M ynt präglade i Åbo
J. R. ÄSPELIN
( K . C . )
Den 29 sistlidne maj avled härstädes plötsligt i hjärtslag Fin- lands statsarkeolog och Finska Fornminnesföreningens ordförande, professor Johannes Reinhold Äspelin. Detta dödsfall, som berövade oss en vetenskapsman med europeiskt rykte, skall kännas som en stor förlust för hela den finska vetenskapen. I den finska forn- forskningens, i vår fornminnesvårds och framförallt i Finska Forn- minnesföreningens historia har han med sitt långa och trägna livs- arbete fyllt en hel tidsålder.
Johannes Reinhold Äspelin föddes den 1 aug. 1842 i Messuby, där hans fader, Bror Henrik Reinhold Äspelin, då förvaltade kyrko- herdeämbetet. Sedan fadern flyttat till Österbotten, där han var ka- pellan i Övervetil och Ylistaro samt kyrkoherde i Malaks, varest han avled år 1869, kom Ä. i skola i Nykarleby och Gamla Vasa samt blev år 1862 student från Vasa gymnasium, då förlagt till Jakobstad. Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen år 1866 blev han amanuens vid senatens arkiv och begynte med iver forska i hemlandets historia, där han redan år 1865 publicerat ett gott förstlingsarbete i sin Kerto- mus Maalahden pitäjästä. Ett mera känt och värdefullt resultat av hans forskningar på historiens område är hans år 1869 utgivna arbete Korsholman linna ja lääni keskiajalla. JVen redan förrän detta ar- bete utkom hade han beträtt även fornforskningens område. Sommaren 1868 verkställde han såsom Finska Litteratursällskapets stipendiat arkeologiska insamlingar i Södra Österbotten och fortsatte dem också följande sommar med sådan framgång, att antalet av de föremål han då hopbragte utgjorde ungefär en tredjedel av de tidigare i Universi- tetets museum befintliga förhistoriska samlingarna. Såsom ett resultat av dessa insamlingar publicerade han dessutom sitt arbete Kokoilemia muinaistutkinnon alalta, som år 1871 utkom i Finska Litteratursäll- skapets Suomi-serie (2 ser. IX). Också på fornforskningens område utförde han sålunda ett kraftigt nybörjararbete, men en omedelbar
66
-fortsättning på grund av det inhemska materialet syntes honom icke lova framgång, så obetydligt var ännu forskningsmaterialet och så bristfälliga som grund för forskningen förarbetena på detta område i hemlandet.
Fornforskningens början i Finland kan man räkna redan från 1600-talet. Åren 1671 och 1672 företog den kände Elias Brenner här sina antikvariska forskningar, och mellan åren 1667 och 1674 åstadkoms på initiativ av svenska regeringen åtminstone ett par tiotal arkeologiska sockenbeskrivningar. Under följande år- hundrade ökades antalet av dylika sockenbeskrivningar, genom av regeringen på nytt infordrade redogörelser för fornminnena, med ett par tiotal under år 1749 och några följande år utgivna skrifter samt genom akademiska avhandlingar, men ett egentligt insamlingsarbete, avseende själva föremålen, får, om också här och var ansatser här- till göras redan under nämnda århundrade (Porthan, Qanander), först under 1800-talet fart. M. A. Castrén, Jacob Fellman, C. A. Gottlund, J. V. Calamnius, K. A. Bomansson, H. A. Reinholm, H. J. Holmberg och senare K. E. F. Ignatius och Yrjö-Koskinen m. fl. äro namn, som tillhöra den finska fornforskningens historia under detta århundrade, men längre än till rätt obetydliga samlingar och mer eller mindre svävande slutsatser om förhistoriska kulturperioder hade denna forsk- ning icke hunnit före Aspelins framträdande. Äspelin måste därför, om han ville fortsätta med hopp om framgång, skapa en säker grund, på vilken ett fruktbart arbete var möjligt. Han måste göra sig för- trogen med fornsaksformerna från ett möjligast vidsträckt område utom Finland, framförallt från de finska folkstammarnes kända bosättnings- platser, för att kunna bestämma utvecklingsförloppet hos vårt arkeo- logiska material, de kulturinflytelser det varit underkastat och de ur- sprung dess former hade, samt för att lära sig en härför behövlig och pålitlig forskningsmetod.
I Skandinavien och isynnerhet i Sverige hade man vid nämnda tidpunkt gjort iakttagelsen, att formernas utveckling på fornsakernas och ornamentmotivens område var ett viktigt kriterium i fornforsk- ningen isynnerhet vid bestämmandet av föremålens ålder, och på grund av denna iakttagelse utvecklat den typologiska forsknings- metoden, som tidigare inom naturforskningen lett till sådana förr oanade resultat som Darwins år 1859 kungjorda teori om arternas uppkomst.
I sistnämnda land framträdde vid denna tid två sällsynt framstående fornforskare, båda jämnåriga med Äspelin, och dessa hade redan på 1860-talet gjort sig förtrogna med den typologiska forskningsmetodens fördelar. De voro Hans Hildebrand, som var född samma år som Äspelin och som redan 1866 offentliggjort sitt bekanta arbete Svenska folket under hednatiden, och Oscar Montelius, ett år yngre än Äspelin och från 1863 riksantikvariens biträde samt, redan år 1869, utgivare av det med hänsyn till systemet mycket lovande arbetet Från järn- åldern — båda som känt sedermera riksantikvarier och Äspelins kolleger i hans blivande statsarkeologämbete. I någon mån torde Äspelin ha gjort sig bekant med den skandinaviska forskningsmeto- den redan 1867 och 1868, men för att utförligare taga kännedom om den reste han 1871 till Skandinavien, där han också i övrigt sökte genom studium av därvarande fornsaksmaterial förbereda sig för det värv han redan beslutit sig för, klargörandet av den finska stammens förhistoriska kvarlåtenskap. Hösten 1871 reste han sedan till Ryss- land, där isynnerhet de å de finska folkstammarnes områden an- träffade fornlämningarne blevo föremål för mångåriga undersökningar från hans sida. Vid denna tid och senare utsträckte han sina jäm- förande forskningar till Central- och Sydeuropa, Frankrike o. s. v.
Resultaten av sina undersökningar bekantgjorde han sedan i talrika föredrag vid kongresser, bl. a. i Petrograd, Moskva, Odessa, Buda- pest, Bologna, Paris och Stockholm, samt i sina publikationer, av vilka de viktigaste äro den år 1875 utgivna licentiatavhandlingen Suomalais-ugrilaisen muinaistutkinnon alkeita — ett arbete som för- skaffade honom andra hedersplatsen vid 1877 års doktorspromotion
— samt det 1877- 1884 offentliggjorda finsk-franska rikt illustrerade arbetet Muinaisjäännöksiä Suomen suvun asumusaloilta.
Här är ej platsen att i detalj redogöra för Äspelins undersök- ningar. Till belysande av hans vetenskapliga ståndpunkt må dock framhållas några huvuddrag av de resultat, vartill han kommit. På stenålderskuiturens område särskiljer han tre huvudgrupper: 1) den i Östersjöprovinserna och Litauen uppträdande, utgrenad från den nordgermanska stenkulturen och tillhörande andra årtusendet f. Kr. f., 2) den finska och rysk-karelska ända till Onega-sjön utbredda grup- pen, vars västra fornsaksformer ansluta sig till den nordgermanska gruppen och troligen äro lämningar efter Västra Finlands dåvarande
- 68
-skandinaviska befolkning, medan åter de östra formerna delvis upp- stått under påverkan av den altai-uralska bronskulturen, och 3) Nord- Rysslands ända till Kamafloden utbredda stenkultur, som hade sitt ur*
sprung i söder eller väster och kanske även den vore av nordgermansk härstamning. Bronsålderskulturen delar han åter i två stora huvud- grupper: den väst-europeiska, av vars utbredning lämningar finnas både i Finland och i Östersjöprovinserna, och den altai-uralska mellan Volga och Baikal. Den sistnämnda gruppens bronskultur övergår slutligen i 3. århundradet f. Kr. f., sedan järnet blivit känt här, till järnålder. Denna äldre järnålders former och motiv bli åter i Bjarma- land i bruk ända till den arabiska handelns tider, då de jämte de arabiska mynten, under 8. och 9. århundradena utbreda sig till de övriga finska stammarnas bosättningsområden i Östersjöprovinserna och även i Finland. Enbart ett område för östliga former äro de sistnämnda länderna dock ej, utan där finnas också västliga fornsaks- former och ornamentmotiv. Finnarnes inflyttning i Finland antager han hava ägt rum omkring år 700 e. Kr. f.
I vilken mån än en senare forskning, ingående på enskildheter och stödande sig på ett rikare material, kan rätta och ändra Aspelins resultat, bör han likväl anses som den jämförande finsk-ugriska forn- forskningens egentliga grundläggare och som den, vilken uppdragit de allmänna konturer, med vilkas tillhjälp vi kunnat skapa oss en hållbar uppfattning om det finska folkets forntid. Men hans arbete på den förhistoriska fornforskningens område har icke inskränkt sig blott till det finsk-ugriska området. Han har ägnat sitt specialstu- dium åt hemlandets förhistoria, görande det då kända materialet där till föremål för en detaljerad undersökning och sökande på grund härav få en bild av vårt lands kolonisation och invånarnes kultur- tillstånd, näringar, samhällsförhållanden, religiösa uppfattning o. s.v.
under vår förhistorias skilda kulturperioder. Och hans år 1885 offentliggjorda arbete Suomen asukkaat pakanuuden aikana är ännu efter 30 år en användbar handledning i kännedomen om Finlands forntid. Sålunda har Äspelin både för den finsk-ugriska och den finska fornforskningen skapat en grund, på vilken en senare forskning med lätthet kan bygga vidare.
Också för vården av Finlands fornlämningar har J. R. Äspelins verksamhet varit av grundläggande natur. Vid lantdagen år 1867
hade Gabriel Rein gjort ett förslag om Finlands fornlämningars stäl- lande under lagens skydd, men hans lagförslag, som var kopierat efter Sveriges i kraft varande fornminnesförordning utan beaktande av Finlands säregna förhållanden, förföll vid 1872 års lantdag. Åstad- kommandet av en ny petition vid 1877 års lantdag, då sedermera senatorn Otto Donner framlade den, var till stor del Äspelins för- tjänst, liksom ock att den vid 1882 års lantdag äntligen blev stän- derlag, som den 2 april 1883 trädde i kraft. Det var därför natur- ligt att Äspelin, som dessutom vid denna tid var den ende dju- pare inkomne i kännedomen om våra fornlämningar, skulle bli den första officiella vårdaren av våra fornminnen, även om det tvang honom att lämna sin år 1878 erhållna extraordinarie professur vid universitetet samt även, såsom jag har hört uppgivas, i någon mån pålade honom uppoffrandet av ekonomiska fördelar. Äspelin utnämn- des till statsarkeolog år 1885 och kvarstod i detta ämbete ända till sin död. Han hann på denna tid uträtta mycket för vården av våra fornlämningar, på vilket område under tre fjärdedels århundrade ingenting åtgjorts.
Fornlämningarnas vård blev hos oss i huvudsak ordnad efter Sveriges föredöme, men den fick ej till sitt förfogande vare sig eko- nomiska resurser eller arbetskrafter i samma mått som i detta grann- land. Änslagen voro små och statsarkeologen var nära ett årtionde den ende för fornminnenas vård verksamme tjänstemannen, och då ökade arbetskrafter äntligen erhöllos på 1890-talet, voro de redan otillräckliga t. o. m. för vården av de ökade museisamlingarna, att ej tala om skydds- och konserveringsåtgärder för fornlämningarna ute i landet. Detta förhållande synes det ej ha stått i Äspelins makt att avhjälpa, lika litet som det att Ärkeologiska Kommissionen icke, såsom han på grund av erfarenhet önskat, blev sammansatt av endast på detta område sakkunnige personer; och hans verksamhet rönte nog inflytande härav. Å andra sidan bör erkännas, att denna prak- tiska verksamhet ej i samma mån som den vetenskapliga tillfreds- ställde hans forskarande, och han erkände, att i organisationen av fornlämningarnas vård och i dess praktiska tillämpning funnos brister, vilkas avlägsnande han ansåg åligga sina yngre efterträdare, mera förtrogne med nyare konserveringsmetoder och ändamålsenlig ämbets- praxis. Men banbrytarens tunga arbete har Äspelin utfört också på
- 70
-detta område, bl. a. genom upprättandet och, med egen oförtröttad verksamhet, ökandet av det för fornlämningarnas vård oundgängligen behövliga topografiska arkivet, samt genom att alltid i mån av för- hållanden och medel på bästa sätt verka för räddandet av fara under- kastade fornminnen.
Sin största kärlek ägnade Aspelin likväl Finska Fornminnes- föreningen och dess strävanden, vilka överensstämde med hans veten- skapliga böjelser och i de flesta fall bestämdes av dessa sistnämnda.
Jämte Emil Nervänder och K. Ä. Castrén hade han varit den egent- lige stiftaren av denna förening, och från dess första år, 1870, dess outtröttligaste arbetare. Efter återkomsten från utlandet blev han år 1875 sällskapets sekreterare och kvarstod på denna post tills han 1885 valdes till dess ordförande, vilket han var ännu vid sin död.
Många äro de initiativ, han väckt för föreningens insamlings- eller publikationsverksamhet, och ingen insamling har överhuvudtaget ägt rum från föreningens sida, vare sig i fråga om hopbringande av medel eller vetenskapligt material, utan att Äspelin ägnat den sitt intresse och ställt till förfogande sitt arbete och sin energi för dess främjande.
Kanske det märkligaste av alla Äspelins initiativ till insamlande av vetenskapligt material på föreningens område är insamlingen för åstadkommandet av häradsberättelser, vilken vidtog år 1876. Enligt Äspelins för detta ändamål uppgjorda program borde vårt lands forn- lämningar förtecknas häradsvis och därinom sockenvis, begynnande med hednatidens fynd och andra minnen genom medeltiden och nyare tiden samt med uppmärksammande av allt, som kunde hava någon betydelse för belysandet av vår forntid, föremål, fasta fornlämningar, sägner, krigsminnen o. s. v. Omkring 30 av Finlands 51 härad ha på detta sätt undersökts och förtecknats och 26 häradsberättelser ha publicerats huvudsakligen i Finska Fornminnesföreningens Tidskrift, vars innehåll de till stor del utgöra. Vilken nytta både fornforsk- ningen och fornminnenas vård haft av dessa berättelser, är lätt att förstå, och denna nytta hade enligt Äspelins på senaste tider uttalade åsikt kunnat vara än större, om insamlingen hade bedrivits mera med uppmärksamheten fäst vid kolonisationens utbredning längs flo- der och vattenleder än med stöd av den av denna omständighet till stor del oavhängiga häradsindelningen. Beklagligtvis ha de stora kostnader erfordrande vetenskapliga specialundersökningarna under
senare år trängt åt sidan häradsinsamlingen i föreningens aktuella arbetsprogram, men denna får ej bliva länge vilande, utan bör före- taget engång bringas till slut.
Med nyssnämnda insamlingsarbete tävla i vikt många andra, som föreningen upptagit på Äspelins initiativ. Särskilt må omnäm- nas den 1879 påbörjade insamlingen rörande Finlands ofrälse släkter, vars resultat sedan publicerats i den två band omfattande Sukukirja, innehållande genealogier över 214 ståndssläkter, samt porträttenquéten och konstnärsbiografierna, vilka på sätt och vis redan år 1876 på- börjades, ehuru arbetet bedrevs med bättre framgång och efter ett vidare program genom senare utsända cirkulärbrev. Sistnämnda insamling har Äspelin själv verksamt främjat bl. a. genom offentlig- görande av sina för forskningen synnerligen värdefulla konstnärs- biografier från vår konsts barndomstid. Vi få ej heller lämna onämnt det vittsyftande initiativ till grundläggandet av en särskild forsk- ningsfond för vår fornforsknings främjande Äspelin tog jämte för- eningens dåvarande sekreterare dr Hj. Äppelgren. Härtill gavs yttre anledningen av föreningens år 1895 fyllda 25-åriga tillvaro och det samtidigt inträffade 50-årsminnet av M. Ä. Castréns — på vars döds- dag föreningen firar sin årsdag — avresa på sin sista stora forsk- ningsfärd. Fonden, som bär namnet M. Ä. Castréns forskningsfond och för vars hopbringande många tusen medborgare offrat sin skärv, utgör i denna stund omkr. 76,000 mark och är redan nu en viktig faktor vid bekostandet av undersökningarna, ehuru dess räntor icke i sin helhet skola användas för sitt ändamål förrän fonden nått ett belopp av 100,000 mark.
M. Ä. Castrén hade under sina resor i Sibirien och Mongoliet lärt känna de i närheten av Objs källor och bifloderna till övre Jenisej i trakterna av Ältai- och Sajanska bergen befintliga märkliga stepp- gravarna med de å deras stenpelare samt å bergens väggar anbragta till sin betydelse okända inskrifterna och bilderna, vilka syntes härleda sig från bronsåldern och alltså kunde innehålla meddelanden om de finsk-ugriska folken. Ävbildandet av dessa inskrifter och klargöran- det av deras och traktens övriga fasta fornminnens betydelse ansåg Äspelin höra till den finska arkeologins uppgifter, och han begynte verka för utsändandet av vetenskapliga expeditioner till de nämnda trakterna. Finska Fornminnesföreningen anskaffade också de för före- taget erforderliga medlen och utsände åren 1887— 1889 tre särskilda
- 72
-expeditioner, alla under Äspelins ledning, för utförandet av de ovan- nämnda undersökningarna, och dessa medförde, förutom ett rikhaltigt arkeologiskt material, kopior av inalles 39 skilda gravstens- och klippinskrifter. Visserligen gåvo dessa inskrifter, vilka den kände dansken Wilhelm Thomsen tolkade och bestämde som turkisk-tatariska, ej de motsedda nya uppgifterna om den finska stammens forntid, men genom dessa expeditioner tog Fornminnesföreningen initiativet till ett viktigt internationellt forskningsarbete till belysande av Central- asiens forntid och förvärvade till sina samlingar ett värdefullt mate- rial för denna forskning. De till Orientalistkongressen i Stockholm år 1887 publicerade »Inscriptions de 1’Jénissei», Die steppengräber im kreise M inussinsk am Jenissei, år 1912, och i tidningarna offent- liggjorda reseberättelser, vilkas utgivande i en sammanhängande fram- ställning om expeditionernas resultat han de sista åren förberedde, var i huvudsak vad Äspelin själv hann få ut på detta forskningsområde.
Professor Äspelin hade en sällsynt förmåga att samla dugliga krafter till arkeologins och Fornminnesföreningens kretsar, liva och intressera dem för de alltjämt nya företag, som han ständigt hade på förslag. Och hans egen oförminskade flit i forskningsarbetet hän- förde med exemplets kraft. Under hans framstående ledning och i skyddet av hans egen vetenskapliga ryktbarhet utvecklade sig Forn- minnesföreningen också småningom till en viktig vetenskaplig institu- tion, som, på samma gång det fått erkännande i hemlandet, gjort den finska arkeologin känd och uppskattad i utlandet, med vilket den nu står i beröring och utbyte av publikationer med talrika medlem- mar, vetenskapliga sällskap och inrättningar. Stor är därför Finska Fornminnesföreningens tacksamhet till sin grundläggare, ledare under 45 år och högt uppskattade ordförande.
Reinhold Äspelin var till sin natur vänfast och anspråkslös, alltid hjälpsam mot forskare och villig att dela med sig av sitt vetande, utan att ens undanhålla sina opublicerade vetenskapliga upptäckter, och som ämbetsman var han jämn, human och rättsälskande.
Hans livsuppfattning var ljus och idealistisk. På sitt eget älskade folks framtid litade han orubbligt, huru långt borta den än stundom syntes honom hägra bakom svårigheter och uppoffringar. Och själv trodde han sig bäst främja denna framtid genom att söka så mång- sidigt som möjligt klargöra sitt folks forntid, som han högt beundrade.
Juhani Rinne.
Ett av de i vetenskapligt avseende allra viktigaste fornfynd, som kommit till fornforskarenas kännedom under de senast förflutna åren, är otvivelaktigt ett i två skilda repriser under år 1914 framgrävt bo*
plats* och gravfynd, gjort i guv. Nischnij*Novgorod vid stranden av floden Oka. Tyvärr är fyndet alldeles oskickligt utgrävt, och vid grävningen lyckades man icke ens konstatera, om fyndplatsen ut*
göres av en boplats eller ett gravfält. I själva verket bevisar dock fyndinventariet, vilket numera förvaras på stadsmuseet i Nischnij*
Novgorod, att fyndet icke är enhetligt, utan förskriver sig från två skilda perioder, av vilka den äldre är kopparålder eller s. k. Fatja*
novo*tid, den yngre åter utvecklad bronsålder. Föremålen äro nästan allesamman av ett utomordentligt värde i kronologiskt och kultur*
historiskt avseende, så att fyndet förtjänar att bli känt av forskare ju förr, dess hellre. Undertecknad var förliden sommar i tillfälle att be*
driva studier på museet i Nischnij*Novgorod under en av Finska Forn*
minnesföreningen och Helsingfors universitet understödd forsknings*
resa. Med benäget tillstånd från museimännens i Nischnij*Novgorod sida publiceras det ifrågavarande fyndet här jämte en mängd avbild*
ningar av föremålen. Bilderna äro ritade av studeranden vid Tekniska högskolan i Helsingfors hr M. G. Ahlman, vilken såsom tecknare medföljde mig på resan.
Först skall jag meddela några upplysningar om själva fyndplat*
sen och fyndet, erhållna dels muntligen av föreståndaren för den se*
nare av de två grävningarna, läraren vid kadettskolan i Nischnij*
Novgorod, herr S. M. Pariiski, dels ur en av samma person författad kort tryckt redogörelse över fyndet. 1
Fyndstället ligger nära byn Seima, c. 35 km åt W från Nisch*
nij*Novgorod invid järnvägen till Moskva, på N stranden av floden Oka. Den n. v. flodstranden befinner sig på 3—4 km avstånd från själva fyndstället, men den gamla strandlinjen går strax nedanför det*
samma. Trakten är sandig, sanden lös och icke jämn, utan bildande låga upphöjningar och kullar. Ur uppgifterna tyckes framgå, att fyn*
det i sin helhet gjorts i en av dessa låga backhymplar. Ehuru ingen redogörelse för de tidigare, av en hr K. D. Trofimoff utförda gräv*
ningarna föreligger, är det dock ej uteslutet att en del av hans fynd
1 C. M . n a p iö c n ifi: Kt> naojrfyouairiHM T, CeiiMHiiCKaro CTaHOBiima. C6opiiHKi, H iiineropoacK oii I'y6<;pHCKoi'i y ie n o ii apxHBHofi KoMMHCCiH. Tomt. X V II B h in . IV.
IIpnao;KeHie. — 1914. J fr IlaB-ÉCTiH M. A p x . Komm. m m . 48 IIp n 6 ., s. 51.
- 74
-härstammar från själfva sandfältet, dynbildningarna. Hr Pariiskis grävningar företogos alla på den från floden vända sidan av kullen,
Dolkar. Fig. 3. Br. Vt.D .
Dolk, övre sidan.
eller såsom han uttrycker sig »kurganen«, där han grävde 3 diken av 1—2 meters djup. överallt kom han i kontakt med ställen, som redan vid den föregående grävningen hade blivit rörda.
Fig. 6. Br. «/*- Figg. 4—6 detaljer av
dolken fig. 3.
Fig. 7. »/3. Figg. 7—8. Dolk från Galitsch. Efter Spicyn.
Fig. 9. Sten. a/». Praktyxa från Säkkijärvi.