkiige och välluftige fog-den₅ alle beklagade den gode fadernj men ingen visfte något råd : ja månge fpådde denna olyckliga familj, atden måtte bereda fig på de förfkräckligafte följder af detta

up-träde,

helft Adam tillika dragit dolken mot

flottsfogden. Mor och dotter

föllo

iden^meft tröltlöfa förtviflan.

I₃ Emot

Rudolf 134

It

Emot aftonen fmög fig en af fogdens ut-ikickade til kojan. Han gick in, emedan han

in^en

^{iåg -inom} modern och dotternj fattelig hos dem, beklagade deras olycka, afmålade Adams broft fåfom ganfka ftort

,

_och väckte hösd'm^den plägande fruktan

,

at Adam tiläf-yrs kunde föras til afrättsplatfen. Åndte»

ligen, då ^nior och dotter knäföllo för denna tiger, iade

han:

^det gifves ^{ännu et} medel ^at lädd<« honom:

J

^{hafven ännu etmedel öfrigt}

at rädda er man och _{far 5} ^vårendå ickefå då-ragtige och morden honom. Gertrud behöf-ver blott iamtyeka til iogdens begäran: ingen ikall få veta et ord ^derom; Du behöfver ic-ke ^en gång komma på borgen:Fogden vil fjelf beiökadig här ^idinkoja ^{och om}

nat-ten,at ingen må fe det^: morgonen _{derpå är} din far iri,och du utlöft. ^Denliftige använ-de hela finvältalighet tilat öfvertala^{mar och} dotter at vidtaga ^detta medel ^til den fångnes räddning j men modern fvarade honom blott med tårar

,

och Gertrud blott med förbannel-fer. Omfider lade^han:befinnen erj

betänker»

at er far icke på ^annat fatt kan räddas från ftegeloch hjul. Imorgon vid famma tid kom-mer jag at höraert Ivar. Han fmög fig derifrän lika ^få tyit iom han kommit.

Nuitegbägge ^de olyckligas fmärta til den högfta grad. De kunde rädda fin far

,

och t/7-U icke ^{de ville få} gerna rädda honomy och

lutii.eicke. Giittingen

,

fom Gertrud iå

inner-ligen önfkade måtte

komma,

kom icke. På detta fatt

förflöt

natten

under

^{klagan och} för-

tvif-VON WERDENBERG. 135

tviflan. Nej, min

far,

ropade -Gertrud, jag har fvurit dig det: Hellre dö,än blifva för-nedrad och förevigt olycklig!Giittingen!du ikall begråta ^och hämnasmig! Ifamma

ögon-blick, fom deffa ord fkredo öfver hennes läp-par

,

upläts dörren,¹och Göttingen inträdde.

Det ^var idagbräckningen

,

och han^(kulle den-na dag om

aitonen

bivifta fälUkapets famman-komftiTruns} menhade ^gåttnatten

förut,

för

at kunna vara dagen öfver hos Gertrud. Der är han, Gud fke lof! ropade Gertrud. Der är vår befriare: hon kaftade fig ^ihans famn9

och modern berättade honom deras olycka, Tufende gångor afbrötGöttingen berättel-fen₅ ^{med de}häftigafte förbannelfer öfver fog-den. Omfider fade ^han

,

_{och tryckte Gertrud}

ännu engång hårdt til fit bröd:Gertrud, jag

Ikall hämna dig, och ftraffa denne affky^värde niding. ^Lemna mig ^den

dolk,

_fom din far gifvit dig. Han fåg på den med blickar, gni-firande af harm och raferi.

Ja,

_{jag har den!}

ropade_hanj jaghärden!Låt honom

komma,

den välluftingen : jag Ikallgifva afgrunden en

högtid. Med möda lemnade hans uprörda känflor rum åt hans öfverläggning om det fomnu ^(kullevidtagas. Gifdig til freds

,

Ger-trud! Säg budet, fade han ^til

modern,

atNi ännu engångbeflutit bedja fogdenom er mans lif

,

ochviljenderlöre^väntahonominatt. Lem-na ^åtmig det öfriga;men ingen får fe mig.

Hangick nupå det^rum, der han altidplägade ligga då han befökte Adam

,

och der blef ^han lugnare. Nu _påminte han fig ockfå,^{at han}

I4'

hög-136

Rudolf

högtidligen J6fvat Samfundet för Mänfklighet

och Dygd, ^at aldrig begå någon våldfamhet.

Han log vid fig gelf åt detta löfte. O du korrtlynta godhet! du okunniga dygd! ropa-de han: huru illa känner^du ejlaften^,omdu tror ^at ord ^äro tilräcklig;a _attygla ^den! Dyg-den behöfvef dolkar, fvärd och lågor lika la väl fom tälten. Dock

,

_{ju lugnare} han blef,

o tyngre hvilade

löftet,

at aldrig förfara

\ lamt,pa hans hjerta. Häfta Gertrud,

fa-ée

han, _tok at 1 aTion med tårar och böner förmådetta vilddjur at ftfgUva din far utan

din vanära. Förft då, när böneroch tårar icke

hjelpa, för honom hit. Rönfallför honom här ännu _en gång. Använd alt ^tör at röra hans hj'¹ta. Hota honom med din förtviflan

,

med dia död. bag honoms at du heligt fvurit din far

,

at ejöfverlefvadin vanära. Gertrud lof-vade det med tårar, och Giittingen tänkte, _då han var allena: jagär ofkyldig ^{i hans} _död:

hans blod komme öfver honom fjclf,

Häm-nare ihimlen!

Giittingen förblef hela dagen _{på iit} rum;

Gertrud ^kom då och då up til honom

,

och hans harm vann altid ^ny ftyrka af hennes berättelfe. Emot aftonen kom fog-dens utikickade. Gråtande lade ^modern til honom

,

^at hon väntar fogden för ^at ännu

en gång anropa honom om nåd för fin man.

Han rädde henne ^at kläda fin ^dotter ganfka grann,emedan hon då fkulle behaga fogden deilo meraoch fäkert röra honom. Giittingen, hörde detta råd med

obelkrifligt raferi.

^O, den

von Werdenbero. 137 den

nidingen!

lade han dåden utfkickade _gått borrt: ien retande drägt fkall offret ^falla i hans armar? Med^{en djeivulfk} köldförjerhan för fin valluft. ^Välan! kom Gertrud. Kläd dig! kom, jagvil hjelpadig. Han tvangden

inyftandeflickanattagapåUgfinavackrarte klä-der

,

ladefjelShennes^blondahårilockar^och flä-tade blomiterimellan dem. Småle emotden ni-dingen}Gertrud

,

för atlåta honom dubbelt er-Jara

afs;rundens

känflor. Gertrud ^varklädd

,

och väntade nu darrande det afgörandeögonblicket.

Iaftonfkymningen hördes^någonfagta bul-ta på dörren. ^Modern uplät, och fogden in-trädde. Bäfvande förde hon honom in irum-met til fin dotter. ^{En ryfning} öfverföll

Ger-trud, då hon blef ^honom varfe. Hon ka-flade lig til ^hans fötter

,

och med alt det rörande fom böner, klagan och ^tårar äga, befvor hon honom ^at frigifva hennes far,

utan ^at förnedra ^henne. Han refte henne up

,

och tryckte henne ⁱfin famn. Modern anropade honom- om nåd₃ men förgäfves^: Spåren edra böner,fade ^han. Adam dör för bödlenshand,eller Gertrudär dennanattmin!

Bägge omfamnade nu hans ^knän och fuk-tade^demmed tårar. O

,

uppehållenmigdå icke med onyttiga böner. Det är dock för-gäfves. Korn, förkjufandeGertrud!

kom.

O Gud!ropade Gertrud

,

få fins dä hos Er ingen barmhertighet? Nå Gud förbarme fig då öfver mig och Er!

Darrande,

få at hon knapt kundelyfta fötterna3 gickhon med ho-nomupföretrappan₅ öpnade

dörren

^tilfitrum,

I5 ©ch

Rudolf 138

och kaftade fig ännu en gång til hans fötter.

Han ville taga henneifin

famn,

men hon flet fig lös och ^ropade:Nej

,

hörmig förft: Då jag lemnade er med min far

,

förde han mig til kyrkan. Vid altaret målre jagfvärja

honomatickeöfverlefva^minförnedring.

Her-re: jag^har faft beflutitat räddamin far; men

ockfå, vid Gud! lika få faft at icke öfverlef-va min vanära. Betänk hvadjag lagt,^{och var} barmhertig! Tvinga migej ^atmördamig^fjelf!

Åh ! man dörej få lätt, min fkönaflicka!

Åh ! man dörej få lätt, min fkönaflicka!

In document Rudolf von Werdenberg, en riddare-historia från Helvetiens revolutionstid · DIGI (sivua 131-155)