Att bemöta skilsmässobarn
En kvalitativ undersökning om att som småbarnspedagog bemöta och stödja skilsmässobarn i dagvården
Pia Svarvar Patricia Deelen
Examensarbete för socionom (YH)-examen Utbildningsprogrammet för det sociala området Vasa 2019
Författare: Pia Svarvar & Patricia Deelen Utbildning och ort: Det sociala området, Vasa
Inriktningsalternativ/Fördjupning: Småbarnspedagogik Handledare: Ralf Lillbacka & Susanne Jungerstam Titel: Att bemöta skilsmässobarn
- En kvalitativ undersökning om att som småbarnspedagog bemöta och stödja skilsmässobarn i dagvården
_________________________________________________________________________
Datum 31.10.2019 Sidantal 48 Bilagor 1
_________________________________________________________________________
Abstrakt
Syftet med detta lärdomsprov är att undersöka hur pedagoger inom dagvården kan arbeta för att bemöta och stödja skilsmässobarn. Utgående från syftet har vi formulerat frågeställningar som tar upp hur man som pedagog ska kunna veta vad man kan vänta sig och hur man ska hantera det man möter.
Teoridelen tar upp hur man påverkas av att befinna sig i en kris och hur barnet kan påverkas av föräldrarnas separation. Den behandlar också anknytningsteorin för att belysa hur barnets relation till både föräldrar och pedagog formas genom anknytning. Vi beskriver även pedagogens roll för både barn och föräldrar i en skilsmässosituation, samt metoder som man kan använda sig av i det stödjande arbetet.
Undersökningen är utformad som kvalitativa intervjuer med fyra småbarnspedagoger som arbetar inom dagvården. Dessa har alla lång erafenhet av sitt arbete. Resultatet av undersökningen visade att den generella åsikten är att alla barn reagerar individuellt på föräldrarnas separation. Alla respondenter betonade vikten av att se och höra barnet och att daghemmet är en viktig och trygg plats när barnet har det svårt hemma. I undersökningen framkom också att det inte har reflekterats så mycket över särskilda metoder för just skilsmässobarn. Vi upplever att detta är något som man inom dagvården kunde ta fasta på, för att ännu bättre kunna stödja barn som upplever sina föräldrars separation.
_________________________________________________________________________
Språk: Svenska Nyckelord: skilsmässa, småbarnspedagogik, dagvård
_________________________________________________________________________
Tekijä: Pia Svarvar & Patricia Deelen
Koulutus ja paikkakunta: Sosiaalinen ala, Vaasa
Suuntautumisvaihtoehto/Syventävät opinnot: Varhaiskasvatus Ohjaaja(t): Ralf Lillbacka & Susanne Jungerstam
Nimike: Avioerolasten kohtaaminen
- Laadullinen tutkimus siitä miten päivähoidon pedagogit voivat kohdata ja tukea avioerolapsia päivähoidossa
_________________________________________________________________________
Päivämäärä 31.10.2019 Sivumäärä 48 Liitteet 1
_________________________________________________________________________
Tiivistelmä
Opinnäytetyön tarkoitus on tutkia, miten päivähoidon pedagogit voivat työssään kohdata ja tukea avioerolapsia. Tavoitteen perusteella olemme laatineet kysymyksiä, jotka käsittelevät sitä, miten pedagogi tietäisi mitä odottaa ja miten käsitellä sitä mitä kohtaamme.
Teoriaosassa käsitellään sitä, miten kriisitilanteessa ja miten vanhempien ero voi vaikuttaa lapseen. Siinä käsitellään myös kiintymyssuhdeteoriaa selvittääkseen miten lapsen suhde molempiin vanhempiin ja pedagogiin muodostuu yhteyden kautta. Kuvailemme myös pedagogin roolia sekä lapsille että vanhemmille avioerotilanteessa sekä menetelmiä, joita voidaan käyttää tukityössä.
Tutkimus on tehty haastattelemalla laadullisesti neljää varhaispedagogia, jotka työskentelevät päivähoidon piirissä. Heillä kaikilla on pitkä kokemus työssään.
Tutkimuksen tulos osoitti, että yleinen mielipide on, että kaikki lapset reagoivat yksilöllisesti vanhempien avioeroon.
Kaikki haastateltavat painottivat, kuinka tärkeää lapselle on tulla nähdyksi ja kuulluksi ja kuinka tärkeä ja turvallinen paikka päiväkoti on, kun lapsella on vaikeuksia kotona.
Tutkimuksessa tuli esiin, ettei erilaisia metodeja juuri avioerolasten kohdalla ole erikseen mietitty. Me koemme tämän olevan asia, jota tulee painottaa päivähoidossa, jotta voimme paremmin tukea lapsia, jotka joutuvat kokemaan vanhempiensa eron.
_________________________________________________________________________
Kieli: Ruotsi Avainsanat: avioero, varhaiskasvatus, päivähoito
_________________________________________________________________________
Author: Pia Svarvar & Patricia Deelen Degree Programme: Social Welfare, Vaasa Specialization: Pre-school Pedagogy
Supervisor(s): Ralf Lillbacka & Susanne Jungerstam Title: How to respond to children of divorce
- A qualitative study on how early childhood educators can respond to and support children of divorce in daycare
_________________________________________________________________________
Date 31.10.2019 Number of pages 48 Appendices 1 _________________________________________________________________________
Abstract
The purpose of this thesis is to examine how early childhood educators can work to respond to and support children of divorce. Based on the purpose, we have formulated questions in order to answer how one as an educator can handle what is encountered.
The theoretical section relates to how a child is affected by their parents’ separation. It also addresses the attachment theory to clarify how the child’s relationship to both parents and educators are formed through attachment. We also describe the educator’s role for both children and parents in a divorce situation, as well as methods that can be used in supportive work.
The empirical section is composed of qualitative interviews with four early childhood educators, all of which have many years of experience in this field. The result of the study showed that the general view is that all children react individually to their parents’
separation. All the respondents emphasized the importance of seeing and hearing the child.
The emotional support given by the early childhood educators is important when a child experiences a crisis. The study also revealed that little thought has been given toward specific methods for the support of children in a divorce situation. We think this is something that could be noted within the daycare sector so they can be better prepared to work supportively.
_________________________________________________________________________
Language: Swedish Key words: divorce, early childhood education, daycare
_________________________________________________________________________
Innehåll
1 Inledning ... 1
2 Syfte och frågeställningar ... 2
3 När krisen är ett faktum ... 3
3.1 Vad är en psykisk kris ... 3
3.1.2 Reaktionsfasen ... 4
3.1.3 Bearbetningsfasen ... 5
3.1.4 Nyorienteringsfasen ... 5
3.2 Barnet i krisen ... 5
3.3 Resiliens ... 6
4 Barnet och skilsmässan... 7
4.1 Sorgen hos barnet ... 8
4.2 Gräl i familjen ... 9
4.3 Kognitiv förmåga ... 9
4.4 Barnets sociala beteende ... 11
5 Anknytning ... 12
5.1 Anknytningsteori... 12
5.1.1 Sociala relationer i olika åldrar ... 13
5.2 Anknytningsmönster ... 14
5.3 Temperament ... 14
6 Anknytning inom dagvården ... 15
6.1 Anknytningsbehov vid olika åldrar ... 16
7 Pedagogen och skilsmässan ... 17
7.1 Pedagogens relation till föräldrarna... 18
7.2 Pedagogens relation till barnet ... 19
7.2.1 Explosiva barn ... 19
7.2.2 Introverta barn ... 20
7.3 Pedagog i en krissituation ... 20
7.4 Vikten av rutin och struktur ... 21
8 Metoder för att bemöta och stödja... 22
8.1 Omsorg är A och O ... 22
8.2 Prata med barnet ... 23
8.3 Leken som terapi ... 24
8.4 Kreativa metoder ... 25
8.4.1 Teckning... 25
8.4.3 Drama ... 27
8.4.4 Bilder och känslokort ... 27
8.5 Böcker ... 27
8.6 Övriga sätt att handla ... 28
9 Sammanfattning ... 28
10 Metod och tillvägagångssätt ... 30
10.1 Kvalitativ metod ... 30
10.2 Respondenter ... 31
10.3 Konfidentiella samtal ... 31
11 Redovisning av resultat ... 32
11.1 Pedagogernas erfarenhet av skilsmässobarn... 32
11.2 Barn i kris och krisens förlopp ... 34
11.3 Pedagogens betydelse för barnet ... 34
11.4 Att stödja barnets inlärning... 36
11.5 Föräldrasamarbete ... 37
11.6 Metoder, modeller och material ... 39
11.7 Övriga iakttagelser och viktiga faktorer i bemötandet av skilsmässobarn ... 40
12 Slutdiskussion och kritisk granskning ... 41
Källförteckning ... 45
Bilageförteckning
Bilaga 1 Intervjufrågor
1 Inledning
En skilsmässa - två underskrifter på ett papper och så är avtalet hävt. Men bakom ordet skilsmässa finns så mycket mer än bläck på ett papper. Det är inte bara två vuxna som går skilda vägar, utan ofta finns det också barn inblandade. Den familj som en gång var existerar inte längre. Barnen tvingas in i en ny livssituation där de kanske inte längre träffar en förälder lika ofta eller med vecka-vecka boende. Skilsmässan kan innebära flytt till annan ort. Det kan också komma bonusföräldrar och bonussyskon. Livet förändras radikalt.
Majoriteten av Finlands småbarn spenderar sina dagar på daghem medan vårdnadshavarna arbetar. Det är på dagis som barnen lär sig nya saker och det på dagis som barnen ska vara sociala och fungera i en grupp. Om arrangemanget är ordnat så att barnen skall byta hem och förälder i dagvårdsmiljö så kan det också vara där som barnet säger hejdå till en av sina föräldrar för flera dagar eller en hel vecka framåt. Det är inom dagvårdens väggar som mycket av känslorna sker hos barnet när en skilsmässa är ett faktum och de förväntas samtidigt kunna fungera i grupp och ta till sig ny kunskap.
Att barn påverkas av en skilsmässa är nästan ett givet faktum, och att alla reagerar olika och upplever olika känslor inför fenomenet skilsmässa är också givet. När ett barn genomgår ett trauma kan det behöva extra stöd från daghemmet. Barnets behov, känslor och tankar måste bli hörda. Man måste komma ihåg att mycket kan ha skett inom familjen före en skilsmässa äger rum. Det kan till och med vara så att tiden innan skilsmässan är mer kritisk om föräldrarna har bråkat mycket. Ett av syftena med småbarnspedagogiken är att hos varje barn främja en helhetsmässig uppväxt, utveckling, hälsa och ett helhetsmässigt välbefinnande i enlighet med barnets ålder och utveckling.
Dagens pedagoger ska ha många strängar på sin lyra: De ska ha verktyg för att bemöta barn i olika livssituationer och genom iakttagelser ska de kunna utgå från vad barnets enskilda behov är samt ge det emotionell omsorg. Det som för oss som framtida barnpedagoger känns relevant i detta lärdomsprov är att ta reda på hur barnens påverkan av en skilsmässa märks av i själva dagvårdsmiljön. Om det råder kaos i hemmet är det extra viktigt med den struktur och omsorg som finns på daghemmet. Vi vill undersöka vilken roll pedagogen har i bemötandet av barnet och vilka verktyg som hen kan tänkas använda när krisen är ett faktum.
2 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta lärdomsprov är att undersöka hur man som pedagog bäst kan bemöta och stödja ett barn som går genom sina föräldrars separation. Vilka verktyg bör man som pedagog inneha? Vad förväntas man som pedagog se och ser man det? Barnet kanske är tyst eller så vet barnet inte ens om vad som är på gång. Föräldrarna kanske inte alltid berättar för pedagogen vad som har hänt. Kan man stödja inlärningen under pågående kris och om inte, hur bemöter man det?
⮚ Hur påverkas barnet?
⮚ Hur förväntas man som pedagog uppfatta att något är fel?
⮚ Hurdana metoder ska man använda sig av för att bemöta och stödja barnet?
Lärdomsprovet består av en teoridel och en empirisk del. Teoridelen fokuserar på separationens påverkan på barnet och hur pedagogen kan bemöta barnet. Vi tar upp begreppet kris för att förklara vad man kan förvänta sig att se för reaktioner. Vi undersöker också anknytningsteori och anknytningsmönster för att poängtera vikten av barnets anknytning inom dagvården. Som pedagog är det viktigt att känna till dessa teorier, liksom att vara medveten om varför barnet kanske beter sig på ett visst sätt. Vi presenterar olika metoder som man kan använda för att underlätta barnets vardag genom både expressiv och kommunikativ metod.
Den empiriska delen består av en undersökning baserad på intervjuer med daghemspersonal. Ansvaret för den pedagogiska verksamheten är främst daghemsföreståndarens, men vi har valt att intervjua barnskötare och barnträdgårdslärare som spenderar den mesta tiden tillsammans med barnen.
Det finns två olika begrepp; skilsmässa och separation. Vi använder oss av båda begreppen eftersom även samboende föräldrar separerar. I barnets fall är separationen likaväl en separation, även om föräldrarna var gifta eller inte.
Eftersom vi fokuserar på barnet och pedagogen avgränsas lärdomsprovet på det vis att vi ej tar upp separationens orsak eller dess praktiska arrangemang.
3 När krisen är ett faktum
En kris betyder avgörande vändning eller plötslig förändring. Inom psykologin avser den ett visst reaktionsmönster p.g.a. akuta inre och yttre svårigheter och problem. Krisen orsakas av enskilda händelser eller upprepade svåra händelser. Bemästrandet av krisen är individuellt. Att känna till barns reaktioner för att kunna bemöta deras behov är något som är av största vikt bland professionella. (Cullberg, 2006, 15; Hellberg, 2015, 109) I följande kapitel redogör vi hur man kan uppmärksamma att ett barn går igenom eller upplever något omvälvande.
3.1 Vad är en psykisk kris
En kris i psykisk mening definieras som en reaktion på en oväntad yttre händelse som hotar vår trygghet och vår verklighet så som vi känner till den. Krisen kan bära med sig emotionella, kognitiva och fysiska följder. (Twedmark, 2009)
Kris är ett negativt laddat ord som kan medföra depression, ångest, orolighet, rädsla och aggressivitet. Vi hamnar i en situation som är svår att hantera. Kris i psykologisk mening behöver dock inte enbart betyda något negativt, det kan också innebära en positiv förändring. Detta är förstås svårt att se när man befinner sig i kaoset, men en kris kan också innebära möjlighet till förändring. (Fahrman, 1993, 9)
Som redan nämndes är krisen individuell. Den personliga upplevelsen och tolkningen av situationen är det avgörande för hur man påverkas. En kris betyder alltså per automatik inte att man blir traumatiserad, men det som för en individ inte är någon stor sak kan för en annan individ vara traumatisk, beroende på utgångsläge. (Hellberg, 2015, 109-110)
En psykisk kris har fyra förlopp med olika symptom: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Varje fas har ett karaktäristiskt innehåll och terapeutiskt problem. Förloppen kan vävas in i varandra eller så kan en av faserna saknas helt, det finns olika reaktioner från fall till fall. Men att ha kunskap om krisens förlopp och uttryck ger förståelse för vad barnet upplever och man kan bättre bemöta de symptom som barnet uppvisar. Redogörelsen av förloppen är en modell som kan användas som hjälpmedel för att orientera sig genom krisen. (Cullberg, 2006, 141–143)
3.1.1 Chockfasen
Chockfasen är den tidsperiod som kommer direkt när krisen uppstått. Den innebär att man tvingar ifrån sig verkligheten och denna fas kan pågå ett kort ögonblick till några dygn.
Under denna fas tar individen inte till sig informationen eftersom verkligheten är för obekväm. Beteendet kan vara avvikande på så vis att man skriker, sliter sina kläder eller uppträder förvirrat för att avleda kontakten med den smärtsamma verkligheten. (Cullberg 2006, 143)
Barn kan i denna smärtsamma situation reagera genom att snabbt återgå till sina göromål eftersom det i leken inte är smärtsamt utan som vanligt. Barnet kan stanna i leken till det orkar möta den yttre verkligheten igen. Barn kan i en akut situation visa väldigt lite av vad som sker på insidan, det kan ta tid innan barnet reagerar öppet. (Andersson, 1995, 12-13)
3.1.2 Reaktionsfasen
Tillsammans med chockfasen utgör reaktionsfasen den akuta krisen, som pågår mellan fyra – sex veckor. Nyheten börjar sjunka in och verkligheten ska integreras. Man frågar sig varför och söker svar och mening med det inträffade. Försvarsmekanismerna aktiveras och kan hjälpa den drabbade att stegvis ta in det smärtsamma. Men försvarsmekanismerna kan också förlänga och försvåra övergången till en bearbetning av krisen. I detta skede kan ett barn regrediera i utvecklingen och stänga av sina känslor genom att isolera sig från känsloinnehållet. Psykosomatiska symptom, såsom magont och huvudvärk kan förekomma (Cullberg, 2006, 145-151)
När ett barn upplever en kris brukar man inom den första månaden kunna avvakta och utgå från att reaktionerna kommer att klinga av. Detta är förstås individuellt och graden av allvar i förändrade beteenden och reaktioner varierar. Reaktionerna kan oroa men behöver inte betyda att barnet utvecklar bestående men. Om man som pedagog upplever att reaktionerna är mycket destruktiva måste man ta upp oron med föräldrarna som i sin tur kan kontakta barnhälsovården. (Hellberg, 2018, 53)
3.1.3 Bearbetningsfasen
Bearbetningsfasen, som vanligen pågår sex till tolv månader efter en kris, innebär att det akuta skedet är över. Barnet börjar bearbeta och se framåt istället för att vara låst i krisens första skede. Försvarsmekanismerna slutar jobba mer och mer, symptom och beteendestörningar avtar och man återupptar aktiviteter och tar in nya erfarenheter. Om fasen uteblir kommer man inte genom krisen och kan inte bearbeta den, även om man har fått avstånd till den. Då kan professionell hjälp i form av psykolog behövas. (Cullberg, 2006, 152-154)
3.1.4 Nyorienteringsfasen
Nyorienteringsfasen innebär att individen kommit över krisen. Man lever med ärret efter krisen för resten av livet, men det föregångna känns inte längre lika påtagligt.
Nyorienteringsfasen har inget avslut utan man lär sig att leva med det skedda. Förutsatt att man har försonats med det som har skett, så kan man gå vidare i livet med nya steg.
Självkänslan har byggts upp igen och svikna förhoppningar har bearbetats. Dock inte sagt att man ska glömma det inträffade, t.ex. så kan årsdagar orsaka smärta, men livet går ändå vidare. (Cullberg, 2006, 154)
3.2 Barnet i krisen
Individens grundtrygghet i kombination med stöd i den närmaste omgivningen är det som mest påverkar hur man klarar sig i en kris. Om ens grundläggande behov inte har tillgodosetts ger det sämre möjligheter att hantera svårigheter. När det gäller barn och deras förmåga att hantera kriser beror det till stor del på i vilken utvecklingsfas barnet befinner sig och hur mycket förståelse barnet har för situationen. Barnets upplevelser under de första levnadsåren och då speciellt det allra första levnadsåret, är avgörande för hur man hanterar en kris. Det är nämligen då som grundtryggheten och den psykologiska bastryggheten skapas. Oftast har barn dock en enorm kapacitet att utvecklas även under missgynnsamma förhållanden. (Fahrman, 1993, 9-10)
Barn reagerar naturligtvis individuellt på kriser. Yngre barn är känsligare för kriser än äldre barn, då de saknar den kognitiva förmågan att ta in det som har hänt. När vuxna
diskuterar och ältar samma sak om och om igen, så kan barnet inte sätta ord på sina känslor, utan kan istället t.ex. leka samma lek om och om igen. Barnet klarar inte av att hantera känslorna själv utan behöver den vuxnes närhet och trygghet. (Ollmark, 2014) Barn och vuxna har olika tolkningar av verkligheten eftersom tänkandet är uppbyggt på olika sätt beroende på hur långt man har kommit i sin utveckling. Barnets utveckling kan stanna upp när det utsätts för en kris och det kan glömma sådant som det redan kunnat. När ett barn är mitt i en kris finns det inte kraft till att utvecklas. För att kunna stödja ett barn i kris måste man försöka leva sig in i barnets verklighet och sätta sig in i hur barnet tänker och reagerar i kontext till sin ålder. Barnet behöver omvårdnad, värme, närhet och stabila, mjuka händer som ger trygghet. (Andersson, 1995, 7–20)
Det kan verka oroväckande hur barn reagerar på en kris, men det behöver inte betyda att barnet har utvecklat allvarliga problem. De flesta reaktioner är normala reaktioner på onormala situationer. Barn och vuxna kan känna på samma sätt men agera på olika sätt, eftersom förståelsen för situationen inte är densamma. Vanliga reaktioner hos barn i kris är: sömnstörningar, rädsla, ångest, nedstämdhet, humörsvängningar, ilska, problem med mat, regression, upprepning och utforskning av händelsen genom lek, krävande och kontrollerande beteende, farliga beteenden, nya rädslor, överaktivitet och koncentrationssvårigheter, skuldkänslor samt magiskt tänkande. (Hellberg, 2015, 112-113)
3.3 Resiliens
Barn som av olika anledningar är extra utsatta, t.ex. i familjer med svår problematik, är extra sårbara för ännu fler påfrestningar. Risker som är förenade med en svår uppväxt är viktiga att känna till, men man bör också känna till att många barn klarar sig relativt bra i livet trots svår uppväxt. Detta fenomen kallas för resiliens och handlar om barnets motståndskraft och bemästringsförmåga att klara av svåra saker. Individer med sämre bemästringsförmåga är i större risk att hamna i t.ex. drogmissbruk eller depression.
Daghemmet har en viktig roll i att främja resiliens genom att erbjuda trygga relationer och att barnet får vara medskapare till positiva situationer. (Hellberg, 2018, 56)
Begreppet resiliens syftar till att inte se barnet som ett offer, utan istället som en person med förmåga att handla och övervinna motgångar. De som arbetar med barn har en viktig funktion i att främja barnets resiliens, genom att hjälpa dem att hantera motgångar och
utveckla barnets motståndskraft. Resiliens och social kompetens har ett påvisat samband.
Genom att få träna på sin sociala kompetens utvecklar barnet förmåga att bemästra och hantera olika situationer. Att utveckla den sociala kompetensen har således en viktig funktion, eftersom det främjar resiliensen. Dåliga sociala färdigheter kan ge upphov till antisocialt beteende som skapar emotionella problem samt beteendestörningar. (Sheppard
& Clibbens, 2013, 289-290)
4 Barnet och skilsmässan
Skilsmässan är en akut separation vilket kan jämföras med förlusten vid ett dödsfall eftersom barnet förlorar familjen som konstellation och med den de normala förväntningar på vad livet skulle kunna innebära. Övergivenhetsupplevelsen är påtaglig och då kan olika mönster i beteendet skönjas, såsom aggressivitet eller självdestruktiva handlingar. (Jewett Jarrat, 1982, 38; Cullberg, 2006, 141)
Föräldrars separation är således en av de mest påfrestande livshändelser ett barn kan uppleva. Vilken slags inverkan separationen kan ha på ett barns utveckling på kortare och längre sikt är mycket svår att besvara entydigt, beroende på faktorer hos barnet och i relationerna inom och utanför familjen både före och efter skilsmässan. (Evenshaug &
Hallen, 2012, 228)
Reaktionen på beskedet om skilsmässa beror på olika faktorer såsom ålder, personlighet och uppväxtmiljö. Barn under skolåldern visar ofta genast sina känslor och kan gå bakåt i utvecklingen. De kan reagera med att vara arga på sina föräldrar och även andra i omgivningen, samtidigt som de kan klamra sig fast i ena föräldern av rädsla för att bli övergivna. Skilsmässan är överlag en tung upplevelse för ett barn men barnet kan också uppleva skilsmässa som en lättnad, om den föregåtts av gräl och spänningar i familjesituationen. (Taskinen, 2001, 12)
Hur ett barn bearbetar och tar sig genom den kris som skilsmässan innebär, beror till stor del på omständigheterna kring skilsmässan. Främst beror det på hur föräldrarna mår och hanterar situationen. Barnets anpassningsförmåga stärks också av en god relation till och mellan föräldrarna. Sedda, bekräftade barn som får ge utlopp för sina reaktioner kan lättare ta sig genom separationen. Andra vuxna i barnets liv, såsom t.ex. dagvårdspersonal kan
vara ett stort stöd förutsatt att de har insikt i vad en separation betyder. (Ellneby, 1999, 46;
Arnö 2008, 32)
Orsaken till varför skilsmässobarn löper större risk för emotionella och/eller sociala problem, än barn i kärnfamiljer, kan bero på att dessa barn eventuellt har sämre tillgång till resurser. T.ex. att de saknar ett socialt skyddsnät och familjen har sämre ekonomi än i ett hushåll med två inkomster. Föräldrarna kan också vara sämre på att ge stöd, närhet och engagemang om de själva mår dåligt. Föräldrar som är separerade har också oftare psykiska problem, konflikter och ansträngd ekonomi, än sammanboende föräldrar. Allt detta är förstås faktorer som även påverkar barnets välmående. (Bergström, Bergqvist, Fransson & Linnros, u.å, 13)
4.1 Sorgen hos barnet
Livet är förändrat och utan att kunna påverka måste barnet finna sig i familjens splittring.
Det är inte ovanligt att ett barn tar på sig skulden för det inträffade. Barnet sörjer, känner tomhet, längtan och idealiserar. Eventuellt tar barnet avstånd från den förälder som flyttat samtidigt som det ofta drömmer om en återförening. (Ellneby, 1999, 45)
Sorgereaktioner kan te sig likadant som vissa krisreaktioner, såsom att barnet regredierar och blir klängigt, börjar kissa på sig, undviker kontakt med andra barn och vuxna och lever i en fantasivärld. Hur de vuxna hanterar situationen påverkar också barnets sätt att bearbeta sorgen. Att inte berätta för barnet vad som sker betyder att man lämnar barnet ensamt med sina egna tolkningar och det blir en belastning för barnet. Om barnet inte får hjälp med att bearbeta sorgen kan den vara mycket svårt att hantera. Sorg och besvikelser uttrycks ofta genom aggression. (Killén, 2014, 89-155)
Det är den känslomässiga smärtan som dominerar barnets liv genom skilsmässoprocessen.
Skuld, skam, vrede och ångest är de vanligaste känsloyttringarna. Dock tar barn inte skada av dessa upplevelser så länge det finns vuxna (och barn) som kan dela känslorna, ge kärlek och stöd. Det emotionella stödet ökar barnets självkänsla och empati. (Juul, 2016, 59)
4.2 Gräl i familjen
En avgörande faktor för barns välmående är huruvida föräldrarna kommer överens. De långvariga konflikter som brukar föregå skilsmässan är mer stressande för barn än själva skilsmässan och eventuella konflikter efter skilsmässan. Faktum är att barn som lever i konfliktfyllda familjer under flera års tid, uppvisar samma symptom (beteendestörningar) som skilsmässobarn. Intensiteten och frekvensen av konflikter är det avgörande för hur barnet anpassar sig och mår. Många, våldsamma och högljudda gräl, orsakar mest skada.
(Kelly, 2000, 964)
Innan skilsmässan förkommer ofta oro, ångest och konflikt inom familjen. En dålig relation föräldrar emellan skadar barnet minst lika mycket som skilsmässan. Om föräldrarna kan prata med barnet och berätta vad som händer, mår barnet ofta bättre. Oron och ovissheten skadar barnet mest. Det har förekommit att de barn som har fått ett konkret besked om skilsmässan mått bättre, än de barn som lever i familjer där man har förnekat att det är något som händer. Dessa barn kan uppvisa symptom som ångest och koncentrationssvårigheter. Barn vill, liksom vuxna, ha visshet och förutsägbarhet i tillvaron. Skilsmässan är ett trauma, eftersom en stor del av barnets trygghet finns i kärnfamiljen. Men en skilsmässa behöver inte betyda den värsta katastrofen, om föräldrarna kan kommunicera och samarbeta kring barnen. (Fahrman, 1993, 35-37)
När föräldrar inte klarar av att bearbeta sin separation, svartmålar den andre och upplever stark ångest, utsätts barnet de facto för psykiska övergrepp. Om föräldrarna inte klarar av att ta sig genom sin sorg kan de inte heller hjälpa sitt barn i krisen. Om en förälder har obearbetade känslor av sorg kan de leda till aggression som flyttas över på barnet, eller att föräldern drar sig undan barnet. Föräldern kan börja anklaga barnet i negativa ordalag.
Barn är trots allt lojala mot sina föräldrar och kan komma att befinna sig i ständig lojalitetskonflikt, ständigt pressade att välja sida. Detta leder inte sällan till ångest och förvirring. (Killén, 2014, 75-76)
4.3 Kognitiv förmåga
Det har gjorts många studier för att undersöka effekten av föräldrars separation hos barn, men de uppvisar olika resultat. De flesta studier fann dock att yngre barn påverkas mer negativt än barn i högstadieåldern, då det uppfattas som att yngre barn oftare anklagar sig
själva och känner mer stress över att bli övergivna. Föräldrars separation har associerats med minskad kognitiv utveckling och sämre prestationsförmåga. Separationen kan resultera i flera negativa känslor och effekter hos barnet såsom skuldkänslor och stress som leder till bristande engagemang och sämre motivationsförmåga. (Nusinovici, et.al., 2018, 2)
Den kognitiva utvecklingen påverkas dock ej hos barn till separerade föräldrar i åldern noll till tre år. Detta kan bero både på att de ej ännu har fullt utvecklad minnesförmåga och inte kommer ihåg separationen, samt att de ej ännu bildat en mental representation av sitt förhållande till föräldrarna. Hos skilsmässobarn i åldern tre till fem år kan man däremot se försämringar i prestations- och koncentrationsförmågan. De blir oftare överväldigade i vissa situationer. Fingerfärdigheten kan försämras och barnen upplever svårigheter vid t.ex. teckning och pyssel. (ibid, 3-6)
Behovet av stöd hos skilsmässobarn är lika individuellt som barnets reaktioner. Allt hänger på barnets förutsättningar och omständigheterna kring skilsmässan. En separation påverkar dock oftast barnets allmänna välmående och inlärningsförmåga. Om man jämför med barn som bor med båda sina föräldrar, uppvisar barn till separerade föräldrar sämre prestationsförmåga när det kommer till att förstå och utföra vissa uppgifter. För att stödja ett barn i den pedagogiska verksamheten kan man modifiera uppgifterna och sänka sina egna krav eller förväntningar på resultatet. Emotionellt stöd är viktigare än pedagogiskt stöd i en stressad situation. Visa barnet att det befinner sig i en stödjande omgivning och jobba med självförtroendet och självkänslan. (Mahony, Walsh, Lunn & Petriwskyj, 2014, 2842-2847)
Orsaken till varför en separation påverkar inlärningsförmågan finns i nervsystemet.
Minnesbilder av händelsen kan dyka upp oanmälda och försvaga koncentrationen och inlärningsförmågan. Barnets nervsystem är konstant aktiverat för att fånga upp nya farosignaler och detta gör barnet mer distraherat, då nervsystemet ständigt är i alarmberedskap. Vissa barn kan försöka distrahera sig själva från att tänka på vad de har varit med om och vissa barn använder tankestrategier för att hålla händelsen och minnena på avstånd. När barnets tankar består av bortträngande och undertryckande mekanismer verkar det hämmande på spontanitet, kreativitet och tankeförmåga. (Dyregrov, 1997, 133) Som pedagog kan man vara uppmärksam om barnets koncentrationsförmåga ändras, det kan betyda att något händer i hemmet. Om barnet oroar sig för vad som händer hemma är
det svårt att koncentrera sig. Det kan märkas t.ex. i samlingen eller i leken. Har barnet svårt att lyssna på berättelser och förklaringar eller det kanske undviker vissa situationer och aktiviteter? Barnet kanske behöver den vuxnes odelade uppmärksamhet för att kunna koncentrera sig. Dagvårdspersonal är den yrkesgrupp som har de bästa möjligheterna att iaktta hur barnet beter sig och enligt beteendet bedöma måendet. (Killén, 2014, 199-200)
4.4 Barnets sociala beteende
Barnet tar efter föräldrarnas sätt att interagera med varandra och det påverkar det sociala beteendet. I familjer där det bråkas mycket skapas en direkt negativ effekt på barnets sociala kompetens. Föräldrar som vid konflikt saknar förmågan att kompromissa, diskutera lugnt och lösa konflikten utan istället skriker och till och med använder våld, kan föra över beteendet på sitt barn. Barnet ser hur föräldrarna reagerar på och bemöter frustration och ilska och skapar en egen repertoar av våldsamt och impulsivt beteende. (Kelly, 2000, 965) Om ett barn har beteendeproblem behöver dess sociala kompetens främst åtgärdas i barnets vardagliga sociala miljö. Samarbete, att vänta på sin tur och att lösa konflikter är exempel på socialt samspel som barnet behöver lära sig. Förhoppningsvis inser barnet att offensiv taktik inte lönar sig. Genom att umgås med vuxna och barn i dagvården, kan barnet se och lära sig hur andra hanterar konflikter och känslor. Att lyckas med social kompetens ger barnet en känsla av att vara värdefull, påverkar självuppfattningen positivt och bildar en grund för att både ge och ta emot omsorg. (Fagerli, Lillemyr & Søbstad, 2001, 103)
Social kompetens hänger ihop med känslomässig kompetens: socioemotionell kompetens.
Känslomässiga aspekter såsom empati och självreglering påverkar i hög grad samspelet med andra. Hur barn samspelar med varandra ska ställas i relation till det enskilda barnets självutveckling. Huruvida barnet är socialt kompetent eller inte bedöms ju av dem som barnet samspelar med, vilket i sin tur innebär att barnet förväntas visa ett, för situationen, anpassat beteende. Som pedagog kan man vidta åtgärder för att stärka barn i sociala aktiviteter. Det påverkar barnet positivt på många sätt. Att känna sig delaktig och betydelsefull stärker barnets självförtroende och personliga utveckling. (Lillvist, 2014, 197–207)
5 Anknytning
Mellan ett nyfött barn och föräldrarna utvecklas under första levnadsåret anknytningsrelationer. Det är en bestående känslomässig relation som kännetecknas av att barnet söker tröst, beskydd och trygghet hos den vuxne. (Hellberg, 2015, 39)
Anknytning kan definieras som barnets känslomässiga bindning till dess närmsta vuxna, det emotionella band som knyter barnet till en eller flera personer. En lyckad anknytning ses när barnet försöker behålla närheten till vårdnadshavarna och att barnet blir oroligt om närheten hotas. Vårdnadshavarna är barnets trygga bas som det kan återvända till och använda medan det utforskar världen runt omkring. En sund och god tidig anknytning ger bästa förutsättningarna för att knyta an till andra. (Askland & Sataøen, 2000, 104-105) Eftersom människobarnet föds mer outvecklat än andra arters barn är det också mera hjälplöst vid födseln. Anknytningen är därför ett biologiskt behov liksom mat och sömn.
Tidigare trodde man att spädbarnet var passivt, vilket man idag är medveten om att det inte är. Spädbarnet är i allra högsta grad en aktiv individ. Barnet söker kontakt från dag ett och på så sätt skapas anknytningen. Med en positiv och trygg anknytning menas dock inte att barnet aldrig är ledset och att tillvaron alltid är trivsam, utan att barnet upplever och får trygghet och tröst när det har behov av det. (Hellberg, 2015, 40)
5.1 Anknytningsteori
Spädbarnet har ett medfött behov av att söka närhet för att kunna överleva. Barnet kan inte själv förflytta sig, utan använder sig av signaler för att locka den vuxne till sig. Den vuxne måste i sin tur ha beredskap att reagera på signalerna för att dessa ska vara effektiva. På detta vis skapas anknytningen. För att få beskydd och öka sina överlevnadschanser använder sig barnet av gråt, leenden, kontaktsökande samt separations- och främlingsrädsla. Under hela första levnadsåret är närhet till en vuxen centralt för barnet.
(Hwang & Frisén, 2012, 180)
Man har alltså ett medfött beteendesystem där behovet av närhet är det viktigaste. Närhet betyder överlevnad. Ett annat beteendesystem som också finns hos människan är behovet av att utforska, att ha lust och vilja att våga upptäcka världen. Utforskandet innebär att man senare i livet kommer att bli självständig. Därför går anknytningssystemet hand i hand med
behovet att utforska: barnet utforskar men har en trygg hamn att återvända till för att tanka trygghet. (Hellberg, 2015, 40)
Om barnets behov inte tillgodoses blir anknytningen otrygg och barnet skapar en undvikande eller ambivalent anknytning. Undvikande barn ser inte sin omsorgsperson som sin trygga bas. Barnet bryr sig inte om föräldrarna är borta och är avvisande i kontakten när de återvänder. Ambivalenta barn både söker och avvisar kontakt med föräldrarna. (Hwang
& Frisén, 2012, 183)
5.1.1 Sociala relationer i olika åldrar
Spädbarnet söker redan de första levnadsdagarna efter mänsklig kontakt. Detta benämns som sociala relationer som är oberoende av person. Barnet intresserar sig för andra människor och ögonen är av särskilt intresse. Man tror att just detta intresse påskyndar barnets förmåga att känna igen människor. Signaler som gråt och leenden lockar oftast föräldrarna till barnet. Anknytningsteorins fader John Bowlby menar att gråten är det första exemplet i anknytningsbeteende, där syftet är att få en vuxen att komma och visa omsorg.
Barnet får bekräftelse på sin existens och en tillit på att omgivningen svarar på dess behov.
(ibid, 180-181)
Det andra stadiet av sociala relationer benämns som sociala relationer till vissa personer och detta stadie inleds vid 1-2 månaders ålder och pågår upp till 7 månaders ålder. Barnet är uppmärksamt på personer som det känner igen och som är mer uppmärksamma och skrattar mera i deras närvaro. Barnet vet nu att dess gråt skapar bestämda reaktioner och att det kan lita på hur människor i närvaron reagerar. Om barnet kan lita på händelseförloppet och att personerna i omvärlden upplevs som pålitliga, kommer barnet att utveckla en trygg anknytning. (ibid, 181)
Kontaktbeteende mot utvalda personer sker från sju månader till två år. Då vet barnet att det kan påverka sin omgivning. Det har också kommit fram till att människor existerar fastän man inte kan se dem, t.ex. om mamma är i ett annat rum. Barnet kan nu börja protestera om anknytningspersonen lämnar dem. Barnet föredrar nu att vara med vissa utvalda personer och protesterar om den personen lämnar dem. Protesten är ett sätt för att få personen att komma tillbaka till barnet. Barnet kan också börja förflytta sig själv och
utforska världen, samtidigt som det kan återvända till anknytningspersonen, den trygga basen. (ibid, 182)
Från två år och uppåt går barnet från att vara en passiv mottagare till att själv ta kontakt i det sociala samspelet med andra, t.ex. genom prat. Detta benämner vi som målinriktade relationer. Barnet kan också förstå att dess behov inte genast behöver bli tillfredsställda om föräldern är upptagen. Med åldern utvecklas den kognitiva förmågan och barnet börjar utveckla föreställningar om sig själv och relationen till andra människor. Barnet börjar uppfatta och tolka händelser, förutsäga framtiden och planera sitt eget agerande. (ibid, 182)
5.2 Anknytningsmönster
Barn utvecklar olika anknytningsmönster, beroende på hurdant svar barnet får på sina signaler. De flesta (60-70%) utvecklar en trygg anknytning, till minst en förälder. Barnet får hjälp och tröst och kan lita på att föräldern finns tillhands i stunder av nöd. En otrygg undvikande anknytning får de barn vars behov inte tillgodoses. De är vana att de måste klara sig själva, t.ex. genom att vara ”stora och duktiga”. Likaväl behöver dessa barn hjälp med att reglera sina känslor även fast de verkar självständiga. (Hagström, 2016, 108-109) De barn som har utvecklat en otrygg ambivalent anknytning, har föräldrar som ibland finns där och ibland inte. Barnet kan då visa sitt behov genom att bli klängigt och svårtillfredsställt. Det fjärde anknytningsmönstret är desorganiserad anknytning. Dessa barn har erfarenheter av föräldrar som är oförutsägbara och kan vara skrämmande i anknytningssituationen. Barnet kan inte veta vad som kommer att ske, hur föräldern kommer att agera och anser det säkrast att tillgodose förälderns behov före sitt eget. Barnet förebygger att något dåligt ska hända. (ibid, 109-111)
5.3 Temperament
Anknytningen har stor betydelse för samverkandet med andra människor, särskilt i nära relationer, men även andra faktorer påverkar barnets utveckling. Barnets temperament är en av de faktorerna. Redan från födseln kan man se barnets unika personlighet, dvs dess temperament, som bl.a. visar sig i barnets aktivitetsnivå, om det är förnöjsamt eller svårtillfredsställt, eller hur det reagerar vid olika typer av förändringar.
Anknytningen samverkar med barnets temperament. Temperamentet påverkar alltså också hur barnet reagerar i olika situationer. Vissa är försiktiga och stabila, andra visar stora känsloreaktioner. Barn med ett lättsamt temperament är enkla att läsa av och anpassningsbara till nya situationer. Andra barn, så kallade svåruppvärmda, har svårt för nya situationer, är tillbakadragna och mer vaksamma än nyfikna. De barn som har svårt temperament har hög aktivitetsnivå och starka känslor. De reagerar impulsivt på nya situationer och liksom de svåruppvärmda barnen klarar de vardagen bättre om den är förutsägbar. (Hagström, 2016, 111-112)
6 Anknytning inom dagvården
Mången forskning har intresserat sig för vilken betydelse en förälders, särskilt mammans frånvaro har för småbarn som dagligen lämnas i dagvård. Framför allt är det de negativa effekterna som debatteras och forskas. Forskningen har påvisat att frågan om effekter är mycket komplicerad och beroende av olika faktorer som berör barnet, familjen, daghemmet och övrig social och kulturell miljö. En faktor som verkar ha särskild betydelse för barnets anknytning är de vuxnas stabilitet och kvalitet. T.ex. personaltäthet, ständigt byte av personal och personlig kontakt med vuxna i daghemmet. Alltså sådana faktorer som kan jämföras med en god hemmiljö. (Evenshaug & Hallen 1992, 250)
Inom dagvården behöver barnet minst en person som de kan knyta an till, som ersätter föräldern och som kan ge tröst. Behovet att lita på någon aktiveras när barnet lämnas i en främmande miljö. Anknytningssystemet gör att barnet blir oroligt och längtansfullt. När man som pedagog bygger upp en trygg relation till barnet försätter man anknytningssystemet i viloläge. Detta är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas med de andra barnen och komma in i leken. (Ollmark, 2013)
Det kan vara svårt för vissa barn att skapa en relation till vuxna. Pedagogen kan också känna att det är svårt att bemöta, t.ex. ett gnälligt barn som är svårt att tillfredsställa. Men man bör komma ihåg att gnället kan betyda något, t.ex. så kan det bero på svårigheter hemma. Då är det extra viktigt att se barnet. För om man bemöter barnet med irritation riskerar man att reagera som barnets föräldrar gör, vilket kan förstärka de negativa förväntningar som barnet redan har på vuxna. Det kan t.ex. vara känslan av att inte vara älskad och omtyckt. (ibid, 2013)
Barnets anknytningsbeteende kan visa sig som skrik, gråt och protest vid föräldrarnas frånvaro. Om de dagliga omsorgsgivarna inte finns i närheten behöver barnet ersättare som är känslomässigt närvarande. I dagvården behöver man se barnet och dess behov och ge svar på behoven på ett för barnet adekvat sätt. (Askland & Sataøen, 2000, 104)
När barnet börjar på dagis har det oftast etablerat ett anknytningsmönster till föräldrarna.
Barnet har alltså redan, utifrån sina tidigare erfarenheter, förväntningar på hur pedagogen kommer att bete sig i anknytningssituationen. Barnet har koll på de vuxna och kan känna när de är osäkra. Små barn känner genom röst, tonläge och mimik snarare än genom kognitiv förståelse. Pedagogen bör således kunna tala det känslomässiga språket med barn som verbalt inte kan berätta om sina känslor. Genom att ha kunskap kan man planera därefter, med struktur och förutsägbarhet i daghemmets vardag. Regelbundenhet hjälper barnet att förstå dagen och tiden. (Hagström, 2016, 112-114)
Samspel mellan barn och de vuxna som barnet är beroende av, är centralt för barnets utveckling. Hur anknytningspersonen svarar på barnets försök till kontakt påverkar mycket hur barnet kommer att uppfatta sig själv och människor i dess omgivning. God kompetens kring anknytning i dagvården behövs för att pedagogen ska kunna bemöta olika barn med olika erfarenheter, samt ge dem tryggheten i att det finns vuxna tillhands när det behövs.
(Hellberg, 2015, 39)
6.1 Anknytningsbehov vid olika åldrar
Enligt Hellberg (2015, 51-53) är det viktigt att pedagogen vet hur man skapar en nära relation. De barn som söker minst kontakt och inte ger något gensvar, kan i själva verket vara de barn som behöver det mest. Därför bör man satsa på dessa barn och hitta sätt att visa att man finns där som deras trygga bas. Under barnets första tre-fyra år är anknytningen viktigast. Här har dagvården en viktig roll dels genom att erbjuda ett tryggt bemötande till de barn som inte har trygg anknytning hemifrån, dels att visa att här finns tröst och beskydd från den vuxne. Det ersätter inte, men kompletterar föräldraanknytningen på ett värdefullt sätt.
En ettårings behov handlar mest om att den vuxne finns för att ge beskydd. Ettåringen har samma behov som i hemmet, en trygg bas som finns närvarande för att kunna utforska omgivningen.
Vid ett och ett halvt års ålder förstår barnet redan lite mer och tydliga rutiner underlättar separationen från föräldrarna. Att skapa en sammanhangskänsla hjälper barnet att lättare förstå dagen, genom trygghet och förutsägbara mönster. Snuttefilt eller gosedjur kan hjälpa barnet.
Sedan när barnet kommer till två års åldern börjar barnet ta sina första steg mot att separera sig från anknytningspersonerna. Barnet ”kan själv” och söker en mer ömsesidig relation i anknytningsrelationerna. Barnet klarar nu att vänta lite längre på att få sina behov tillfredsställda.
När barnet blir tre år är anknytningen etablerad och barnet söker sig nyfiket till andra barn.
Den sociala leken utvecklas och barnet kan ge sig hän till leken och sina egna tankar på ett annat sätt än tidigare, vilket också hänger ihop med den kognitiva utvecklingen. Trots det är ändå behovet stort av den pedagog som står barnet närmast.
7 Pedagogen och skilsmässan
Eftersom föräldrars separation räknas till en av de mest belastande livshändelser ett barn kan uppleva är det naturligt att det påverkar barnets beteende. De flesta skilsmässobarn klarar sig bra men de är de facto överrepresenterade när det kommer till psykiska problem och beteendestörningar. Daghemmet kan betyda mycket för barnet genom att vara en positiv och stabiliserande faktor. Daghem ska eftersträva god kvalitet och dessa kvaliteter, såsom att sätta barnet i centrum, respektera det och att ge det goda barndomsupplevelser, kan göra att barnet lättare klarar av emotionella påfrestningar. (Fagerli, Lillemyr &
Søbstad, 2001, 57)
I arbetet med barn och familjer måste man som professionell vara medveten om sitt eget ansvar för att skapa förtroende, genom att bemöta barn och föräldrar på ett respektfullt sätt.
Hur man förhåller sig till föräldrarna både syns och känns i verbal och icke verbal interaktion. En förtroendefull relation främjar en situation där barnet behöver extra stöd.
Det är då lättare att engagera föräldrarna i ett gemensamt mål och att de insatta stödåtgärderna efterföljs. En viktig princip är att man ska ha barnets bästa som utgångspunkt, i enlighet med FN:s konvention om barns rättigheter. Det är viktigt i bemötandet av barnet att man som professionell vet hur barnet upplever sitt liv, vad som är viktigt och vad som får barnet att må bra. (Institutet för hälsa och välfärd (THL) 2017, 15- 16)
7.1 Pedagogens relation till föräldrarna
Dagvården ska komplettera hemmet för att ge barn förutsättningar att kunna utvecklas så bra som möjligt. Det bygger på att det finns förtroende mellan hem och dagis. Förtroendet för daghemmet är viktigt för att föräldrarna ska kunna, och vilja, informera personalen om saker som berör barnet och händelser i dess liv. Att som pedagog ställa frågor och visa glädje och nyfikenhet över barnet påverkar relationen till hemmet positivt. Barnets känsla av trygghet ökar också om det finns en bra stämning mellan hem och daghem. Pedagogens intresse för det enskilda barnet kan sporra föräldrarna att berätta relevant information, t.ex.
att man ska separera, och underlättar pedagogens bemötande av barnet i dagvården.
(Hellberg, 2015, 22-23)
Ett ömsesidigt förtroende är viktigt för ett gott samarbete. Föräldern vet att pedagogen är kompetent och pedagogen litar på att det går att diskutera med föräldern. En skilsmässa innebär en förändring i barnets miljö och påverkar barnets beteende. Föräldrarna får ett professionellt intryck av dagvårdspersonalen om man redan på ett mycket tidigt stadium informerar föräldrarna om att barnet reagerar och att personalen kan hjälpa barnet under den tid som det finns svårigheter. Att pedagogen redan i ett tidigt skede får reda på förändringar betyder ju att barnet inte behöver må dåligt onödigt länge. Föräldrarna behöver naturligtvis inte berätta detaljerat om sin separation, men genom att delge personalen information så kan daghemmet hålla extra koll på barnets beteende. (Fahrman, 1993, 125-126)
Den fungerande relationen till föräldrarna behövs för att få information om vad som har hänt och hur man bearbetar händelsen i hemmet. Annars kan det vara svårt att bemöta barnets frågor och funderingar. Pedagogen vinner också på att få information av föräldrarna hur barnet agerar hemma, eller om det har en extra jobbig dag. Likaså behöver föräldrarna få information om hurdan barnets dag har varit, om det har haft det jobbigt eller verkat extra påverkat av händelsen. (Hellberg, 2018, 62)
I fall där föräldrarna har separerat upplever småbarnspedagoger det som svårare att utföra ett gott arbete när föräldrarna inte har en fungerande relation. Både pedagogen och barnet kan känna frustration och irritation när kommunikationen inte fungerar, t.ex. om barnet står utan kläder när en av föräldrarna anser att det är den andres sak att se till att barnet har rätt kläder. Men en öppen dialog och god diskussionsförmåga underlättar pedagogens arbete när det gäller att stödja barnet. Pedagogerna behöver ha rätt verktyg och kunskap samt gott självförtroende för att kunna bemöta dessa svårigheter. (Øverland et.al., 372)
7.2 Pedagogens relation till barnet
Trygghet i vardagen är viktigt för alla barn, särskilt för utsatta barn. Kärnan i att uppleva sina föräldrars skilsmässa är förlust av trygghet. Dagvårdsmiljön bör vara strukturerad och förutsägbar gällande tider, platser och personer. Goda relationer till pedagogerna behövs för att barnet ska kunna söka tröst och stöd när det behövs. Barnet behöver få känna sig värdefullt och viktigt. Pedagogen bör därför ha utrymme för att arbeta med relationer.
Pedagogens uppgift är också att hjälpa barnet att bemästra sina känslor. Barnet kan uppvisa oacceptabla beteenden, som i stunden ofta förvärras om man går i konflikt med barnet.
Lugna känslor, lugn röst och mjukt kroppsspråk hjälper för att återfå barnet i balans. När barnet lugnat ner sig kan man diskutera. (Hellberg, 2018, 66-68)
Beroende på ens egna erfarenheter och egen personlighet väcker olika barn olika reaktioner hos vuxna. Vilka barn man upplever som utmanande varierar hos varje vuxen: vissa har svårt för introverta barn medan andra upplever svårigheter när det kommer till att bemöta explosiva barn. Känslor som oro, irritation och frustration upplevs ofta när det kommer till att bemöta barn med svårigheter, men även glädje och nyfikenhet. Vilka känslor som än väcks hos pedagogen är det viktigt att arbeta utifrån en genomtänkt förståelse för barnet.
(Hellberg, 2015, 129)
Barn kan reagera extrovert eller introvert på föräldrars separation. I följande stycken beskrivs hur man som pedagog kan förstå och underlätta för både explosiva och introverta barn.
7.2.1 Explosiva barn
Explosiva och utåtagerande barn är beroende av omgivningens förhållanden i daghemmet.
Vissa faktorer kan man inte påverka, såsom barngruppens storlek och hur lokalen ser ut.
Men andra områden som är väsentliga kan man jobba med, såsom struktur i dagsprogram och vuxenmedverkan i lek och andra fria aktiviteter. Struktur och rutin som är dagligen återkommande hjälper barnets känsla av ett begripligt sammanhang. Man kan stödja barnet genom att förbereda sig för situationer som kan bli problematiska. (Hellberg, 2015, 130-131)
Vuxenstöd och närhet i situationer som är kravfyllda gynnar explosiva barn. Det kan vara vid samlingen eller utevistelsen. Att lära känna barnet gör att man vet vilka förutsättningar barnet har på att klara olika situationer. Ibland måste man kanske gripa in i leken för att antingen få med barnet i leken, få det att stanna kvar i leken eller för att visa var gränsen går. Om leken misslyckas, kan de andra barnen utestänga barnet. Lek tränar socialt samspel och förståelse för andra människor. Därför måste alla få möjlighet att leka. När man som pedagog känner barnet och vet dess begränsningar, vet man var man ska stödja och hjälpa. Man kan förhindra att återkommande utmaningar blir till ständiga misslyckanden. Barn behöver, precis som vuxna, få lyckas ofta. (Hellberg, 2015, 131)
7.2.2 Introverta barn
Som pedagog kan det vara problematiskt att veta hur man bemöter ett introvert barn då det inte verkar vilja ha någon uppmärksamhet. Barn som visar t.ex. ilska eller sorg, känslor som ”syns”, kan man bekräfta i just den känslan. Men man bör komma ihåg att även det introverta barnet behöver få bli sett av de vuxna och känna sig värdefullt och ges förutsättningar för att kunna utvecklas. Man kan t.ex. jobba med att stärka barnets integritet, så att barnet kanske vågar säga ifrån om det känner sig överkört. Pedagogens roll ligger häri att gå varsamt fram och vara mycket lyhörd för barnets känslor, dess signaler och reaktioner. Då kan man skapa en tillitsfull relation. (Hellberg, 2015, 147 - 148)
7.3 Pedagog i en krissituation
I en krissituation är det den vuxnes roll att vara trygg och fånga upp barnets behov och möta dess reaktioner. Reaktionerna kan vara väldigt varierande. Man ska lyssna på barnet och dess funderingar och frågor samt reda ut eventuella missförstånd om vad som kan ha orsakat krisen. Då kan man minska risken att barnet tror att det är hens fel eller att hen bär skuld till det som har skett. Barnets värld kan te sig magisk och det kan tro att det har orsakat det skedda genom att tänka en viss tanke. (Andersson, 1995, 14; Hellberg, 2018, 31)
När barnets känslor svämmar över är det viktigaste att finnas tillhands. Man stannar kvar även om man känner sig orättvist behandlad eller får slag och sparkar. Det viktigaste man
kan förmedla till ett barn i kris är att man finns där och att man bryr sig. Barn behöver, oavsett ålder, en vuxen som orkar vara närvarande i kontakten och som klarar av att bemöta barnets frågor. Barn kan läsa av vuxna och känner när de vuxna inte klarar av att lyssna och att bemöta barnets smärta. Att vara observant på detta är viktigt, så att barnet inte blir utan någon att prata med. (Andersson, 1995, 13-27)
7.4 Vikten av rutin och struktur
I en svår livssituation är det svårt för ett barn att förstå och att anpassa sig. Om ett barn upplever otrygghet i hemmet är det extra viktigt att vardagen på daghemmet är förutsägbar.
Förutsägbarhet är viktigt för alla barn men speciellt för de barn som upplever obalans i hemmet. Dagvårdspersonal kan inte göra hemlivet förutsägbart, men de dagliga rutinerna i daghemmet gör i alla fall barnets dagar på dagis förutsägbara. (Killén, 2014, 150-152) Det upplevs bland dagvårdspersonal som en utmaning att ge emotionellt stöd till barnet och ge barnet de verktyg det behöver för att kunna hantera sina känslor. Särskilt med skilsmässobarn, då de ofta visar problem såsom koncentrationssvårigheter och emotionella problem. Det är viktigt att pedagogen kan hantera stressiga situationer för att bibehålla ordning och struktur i barngruppen. Ordningen i barngruppen är av stor vikt då det gäller skilsmässobarnens stabilitet och trygghet. (Øverland et.al., 2014, 362-364)
För att få ordning i barngruppen krävs ett medvetet arbete från pedagogernas sida. Barn är alla olika och olikheter betyder att det kan finnas spänningar i gruppen. Varje enskilt barn behöver få bygga en relation till pedagogerna. Trygghet mellan barn och pedagog hjälper barnet att ta steget ut i gruppen för att lära känna de andra barnen. Vissa barn är följsamma, andra är mindre följsamma och behöver mera vägledning. Målet med arbetet i gruppen är att skapa en vi-anda istället för en jag-anda. I en vi-grupp känner barnen trygghet, visar hänsyn och har hjälp och glädje av varandra. Trygghet i gruppen innebär utrymme för att utvecklas som individ och när gruppen är bra och positiv kan pedagogerna ägna sig mer individuellt åt barnen, särskilt de som behöver mer stöd. (Hellberg, 2015, 163-164)
8 Metoder för att bemöta och stödja
Att som pedagog veta hur man ska bemöta kan vara svårt när man ska närma sig barnet och uppföra sig ”som vanligt”, när det för barnet inte alls är som vanligt. Det är bra att, vid rätt tillfälle och ganska omgående, berätta att man känner till det som har hänt. Man behöver lita på sig själv att man kan bidra till att göra barnets vardag bättre genom att vara extra lyhörd för barnets signaler. Det är inte ovanligt att känna osäkerhet och rädsla för att man förstärker barnets svåra känslor. Ofta är man som vuxen omedveten om att man instinktivt drar sig undan barnet för att minska kraven på barnet och ge det utrymme för sin sorg. Detta bidrar tyvärr till att barnet lämnas ensam med för stort ansvar att hantera sina känslor. Om barnet känner att hen vill ha kontakt med en vuxen, men ingen vuxen visar intresse, kan steget bli för stort. Det är alltid den vuxne som ska finnas tillgänglig och visa att man finns där. (Hellberg, 2018, 63)
Det finns flera metoder att bemöta och stödja ett barn som upplever skilsmässa. Att ge barnet uttrycklig tillåtelse att reagera är viktigt. Berätta för barnet att hen får uttrycka sina tankar och känslor både verbalt och genom handling. Genom att berätta för barnet att man känner till vad som har hänt kan man bidra till att hjälpa barnet till förståelse och acceptans, så att man inte uppmuntrar en eventuell förnekelse. Barnet kan reagera starkt och för barnet kan den egna reaktionen vara skrämmande. Pedagogen kan hjälpa barnet till förståelse genom att normalisera tankar och beteenden samt hjälpa till att sätta ord på barnets känslor. Ett vanligt tillvägagångssätt är att använda sig av samtal, lek och teckning som en arbetsmetod. (Dyregrov, 1997, 86-87)
8.1 Omsorg är A och O
Omsorgen i dagvården består av både fysisk och emotionell sådan. Att ha omsorg om någon och utföra ett omsorgsfullt arbete är ofta förknippat med kärlek och omtänksamhet.
Målet med omsorg om barn är att ge dem hemhörighet i världen och självmedvetenhet. Det betyder dock inte att man kan skydda dem från smärta och svåra saker. Men tryggheten som ges av omsorgen kan möjliggöra för barnet att bättre klara de prövningar som vardagen bjuder på. I begreppet omsorg är bekräftelse centralt och i dagvården har pedagogen ofta som uppgift att trösta ett gråtande barn. Barnet har rätt till sina känslor och
pedagogens uppgift är att trösta och samtidigt försöka undvika att dras med i barnets känslor. I svåra situationer kan man som pedagog känna sådan maktlöshet att man förnekar barnets känslor. Men det måste man som professionell kunna undvika, liksom att komma ihåg att man ej heller får skuldbelägga föräldrarna. (Halldén, 2016, 35–39)
8.2 Prata med barnet
Daghemmet kan utgöra en kompletteringsmiljö där barnet kan få en del av det som saknas i hemmet. En viktig uppgift som pedagogen har är att ge skilsmässobarnet möjlighet att prata om sin situation. Vid en akut påfrestning som skilsmässa, är det allra mest tacksamt att hjälpa till. Någon som lyssnar utan att döma och någon att gråta ut hos kan vara viktigt för barnet. Pedagogen kan hjälpa barnet att förstå att det inte har någon skuld i skilsmässan och att reaktionerna som kan te sig onormala, är normala. (Cederblad, 2001, 80-81)
En dialog med barn kan vara svår att genomföra eftersom vuxna och barn inte är jämlika.
Även barnet är medvetet om att förhållandet inte är jämlikt, även om man strävar till en ömsesidig respekt. Barn talar olika med barn och vuxna eftersom de uppfattar barn som jämlikar och vuxna som auktoriteter. Trots det är det just samtalet som är så viktigt i arbetet med barn. Pedagogen bör kunna sätta sig in i barnets perspektiv för att få barnet att öppna sig. (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999, 105-107)
Som pedagog gäller det att avläsa varje enskilt barns sätt att förstå och göra sig förstådd.
Samtalet ska vara på barnets villkor, ett ständigt frågande och krav på svar kan göra att barnet helt tappar lusten att prata. Intresset och engagemanget från pedagogen märks på sättet hen agerar genom ögonkontakt, miner och gester som visar på värme och välvilja.
Att sätta sig på huk för att anpassa sin jämförelsevis stora kropp till barnets lilla kropp samt att göra rösten mjuk tyder på engagemang från den vuxnes sida. En bra samtalspartner visar intresse för barnet och situationen utan krav på motprestation. Ge barnet tid till att tänka, ge utrymme för tystnad och bejaka barnet så att det känner sig bekräftat. (Bruce, 2016, 154-158)
Om man vill lära sig att lyssna på ett barn måste man låta dem berätta. Vuxna ska inte styra diskussionen, ej heller bedöma det barnet säger eller lägga ord i barnets mun. När man lyssnar aktivt gör man det utan att säga något. Barnet måste få tid att klä sina tankar i ord.
Den vuxne kan kommentera på ett neutralt och uppmuntrande sätt och omformulera det
hen har hört i frågeform, för att försäkra sig om att man har tolkat rätt. Om barnet byter samtalsämne, tillåt det. (Vehkalahti, 2007, 14)
8.3 Leken som terapi
Leken är hälsosam och har en läkande kraft. Lekterapi visar att barn som leker ofta sällan blir sjuka och de barn som är sjuka och leker blir fortare friska. Lek ökar barnets kreativa förmåga och minskar stress. En miljö där barnet möts med respekt gynnar dess empatiska förmåga. Om den vuxne är lyhörd för barnets behov, känner barnet sig tryggt och kan under leken utveckla empati och förmåga att kunna sätta sig in i andras tankar och känslor.
Barn blir också gladare, nöjdare och lugnare av fri lek. (Ellneby, 1999, 111–122)
Leken har en speciell betydelse för barn, den är mycket viktig och i leken är barnet oftast i ett tillstånd som är trevligt att befinna sig i. Barnet utforskar och får erfarenhet av att klara av utmaningar samt färdigheter att kommunicera. Genom lek utvecklas man och får social kompetens. Leken kan fungera som en problemlösningsprocess där barnet kan bearbeta och skaffa insikt i något som det inte förstår, som t.ex. en skilsmässokonflikt och pröva olika förslag på lösningar. Samtidigt kan pedagogen lära sig mycket genom att observera barn i lek och får en god insyn i barnets färdigheter och om det finns eventuella utmaningar att jobba med. (Fagerli, Lillemy & Søbstad, 2001, 80-86)
På dagis kan barnet i de allra flesta fall upptäcka glädjen i fri lek och skapa kontakt och vänskap med andra barn. Men ibland kan ett barn av olika anledningar hamna utanför, särskilt om barnet inte vet hur det ska bete sig i förhållande till andra. Barnet kanske tvingar sig på, förstör de andras klossbygge eller drar sig undan helt och hållet.
Utanförskapet är förödande men kan hejdas om barnet får stöd av pedagogen att bli delaktigt. Att utgå från barnets intresse och hitta vilka lekar man ska underlätta och skapa förutsättningar för, kan hjälpa barnet att bli delaktigt. (Folkman & Svedin, 2003, 12-47) Genom att själv delta i leken kan pedagogen stödja och utveckla barns lek. Pedagogens uppgift är att göra det möjligt för alla barn att vara med och leka. De barn som har svårt att ta sig in i leken behöver stöd och genom att själv delta visar pedagogen hur man t.ex. tar sig in och ut ur olika situationer. Det är den vuxnes uppgift att se till att alla barn får vara med samt att skapa miljöer och material för lek. (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999, 83-84)
