Bilderboken är annorlunda än en roman eller en berättelse, eftersom den kan förmedla information på två nivåer, genom text och bild. Så är det inte att undra över att bilderboken ofta jämförs med teater och film. Bilder i bilderboken kan uppfattas som ett språk som har en egen visuell grammatik med sina regler och strukturer.
6.1. Bilderbokens adressater
Barbara Wall (1991: 9) har undersökt barnbokens adressater och har upptäckt att författarna har tre olika sätt att tilltala sina läsare. Under 1800-talet förekom en ”dubbel” adress som riktade sig både till barn och vuxna men ofta på ett sådant sätt som gick över barnens förståelse. En ”single” adress var påfallande i 1900-talets barnböcker och den vände sig enbart till barn. Vid sidan av dessa adres-ser finns ett tilltal som inte är tidsbundet och som Wall kallar för en ”dual” adress. Den innebär att barnboken talar till både barn och vuxna samtidigt och på samma sätt.
I dag förekommer bilderböcker både för barn och vuxna. Bilderböcker som är inriktade på en vuxen läsekrets består vanligen av konstböcker och fackböcker. Deras illustrationer har i regel en dekorativ eller förklarande funktion och texten dominerar i samspelet mellan text och bild. En bilderbok för barn kännetecknas däremot av att bilderna dominerar och illustrationen påverkar bokens läslighet och själva läsupplevelsen. (Hallberg 1982: 163–164) Vid tre års ålder kan barnet uppfatta ett händel-seförlopp som framställs i bilder (Kåreland 1980: 28).
I en artikel i tidskriften Svenskläraren konstaterar Ulla Rhedin att den moderna bilderboken har utvecklats och breddat sin läsekrets till och med till ungdomar. År 2000 utkom en bilderbok Du!
Hitta rytmen som har riktats direkt till rappande tonåringar. Texten är nervig och illustrationerna inspirerade av graffitibilder. (Svenskläraren 3/2003: 26)
Ulla Rhedin (1992: 133–134) konstaterar, att man gärna i barnlitteraturen tror att barnet är den primära adressaten, fast det ofta förhåller sig så att den vuxna läsaren är den egentliga adressaten. Det är ju oftast föräldrarna som väljer, lånar och köper en bok åt sitt barn. Författarna och illustratörerna är medvetna om sin dubbla publik och tar hänsyn till båda adressaterna. Bilderna är av stor betydelse, när den vuxne väljer en bilderbok för en ung läsare. Illustrationerna måste därför tilltala också den äldre mottagaren. Bildskaparens arbete är krävande, eftersom han måste planera bildsättningen med tanke på de flera bildläsningar som barnet brukar göra på egen hand och medan den vuxne läser bilderbokens text högt. Barnets uppmärksamhet borde hållas kvar så länge som möjligt.
Jag anser att Elsa Beskows bilderböcker har två adressater, barn och en vuxen medläsare. Förfat-taren tilltalar båda på en och samma gång men på olika sätt. Intrigen och händelseförloppet rycker barnläsaren med sig både i bild och text, medan samma kommunikationsformer väcker nostalgiska barndomsminnen eller intresse för det förflutna hos en äldre läsare. De beskowska bilderböckerna kan således betecknas som riktig allålderslitteratur.
6.2. Två parallella kommunikationsformer: den visuella och den verbala
Semiotiken undersöker bland annat mänskliga kommunikationsprocesser och deras lagbundenheter.
Att kommunicera betyder att man framför eller tolkar tecken som förmedlar betydelse. (Peterson 1984:
30) Enligt Maria Nikolajeva (2000: 11) överför bilderboken information ungefär på samma sätt som teater eller film. Bilderbokens kommunikation bygger på samverkan mellan den verbala berättelsen och den visuella berättelsen. Bilderboken är ett syntetiskt medium där mottagaren bildar betydelsen på basis av text och bild.
6.2.1. Ikoniska och konventionella tecken
Bilderbokens två parallella kommunikationsformer, text och bild, har sitt ursprung i semiotikens iko-niska och konventionella tecken. Ikoiko-niska tecken avbildar direkt de föremål som de betecknar, medan konventionella tecken inte har något direkt förhållande till det som de symboliserar, eftersom de byg-ger på överenskommelser. Bilder i bilderboken består av sammansatta ikoniska tecken, medan text i bilderboken utgörs av sammansatta konventionella tecken. De ikoniska tecknens roll är att beskriva
medan ikoniska tecken kan läsas godtyckligt och icke-lineärt. (Nikolajeva 2000: 12)
6.2.2. Ikonotext och pageturners
Den ömsesidiga påverkan mellan de ikoniska tecknen och de konventionella tecknen utgör bilderbo-kens ”egentliga text”. Denna ”text” kallas ikonotexten och den blir verklighet först i läsarsituationen.
Ikonotextbegreppet hör till hermeneutiken som undersöker människornas sätt att tolka olika typer av kommunikativa meddelanden. Ikonotexten utgör den helhet som uppstår vid läsning av text och bild.
Det är inte bara en sida som kan ha sin ikonotext utan varje uppslag och hela boken bildar en ikonotext.
(Hallberg 1982: 165) Läsaren brukar pendla mellan de konventionella och visuella tecknen. Efter varje omläsning har läsaren en bredare och djupare uppfattning om bokens ikonotext. Därför vill barn ofta läsa samma bok många gånger. Vuxna har tappat intresset att läsa bilderböcker på samma sätt och de bryr sig inte om helheten utan uppfattar bilderna närmast som dekorationer. (Nikolajeva 2000: 13)
Såväl text som bilder i en bilderbok är inte fullständiga utan de lämnar luckor att fylla i. Detta aktiverar fantasin hos läsaren som blir medskapare inom ikonotexten. (Hallberg 1982: 167) Läsaren respektive betraktaren måste lita på sina tidigare erfarenheter och kunskaper för att kunna övervinna de kom-plicerade punkterna i bilderboken. Vid tolkning av invecklade luckor är så kallade paratexter (omslag, försättsblad, titelsidor), design, läsriktning, bläddrande o.s.v. till stor nytta. (Nikolajeva 2000: 13–14)
Bilderbokens berättande innebär inte detsamma som summan av ord och bilder. Likaså kan en mängd bilder i en bilderbok knappast ens återge halva historien. Om man enbart studerar bilderbokens enstaka bilder är det detsamma som om man skulle granska stillbilder i en film. Men om man arrangerar ett antal bilder i en viss följd som samtidigt innehåller så kallade pageturners, det vill säga detaljer i bild, börjar bilderna berätta sin egen historia och läsaren får en helhetsuppfattning om boken. (Nikolajeva 2000: 15) Om man jämför ikonotexten med den verbala texten är det ikonotexten som främst för handlingen framåt (Hallberg 1982: 167).
6.2.3. Layout
Layout är en oumbärlig del av bilderbokens helhet. Fast bilderboken har ett litet omfång utgör omsla-get, försättsbladet och titelsidan en relativt stor del av boken. Den verbala texten är oftast ganska kort
i jämförelse med den visuella texten. Bilderbokens berättande kan börja redan på omslaget och sluta först på bakpärmen. Försättsbladet kan innehålla viktig information och titelsidan kan bestyrka eller strida mot den övriga berättelsen. Bilderbokens titel kan också spela en avgörande roll, när barnet väljer respektive väljer bort en bok. (Nikolajeva 2000: 63, 65)
Den information som bilderbokens titel anger påverkar också bilden på omslaget. Den kan vara en illustration som förekommer inne i boken och på detta sätt hänsyftar på händelserna i bilderboken eller den kan vara en särskild bild. Orden ”Sagan om ” eller ”Resan till” i samband med titeln ger bilden information om bokens motiv, genre och den tilltänkta mottagaren. Ibland kan omslagsbilden till och med ifrågasätta bokens tillförlitlighet. (Nikolajeva 2000: 67)
Uppslagets vänster- och högersida i en bilderbok bildar tillsammans en viktig helhet som liknar en teaterscen eller en filmruta. I Elsa Beskows bilderböcker finns bilden i regel på högersidan och tex-ten på vänstersidan. Detta har som följd att den stora helsidesfärgbilden till höger känns tyngre än textraderna på den vita vänstersidan. Bildsidan drar mottagarens uppmärksamhet till sig och lockar läsaren att bläddra vidare. Om kompositionen var omvänd skulle texten ”väga” mera än illustrationen.
Elsa Beskow brukar placera en liten svartvit vinjettbild på textsidan för att komplettera den visuella berättelsen. Ibland kan textens placering bidra till att läsaren upptäcker en detalj i bilden. Men det kan hända att texten ibland kommer i otakt med illustrationen och i förväg avslöjar någonting som bilden beskriver först på nästa uppslag eller tvärtom att illustrationen visar sig under tiden som texten låter vänta på sig. I uppslagets nedre högerkant på vänstersidan respektive högersidan kan finnas en verbal eller visuell detalj (pageturner) som uppmanar läsaren att vända bladet. Verbala pageturners kan vara symmetriska med visuella pageturners och upprepar således samma sak i text och bild. (Nikolajeva 2000: 74 ff.)
6.2.4. Inramning
Bilderbokens bilder kan oftast vara inramade. Helsidesbilder kan ha antingen konturramar eller vita ramar. Avsikten med inramningen är att skapa avstånd mellan betraktaren och illustrationen eller betona bildens fiktiva drag. I Sagan om den lilla lilla gumman har Elsa Beskow komponerat bilder med runda ramar som utformas av kvistar, blommor och löv. En bild utan ram eller vita kanter innebär
6.2.5. Intraikoniska texter
Enligt Nikolajeva (2000: 82–83) kan bilderboken också innehålla så kallade intraikoniska texter, det vill säga ord som bildskaparen har satt in i bilden och som lockar betraktaren att stanna och granska bilden noggrannare. Dessa ord alluderar på en verklighet utanför texten. I Petters och Lottas jul hänger en teckning med texten Pelle Snusk på väggen i Petters och Lottas sovrum. Pelle Snusk refererar till den vilda huvudpersonen i bilderboken Der Struwwelpeter (1849) av Heinrich Hoffman (i svensk översättning Pelle Snusk). Kanske vill Elsa Beskow redan på förhand förbereda sina läsare för Petters och Lottas ”julbocksexpedition” till den kolsvarta skogen och påminner med detsamma om att det finns Pelle Snusk i varje till synes lydiga barn. I ikonotexten finns alltså en antydan om vad som kommer att hända inom kort.
6.3. Narratologin i bilderboken
Narratologin studerar textens uppbyggnad och härstammar från strukturalismen. Narratologin kon-centrerar sig på två aspekter: historien (vad som berättas) och berättelsen (hur det berättas). Historiens huvudelement består av händelser, miljö (inklusive var och när händelserna utspelar sig) och perso-ner. Berättelsen innebär berättarrösten (vem berättar) och berättarperspektivet (det vill säga med vems ögon läsaren ser händelserna och hur berättaren förhåller sig till händelseloppet). Ytterligare innehåller berättelsen temporalitet (med andra ord i vilken ordning händelserna utspelar sig och hur berättelsens tid förhåller sig till historiens tid). Även stil och språk ingår i berättelsens komponenter.
(Nikolajeva 1998: 24–25) Eftersom även bilden uppfattas som en sorts text kan de ovannämnda ut-gångspunkterna utnyttjas likaså i bilderboksanlysen. (Jfr Kress & van Leeuwen 1996: 2)
6.3.1. Händelser
Maria Nikolajeva (1998: 35–36) konstaterar att händelserna kan inbegripa kärnhändelser (huvudhän-delser) och sidohändelser. Kärnhändelser är oumbärliga för handlingsförloppet och kan således inte lämnas bort. Sidohändelser är viktiga men inte lika nödvändiga som huvudhändelser.
Händelserna måste ha en början, mitt och slut. Barnböckernas episoder följer ofta strukturen: hem - uppbrott - äventyr - hemkomst. Detta mönster kan också finnas i folksagan. Åtskilliga sagor berättar om barn som vandrar, reser, söker eller rymmer. På sina fantastiska äventyr har de ofta en uppgift
att utföra och sedan återvänder de hem som hjältar. (Edström 1980: 19 ff.) Spänningen i en barnbok gestaltas av någon konflikt. Intrigens roll är att ordna händelserna runt konflikten. Det finns många sätt att sammanfoga händelser till ett händelseförlopp. Händelser kan bara följa varandra och har då en mycket svag kausalitet (orsakssammanhang). Kausaliteten blir starkare om en händelse möjliggör en annan händelse eller är en direkt orsak till den. Om författaren arrangerar en händelse för att åstadskomma en annan talar man om en intention. Barn är noggrannare med kausalitet än vuxna och ställer lätt frågan varför om orsaksförhållandena inte är tydliga. (Nikolajeva 1998: 35)
6.3.2. Miljöskildring
Miljön innebär den plats och den tid där bokens händelser utspelar sig. Den traditionella barnboken brukar placera handlingsplatsen på ett konkret ställe medan handlingstiden kan vara en bestämd eller obestämd dåtid. En välkonstruerad miljö i barnboken innehåller gott om detaljer som kan bestå av följande element: handlingsplats, en historisk tidsålder, sociala förhållanden, seder och bruk, bostad, klädsel, mat, redskap o.s.v. (Nikolajeva 1998: 47 ff.)
Man kan skilja mellan en integrerad miljö och bakgrundsmiljö. Med en integrerad miljö menas en miljö som är nödvändig för handlingsförloppet och bokens episoder kan inte utspelas i någon annan miljö. Bilderböcker som berättar om det förgångna måste därför ha en autentisk miljö för att vara trovärdiga. Bakgrundsmiljön är däremot inte oumbärlig för handlingen. Den kan till exempel utgöras av inomhus- eller utomhusscener som anger händelsernas tidpunkt genom årstid eller detaljer i rum-mets inredning. (Nikolajeva 2000: 117)
Elsa Beskows produktion präglas i en stor utsträckning av årstidsväxlingen. Författarinnan tycks älska vår och sommar. Hon undviker höst och behandlar vintertemat i förbigående i enstaka bilderböcker.
Förkärlek för sommaren kan bero på att sommaren symboliskt står för friheten och barndomens oskyl-dighet (Nikolajeva 1998: 53). Författarinnans skildring av skog, mark, djur och växter under olika årsti-derna förefaller utomordentligt genomtänkt. I småbarnens böcker kan tyngdpunkten ligga lika mycket på omgivningen som på barnet självt (Edström 1980: 138). Speciellt vid 1900-talet föredrog bildskapar-na i många europeiska länder utstuderade miljöskildringar framför sparsamma (Nikolajeva 2000: 121).
Enligt Maria Nikolajeva (2000: 123–125) är den visuella miljöskildringen fullständig i Elsa Beskows sagobilderböcker och i de realistiska bilderböcker som skildrar landsbygd eller småstad. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin innefattar flera detaljrika utomhusscener som anger platsen och tiden för handlingen. Inomhusscener i Petters och Lottas jul skildrar däremot tidsenliga detaljer i interi-örer. Dagens läsare kan anse dessa verk som faktaböcker om ”hur det var förr”. Bakgrundsmiljön i Tomtebobarnen eller Puttes äventyr i blåbärsskogen framhäver den svenska naturen i romantikens anda. Svampmotivet i Tomtebobarnens miljöskildring (både i text och bild) medför en intressant detalj som hänvisar till svamppropagandan vid sekelskiftet 1900. De idylliska illustrationerna i Elsa Beskows bilderböcker är som fullmålade, atmosfärskapande tavlor.
Miljön kan också medverka vid karaktärsbeskrivningen (Nikolajeva 1998: 52). Elsa Beskow skildrar först och främst tanterna Grön, Brun och Gredelin genom deras arbetsuppgifter och ständiga vistelse antingen utomhus eller inomhus i det lilla gula huset. Figurernas rum och saker avspeglar också deras personliga egenskaper.
Skog eller slott kan framkalla förväntningar om en genre med sagovarelser (Nikolajeva 2000:
117–118). I Tomtebobarnens skog bor en lycklig tomtefamilj, i Puttes äventyr i blåbärsskogen bekantar sig läsaren med skogens blåbärskung, jättesmå blåbärspojkar och lingonflickor och i Olles skidfärd träffar Olle kung Vinter i hans ståtliga isslott.
Nikolajeva (2000: 117) anser att miljön även kan skapa en viss atmosfär såsom lantlivs- eller små-stadsidyllen i Tant-böckerna eller en nostalgisk känsla på så sätt som de svenska vinterlandskapen i Olles skidfärd. Omgivningen kan också signalera fara eller skräck som till exempel en mörk skog i Petters och Lottas äventyr.
Ordens förmåga att beskriva miljön är mycket sämre än bildernas. Bilderbokens illustrationer kan ofta innehålla stora panoramascener och detaljer eller visa gestalternas och föremålens läge gentemot varan-dra samt deras storlek, form, färg och så vidare. Den verbala texten kan manipulera läsaren att betrakta vissa detaljer i bilden, medan den visuella texten tillåter en stor frihet att tolka illustrationen. Bilder-böckernas verbala miljöskildring är i regel knapp i jämförelse med den visuella. (Nikolajeva 2000: 119)
I en del moderna bilderböcker är den visuella miljöskildringen ytterst reducerad. Bildytorna kan inne-hålla en helt vit bakgrund som kallas negativt rum. Illustratörens avsikt har varit att rikta betraktarens uppmärksamhet på själva handlingen och personerna i förgrunden. Sådana bilderböcker härmar efter serier och barnteckningar som brukar lämna tomt (negativt) rum omkring personer och föremål.
(Nikolajeva 2000: 121) I Elsa Beskows ABC-resan och Hattstugan finns påfallande mycket negativt rum på illustrationerna.
6.3.3. Personskildring
Nikolajeva (1998: 55) redogör för hur personer eller karaktärer blir läsaren bekanta genom sitt bete-ende, sina uttalanden och tankar, sitt utsebete-ende, kommentarer från andra personer eller berättarens kommentarer. Den visuella berättelsen är effektiv i yttre beskrivning men den verbala berättelsen kan komplettera, förstärka eller säga emot bildens skildring. Personens egenskaper kan presenteras bäst genom ord. Illustrationer kan likväl avspegla enkla känslor och attityder genom poser, gester och ansiktsuttryck. (Nikolajeva 2000: 140) Läsaren skapar en syntes av denna information och fyller eventuella ”hål” i personskildringen på basis av sina tidigare erfarenheter.
Några drag hos personerna kan fästas i läsarens respektive betraktarens minne genom upprepade handlingar eller attribut som klädsel och föremål. Karaktärerna blir då oftast statiska och stereo-typa. De får också ofta stå för historiens moral. Det är inte häpnadsväckande att de mest typiska huvudpersonerna i barnlitteraturen är övergivna och föräldralösa barn (Jfr Petter och Lotta i Tant-böckerna). I barnlitteraturen finns emellertid överraskande få barnfigurer som lever ensamma utan vuxna kontakter. Förklaringen kan bero på berättelsens pedagogiska syfte att socialisera barn till andra människor och det faktum att barnen inte klarar sig på egen hand. De äldre barnböckerna brukar vara mer handlingsorienterade än personsorienterade. (Nikolajeva 1998: 55 ff.)
Den visuella berättelsen är överlägsen i att visa personernas läge och inbördes positioner i rummet.
Detta kan även avspegla deras psykologiska relationer och maktpositioner. Karaktärernas storlek och placering på uppslaget (högt-lågt, höger-vänster) berättar om deras inställning till andra personer. En stor person uppfattas som viktig och en central position framhäver en central roll i historien. Genom zooming (närbild) kan man också komma gestalten närmare men detta är sällsynt i bilderboken på
I personskildringen är orden suveräna i fyra fall. De kan namnge personer, ange konkreta fakta såsom ålder och kön, skildra förhållanden till exempel släktskap personerna emellan och beskriva karaktärer med abstrakta adjektiv som god, elak, dum och klok. Bilder kan enbart indirekt avbilda till exempel barnets ålder genom ett visst antal ljus på födelsedagstårtan. (Nikolajeva 2000: 142–144)
6.3.4. Berättarröst och berättarperspektiv
En historia förutsätter någon som berättar, en berättarröst. Berättaren kan vara öppen eller dold. Den dolda berättaren förknippas med författaren. Den öppna berättaren uppfattas som en påträngande person som plötsligt kan avbryta berättandet med sina kommentarer. (Nikolajeva 1998: 96) Berättaren i en barnbok återger i regel handlingen i tredje person men det förekommer också verk i första person.
Barn har likväl svårt att identifiera sig med jag-formen, eftersom de inte kan urskilja någon berät-tare bakom jaget (Nikolajeva 1998: 103). Elsa Beskow har en intim kontakt med sina läsare eller lyss-nare. Hon brukar använda du-personen, när hon vänder sig direkt till barnen. I slutet av bilderboken Tomtebobarnen närmar sig författarinnan sin unga publik med orden: ”Så lever de [tomtebobarnen] i skogen helt nöjda dag för dag/ och att de har det trevligt, nog tycker du som jag./ Vad mera de har för sig får själv du tänka ut/ så har du ju en saga som aldrig kan ta slut!”.
Förutom att växla en berättarröst kan författaren använda olika perspektiv. I den verbala berättelsen kan man göra skillnaden mellan genom vems ögon läsaren ser händerna, vems världsåskådning som för-medlas och i vems intresse berättelsen återges. (Nikolajeva 1998: 112–113) I den visuella berättelsen ser betraktaren bilden ur den synvinkel som illustratören i förväg har fixerat. Perspektivet kan ändras i en följd av illustrationer. Bilder kan inte direkt överflytta ideologi såsom orden kan. (Nikolajeva 2000: 177)
6.3.5. Temporalitet
Temporalitet inbegriper tre komponenter: ordning (i vilken ordning återges händelserna i förhållande till hur de inträffade i historien), duration (hur lång tid tar berättelsen i förhållande till historien) och frekvens (hur många gånger återberättas en händelse i förhållande till hur många gånger den förekom i historien). Det gäller alltså om förhållandet mellan historiens reella tid och berättelsens (skenbara) tid. (Nikolajeva 1998: 131)
Nikolajeva (1998: 131 ff.) konstaterar att de flesta barnböcker är kronologiska i sitt berättande, eftersom barn har svårt att följa med något annat händelseförlopp än det verkliga. Avvikelser från den normala kronologin kallas anakronier. Durationen påverkar berättelsens rytm. I regel är historiens tid längre än berättelsens tid. Bokens händelser kan ta flera år men berättelsen kan förkorta den till några ord:
”I sju år bodde han...”. Tiden i de realistiska barnböckerna är oftast kort. I Tant-böckerna är tiden koncentrerad till några timmar eller en dag. I Tomtebobarnen får läsaren däremot leva ett helt år med tomtefamiljen. (Edström 1980: 111–112) Antalet gånger som en händelse kan äga rum i historien varierar. En händelse kan förekomma en gång respektive flera gånger under historiens lopp men berät-telsen kan också en gång återge någonting som ändå sker många gånger i historien. Typiska exempel på den sista frekvensen är uttrycken som ”Vi har alltid” eller ”Vi brukar alltid”. (Nikolajeva 1998: 131)
Den visuella berättelsen i bilderboken kan bara indirekt ange tid, eftersom bilderboken är ett
Den visuella berättelsen i bilderboken kan bara indirekt ange tid, eftersom bilderboken är ett