DOKTORSAVHANDLING
Akademisk avhandling som med tillstånd av Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet och vid Paris-Sorbonne framlägges till offentlig granskning i Porthania PIII,
lördagen den 11 december 2021 kl.10 NORDICA HELSINGIENSIA 59
POSTINVANDRINGS- LITTERATUR I NORDEN
Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden
MAÏMOUNA JAGNE-SOREAU
Handledarna: Hadle Andersen & Sylvain Briens
Förhandsgranskarna: Moritz Schramm & Tobias Hübinette Språkgranskning: Kristian Forsman
Helsingfors universitet använder plagiatidentifieringssystemet Ouriginal.
© Maïmouna Jagne-Soreau
Omslag och formgivning: Linn Henrichson Tryckt hos Unigrafia
Helsingfors 2021
ISBN 978-951-51-7714-8 (hft) ISBN 978-951-51-7715-5 (PDF) ISSN 1795-4428 (hft)
ISSN 2737-2960 (pdf)
Denna bok är nummer 59 i publikationsserien Nordica Helsingiensia som utges av Finskugriska och nordiska avdelningen vid Helsingfors universitet.
Kontakt:
Nordica PB 24
00014 Helsingfors universitet
Finskugriska och nordiska avdelningen Helsingfors universitet
REIGENN Études nordiques Paris-Sorbonne université
SORBONNE UNIVERSITÉ / UNIVERSITÉ D’HELSINKI
ÉCOLE DOCTORALE IV
Laboratoire de recherche EA 3556, REIGENN Finskugriska och nordiska avdelningen
T H È S E
pour obtenir le grade de
DOCTEUR DE L’UNIVERSITÉ SORBONNE UNIVERSITÉ DOKTOR VID HELSINGFORS UNIVERSITET Discipline : Études germaniques / Littérature nordique
Présentée et soutenue par :
Maïmouna JAGNE-SOREAU
le : 11 décembre 2021
Sous la direction de :
M. Sylvain BRIENS – PR, Paris-Sorbonne
M. Hadle Oftedal ANDERSEN – PR, Høgskulen på Vestlandet (Norvège) Membres du jury :
M. Sylvain BRIENS – PR, Paris-Sorbonne
Mme Frédérique TOURDOIRE-SURLAPIERRE – PR, Université de Limoges M. Moritz SCHRAMM – MCR, Université du Danemark du Sud (Danemark)
Littérature de postmigration dans les pays nordiques
Représentation littéraire des non-blancs nés et élevés dans les
pays nordiques
Littérature de postmigration dans les pays nordiques
Postmigration literature in the Nordics
UNIVERSITÉ SORBONNE UNIVERSITÉ ÉCOLE DOCTORALE :
Résumé
Dans cette thèse, nous analysons la représentation de la deuxième génération d’immigrés racialisés, des personnes métisses et des adoptés transnationaux dans la littérature nordique contemporaine. Le travail est une thèse par articles incluant une contextualisation théorique.
Le premier article « Demi norvégien, véritable étranger » (2017) est une analyse du roman de Maria Navarro Skaranger Alle utlendinger har lukka gardinerr (2015) dans une perspective postnationale. Le deuxième article « Yahya Hassan, un Cervantès moderne » (2018) nous amène au Danemark, et est une lecture du recueil éponyme de Hassan (2013), et propose une lecture alternative de l’œuvre dans la tradition picaresque. Le troisième article « Adrian Perera et l'art des poèmes de basanés » (2018) est une analyse du receuil de Perera, White Monkey (2017), qui ouvre des discussions sur la blanchité, la non-blanchité, le racisme et la racialisation dans la Finlande d'aujourd'hui. Le quatrième article « Se réveiller en suedi
» (2019) est une lecture littéraire du premier EP d’Erik Lundin « Suedi » (2015) et se concentre sur le thème de l’entre-deux dans un contexte suédois. Enfin, le cinquième article « Je n'écris pas sur moi, j'écris sur vous
» (2021) présente quatre motifs itératifs dans une douzaine d'ouvrages et met en perspective la littérature de postmigration comme phénomène transnordique contemporain.
Nos résultats incluent des réflexions autour des thèmes de l'identité, du conflit générationel, du racisme et de la blanchité hégémonique, de l'effet d'authenticité et du jeu avec le(s) lecteur(s) implicite(s). Sur la base de ces résultats, nous proposons la reconnaissance de la littérature de postmigration.
Mots-clés : Littérature nordique; Postmigration ; Immigrés de deuxième génération ; Métis; Adopté transnational; Entre-deux ; Théorie critique de race et de blanchité.
Summary
In this thesis, we analyse the representation of racialized second-generation migrants, mixed-race persons and transnational adoptees in contemporary Nordic literature. The work is an article-based dissertation including a theoretical contextualization.
The first article “Half-Norwegian, Real Foreigner” (2017) is an analysis of Maria Navarro Skaranger’s novel Alle utlendinger har lukka gardiner (2015) from a postnational perspective. The second article “Yahya r Hassan, a modern Cervantes” (2018) brings us to Denmark, and is a reading of Yahya Hassan’s eponymous debut poetry collection (2013), and proposes an alternative reading of the work in the picaresque tradition.
The third article “Adrian Perera and the art of wog poems” (2018) is an analysis of Perera’s poetry suite White Monkey (2017), which opens up discussions on whiteness, non-whiteness, racism and racialization in today’s Finland. The fourth article “To wake up as suedi” (2019) is a literary reading of Erik Lundin’s first EP “Suedi” (2015) and focuses on the theme of betweenship in a Swedish context. Finally, the fifth article “I don’t write about me, I write about you” (2021) presents four major iterating motifs in a dozen works and sheds light on the aspect of postmigration literature being a trans-Nordic phenomenon in contemporary Nordic literature.
Our results include reflections around the themes of identity, generation conflict, racism and hegemonic whiteness, the effect of authenticity and the game with the expected reader(s). Based on these findings we propose the acknowledgement of a new literary phenomenon that we call postmigration literature.
Keywords : Nordic literature; Postmigration; Second-generation migrant; Mixed-race; Transnational adoptee; Betweenship; Critical race and whiteness theory.
ENGLISH SUMMARY
POSTMIGRATION LITERATURE IN THE NORDICS The literary representation of non-whites born
and raised in the Nordic countries.
In the thesis Postmigration literature in the Nordics, I analyse the rep- resentation of racialized second-generation migrants, mixed-race per- sons and transnational adoptees in contemporary Nordic literature. The thesis is an article-based dissertation consisting of five peer-reviewed scholarly publications with a theoretical contextualization also provided.
In the theory chapter, I present how books depicting racialized charac- ters have been read and scholarly analysed in the past. The review of the existing Nordic studies includes the appearance of the term “migrant lit- erature” and “migrant author”, perspectives on multilingualism and mul- ticulturalism, and readings with a trans- and postnationalism viewpoint.
Furthermore, I account for a shift in academic practices with the emer- gence of so-called race and whiteness studies in a Nordic context, before I briefly discuss reading traditions with regard to adoption literature. Fi- nally, I widen the scope of my study by presenting the German notion of postmigrant studies.
Later in this introduction chapter, I present and develop the dif- ferent concepts and theories I based my analyses on, including a thor- ough definition of what I call the postmigration generation: a genera- tion born and raised in the Nordic countries, but racialized because of its non-whiteness. I take up specific concepts of race and whiteness stud- ies, such as Sara Ahmed’s hegemonic whiteness (2008), Magnus Nilsson’s idea of exotic ethnicity as a capital (2010) and the Swedish notion of be- tweenship (mellanförskap, Arbouz 2012): a neither-nor dialectic and al- ternative to depictions of double belonging and postcolonial concepts of e.g. in-betweenness, hybridity and third space. Additionally, I give some background to the literary notions I develop in my analyses, including the discussion on authenticity, autobiography and performative biographism (Haarder 2004), the role of the implicit reader, and the use of satire, irony and carnivalism (Bakhtin 1965) in literature.
The analysis part itself consists of five articles, of which four are in- dividual case studies, whereas the fifth is an overview article referring to a dozen additional publications. The first article “Half-Norwegian, Real Foreigner” (2017) is an analysis of Maria Navarro Skaranger’s novel Alle utlendinger har lukka gardiner (2015) from a postnational perspective, which throws light on the Norwegian handling of the depiction of the postmigration generation. The second article “Yahya Hassan, a modern Cervantes” (2018) brings us to Denmark, and is a reading of Yahya Has- san’s eponymous debut poetry collection (2013), and proposes an alter- native reading of the work in the picaresque tradition. The third article
“Adrian Perera and the art of wog poems” (2018) is an analysis of Perera’s poetry suite White Monkey (2017), which opens up discussions on white- ness, non-whiteness, racism and racialization in today’s Finland. The fourth article “To wake up as suedi” (2019) is a literary reading of Erik Lundin’s first EP “Suedi” (2015) and focuses on the theme of betweenship in a Swedish context. Finally, the fifth article “I don’t write about me, I write about you” (2021) presents four major iterating motifs in a dozen works and sheds light on the aspect of postmigration literature being a trans-Nordic phenomenon in contemporary Nordic literature.
I conclude this dissertation by summarizing the five main findings of my analyses and by discussing a characteristic aesthetic when reading literary depictions of the postmigration generation. My results include reflections around the themes of identity, generation conflict, racism and hegemonic whiteness, the effect of authenticity and the game with the expected reader(s). Based on these findings I propose the acknowl- edgement of a new literary phenomenon that I call postmigration lit- erature. I argue that this new term fills a gap in Nordic contemporary literary studies and offers a much-needed alternative to racializing readings and analyses.
KEY WORDS:
Nordic literature, Postmigration, Second-generation Migrant, Mixed-Race, Transnational Adopte, Betweenship, Race and Whiteness studies.
TACK
Denna avhandling och mitt sätt att tänka och skriva skulle se mycket an- norlunda ut utan de människor jag har haft äran och glädje att arbeta med. Jag har under loppet av mina studieår haft många människor som trott på mig och stöttat mig, från mina allra första ord på svenska, tills en färdig doktorsavhandling på detta underliga och exotiska språk. Jag kommer aldrig att kunna klä i ord min oändliga tacksamhet, men ni ska veta att ni alla har en evig priviligierad plats i mitt hjärta!
Utöver att ge mig kärleken för Norden, har professor Sylvain Briens vid Paris-Sorbonne Université hjälpt med den tunga administrativa biten som krävs för att kunna studera i två länder samtidigt. Från att jag flytta- de till Finland som Erasmus studerande under kandidatstudier, till idag i cotutelle, har han varit min trygga hamn i Frankrike och en förebild jag alltid kunnat lita på. Tack för att du visade stort intresse i mitt avhand- lingsämne och ställde genast upp som handledare.
Tack också till min andra handledare professor Hadle Oftedal An- dersen och mina kollegor vid forskningsseminariet i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, som har med stort tålamod och noggrannhet läst, begrundat och gett skarp respons otaliga gånger de senaste åren.
Tack till professor Andrew Nestingen och kollegor vid Universi- ty of Washington. De tog emot mig med öppna armar när jag kom vid två tillfällen som gästforskare och tillät mig bekanta mig med väsentliga amerikanska perspektiv i frågor om bland annat ras- och vithetsstudier.
Tack till professor Elisabeth Oxfeldt och kollegor vid Oslo Univer- sitet. Jag har alltid känt mig välkommen hos er och inspireras djupt av era olika forskningsprojekt.
Tack till docent Tobias Hübinette och docent Moritz Schramm som förhandsgranskade min avhandling, men också annars har utgjort ett in- tellektuellt, teoretiskt och metodologiskt stimulerande sammanhang.
Tack till redaktörerna för respektive tidskriftsnummer och antolo- gin där mina artiklar publicerades och stort tack till alla språkgranskar- na som genom åren orkat korrekturläsa mina mer eller mindre begripliga skrifter...
Tack, kiitos, merci till mina vänner, min familj, svärfamilj, partner och dotter som tror på mig och ger mig kärlek och sisu i vardagen.
Tack till Helsingfors universitets doktorandprogram i filosofi, konstforskning och samhället för förtroendet som ledde till en anställ- ning som doktorand. Mitt avhandlingsarbete har annars möjliggjorts av ekonomiskt stöd från Oskar Öflunds stiftelse, Nylandsnation och Svens- ka litteratursällskapet, tack.
INNEHÅLL
ARTIKLAR 10
1. INLEDNING 11
2. TIDIGARE FORSKNING 16
2.1 Invandrar- och minoritetslitteratur 17 2.2 Flerspråkighet och mångkulturalism 19
2.3 Trans- och postnationalism 22
2.4 Kritisk ras- och vithetsteori 23
2.5 Adoptionslitteratur 26
2.6 Postmigrationslitteratur 27 2.7 Specifika textanalyser 30
3. PROBLEMSTÄLLNING, MATERIAL OCH METOD 34
3.1 Problemställning 34
3.2 Struktur och material 35
3.3 Metod 37
4. TEORETISK BAKGRUND 38
4.1 Postinvandringsgenerationen 38 4.2 Kritisk ras- och vithetsteori 40 4.3 Autenticitet, självframställning och performativ biografism 43
4.4 Om läsaren 46
4.5 Ironi, satir och karnavalism 49
5. SAMMANFATTNING AV ARTIKLARNA 52
6. AVHANDLINGENS RESULTAT 60
6.1 Återkommande tema och strategier: en litterär estetik 61 6.2 Ett nytt begrepp: Postinvandringslitteratur 69 6.3 Bidrag till den existerande forskningen 70
7. AVSLUTANDE ORD 75
KÄLLOR OCH LITTERATUR 78
ARTIKLAR
Denna avhandling bygger på följande publikationer:
ARTIKEL 1:
Jagne-Soreau, Maïmouna. 2018a.
”Halvt norsk, äkta utlänning. Maria Navarro Skaranger ur ett postnatio- nellt perspektiv” i Edda 105(1): 9-28.
doi.org/10.18261/issn.1500-1989-2018-01-02
ARTIKEL 2:
Jagne-Soreau, Maïmouna. 2018b.
“Yahya Hassan, en modern Cervantes” i Spring 43: 177–202.
www.academia.edu/38979720/Yahya_Hassan_en_modern_Cervantes
ARTIKEL 3:
Jagne-Soreau, Maïmouna. 2018c.
”Det finns trots allt två i Sverige / och en i Danmark / som skriver dikter om sånt’ – Adrian Perera och blattedikters konst” i Avain 3: 76-93.
journal.fi/avain/article/view/75230
ARTIKEL 4:
Jagne-Soreau, Maïmouna. 2019.
”Att vakna upp som suedi. Om mellanförskap och rap” i Nordisk Poesi 4(1): 43-60.
doi.org/10.18261/issn.2464-4137-2019-01-04
ARTIKEL 5:
Jagne-Soreau, Maïmouna. 2021.
“’I don’t write about me, I write about you’. Four major motifs in the Nordic postmigration literary trend” i Anna Meera Gaonka, Astrid Sop- hie Ost Hansen, Hans Christian Post & Moritz Schramm (red.) Postmig- ration Art, Culture, and Politics in Contemporary Europe: 161-180. Biele- feld: Transcript Verlag
doi.org/10.14361/9783839448403-010
1
INLEDNING
Our existence today is marked by a tenebrous sense of survival, living on the borderlines of the ’present’, for which there seems to be no proper name other than the current and controversial shiftiness of the prefix ’post’: postmodernism, postcolonialism, postfeminism…
(Homi K Bhabha, 1994)
Våren 2015 avslutade jag min sista magisterkurs i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en praktisk och mångsidig kurs, då det nämli- gen gällde att lära sig skriva litterär kritik och andra journalistiska texter.
Som del av en övning om debattartiklar blev alla ombedda att läsa Yahya Hassans debut: en eponym diktsamling som kommit ut ett par år tidigare.
Tanken var sedan att skriva en debattartikel, dela den på en plattform med de andra kursdeltagarna och läsa allas bidrag innan man skulle komma till kursen och diskutera tillsammans gången därpå. Jag gjorde övningen med glädje och var särskild nöjd med valet av verket som jag tyckte var mycket inspirerande. Men när jag väl lämnade in min uppgift och läste de andras kände jag skam och pinsamhet: jag hade tydligen helt missförstått dikterna. Medan jag hade skrivit flera sidor om hur jag hade skrattat vid läsningen av samlingen och tyckte att Hassan påminde om Voltaires Can- dide med sina ironiska inslag och sitt upplysta sätt att kritisera samhället, hade alla de andra nio kursdeltagarna skrivit allvarligt om svårigheterna med islam och invandring, patriarkalt våld, bidragsfusk och förortspro-
blematik i Danmark. När jag under följande föreläsning fick argumentera för mina tankar blev mina medstuderande först lite skeptiska. De flesta verkade nämligen undra om det var rätt att läsa texten ironiskt. Själv an- såg jag att jag inte hade missförstått någonting, och att varken jag eller de andra studerande hade skrivit något fel, utan bara det faktum att jag såg någonting i texten som de andra inte såg – vilket jag tyckte var synd då det handlade om den roligaste och bästa biten av samlingen! Efter den kursen bestämde jag mig för att hitta ett sätt att synliggöra denna dolda sida av litteraturen, inte minst eftersom jag hade hittat flera andra lik- nande exempel som hade lästs och recenserats på allvar medan jag tyckte mig se en stark humor bakom det hela. Jag började samtidigt formulera hypotesen att det var min egen ståndpunkt som icke-vit läsare som gav mig möjlighet att på ett annat sätt identifiera texter med manipulerande grepp riktade till en vit implicit läsare; oftast saker täckta med ett lager av ironi.
Alla de verk i fråga jag hittat hade faktiskt det gemensamt att de be- nämnts som ”invandrarlitteratur” skriven av ”invandrarförfattare”. När jag läste vidare om kategorin återkom bland annat Jonas Hassen Khemi- ris debutroman Ett öga rött (2003), ett verk som – det slog mig då – jag faktiskt hade läst några år tidigare vid Paris-Sorbonne när jag lärde mig svenska, och som presenterades av läraren som ett autentiskt exempel på ”hur invandrarna talar och lever i Sverige”. Till lärarens försvar hade boken riktigt nog marknadsförts för att vara ”den första romanen skriven på tvättäkta Rinkebysvenska [...] språket lät som när man ’sänker ner en mikrofon’ i valfritt invandrarområde.” (Khemiri 2006, 28), medan kriti- ker kommenterade att ”det är tur att den svenska lektören hjälpt Jonas med språket, annars skulle det vara svårt för svenska läsare att ta till sig det” (af Kleen 2006). Problemet här är dock att varken Khemiri eller Has- san någonsin invandrade, utan de är både födda och uppvuxna i Sverige respektive Danmark, och har gemensamt att de gått författarskolan och skriver ironiskt om att vara brun i dagens Norden, och där föddes idén om att forska om saken. Därtill kan man nämna att Khemiris mor är svensk, medan hans far är tunisisk, vilket egentligen placerar honom i gruppen
”blandade” (mixed-race på engelska). Hassans föräldrar å andra sidan är båda födda i ett flyktingläger i Libanon, vilket gör sonen till en ”andra-
generationsinvandrare”. Ändå sammanblandas båda dessa tillstånd, och i tillägg ser man också i kategorin ”invandrarförfattare” transnationellt adopterade såsom Maja Lee Langvad eller Astrid Trotzig. Utöver homo- geniseringens problematik har jag dessutom svårt att tro på att den sociala determinismen och arv skulle vara tillräckligt starka argument idag för att kunna stämpla Khemiri och Hassan som invandrarförfattare här. Inte minst eftersom i stället för att skriva ett autentiskt vittnesmål från exil- livet i förorten valde båda författarna att hitta på sitt eget poetiska språk i sina respektive debutverk i vilka huvudkaraktären också är född och uppvuxen i Norden. Det faktum att författarna skulle spela med andras projiceringar och förväntningar om invandrarverkligheten lät däremot som ett lockande spår i mina öron, som åtminstone kunde börja förkla- ra ironins närvaro i texterna. Att samma projiceringar och förväntningar skulle förblinda läsaren som tittar på texten i fråga kunde vara början på en valid hypotes. På samma sätt som jag i de flesta finländska butiker ge- nast tilltalas på engelska på grund av min bruna hudfärg och trots att jag nog talar finska, undrar jag hur mycket ett arabiskt klingande namn, en författarintervju med fokus på föräldrarnas invandring eller bara en bild på en icke-vit författare på verkets pärm väcker associationer och begrän- sar textens budskap innan den ens börjat levereras? Hur kan man då befria litteraturen från rasifierande fördomar och främja vettigare läsningar?
Syftet med denna avhandling är att ta ett konkret steg mot ett lämp- ligare läsningssätt när det gäller litteratur som gestaltar icke-vithet. I stäl- let för att se invandrarna, icke-vita och andra etniska minoriteter som es- sentialiserade homogena grupper i majoritetsbefolkningens marginaler, bestämde jag mig för att rama in mitt forskningsarbete specifikt kring den litterära gestaltningen av den speciella situationen av att rasifieras och betraktas som invandrare1 i sitt hemland – någonting som i dagens Norden typiskt gäller andra (och ibland tredje) generationens invandrare, blandade, samt transnationellt adopterade: de jag kallar postinvandrings- generationen. Trots att jag kommer att föreslå att vi sätter fokus på böck- erna och gestaltningen av postinvandringsgenerationen genom litterära karaktärer i stället för att fokusera på författarnas etniska bakgrund, är jag medveten om begränsningen som en sådan kategori som postinvand- ring medför. Därför vill jag också påpeka att tankegången är pragmatisk
snarare än idealisk. Medan jag helst skulle vilja lämna bort alla slags pre- fix och tala om ”litteratur” utan värderingar, besvarar min forskning å andra sidan ett förmodligen tidsbegränsat men påfallande litterärt feno- men, samt de olika akademiska tolkningar detta gav upphov till. Jag ser därför mitt arbete som förhoppningsvis endast tillfälligt relevant i och med att dess inaktualitet skulle innebära dess – och samhällets – fram- gång, genom befrielsen från samtliga tankars bojor.
Innan jag sätter igång med själva avhandlingen och tidigare forsk- ning vill jag gärna från början understryka tre viktiga utgångspunkter:
1. Jag talar om vithet och icke-vithet och därmed om begreppet ras, men jag avser detta som en föränderlig social konstruktion knyten till en kontext (vs ett biologiskt och essentialistiskt tillstånd). Jag föredrar det explicita begreppet ras i stället för ordet etnicitet eller kultur i och med att det inte är dessa jag intresserar mig för utan den diskrimine- ring och annat som en kontextuell icke-vithet kan medföra ( jfr Sarah Mazouz 2020).
2. För att lägga fram min argumentation kommer jag att behöva gå fram och tillbaka mellan författaren och dennes verk, men i slutän- dan menar jag att det är huvudkaraktärens livssituation i ett verk som knyter en bok eller inte till kategorin postinvandringslitteratur, inte författarens bakgrund (därför kan en vit författares verk liksom Jo- hanna Holmströms Asfaltänglar (2013) falla in i kategorin, lika väl som en bok skriven av en författare som faktiskt har invandrat, så länge historien handlar om en karaktär som tillhör postinvandrings- generationen).
3. Jag är egentligen inte intresserad av att diskutera postinvandringsge- nerationens faktiska gränser: huruvida en åldersgräns behövs för den 1,5 generation2 som ska räknas med eller om nationella minoriteter också borde vara med, och i så fall vilka. Tanken att tala om postin- vandringslitteratur är snarare att komma post-tanken om en så kallad invandrarlitteratur när det inte handlar om invandring, och i stället fokusera på det egenartade i textens utformning när det gäller gestalt-
1
Även vissa nationella minoriteter som samer och romer blir offer för samma sak, men jag valde att i denna avhandling fokusera på invandringsföljd.
2
1,5 generation: ”individ som har barndom og eventuelt tidleg ungdom i heimlandet, medan store delar av oppveksten og sku- legangen har skjedd i innvandrar- landet” (Kongslien 2002, 248). Se terminologins sammanfattning i del 4. Teoretisk bakgrund /Pos- tinvandringsgenerationen.
ningen av en i Norden uppvuxen person som rasifieras. Jag förnekar inte heller relevansen i att tala om invandringslitteratur parallellt med postinvandringslitteratur i och med att invandringen nog fortfa- rande är ett pågående fenomen som också präglar litteraturen på sitt sätt. Däremot vill jag lyfta fram problematiken i att idén om icke-vita blivit en automatisk synonym för invandrare, och försöker i stället föreslå begreppet postinvandringslitteratur för att beteckna den spe- cifika litterära kategorin av berättelser om icke invandrade icke-vita.
2
TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel kommer jag att presentera de olika forskningsperspekti- ven ur vilka den typen av texter som jag intresserar mig för har analyse- rats. För tydlighetens skull understryker jag härmed att jag inte kommer att redovisa för hela forskningen om exempelvis invandrarlitteratur, utan redovisar för flera olika forskningsfält endast från och med den tid som litteraturen om icke-vita födda och uppvuxna i Norden tas upp och analyseras.
Meningen med detta är att jag föreslår tanken om en postinvand- ringslitteratur som svar till en bestämd tidigare forskning som själv vin- ner på att kontextuellt förankras. Trots att problematiken är mindre än tjugo år gammal i Norden har nämligen stora förändringar hunnit ske vad gäller frågor om invandring och integration bland annat. Dessa för- ändringar har inte bara skett demografiskt, politiskt, sociologiskt och legislativt, utan också terminologiskt, vilket oundvikligen har påverkat forskningen i grunden. Från den färgblinda anti-rasistiska tendensen att bortse från hudfärg för att i stället tala om etnicitet och minoriteter, vil- ket resulterade i diskussioner om ”invandrar- och minoritetslitteratur”
har litteraturvetarna även hunnit bli besatta av tanken om mångkultura- lism och flerspråkighet. I brist på begrepp och bättre termer valde några att använda postkoloniala läsningsstrategier, medan andra började inse problemet med att essentialisera nationen och fokuserade sina läsningar
på det. Parallellt är det också kritisk ras- och vithetsteori som blygt bör- jat prägla analyser, medan man i dag slutligen ser en diskussion om det
”postmigranta” i Danmark, ett perspektiv som uppkom via Tyskland.
Alla dessa mångartade forskningsperspektiv ger bakgrund till min egen forskning, och jag kommer därför opartiskt hänvisa till de olika läsnings- försök som knutits till mitt material, nu i kontextualiseringssyfte. I resul- tatdelen av avhandlingen återkommer jag sedan till kritisk dialog med de olika mer eller mindre problematiska analystendenserna.
Efter kontextualiseringen av denna bakgrund kommer jag också att redovisa för forskningen om de specifika skönlitterära texter som jag analyserar i mina artiklar.
2.1 Invandrar- och minoritetslitteratur
Några av de första forskare som forskat om litteraturen om icke-vita födda i Norden har placerat sitt arbete under beteckningen invandrar- och minoritetslitteratur (alternativt även migrantlitteratur som ibland använts som synonym, medan det andra gånger syftar till diasporalitte- raturen skriven på författarens modersmål [Trotzig 2005, 110]). En av pionjärerna som kartlade fältet i Norden är Satu Gröndahl. I egenskap av redaktör för Litteraturens gränsland: invandrar- och minoritetslitte- ratur i nordiskt perspektiv (2002), byggde hon upp antologin i tre delar:
”invandrar- och minoritetslitteraturer i ett övergripande perspektiv”, ”de historiska eller territoriella minoriteternas litteraturer i Norden” och
”de nya invandrargruppernas litteraturer” (2002, 13). Antologin bjuder på mångsidiga aspekter och inkluderar bidrag om bland annat samisk, kvensk, grönländsk, tornedalsk och finlandssvensk litteratur å ena sidan och kurdisk, persisk, polsk och grekisk litteratur m.m. å andra sidan.
Antologins (för?) breda omfattning orsakade dock en rad besvär från bidragsgivarnas sida, och Gröndahl beaktar i introduktionen svårig- heten med att få alla med i samma projekt. Inte minst benämningen mi- noritetslitteratur förefaller som problematisk för en del ( jfr bl.a. Thisted och Mazzarella), medan det därtill lär finnas oenigheter när det gäller den teoretiska bakgrunden, och i synnerhet angående användningen av postkoloniala begrepp i en nordisk kontext:
Även om Rantonen och Savolainen nämner att en analys av de nordiska förhållandena och minoriteterna kanske mer borde utgå ifrån ett ”etniskt” än ett ”postkolonialt” perspektiv, är många från postkolonial teoribildning hämtade synsätt ändå applicerbara på de nordiska minoriteternas, och även på in- vandrarnas kulturer. (ibid., 19).
Rantonen och Savolainen hänvisar nämligen i sitt bidrag till tendensen att använda en postkolonial forskningsapparat så fort man identifierar dikotomier såsom majoritet/minoritet, vit/svart, vi/de osv. De menar emellertid att det i Norden kunde vara mer relevant att fokusera på ”det etniska”, ett ord de också poängterar bara är en etnocentrisk eufemism för icke-vithet. De kommer dock fram till att ”the focus on ethnicity is a relatively recent phenomenon in Nordic literary studies and it can also be intertwined with postcolonial analysis.” I brist på bättre teorier har därmed den största delen av den tidigare forskningen använt Homi K Bhabhas postkoloniala begrepp såsom in-betweenness, hybridity, third space, mimicry osv. (Rantonen och Savolainen 2002, 72-73).
Verksam i antologin, men annars också pionjär i Norge är Ingeborg Kongslien som skriver ur ett mer allmänt perspektiv om ”innvandrarlitte- ratur i Norge” (senare varierar hon även med termen ”mångkulturell lit- teratur” (Kongslien 2005)). Hon introducerar ett tiotal författare med ut- omeuropeisk bakgrund (samt tjecken Michael Konůpek) som alla skriver på norska om invandringsrelaterade erfarenheter. Kongslien behandlar författare av såväl första som andra generationen och talar därtill om den
”1,5 generation […:] individ som har barndom og eventuelt tidleg ungdom i heimlandet, medan store delar av oppveksten og skulegangen har skjedd i innvandrarlandet” (Kongslien 2002, 248). En som lämpligt faller in i den kategorin är exempelvis Khalid Hussain, som med sin omtalade de- but Pakkis (1986) anses vara den första utomeuropeiska författaren som skrev på norska. Kongslien konkluderar att det i invandrarlitteratur i Nor- ge finns tolkningsmönster, vilka skulle vara litterära karaktärer som blir
”representantar for innvandrargruppene innanfor det norske samfunnet”
och som porträtterar sina individuella erfarenheter, sin syn på majoritets- befolkningen samt tolkning av ackulturationsprocesser (ibid., 253). 3
Trots den hårda motreaktion som begreppet invandrarlitteratur har fått sedan den första antologin och det sätt som den definieras på av Gröndahl et al., kan det nämnas att det ändå publicerades en ny antologi år 2018 som går i samma linje som den första med titeln Migrant and Li- terature in Finland and Sweden. Också där inkluderas bidrag av icke-in- vandrade författare såsom Johannes Anyuru (Heith 2018, 141), Astrid Trotzig (Ahokas 2018, 166) och Jonas Hassen Khemiri (Rantonen 2018, 187). Trots den mötta kritiken försvarar redaktörerna (Heith, Gröndahl och Rantonen) fortfarande användningen av kategorin och menar att det är absolut viktigt och relevant att tala om invandrarlitteratur då den
”forms a body of literature which transforms national literatures in both Finland and Sweden by introducing new perspectives, themes and mo- des of writing.” (2018, 15).
2.2 Flerspråkighet och mångkulturalism
Tre år efter Gröndahls första antologi publicerades essäsamlingen Orienta- lism på svenska (Moa Matthis ed., 2005) i vilken författaren Astrid Trotzigs bidrag ”Makten över prefixen” blev en vändpunkt för belackarna av begrep- pet invandrarlitteratur. I sin essä beskriver Trotzig hur hon det senaste året systematiskt blivit inbjuden tillsammans med Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri till paneldiskussioner med ”det så kallade mångkulturella samhället som tema”, någonting som hon menar är tecken på en fördomsfull rasifiering av icke-vita författare i och med att detta görs oberoende av det egentliga författarskapet och oavsett om författarna faktiskt har invandrat eller ej. Hon analyserar att den enda orsak till att hon bjuds in i samman- hanget måste vara hennes icke-vithet, i och med att som adopterad är båda hennes föräldrar svenska och att hon ”har ingen dubbel kulturell identitet, [… och] är uppvuxen i en homogen, etniskt svensk medelklass-/villaförort”
(Trotzig 2005, 106). Därtill poängterar hon inkonsekvensen i att exempel- vis den i Sverige födde (men bruna) Johannes Anyuru skulle räknas som invandrarförfattare, medan den invandrade (men vita) Sigrid Combüchen inte gör det (ibid., 108). Trotzig fördömer begreppet invandrarförfattare och anklagar det för att vara homogeniserande, marginaliserande och ska- pande av ett ”etniskt filter” vilket begränsar våra läsningar.
Vidare tar Magnus Nilsson i sin bok Den föreställda mångkulturen.
Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa (2010) som utgångspunkt Trotzigs idé om hur ”(’exotisk’) etnisk identitet [har gjorts] till ett centralt begrepp för tolkning av litteratur” (Nilsson 2010, 16). På samma sätt som Trotzig menar Nilsson att begreppet invandrarlitteratur bygger på rasistiska och essentialiserande premisser, vilka enligt honom kan knytas till Sveriges självbild som en ursprungligen vit och monokulturell nation, någonting som skulle ha förändrats av invandringen, vilket resulterade i mångkultu- ralism. Han poängterar emellertid att nationens kulturella homogenitet är konstgjord och en historisk fiktion: ”det har helt enkelt aldrig funnits några samhällen utan etniska, regionala, språkliga, religiösa etc. skillnader” (ibid, 19). Med hänvisning till Benedict Anderson (1983) menar han att det är vår föreställning om monokultur (och i förlängningen mångkultur) som orsakar såväl ”reduktionistisk kultursociologi” som ”identitetspolitisk lässtrategi, enligt vilka litterära texter av författare med ’exotiska etniska identiteter’
betraktas som uttryck för – och manifestationer av en strävan efter erkän- nande av – just dessa identiteter” (2010, 26). Medan detta medför allvarliga negativa konsekvenser för litteraturen och icke-vita författare (inklusive felaktiga tolkningar och förstärkning av en rasistisk litterär kanon), hävdar Nilsson emellertid att ”exotisk etnicitet” har förvandlats till en tillgång för vissa författare med tanke på det växande intresset för just mångkulturen, icke-vithet och identiteter. I enlighet med Bourdieus tanke om kulturellt och symboliskt kapital föreslår Nilsson idén om ”det etniska kapitalet” som någonting efterlyst och uppskattat i dagens litterära fält (ibid, 45). Efter en analys av bland annat Khemiris och Bakhtiaris debutnoveller och reception konkluderar Nilsson att det inte finns någon invandrarlitteratur som sådan, utan att kategorin är en problematisk konstruktion från kritikens sida.
Några år efter Den föreställda mångkulturen skriver Nilsson till- sammans med Wolfgang Behschnitt den teoretiska och metodiska in- ledningen till antologin Literature, Language and Multiculturalism (ed.
Behschnitt et al. 2013). Fortfarande skeptiska till ordet invandrarlittera- tur föreslår de i stället termen “multicultural literature”
”Multicultural literature” [is] here used as an umbrella term for a heterogeneous group of partly overlapping literary phe-
nomena, which all have been subjected to theoretical and political controversies in recent years, such as ”immigrant li- terature”, ”allochtoon literature”4, ”minority literature”, ”mul- tilingual literature”, ”post-colonial literature”, ”migration li- terature”, etc.” (Behschnitt och Nilsson 2013, 6).
På så sätt menar de att man kan sammanföra ett brett spektrum av olik- artade texter med stora variationer, men ändå kring den röda tråden att litteraturen i fråga ”expresses or manifests the deviance of the author’s identity from the cultural norm, and that its aim is to gain recognition for this identity.” (ibid, 7)5. De anser att trots att denna dikotomi är proble- matisk i och med att den förstärker tanken av en norm och därmed margi- nalisering, är det också på grund av samma dikotomi som mångkulturell litteratur finns som fenomen.
Meningen med antologin är att först undersöka mångkulturell littera- tur nationellt (i och med att den implicita normen här är nationen), för att sedan fundera på ett internationellt perspektiv och jämföra situationen i Skandinavien (här dock bara Sverige och Danmark) och Nederländerna. De menar att fenomenet mångkulturell litteratur tydligt är internationellt, men diskussionen, retoriken och teorin bör undersökas nationellt och kontex- tuellt. Detta inte minst när det gäller den akademiska forskningen och hur exempelvis postkoloniala diskurser används i Sverige i samband med forsk- ning om minoritetslitteratur (i synnerhet samisk litteratur), vilken senare också klumpats ihop med invandringslitteratur ( jfr Gröndahls och Wende- lius forskning vid Uppsala universitets Centrum för multietnisk forskning – sedan 2010: Hugo Valentin Centrum). I antologins analysdel sätter de oli- ka bidragen fokus på flerspråkighetens diskursiva konstruktioner och nät- verk6, inklusive bland annat användningen och betydelsen av transspråkig praxis (Translingualism Leonard 2013, 148) och så kallat lokalt ”multi-eth- nic youth language”7 i litteraturen och hiphop. Behschnitt et al. konkluderar att flerspråkiga texter inte alltid kan läsas som fiktiva representationer av en social verklighet och inte heller som återspegling av författarens egentliga språkkunskaper, utan att flerspråkighet i mångkulturell litteratur oftast an- vänds som en textuell strategi och experiment som resulterar i ett ifrågasät- tande av hegemoniska språk och kulturer (ibid, 334–335).8
2.3 Trans- och postnationalism
I den fortsatta problematiseringen av språket och majoritetskulturen fo- kuserar en annan del av forskningen på frågan om nationen, definitionen av den nationella litteraturen och hur berättelser om bland annat icke-vi- ta utmanar dessa. Elisabeth Oxfeldt i Romanen, nasjonen og verden.
Nordisk litteratur i et postnasjonalt perspektiv (2012) närmar sig ämnet genom olika litterära exempel och föreslår en komparativ omläsning ur ett postnationellt perspektiv: ”Termen postnasjonal rommer et perspek- tiv som er postnasjonsbyggende, som i høyere grad er nasjonskritisk og nasjonsproblematiserende, men som likevel ivaretar et nasjonalt perspek- tiv fremfor et allment eller universelt.” (2012, 18). På det sättet menar hon att exempelvis Khemiris Montecore (2006) är ett gott exempel på ”motfor- tellingar fortalt fra et minoritetsperspektiv” (2012, 17), en berättelse som, långt ifrån att vara kulturellt marginell, snarare omdefinierar den svenska litteraturen inifrån. Med en postkolonial läggning skapar den ett interna- tionellt perspektiv på det nationella och illustrerar Europas (och Sveriges) maktförhållanden gentemot ”de underordnedes” andra (ibid, 281).
I samma linje fokuserar Lönngren et al. på problematiken av meto- disk nationalism i Rethinking National Literatures and the Literary Canon in Scandinavia (2015) och förespråkar för sin del ett transnationellt per- spektiv som utgångspunkt. Tanken med antologin är att ifrågasätta ställ- ningen hos de så kallade ”’alternative’ literatures […] for example, migra- tory, minority, and queer literatures” gentemot de etablerade nationella litterära kanonerna i Norden, och vidare analysera deras betydelse i byg- gandet av de nationella identiteterna (ibid. ix). I antologins första del “Key Concepts and Theoretical Reflections” bidrar Olli Löytty med artikeln
“Immigrant literature in Finland. The use of a literary category” i vilken han återkommer till användningen av termen invandrarlitteratur när det gäller litteratur skriven av invandrare och/eller andra generationen (utan åtskillnad). Han redovisar för en tävling som han var med och arrangera- de år 2008 i Finland: ”Mikä ihmeen uussuomalainen” (”What on Earth is a New Finn?”). Tävlingens villkor och den antologi som den resulterade i liknar mycket ”Nye stemmer”, en tävling som organiserades år 2006 i Danmark av Berlingske Tidende och Gyldendal för ”alle med anden etnisk
og kulturel baggrund” ( jfr Leonard 2008). I sitt bidrag går Löytty i dia- log med Nilssons kritik av begreppet och kategorin invandrarlitteratur.
Han lyfter fram konsekvenserna av att idén om invandring problematiskt betraktas som ny i Finland och uppmanar det litterära fältet till “a reflex- ive approach”, men liksom Gröndahl försvarar och konkluderar han att
”It is clear that there is a certain need for the concept of ”immigrant lite- rature” not only among readers who are curious to know more about the way immigrants witness society but also among scholars interested in the cultural and linguistic encounters.” (2015, 72). Löyttys konklusion här är mycket typisk för det som kan betraktas vara den första (och hittills främ- sta) vågen av forskning om de icke-vitas litteratur i Norden.
2.4 Kritisk ras- och vithetsteori
Ett försök till en mindre exotifierande läsning hittar vi hos exempelvis Evelina Stenbeck, som i sin avhandling Poesi som politik: aktivistisk po- etik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad (2017) fokuserar på poesins performativitet och politisk aktivism hos de svenska poeterna Anyuru och Farrokhzad. I sin analys tar hon upp språket, textens medi- alitet och materialitet, och hon poängterar att identitet, migration och rasifiering är en central tematik i de båda undersökta författarskapen, men menar att detta egentligen bara är en tillfällighet och inte orsa- ken till att hon valde detta material (2017, 14). Hon berör begreppen performativ biografism och självetnografi medveten om problematiken att rasifierade författare oftast reduceras till sin biografi (ibid. 58), och hon är noga med att inte använda begreppet ”invandrarförfattare” eller
”invandrarlitteratur”. I stället närmar hon sig problematiken med post- koloniala begrepp som bland annat förkroppsligande, och tar även upp ras och vithetsfenomenologin med hänvisningar till både Sara Ahmed och Frantz Fanon. Detta görs i synnerhet i kapitel fyra, ”Inordning i vit- hetens hegemoni – Farrokhzads Vitsvit”, i vilket Stenbeck undersöker konflikterna mor-dotter samt kroppsspråk, och hon hävdar att Vitsvit synar den hegemoniska, internaliserade vita blicken (ibid. 141).
En liknande utgångspunkt tar Kristina Leganger Iversen, som i Når dikta tiltaler nasjonen. Kvitheit, kolonialitet og subjektivitet i sju
samtidige skandinaviske diktbøker (2018) gör en analys av Vitsvit i sam- ma riktning, det vill säga mot bakgrund av (post)kolonialitet och ras- och vithetsteori. Avhandlingen ingår som en del av forskningsprojektet ScanGuilt vid Oslo universitet och är en undersökning av bland annat vithet (och därigenom icke-vithet) i förhållande till nationen. Av de sju diktsamlingar som analyseras är det Farrokhzads och Yahya Hassans som är av särskilt intresse för mitt perspektiv, och jag återkommer skilt till Iversens läsning av Hassans debut (se Specifika textanalyser).
I det relativt nya landskapet i den nordiska forskningen om icke-vithet utgör annars Tobias Hübinettes forskning och inte minst boken Att skriva om svenskheten: studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen (2019) en klar milstol- pe. Studien befinner sig i korsningen mellan litteratursociologi, litterär analys och kritisk ras- och vithetsteori, även om det bara är i den se- naste forskningstraditionen som Hübinette själv placerar sitt arbete. I denna hittills enda kvantitativa studie av litteratur på svenska av den icke-vita i Sverige sedan 1969 till idag ingår över 500 titlar – som in- kluderar fiktions- och prosatexter, bidrag och artiklar i skönlitterära antologier, reportageböcker, dikter och pjäser. Omfattningen är bred, och Hübinette är en av de första som gör en klar skillnad mellan mate- rial som producerats av författare som invandrat från utomeuropeiska länder vs. den icke-vita andragenerationen, de blandade och de icke-vi- ta transnationellt adopterade. Ett avgörande år litteraturmässigt sett för denna andra grupp kan anses vara år 2003, då både Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru debuterade och som sedan dess varit de mest kända, mest refererade och mest utforskade blandade författarna i Sverige. Samma år debuterade även poeten Daniel Boyacioglu med diktsamlingen I stället för hiphop, som därmed blev den första icke-vi- ta andragenerationens författare att skriva på svenska i Sverige. Därtill uppmärksammar Hübinette Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och anser den vara det första publicerade verket som delvis skrivits på så kallad ”förortsvenska”. Wenger som invandrade från Chile till Sverige som 9-åring tillhör den så kallade 1,5-generationen och var en av de första författare som tydligt kopplades till miljonpro- gramsområdena (Hübinette 2019, 35-36). Trots att det numeriskt finns
fler icke-vita med erfarenhet av invandring än andragenerationare, så påpekar Hübinette att de sistnämnda sedan 2010-talet är fler i antal på den litterära marknaden. Även blandade och transnationellt adoptera- de är proportionellt överrepresenterade, vilket kunde förklaras av att dessa grupper av icke-vita oftast växer upp i majoritetsområden och är ekonomiskt, språkligt och utbildningsmässigt privilegierade (ibid, 43).
Även antalet icke-vita manliga författare är fler i Sverige än icke-vita kvinnliga författare, och om själva litteraturen noterar Hübinette att självbiografier, autofiktiva romaner och lyrik dominerar genren, även om man klart kan urskilja två huvudberättelser:
Den Bildungs- eller utvecklingsberättelse som gäller i många av verken handlar om att komma till Sverige och om att hitta ett nytt liv här och, som det heter, integrera sig för de förfat- tare eller karaktärer som har invandrat i vuxen ålder. För de författare eller karaktärer som är uppväxta i Sverige och inte minst för de som är adopterade, blandade eller andragene- rationare så handlar utvecklingsberättelsen ofta om att som vuxen besöka hem- eller ursprungslandet eller om att lämna ett minoritetsdominerat miljonprogramsområde bakom sig för ett majoritetssvenskt sammanhang och oftast men inte alltid tack vare och via en majoritetssvensk intimrelations- partner. [---] Inte sällan finns i dessa verk, vilka oftast bear- betar hur det är att vara invandrad till Sverige eller född och uppvuxen i Sverige med en eller två invandrade föräldrar, också en slags motsättning och uppdelning mellan de invand- rade författarna och karaktärerna vilka generellt har en po- sitiv syn på Sverige, på det svenska majoritetssamhället och på majoritetssvenskarna och de författare och karaktärer som tillhör den så kallade andragenerationen och 1,5-generatio- nen eller som är blandade vilka generellt har en mer kritisk och ibland också negativ syn på Sverige och de vita svenskar- na. (Hübinette 2019, 39-40)
Jag vill ännu understryka att förutom Hübinette och mig själv har inga andra forskare i en nordisk litterär kontext pekat på den tydliga skillna- den mellan den direkta erfarenheten av första generationens invandra- re och upplevelsen av att tillhöra andragenerationen, 1,5-generationen, blandade och transnationella adopterade. Det är däremot under paraply- et av ras- och vithetteori som just andragenerationen, 1,5-generationen, blandade och transnationella adopterade har kunnat sammanföras, näm- ligen i undersökningen av det speciella tillståndet att vara i mellanför- skap, ett begrepp jag snart återkommer till.
2.5 Adoptionslitteratur
Hübinette forskar även i adoptionslitteratur och behandlar ur det forsk- ningsperspektivet en del av litteraturen om postinvandringsgeneratio- nen. I artikeln ”Att leva i den andres kropp: Om rasifierade erfarenheter och transrasiala identifikationer i utlandsadopterades självbiografier”
(2006) hänvisar han till Astrid Trotzigs debutroman Blod är tjockare än vatten (1996). Boken mottogs som den första svenska självbiografin om hur det är att vara utlandsadopterad i Sverige och genererade en rad pu- blikationer med samma tema: tiotals självbiografiska intervjuböcker, an- tologier, memoarer och självständiga arbeten. Innan han undersöker de utlandsadopterades olika förhållningssätt till det utländska utseendet och den icke-vita kroppen gör han en sammanfattning av fältet adoptionslit- teraturens uppkomst i USA, Storbritannien och Kanada, där adoption nu är ett etablerat forskningsämne i självbiografier och som beaktar både den adopterades perspektiv, men även adoptivföräldrarnas och de bio- logiska föräldrarnas synvinkel (alternativt borde man tala om adoptiv- litteratur när det endast gäller berättelser ur barnets perspektiv (Trotzig 2005, 116)). På svensk mark har dock denna tredje part aldrig uttryckt sig i litterära format, och jämfört med den anglosaxiska världen påpekar Hübinette att fältet ännu är mycket ungt och blygsamt i Sverige, trots de 50 000 berörda barnen sedan 1950. Vidare intresserar sig Hübinette för den adopterades ”besatthet av den icke-vita kroppen”:
Den rasifierade kroppen, det vill säga den kropp som i var- dagslivet i första hand markeras och läses utifrån sin mer eller mindre föreställt bristfälliga, defekta eller till och med abnor- ma och patologiska anatomiskt-visuella icke-vithet, och som en representant för en ickevästerländskhet associerad med primitivitet, dekadens och underutveckling […].” (Hübinette 2006, 22)
Hübinette närmar sig den rasifierades förhållande till sin kropp ur ett intersektionellt perspektiv och jämför resonemanget med den genusi- fierade kroppen. Därigenom tar han upp den autoetnografiska aspekten av sitt material och föreslår tanken om en transrasial identifikation och syftar till den återkommande situation hos icke-vita utlandsadopterade som gör fullt anspråk på vithet. Med andra ord menar han att transra- siala, på samma sätt som transsexuella känner att de lever i ”fel kropp”
och identifierar sig med det ”motsatta”, i denna kontext: den vita kroppen (ibid. 33). Samma tanke utvecklar Sabina Ivenäs i sin artikel ”White like me: whiteness in Scandinavian transnational adoption literature” (2017) som även går ett steg längre och försöker förklara uppkomsten av denna transrasiala identifikation. I detta syfte argumenterar hon för läsningen som en andra födelse vid ankomsten till adoptionslandet, en process som skulle återkomma litterärt i gestaltningen av ett fyrstegsmönster beståen- de av ”a white birth”, ”a whitewash”, ”hyper-whiteness” och ”a white gaze”
(Ivenäs 2017, 245).
2.6 Postmigrationslitteratur
Sist men inte minst vill jag avsluta kontextualiseringen av mitt mate- rial i förhållande till den så kallade postmigrationsforskningen. Moritz Schramm sammanfattar i sitt bidrag ”Jenseits der binären Logik. Post- migrantische Perspektiven für die Literatur- und Kulturwissenschaft”
(i Postmigrantische Perspektiven, red. Foroutan et al., 2018) uppkom- sten av termen postmigrant och postmigration och redovisar för dess användning i Tyskland, och hittills blygsamma ankomst till Danmark.
Han förklarar att termen postmigrant introducerades av Tom Cheesman
som år 1998 organiserade en konferens med titeln ”Türkisch-Deutsche Postmigrantenkultur: Transnationalismus, Übersetzung, Politik der Re- präsentation” som främst handlade om texter och verk av författare och konstnärer av den så kallade andra och tredje generationens invandrare (Schramm 2018, 83). Emellertid blev termen populär och allmänt använd i det tyska kulturella och litterära fältet först tio år senare, när Shermin Langhoff tog över den konstnärliga ledningen för Ballhaus Naunynst- rasse i Berlin 2008 och annonserade att teaterns agenda skulle kretsa kring den postmigranta erfarenheten: ”postmigrant means that we cri- tically question the production and reception of stories about migration and about migrants which have been available up to now and that we view and produce these stories anew, inviting a new reception” (Stewart, 2017). I en litterär kontext definierar Laura Peters termen ”Literatur der Postmigration” i samma linje, det vill säga som en ”relativt värdeneu- tral beskrivning på verk av författare, vars liv och skrifter är påverkade på ett ospecificerat sätt av en migrationsupplevelse”9 (Peters 2011, 501).
Således syftar ”det postmigranta” och postmigrationslitteraturen mot- stridigt på antingen produktionen av andra och tredje generationens invandrare specifikt eller till livet efter invandringen allmänt, utan att nödvändigtvis särskilja mellan migrantens erfarenhet och just andrage- nerationens. Denna senare utgångspunkt och breda definition av post- migration använder Schramm et al. vid Odense universitet10 i antologin Reframing Migration, Diversity and the Arts: The Postmigrant Condition (2019). Postmigration både som tillstånd och som perspektiv hänvisar enligt deras mening till “a growing attention to and increasingly perva- sive realization, in the population and among politicians, that an irre- versible change, affecting all members of society, has already taken place and is taking place”. Därifrån föreslår i en gemensam inledning samt i sina respektive bidrag Anne Ring Petersen och Sten Pults Moslund en teoretisk ”postmigrant frame of reading” och menar att en ”postmigrant rethinking” skulle tillåta att komma bort från ett paradoxalt rasifierande postkolonialt paradigm genom en uppdatering av bland annat ras- och kulturdiskussioner:
Petersen and Moslund explore how a postmigrant perspec- tive may productively intersect with and differ from already well-established postcolonial perspectives. Both of them also address the question of race in this regard and suggest ways in which the postmigrant perspective may be moving out of the racial and cultural binaries that are generally, and paradoxi- cally, sustained in, for example, postcolonial hybridity theory, yet without detracting from the continued problem of e.g. ra- cial discrimination (Petersen och Moslund 2019, 70)
Petersen och Moslund ställer sig därmed skeptiska gentemot olämpliga postkoloniala läsningar på ett sätt som egentligen påminner om Ranto- nen och Savolainen (2002). Men till skillnad från de finländska pionjärer som begränsades av terminologins brist och underkastade sig den olämp- liga metodologin, hittar nu de danska forskarna en tillflyktsort i det post- migranta perspektivet.
Myriam Geisers analys av den litterära tendensen i Der Ort trans- kultureller Literatur in Deutschland und in Frankreich. Deutsch-türkische und frankomaghrebinische Literatur der Postmigration. (2015) är emel- lertid närmare min utgångspunkt och definition av postmigration. Gei- ser som också talar om postmigrationslitteratur menar nämligen för sin del att det är väsentligt att åtskilja den specifika erfarenheten av andra- generationen, och hon fokuserar på berättelser av inrikes födda tysk-tur- kiska och fransk-maghrebiska författare. Geiser hävdar att det finns ”en postmigrationistisk estetisk dynamik” som skulle komma till uttryck på flera olika nivåer av berättelsen: postmigrationens texter knyts till ”en hybridestetik, som också kan beskrivas som estetik av métissage. Hybri- ditet sker på berättelsens nivå, genom en distanserande, ofta självreflek- terande, dynamisk position som berättaren antar i förhållande till sitt material, men också i relation till sin egen plats och till läsaren.”11 (Geiser 2015, 595). På så sätt analyserar också Geiser att det i texten skapas en distanseffekt gentemot en förväntad autobiografisk autenticitet, samti- digt som hon ändå talar om en viss etnografisk dimension (ibid. 594) och insisterar på vikten av att betrakta författarens bakgrund i tal om post- migrationslitteratur:
Biografin förblir avgörande för det sammanhang som verken skapas i, men ’etniska’ spår är mycket mindre viktiga än den specifika sociala och kulturella erfarenhet av de ’efterkom- mande’ som konfronteras med en verklighet i vilken föräld- rarnas migration påverkar både deras självuppfattning och andras uppfattning om dem. 12 (Geiser 2015, 308)
2.7 Specifika textanalyser
Som den mest sålda diktsamlingen i Danmarks historia någonsin, med över 122 000 tryckta exemplar (november 2019), har Yahya Hassans eponyma debut (Yahya Hassan, Gyldendal 2013) utan större överrask- ning blivit objekt för en hel rad akademiska analyser med olika fokus.
Exempelvis både Thomas Jøhnk Hoffmann i ”Og hans koranfyldte ho- ved” (2014) och Birgitte Stougaard Pedersen i ”Yahya Hassan. Stemmen og fænomenet” (2015) intresserar sig för Hassans röst och performativa aspekter av hans uppträdande. Hoffmann hävdar att trots de återkom- mande allusionerna till Koranen är Hassans egenartade uppläsningsröst inte desto mera påverkad av koranrecitation, utan att denna association snarare beror på lyssnarens förväntningar och projektioner (2014, 9).
Pedersen för sin del undrar om man kan förstå den retoriska litterä- ra rösten utan att ta i beaktande Hassans mediefenomen och faktiska röst. Hon menar nämligen att en av Hassans viktiga diskursiva strate- gier ligger i det performativa sätt som han tolkar det lyriska egot på, hans ”offensivensivitet […som] stilistisk konnoterer rap-æstetik”, och att ”ved netop ikke at være transitive evner digtene at være politiske.”
(2015, 197–199). Också Stefan Kjerkegaard anser att boken själv inte ut- gör hela verket. I artikeln ”Hver sin Yahya Hassan” (2015) intresserar han sig för paratextens påverkan på läsningen och arbetar med begreppet positionering (Davies & Harrés 1990), här både i förhållande till dikterna och författaren i och utanför texten och i förhållande till de andra. Han menar att den politiska diskursen och de marknadsföringsstrategier som knutits till lanseringen av samlingen, såväl som Hassans performativa spel med hate speech och förväntningarna om ”invandrarlitteraturen”
och ”nydanskarnas verklighet” bland annat är viktiga att ta i beaktande för att kunna förstå verket och dess omfattning (2015, 177).
Tobias Skiveren läser i ”Affekt og racialisering i ny dansk (mino- ritets)litteratur” Yahya Hassans debut i samband med verk av Eva Tind och Maja Lee Langvad. Han intresserar sig för fenomenologin av den icke-vita kroppen i möte med det vita danska samhället och talar om den icke-vitas hemlöshet (2016, 45). Kristina Leganger Iversen byg- ger i sin avhandlings femte kapitel ”Tilhøyrsle, svik og subjektivitet i Yahya Hassan og Vitsvit” vidare på Skriverens analys och undersöker idén om den icke-vita familjen och dess (symboliska och metaforiska) hem i den vita nationen. Hon utvecklar tanken att den icke-vita flyk- tingen eller migranten kodas som gäst och förväntas visa tacksamhet medan hens gemenskap till nationen är allt annat än självklar. Med en rad postkolonialistiska begrepp och ras- och vithetsteori i bakgrunden (såsom Du Bois Double-consciousness, Bhabhas idé om mimicry och un- homely, eller Ahmeds förståelse för arvet), menar Iversen att statens vithetshegemoni samt den vita kulturelitens strukturella rasism leder Hassans dikt-jag till att fördanskas och därigenom att svika sin familj (2018, 162-195). Lilian Munk Rösing analyserar för sin del Hassans samling utifrån ett Lacanianskt perspektiv. I artikeln ”AT TAGE SIN LUDERDOM PÅ SIG. Yahya Hassan læst med Eric Santner” (2017) tar hon upp de olika identitetspredikaten som verket bjuder på. Hon hävdar att man på så sätt kan läsa Hassans dikter som ett uttryck för den kulturella exkluderingen av den muslimska andragenerationens invandrarbarn i Danmark. Vidare föreslår Rösing att läsa dikten utan dessa identitetspredikat i ett försök att komma bort från vi-och-de-dia- lektiken, och hon konkluderar med idén om en viss universalism i Has- sans utanförskapskänsla. Därtill kan man nämna Claus Madsens artikel som i ”’TING JEG IKKE HAR GJORT TIT’. Et langdigtsperspektiv på Yahya Hassans ’LANGDIGT’” (2017) föreslår en läsning av Hassans avslutande dikt på 35 sidor i en anglo-amerikansk långdikttradition och hävdar att utifrån detta perspektiv framkommer dikten som unik och oppositionell. Han menar att dess poetiska tvetydighet i sin helhet omöjliggör en uttömmande läsning av långdikten, vilket i sin tur för- stärker dess ökande konfrontation (2017, 196).
Resten av det material som jag använder i mina mera ingående läs- ningar har blivit mycket omtalat i medierna, men jag har inte sett att det skulle ha undersökts akademiskt ännu (inte att undras över, med hän- syn till att det gäller verk som är högst sex år gamla). Ett undantag till detta är ändå Karin Nykvists kapitel om ”Language play and politics in contemporary Swedish hip-hop” i antologin The Aesthetics and Politics of Linguistic Borders. Multilingualism in Northern European Literature (Grönstrand m.fl. 2020). I sitt bidrag analyserar Nykvist flerspråkighet hos de svenska rapparna The Latin Kings, Silvana Imam, och av intresse för oss här, Erik Lundin. Hon menar att den ”organiska flerspråkighet”
som förekommer i Lundins texter (och i synnerhet i ”Suedi”) är atypisk.
Hon använder begreppet ”political multilingualism” (Gordon och Willi- ams 1998) och hävdar att Lundins rimmande heteroglossia utgör en med- veten dekonstruktion av nationens monolingvistikideal, och därigenom av ”Swedishness itself as well”. Hon konkluderar att Lundin ”performed a Suedi kind of Swedishness” och använder en ”deterritorializing’weird Swedish’ [that] signals otherness” (Nykvist 2020, 172).
3
En annan återkommande referens från samma år är Lars Wendelius bok Den dubbla identiteten. Im- migrant- och minoritetslitteratur på svenska 1970–2000 som jag dock inte redovisar för här ef- tersom den specifikt handlar om invandrarförfattare som temati- serar exil och invandring i sina verk och därmed inte rör den korpus som jag själv intresserar mig för. Wendelius talar om den
”dubbla identiteten” och identi- fierade några återkommande te- matiska mönster såsom rotlöshet och hemlängtan, generationskon- flikt, kulturmötets skildring, och via Julia Kristeva med temat exil som metafor. Wendelius material betraktades på den tiden (1970–
2000) som mest i periferin av det svenska litterära fältet. Som svar till Gröndahl som uttryckte en benägenhet att tänka i termer av antingen-eller gällande den kulturella identiteten (Gröndahl 2002, 15) anser Wendelius för sin del att man lika väl kunde välja en både-och-dialektik: ”att vara både svensk och utländsk författare borde även inge känslor av oprö- vade möjligheter” (Wendelius 2002, 187).
4
”In the Dutch context, the term
’allochtoon’ [from the Greek roots allos (”other”) and chtoon (”soil”)] functions more or less as an umbrella term, including all those who deviate from the na- tive Dutch norm. More than the slightly more specific term “im- migrant writers”, in its exclusive focus on ethnic origin, it banishes all the differences between seve- ral minority groups. As a result, non-white writers from the for- mer Dutch colonies, writers from an immigrant labour background and their offspring, as well as re- fugee writers, all end up in one assumedly homogenous and bio-
graphically determined category.”
(Behschnitt et al 2013, 321) 5
Här kan man notera att Nilsson motsäger sig själv och sitt tidiga- re argument mot kritikernas re- duktionistiska identitetspolitiska lässtrategi ( jfr Nilsson 2010, 26).
6
Här avses nätverk i enlighet med Ronald Greene i ”Not works but networks: Colonial worlds in Comparative Literature” i Com- parative Literature in an Age of Globalization, 2006.
7
Beroende på landet talar man om
’Rinkebysvenska’ i Sverige, ’Per- kerdansk’ i Danmark eller ’Straat taal’ i Nederländerna (Behschnitt 2013, 177). Man talar också om
”Kebabnorsk” i Norge och ”Ma- musuomi” i Finland.
8
Det kan också nämnas att Behsch- nitt i sin artikel ”The voice of the
’real migrant’” (i Migration and Literature in Contemporary Eu- rope 2010) är mycket nära min tolkning vad gäller diskussio- nen om autenticitet – till vilken jag återkommer i analysdelen.
Behschnitt ställer sig här kritisk till användningen av termen in- vandrarlitteratur men han avslu- tar med att underkasta sig den i brist på bättre alternativ. Trots att hans material endast består av andragenerationare och blandade (Khemiri, Bakhtiari, Wenger och Anyuru), vill jag poängtera att han dock aldrig gör skillnad på detta tillstånd och litteraturen om första generationens invand- rare när han gör sin analys.
9
"relativ wertneutrale Beschrei- bung für Werke von Autoren, de- ren Leben und Schreiben auf eine
nicht genauer definierte Weise zeitlich nach einer Migrationser- fahrung situiert ist" (Peters 2011, 501). Min översättning.
10
Forskarna är således nordiska men gör dock inga studiefall som kunde knytas till det nordiska lit- terära fältet. Sten Pults Moslund analyserar den brittiska romanen NW (Zadie Smith 2012), Moritz Schramm den tyska filmen Soul Kitchen (Fatih Akin, 2009) med- an Anne Ring Petersen fokuse- rar på danska Jeannette Ehlers konstverk ”Whip it good” (2013).
11
”Die Texte der Postmigration […], partizipieren an einer hy- briden Ästhetik, die auch als Äst- hetik der Métissage bezeichnet werden kann. Hybridität findet auf der Ebene der Erzählhaltung statt, das heißt mittels einer dis- tanzierten, häufig selbstreflex- iven dynamischen Position, die der Erzähler gegenüber seinem Stoff, aber auch gegenüber sei- ner eigenen Verortung und ge- genüber dem Leser einnimmt”
(2015, 595). Min översättning 12
“Die Biografie bleibt entscheid- end für den Entstehungskontext der Werke, allerdings fallen dabei
‘ethnische’ Spuren weit weniger ins Gewicht als die spezifische soziale und kulturelle Erfahrung der ‘Nachgeborenen’, die mit ei- ner Realität konfrontiert werden, in der die Migration ihrer Eltern sowohl in ihrer Selbstwahrneh- mung als auch in der Wahrneh- mung anderer eine Rolle spielt”
(Geiser 2015, 308). Min översätt- ning.
