Användningen av
konsumtionskrediter bland ungdomar
Hur och varför används konsumtionskrediter?
Dennis Karlsson
Examensarbete
Utbildningen inom företagsekonomi Åbo 2019
EXAMENSARBETE
Författare: Dennis Karlsson
Utbildning och ort: Företagsekonomi, Åbo Inriktningsalternativ/Fördjupning: Redovisning Handledare: Marika Nygårdas
Titel: Användningen av konsumtionskrediter bland ungdomar
_________________________________________________________________________
Datum 7.11.2019 Sidantal 42 Bilagor 1
_________________________________________________________________________
Detta examensarbete behandlar ungdomars användning av konsumtionskrediter.
Tyngdpunkten ligger på betalningssvårigheter; varför de uppstår och vad ungdomar anser att bör ändras för att förbättra konsumentfinansieringsbranschen. Syftet med examensarbetet är att undersöka kreditanvändningsvanorna bland ungdomar och vad de anser är problematiskt i kreditanvändningen.
Undersökningen utfördes som en kvantitativ undersökning i enkätform. Enkäten distribuerades till målgruppen, 18-30 åringar bosatta i Finland, via sociala medier.
Enkäten innehöll frågor om krediter ungdomar använt, vad de anser orsakar problem samt om deras nöjdhet med och kunskap om lagen.
Resultaten av undersökningen är att ungdomar som använder krediter mestadels är nöjda med regleringen av branschen. Däremot är de som inte använder krediter
missnöjdare och anser att det finns en del som behöver ändras. De flesta ansåg dock att krediter beviljas för lätt och att kreditgivaren bör ta större ansvar för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår. Ungdomarna ansåg sig ha en bra kännedom om lagen och deras ställning som konsument.
_________________________________________________________________________
Språk: svenska Nyckelord: kredit, konsumtionskredit, betalningssvårigheter _________________________________________________________________________
BACHELOR’S THESIS Author: Dennis Karlsson
Degree Programme: Business administration, Turku Specialization: Accounting
Supervisors: Marika Nygårdas
Title: The usage of consumer credits amongst youths
_________________________________________________________________________
Date 7.11.2019 Number of pages 41 Appendices 1
_________________________________________________________________________
This bachelor’s thesis deals with the usage of consumer credits amongst youths. The focus lies on repayment issues; why do they occur and what does the youth think needs to change when it comes to improving the consumer finance business overall from the consumers perspective. The purpose of the thesis is to examine how the youth uses consumer credits and what they think is problematic with consumer credits.
The survey was carried out as a web- based questionnaire survey. The questionnaire was distributed to the target audience, youths between the ages 18 and 30 living in Finland, trough social media. The survey contained questions about consumer credits used, what they think is problematic and their knowledge about laws and regulations in the area.
The main results of the survey is that the youths who are using consumer credits are mostly satisfied with the regulations, and the youths who doesn’t use consumer credits are more unhappy with the regulations. Most of the respondents thought that consumer credits are given out too easily and that the creditor needs to take a larger responsibility in order to prevent repayment issues from emerging. The youth think they have a good knowledge about their position as a consumer and about the current regulations.
_________________________________________________________________________
Language: Swedish Key words: credit, consumer credit, payment issue
_________________________________________________________________________
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
1.1 Syfte ... 1
1.2 Problemformulering ... 2
1.3 Avgränsningar ... 2
1.4 Tidigare forskning ... 3
Vad är en konsumtionskredit? ... 4
Hur kan man få en kredit? ... 5
Terminologi ... 6
Säkerheter ... 9
Konsumentskyddslagen ... 10
6.1 God kreditgivningssed ... 11
6.2 Ångerrätt ... 12
6.3 Förtida återbetalning och uppsägning av avtalet ... 13
6.4 Konsumentens ansvar ... 13
6.5 Ändring av konsumentskyddslagen enligt RP 230/2018 ... 15
Kreditavtal ... 16
Kreditvillkor ... 17
Återbetalning av kredit ... 18
9.1 Lag om indrivning av fordringar och räntelagen ... 18
9.1.1 God indrivningssed ... 18
9.1.2 Betalningskrav ... 19
9.1.3 Indrivningskostnader ... 20
9.2 Avtalsenlig återbetalning ... 21
9.3 Frivillig indrivning ... 22
9.4 Rättslig indrivning/ utmätning ... 23
Betalningsanmärkning och följder av en betalningsanmärkning ... 24
Utförandet av undersökningen ... 25
11.1 Undersökningsmetod ... 26
11.2 Målgrupp ... 26
11.3 Distribution ... 27
Presentation av svar ... 27
12.1 Bakgrundsfrågor ... 27
12.2 Allmänna frågor ... 28
12.3 Inriktade frågor enligt kreditanvändning ... 30
12.3.1 Icke- kreditanvändare ... 30
12.3.2 Kreditanvändare ... 31
Analys av resultat ... 34
Kritisk granskning ... 39
Sammanfattning ... 39
Referenser ... 42
Bilageförteckning
Bilaga 1: Enkätundersökning
Inledning
Jag har själv en bakgrund inom konsumentfinansieringsbranschen, där min arbetsgivare var ett relativt stort och snabbt växande företag inom branschen. Mina arbetsuppgifter var främst inom kundservice, så jag har fått komma i riktigt nära kontakt med ekonomiska problem av olika slag. Arbetet jag hade resulterade i ett fördjupat intresse för branschen. Det är en relativt snabbt växande bransch som ändå är hårt kritiserad i media och får mycket negativ publicitet. Ändå råder det någon slags tabu; man vill inte tala öppet om sin personliga kreditanvändning. Därför anser jag att det är konstigt att branschen växer så snabbt som den gör. Ämnet är också relativt aktuellt, då det är ett stort problem i samhället och syns mycket i media.
Examensarbetet är uppdelat i tre delar. Den första delen är en introduktion till ämnet och branschen där det presenteras grundläggande begrepp, terminologi och arbetets undersökningsobjekt, konsumtionskrediter, beskrivs. Den andra delen fokuserar på den aktuella lagstiftningen inom området. Konsumentskyddslagen är en av grundstenarna för regleringen av branschen och den innehåller mycket information om parternas rättigheter och skyldigheter. Här behandlas också vilka krav konsumentskyddslagen ställer på kreditavtal och kreditvillkoren. Jag presenterar också hur återbetalningen av krediten kan gå till i tre olika skeden: återbetalning enligt avtal, frivillig indrivning och rättslig indrivning/
utmätning och dess följder, tillsammans med gällande lagstiftning.
Undersökningen utgör den tredje delen av examensarbetet. Undersökningen genomfördes som en enkätundersökning. I detta avsnitt presenteras målgruppen, distributionen av enkäten och närmare om valet av undersökningsmetod. Svaren på enkäten presenteras i kapitel 12 och analyseras och diskuteras i kapitel 13. Enkäten var indelad i tre delar; bakgrundsfrågor, allmänna frågor och inriktade frågor beroende på om respondenten använt en kredit eller inte. I analysen diskuteras ungdomars kreditanvändningsvanor och deras kännedom samt nöjdhet med lagen (bestämmelser om konsumtionskrediter). Problemsituationer som respondenterna lyft fram behandlas också. Slutligen ges det förbättringsförslag för både lagstadgade bestämmelser och konsumentens beteende.
1.1 Syfte
Syftet med detta examensarbete och undersökningen är att öppna upp i vilka situationer och varför krediter används, samt vad ungdomar har för åsikter om regleringen av
kreditgivningen. Enligt statistiken får ungdomar mycket betalningsanmärkningar från just konsumtionskrediter, men krediterna används ändå i stor utsträckning. Varför används krediterna och vet ungdomarna vad de ger sig in på? Det är en sak att trycka på ”jag har läst och godkänner villkoren” då man skapar en användare på ett forum, men gör ungdomar så också då de tar krediter? Med en kredit följer mycket ansvar och kredittagaren bör veta vad den ger sig in på. Undersökningen fokuserar på att ta reda på hur krediter används och om ungdomar tar reda på de rättigheter och skyldigheter som de har. Genom att förstå hur ungdomarna tänker och i hurdana situationer krediter används kan man försöka förebygga att problemsituationer uppstår. Det kan genomföras till exempel genom finslipning av lagens bestämmelser eller ekonomisk rådgivning.
1.2 Problemformulering
Media tar med jämna mellanrum upp ungdomars betalningssvårigheter. Enligt media hamnar ungdomar oftare än andra åldersgrupper i situationer där det uppstår betalningssvårigheter. Det finns situationer där de hamnar i en så kallad skuldspiral, där de tar nya lån för att betala de gamla. Det är viktigt att förstå hur ungdomar hamnar i sådana situationer och vilka de bakomliggande orsakerna är. Några frågor som är centrala för undersökningen och examensarbetet är:
- Varför/ i hurdana situationer använder ungdomar krediter?
- Är ungdomarna medvetna om de vilka rättigheter och skyldigheter de har och tar de reda på vad lagstiftningen säger?
- Vad anser ungdomarna att bör ändras?
Detta är frågor som är viktiga att besvara för att uppnå syftet med undersökningen, att kunna förhindra att betalningssvårigheter uppstår. Det är viktigt att kunna motverka problemet men för att kunna göra det bör man veta vad som ligger bakom det.
1.3 Avgränsningar
Undersökningen begränsas till att gälla alla sorters konsumtionskrediter. Andra finansieringsmetoder behandlas inte i arbetet. Studielånet är en sorts konsumtionskredit, men eftersom studielånet har annorlunda villkor måste det granskas om personer som använt endast studielån har avvikande åsikter, eller om de kan tas med i undersökningens resultat.
Teorin kommer att behandla hela paketet från lagstiftning och ansökan till indrivning och betalningsanmärkning, samt en del viktig terminologi och bakgrundsinformation som är nödvändig för att förstå arbetet.
Marknadsföringen av krediter kommer inte behandlas i arbetet. Marknadsföringen kan spela in på valet att ta krediter men jag väljer att inte behandla marknadsföringen. Marknadsföring hör inte till min studieinriktning, och hur marknadsföringen spelar in på valet att ta kredit kan också anses vara psykologiskt.
Undersökningen inriktar sig på ungdomars kreditanvändningsvanor. Jag anser därför att en lämplig åldersspann är ungdomar mellan 18 och 30 år. Personer yngre än 18 år får inte använda sig av krediter och jag anser 30 år vara en lämplig övre gräns. Arbetet fokuserar på det som har betydelse för konsumenten, kredittagaren, och teoridelen är därför skriven ur en låntagares synvinkel och behandlar främst förhållandet mellan konsument och kreditgivare.
Lagar och förordningar som är främst till för att reglera kreditgivarens verksamhet behandlas inte.
Geografiskt avgränsas undersökningen till Finland, närmare bestämt området Svenskfinland längs med Finlands kust. Denna avgränsning görs för att detta område är mest sannolikt att undersökningen når ut till på grund av att de flesta av skribentens kontakter finns inom detta område. Lagstiftningen som behandlas är också finsk lagstiftning, alltså kan inte resultatet generaliseras till att gälla utanför Finland.
1.4 Tidigare forskning
Ämnet konsumtionskrediter och snabblån är aktuellt och lyfts fram i media nu som då. Detta innebär att det kontinuerligt utförs forskning inom området. Trenden inom kredittagning lever, alltså är det viktigt att branschen undersöks kontinuerligt. Problemsituationer och ändringar inom trenden märks i tid för att uppdatera bestämmelserna och på så sätt förhindra att betalningssvårigheter uppstår.
Jag har bekantat mig med två olika forskningar inom samma område med liknande forskningsfrågor. Den första undersökningen var ett examensarbete av Jasmin Tuomaala (2015) så dess struktur är väldigt lika den i mitt examensarbete. Teoridelen baserar sig långt på samma saker, alltså den gällande lagstiftningen och en beskrivning av branschen.
Lagstiftningen har förnyats en del sedan Tuomaala skrev sitt examensarbete.
Forskningsfrågorna är dock olika, Tuomaala undersökte ungdomars åsikt om snabblån
medan min undersökning fokuserar på varför, hur och till vad krediterna används samt om ungdomar tar reda på sina rättigheter och skyldigheter innan avtalet ingås. Tuomaala hade också en annan målgrupp, hon avgränsade sin undersökning till endast studerande, medan jag riktar min undersökning till alla ungdomar. (Tuomaala, 2015)
I sitt examensarbete hänvisar Tuomaala till tre tidigare examensarbeten, varav två behandlade krediter och ett behandlade förnyelsen av räntelagen. Enligt Tuomaala gjorde Hanna Virtanen (2009) ett examensarbete där hon undersökte varför ungdomar använder krediter och fördelar och nackdelar med krediter. Tuomaala berättar att Tommi Muhonen (2012) gjort ett examensarbete om användningen och problemen med krediter inom Mikkelin Ammattikorkeakoulu. (Tuomaala, 2015)
Förutom Tuomaalas examensarbete bekantade jag mig också med en undersökning gjord av Risto Kaartinen och Jaana Lähteenmaa som utgavs 2006. Undersökningen var finansierad av Handels- och industriministeriet. De centrala forskningsfrågorna var varför och till vad krediter används och sambandet mellan användningen av krediter och kredittagarens ekonomiska situation, andra lån och andra eventuella faktorer som kan inverka. Resultaten av Kaartinens & Lähteenmaas undersökning visade att snabblån används främst till vardagliga utgifter såsom till mat och hyra, medan andra slags lån/krediter används för att finansiera större utgifter och anskaffningar, såsom resor och fordon. Låntagningskulturen har ändrat mycket under de senaste 10 åren, bland annat har kreditbeloppen och återbetalningstiden ökat. Kreditgivningsbranschen såg väldigt annorlunda ut för 13 år sedan jämfört med hur den ser ut idag, så hur bra Kaartinens & Lähteenmaas undersökning stämmer in i dagens läge kan diskuteras. (Kaartinen & Lähteenma, 2006)
Vad är en konsumtionskredit?
Konsumtionskrediter finns i flera olika former. Konsumtionskredit är ett övertäckande begrepp som samlar flera olika sorters krediter under sig. En konsumtionskredit kan vara bland annat ett kreditkort, kreditkonto, billån, delbetalningar på inköp eller studielån.
Kriteriet för att kunna klassificeras som en konsumtionskredit är att krediten ska vara avsedd för konsumtion av varor eller tjänster för personligt bruk (Kilpailu- ja kuluttajavirasto, 2014). I svenska akademins ordbok beskrivs konsumtionskredit enligt följande: ” kredit som tages i anspråk för anskaffande av förnödenheter o. d. för omedelbar (personlig) förbrukning” (Rydqvist, 1865).
I folkmun har konsumtionskredit också flera olika namn. Förr marknadsfördes krediter ofta under namnet ”pikavippi”, och det namnet hör man många använda än idag.
Konsumtionskrediter kallas också för konsumentkredit, kontokredit/ kreditkonto och flexkredit. Alla dessa är olika typer av konsumtionskrediter. Gemensamt för dessa typer av konsumtionskrediter är att de oftast är avsedda för vardagliga inköp, säkerhetslösa, flexibla, har en kort och enkel ansökningsprocess och summan är relativt liten. (Nethos Oy, u.d.) Konsumtionskrediten används till det man önskar använda den till. Krediten är egentligen avsedd att användas till vanlig vardaglig konsumtion. Den är dock inte bunden till något visst ändamål, och det övervakas inte heller vad den används till. Krediter som är avbetalning av en produkt är naturligtvis produktspecifika och det går inte att använda dem till något annat. Övriga krediter kan vara av engångsnatur eller kontinuerliga inom en viss gräns.
(Nethos Oy, u.d.)
En konsumtionskredit baserar sig på ett kontrakt mellan en kreditgivare och kredittagare.
Kreditgivaren kan vara till exempel försäljaren av produkten eller tjänsten, eller så kan det vara en tredje part som försäljaren har ett kontrakt med.
Hur kan man få en kredit?
Ansökningsprocessen för konsumtionskrediter är oftast väldigt enkel och snabb. Hur själva ansökan går till varierar väldigt långt från kreditgivare till kreditgivare, precis som kriterierna för att bli beviljad en kredit. Vissa kreditgivare använder sig av en ”gammaldags”
helt manuell handläggning av ansökan, vissa har ett poängsystem (mer senare) och vissa har en helt eller delvis automatisk ansökan med varierande mängder information som man begär.
(Parjanne, 1990, ss. 185-186)
För 10-15 år sedan såg ansökan mycket annorlunda ut än nu. Datatekniken har förändrat även denna bransch. Förr hanterades ansökningar mest manuellt av människor men efter att telefoner och internet kom in i bilden har man övergått till elektroniska ansökningar. För 10- 14 år sedan var det populärt med ansökningar via SMS. Dessa typer av ansökningar var en stor bidragande faktor till att konsumtionskrediters popularitet ökade; det gick väldigt snabbt att få en kredit (Parjanne, 1990, s. 186). Lånen var också väldigt annorlunda vid den tiden;
år 2011 var beloppet i medeltal 243 € och betalningstiden 32,6 dagar (Suomen virallinen tilasto (SVT), 2012), medan år 2014 var beloppet 308 € och betalningstiden 81 dagar (Suomen virallinen tilasto (SVT), 2015).
Ansökan kan också basera sig på ett poängsystem. Dessa ansökningar har också ökat i popularitet speciellt under 1980- talet då antalet kreditansökningar fördubblades under en kort tid. Det behövdes då ett nytt system för att hinna hantera alla ansökningar. Dessa så kallade ”credit scoring” poängsättningssystem passar bra för företag som hanterar stora mängder ansökningar och har låg vinstmarginal. Systemet baserar sig på vissa parametrar eller egenskaper som ansökanden får poäng för. Kreditgivaren kan själv bygga upp systemet och välja var tyngdpunkten i ansökan ska sitta, alltså vilken egenskap som ger mest poäng, och lägga gränsen för att bevilja en kredit på en sådan nivå som han själv önskar. Om ansökaren får en poäng som inte når upp till gränsen som kreditgivaren specificerat beviljas det ingen kredit, och om poängen är över gränsen kan en kredit beviljas. Allt detta kan alltså ske automatiskt utan att kreditgivaren behöver manuellt handlägga ansökan. (Parjanne, 1990, ss. 203-220)
Terminologi
I detta kapitel presenteras relevanta termer, ord och uttryck som ofta förekommer i kredit- och lånesammanhang. Termerna är alla bra att känna till redan innan man ansöker om krediter, bland annat för att undvika missförstånd. Dessa används även senare i undersökningen så det är relevant att förklara dess innebörd för att läsaren ska förstå arbetet till fullo. Denna ordlista är inte fullständig utan behandlar bara en del av de grundläggande begreppen inom området. För ytterligare läsning rekommenderas Finlands Banks ordlista (https://www.suomenpankki.fi/fi/opi-taloudesta/sanasto/) och pankkiasiat.fi’s ordlista (https://pankkiasiat.fi/pankkisanasto).
Ett kreditinstitut är ett företag som lånar ut pengar. Banker är kreditinstitut, men det finns också kreditinstitut som inte är banker. I Finland finns en lag som reglerar kreditinstitutens verksamhet. Lagen vid namn kreditinstitutslag beskriver termen kreditinstitut som ett företag som har koncession (licens) för att bedriva kreditinstitutsverksamhet, alltså låna ut eller ta emot pengar från allmänheten. ECB (Europeiska Centralbanken) är ansvarig för tillstånden för att bedriva kreditinstitutsverksamhet. Termen kreditinstitut är alltså en juridisk term som används för att beskriva de företag som har tillstånd att bedriva kreditinstitutsverksamhet.
(610/2014)
En kontinuerlig kredit är en kredit som inte har ett avtalat slutdatum. Kreditkort och kontokrediter är ofta kontinuerliga. Typiskt för kontinuerliga krediter är att det beviljas ett visst kreditbelopp som man har rätt att utnyttja enligt egen vilja och behov. Ny kredit frigörs till förfogande efter amorteringar. (Kilpailu- ja kuluttajavirasto, 2014)
Kreditgivaren ska alltid uppskatta konsumentens förmåga att klara av att betala tillbaka krediten. Kreditvärdighet betyder alltså förmåga att klara av att fullfölja de finansiella ansvar man har. Kreditvärdigheten består ofta av information om inkomster, utgifter, kreditinformation, arbetsförhållande, andra skulder och förmåga att hantera den egna ekonomin. På basen av dessa uppgifter uppskattas kreditvärdigheten. Uppgifter samlas ofta in från kreditregister, banken och själva kreditansökan tillsammans med bilagorna. (Nethos Oy, u.d.)
Som tidigare nämnt kan krediter vara säkerhetslösa eller med säkerhet. Borgen är en sorts mänsklig säkerhet, en människa som går i borgen för låntagaren. Borgenären, som denna människa kallas, förpliktar sig att betala tillbaka krediten om låntagaren inte själv klarar av detta. Borgensavtalet bör uppgöras skriftligt mellan kreditgivaren och borgenären.
(Makkonen, 2012)
Banker och kreditinstitut hänvisar till bankdag som en dag då banker har öppet, alltså då de flyttar pengar. I regel är alla vardagar bankdagar, så röda helgdagar och veckoslut är inte bankdagar. För normala transaktioner mellan olika banker tar det vanligtvis minst 1 bankdagar innan de kommer fram. Det betyder att ifall pengarna betalas på en fredag kommer de inte fram innan tidigast på måndag. För krediter kan detta ha betydelse, eftersom räntan räknas från utbetalningsdagen och man då hamnar betala någon dag extra ränta.
(Holgersson, u.d.)
Effektiv årsränta är en helhetlig räntesats som innehåller alla räntor och avgifter som tas ut på krediten. Det är en kalkylmässig räntesats som kreditgivaren bör berätta för sina kunder.
Justitieministeriet har gett ut en förordning om hur den effektiva räntan ska beräknas.
Effektiva räntan ska beräknas enligt de avtalsenliga kostnader och räntor som går att uppskatta då avtalet inleds, och enligt antagandet att parterna följer avtalet. Det finns en rad olika antaganden och bestämmelser kring vad som ska ingå i uträkningen av effektiva räntan, till exempel att då inget kreditbelopp ännu avtalats ska det antas att beloppet är 1500 €.
Formeln för att räkna effektiva räntan är följande:
Det är värt att tänka på att eventuella tilläggskostnader för till exempel snabbare betalningar eller flytt av förfallodag på fakturor inte nödvändigtvis är medräknade i den effektiva räntan.
Dessa kostnader kan vara omöjliga att uppskatta på förhand och tillkommer därför som ett tillägg utanför den effektiva räntan. (2016/1123, 2016)
Räntorna på krediter och lån kan räknas enligt tre olika sätt. Det vanligaste vid utlåning av pengar är det engelska ränteräkningssättet. Orsaken till att det är vanligast är att kreditgivaren får mest ränteintäkter med denna metod. Den engelska metoden använder antalet egentliga kalenderdagar på kalenderåret. Räntan läggs alltså till per dag, 365 dagar om året (t.ex. räntan för januari räknas enligt 31/365). (Utbildningsstyrelsen, u.d.)
Det tyska ränteräkningssättet grundar sig på att det finns 30 dagar per månad och 360 dagar på ett år. Denna metod kan vara vanligare vid inlåning av pengar (t.ex. sparkonton), eftersom antalet räntedagar är färre och därmed också antalet dagar låntagaren måste betala ränta för (t.ex. räntan för januari räknas enligt 30/360). Det franska ränteräkningssättet är en blandning av de två tidigare nämnda, med antalet egentliga dagar per månad men endast 360 dagar per år (t.ex. räntan för januari räknas enligt 31/360). (Utbildningsstyrelsen, u.d.) Referensräntan är en räntesats som läggs till räntemarginalen. Referensräntan enligt räntelagen utges av europeiska centralbanken och uppdateras två gånger per år.
Referensräntan publiceras på Finlands banks hemsida. Europeiska centralbankens referensränta har legat på 0 % sedan 1.7.2016. Även andra banker än centralbanken kan ge ut referensräntor. Euribor (Euro interbank offered rate) - räntan är en av de vanligaste referensräntorna, och räknas som ett medeltal på bankers räntor på lån sinsemellan. Euribor uppdateras dagligen. (Pankkiasiat.fi, u.d.)
Räntemarginal är grunden för räntan. Det kan ses som den avkastning kreditgivaren vill ha av utlånandet av pengarna. Räntemarginalen för konsumtionskrediter är vanligtvis hög.
Räntan på krediter kan anges i formen räntemarginal + referensränta. Den nominella räntan ändrar då i samma takt som referensräntan. (Suomen Pankki, u.d.)
Figur 1. Formeln för att räkna ut den effektiva årsräntan enligt justitieministeriets förordning. (2016/1123, 2016)
Nominell ränta betyder den egentliga räntesatsen som tas ut på lånet. Den nominella räntan består av referensränta och räntemarginal tillsammans. En referensränta på 0,5 % tillsammans med en räntemarginal på 10 % bildar alltså en nominell räntesats på 10,5 %.
Den nominella räntan är oftast den som marknadsförs. (Pankkiasiat.fi, u.d.)
Amorteringar är avbetalningar på lånet. Det kan även kallas avkortning, avbetalning eller återbetalning. På marknaden finns några olika slags amorteringar. Några exempel är rak amortering, annuitetslån och amorteringsfritt lån. Rak amortering betyder att man betalar samma summa av själva lånekapitalet varje månad, utökat med räntekostnader och övriga kostnader. Det lånade kapitalet minskar med samma summa varje månad. Annuitetslån betyder att den amortering man betalar innehåller både amortering av kapitalet och räntor.
Lånekapitalet minskar med varierande summa varje månad, i regel minskar kapitalet långsammare i början då andelen räntor är större. Amorteringsfritt lån betyder att det inte finns ett krav på att amortera lånet, utan hela lånet betalas tillbaka på en gång. (Stenvall, u.d.)
Betalningsanmärkning eller betalningsstörning kan registreras på en person om en konsumtionskredits betalning uteblir i mer än 60 dagars tid. Det är en anmärkning som registreras i kreditupplysningsregistret. Anmärkningen kan registreras tidigast 60 dagar efter att krediten förfallit till betalning och 21 dagar efter att det skickats ett betalningsuppmaning där det berättas om betalningsanmärkningen. Betalningsanmärkning kan också registreras om personen är i skuldsanering eller genom domstolsbeslut/ utsökning.
Betalningsanmärkningar försvinner vanligtvis inom 3 år. (Konkurrens- och konsumentverket, 2014)
Säkerheter
Säkerheter av olika slag kan användas även för konsumtionskrediter. Säkerhetens syfte är att skydda kreditgivaren från kreditförluster. Kreditgivaren kan försöka få kredittagaren att betala sin skuld genom att kräva säkerheter. Säkerheten bör vara sådan att den motiverar kredittagaren att betala skulden, eftersom det skulle vara en större ekonomisk förlust att vara tvungen att sälja eller ge bort egendomen som blivit tecknad som säkerhet. Genom att sälja eller ge över säkerheten till kreditgivaren ska kredittagarens skulder kvitteras. Det blir aktuellt att realisera säkerheten om kreditgivaren inte kan eller inte vill betala sina skulder.
(Parjanne, 1990, s. 435)
En säkerhet kan vara ett föremål, immateriell tillgång men också en person. Då en person ställs som säkerhet heter det att han går i borgen för kredittagaren. Detta kan ingås som ett avtal mellan borgenären och kreditgivaren. Ifall kredittagaren inte kan eller vill betala sin skuld är då borgenären skyldig att betala skulden. Avtalet bör göras skriftligt och är giltigt 10 år, men giltighetstiden förnyas om kreditgivaren påminner om borgensavtalet. (Parjanne, 1990, s. 436)
Pant är en form av säkerhet. Kredittagaren kan överlämna ett föremål som pant till kreditgivaren. Pantens värde uppgår vanligtvis till mer än lånesumman, för att säkerställa att kredittagaren återbetalar krediten. Det pantade objektet övergår i regel till kreditgivarens ägo när krediten betalas ut och överlämnas tillbaka till kredittagaren när han återbetalat krediten.
I pantningsavtalet kan man komma överens om betalningstiden, och om skulden inte återbetalas inom den avtalade tiden håller kreditgivaren det pantade objektet som betalning för skulden. (Parjanne, 1990, s. 436)
Konsumtionskrediter kan som redan nämnt vara både säkerhetsfria och ha säkerhet. Olika sorters säkerheter krävs traditionellt sätt i sådana fall där risken är stor för kreditgivaren eller då beloppet är högt. Ett typiskt scenario då det krävs säkerheter är då kredittagaren annars inte skulle bli beviljad en kredit, men med hjälp av en säkerhet kan man ta sig an en sådan riskfylld kund. För vissa konsumtionskrediter (speciellt delbetalningskrediter) kan det köpta objektet agera som säkerhet. Säkerhetsfria konsumtionskrediter kan däremot vara dyrare på grund av den högre risken, och också de kan uppgå till höga belopp (vissa till och med över 50 000€). (Nethos Oy, u.d.)
Konsumentskyddslagen
Kapitel 7 i konsumentskyddslagen är helt ägnat åt konsumentkrediter. Den omfattar allt från marknadsföring till ansvarsfrågor. Senaste uppdateringen av detta kapitel trädde i kraft 3.1.2018. Lagen är mycket omfattande och här tas det upp endast det centralaste innehållet i lagen, som har mer betydelse för kredittagaren. Marknadsföringsbestämmelserna kommer inte att behandlas. Konsumentskyddslagen är en tvingande lag, vilket betyder att man inte kan försämra konsumentens rättigheter genom ett avtal. Om ett avtal strider mot konsumentskyddslagen är den punkten i avtalet ogiltig. Man kan endast avtala om för konsumenten bättre förhållanden än det som stadgas i denna lag. (KSL, 1978/38)
Konsumentskyddslagens 7 kapitel tillämpas på konsumentkrediter som enligt lagen definieras som konsumentkrediter. Krediten ska vara utfärdad enligt ett avtal mellan näringsidkare och konsument. Kapitlet i sin helhet gäller inte för krediter som det inte tas ut ränta eller avgifter på, krediter som är baserade på ett avtal där konsumenten betalar priset på en vara eller tjänst som levereras fortlöpande i delar, på krediter beviljade av pantlåneinrättningar, på sociala krediter och på krediter som har en bostad som säkerhet (kapitel 7 a tillämpas på de sistnämnda). Till krediter som är kopplade till brukskonton tillämpas endast vissa paragrafer. (KSL, 1978/38)
6.1 God kreditgivningssed
Enligt konsumentskyddslagen har kreditgivaren en skyldighet att handla ansvarsfullt och måste följa god kreditgivningssed. Med denna skyldighet kommer mycket ansvar.
Skyldigheterna beskrivs i § 13- 16. De tre viktigaste skyldigheterna som specificeras här är kreditgivarens skyldighet att följa god kreditgivningssed, kontrollera sökandens identitet och säkerställa att sökanden klarar av att sköta krediten. (KSL, 1978/38)
God kreditgivningssed beskrivs i lagen i § 13. Det lyfts upp några viktiga punkter, bland annat att kreditgivaren bör ge tillräckligt med information om kreditens avtal och tilläggstjänster, redan innan avtalet ingås, så att konsumenten kan avgöra om krediten är rätt för honom. Informationen bör ges på ett tolkbart och klart sätt, och ifall konsumenten inte förstår informationen bör kreditgivaren öppna upp och tolka den på ett lämpligt sätt.
Kreditgivaren bör enligt god kreditgivningssed även ge råd åt konsumenten om betalningsarrangemang och övriga sätt att förhindra betalningsförmågans försämring, då betalningarna försenas. Kreditgivaren har ansvar att se till att konsumenten inte får betalningssvårigheter. I praktiken kan det betyda bland annat flytt av förfallodag, betalningsfri månad eller sänka räntan. Övrigt kan man tyda god kreditgivningssed betyder att kreditgivaren bör följa lagen och de normer som finns i branschen och agera ansvarsfullt.
(Makkonen, 2012, ss. 40-41; KSL, 1978/38)
Kreditgivaren bör också bedöma sökandens kreditvärdighet innan kreditavtalet ingås. Det ska göras en tillräcklig kartläggning av sökandens ekonomiska situation. På basen av utredningen ska kreditgivaren fatta beslutet om sökanden kan uppfylla avtalet, alltså betala tillbaka hela krediten utan att sökanden hamnar i ekonomisk knipa. Om sökandens ekonomiska situation inte är tillräckligt bra för att bli beviljad en kredit, har kreditgivaren en skyldighet att neka krediten. Detta framkommer i § 16a. Syftet med god kreditgivningssed
och skyldigheten att bedöma kreditvärdigheten är att skydda konsumentens ekonomi på det sättet att man inte beviljar krediter åt personer som redan har en för dålig betalningsförmåga.
(Makkonen, 2012, ss. 100-101; KSL, 1978/38)
Kreditgivaren är skyldig att kontrollera den sökandes identitet på ett tillförlitligt sätt.
Identiteten bör kontrolleras innan kreditavtalet har ingåtts. Om identifieringen sker elektroniskt bör det ske via ett system som uppfyller kraven i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänsters § 8 (t.ex. bankkoder). Syftet med identifieringen är att säkerställa att krediten går till rätt person, förhindra identitetsstöld och motverka penningtvätt och finansiering av terrorism. Kreditgivaren måste känna veta vem dess kund är. Identifieringsuppgifterna bör lagras i minst 5 år efter att kundförhållandet tagit slut, trots att man enligt GDPR har rätt att få alla uppgifter raderade. (KSL, 1978/38)
Konsumentskyddslagens § 19 innehåller bestämmelser om tidpunkten för överlämnande av krediter till konsumenter. Nya kreditansökningar som görs mellan klockan 23 och 7 får betalas ut tidigast klockan 7. Ansökningar får tas emot dygnet runt, men efter klockan 23 på kvällen får man inte betala ut krediten. I och med denna paragraf förhindrar man att konsumenter lyfter krediter på natten i berusat tillstånd och slösar bort pengarna. Denna bestämmelse tillämpas dock inte på höjningar av kreditgränsen på fortlöpande krediter gjorda av en existerande kund, utan endast på nya ansökningar. (KSL, 1978/38)
6.2 Ångerrätt
Ångerrätt är en av de grundläggande orsakerna till att konsumentskyddslagen finns.
Konsumenten har en omfattande möjlighet till ångerrätt, även när det gäller krediter. Tiden för ångerrätt är 14 dagar, alltså standard enligt konsumentskyddslagen. Dagarna räknas med start då kreditavtalet ingåtts. Om kredittagaren fått tillgång till avtalet skriftligt eller elektroniskt först vid ett senare tillfälle räknas dagarna med start från denna dag. Vissa kreditgivare kör kreditgranskningar fortlöpande, och om avtalet ändras vid en kreditgranskning (till exempel kreditbeloppet ändras, priserna ändras etc.), har konsumenten ångerrätt 14 dagar efter att detta nya avtal ingicks. Meddelande om användning av ångerrätt bör göras skriftligen via e-post eller brev. (KSL, 1978/38)
Kreditbeloppet ska återbetalas till kreditgivaren inom 30 dagar efter att anmälan om ångerrätt gjorts, annars förfaller ångerrätten och konsumenten är skyldig att betala krediten med alla avgifter enligt avtalet. Kreditgivaren har rätt att kräva ränta enligt kreditavtalet för
den tid krediten varit till konsumentens förfogande, alltså från utbetalningsdagen tills inbetalningsdagen. Därtill får kreditgivaren kräva ersättning för vissa avgifter som betalats till myndigheter i samband med krediten. Andra avgifter som enligt kreditavtalet skulle uppbäras behöver konsumenten inte betala. (Makkonen, 2012, s. 166; KSL, 1978/38)
6.3 Förtida återbetalning och uppsägning av avtalet
Konsumenten har rätt att återbetala hela eller en del av krediten i förväg innan den förfaller till betalning. Kreditgivaren kan ha rätt till en kompensation om krediten betalas in i förväg, om ingen av de kriterier som nämns i § 28 uppfylls. Kompensationen får vara högst 1 % av det inbetalade beloppet, eller 0,5 % av det inbetalade beloppet om kreditavtalet löper ut inom ett år. Ränta får som vanligt debiteras till betalningsdagen. (KSL, 1978/38)
Kreditavtalet för fortlöpande krediter kan sägas upp när som helst under avtalstiden.
Konsumenten kan säga upp avtalet med omedelbar verkan, eller med högst en månads uppsägningstid. Kreditgivaren har också rätt att säga upp kreditavtalet. Grunderna för uppsägning från kreditgivarens sida bör specificeras i kreditavtalet. Uppsägningstiden från kreditgivarens sida är minst två månader, och uppsägningsanmälan ska överlämnas i varaktig form. Kreditgivaren har inte rätt att debitera avgifter för avslutandet av kreditavtalet, och om avgifter debiterats i förväg för tiden efter att kreditavtalet sagts upp bör dessa återbetalas till konsumenten. Kreditgivaren har också möjlighet att dra in rätten till krediten, om det är nödvändigt. Det måste dock ske i enighet med god kreditgivningssed.
(KSL, 1978/38)
Kreditgivaren har rätt att säga upp kreditavtalet till följd av försenade betalningar, eller om konsumenten av någon annan orsak inte fullföljer kreditavtalet. Amorteringen bör vara försenad med minst en månad och ska ännu vara obetald. De obetalda amorteringarnas storlek bör vara minst 10 % av det ursprungliga lånekapitalet om det är fråga om endast en försenad betalning, och minst 5 % av det ursprungliga lånekapitalet om de försenade betalningarna är fler än en. (KSL, 1978/38)
6.4 Konsumentens ansvar
Konsumentskyddslagen har inte specificerat konsumentens skyldigheter. I vissa direktiv och propositioner har konsumentens skyldigheter tagits med, men de har inte kommit ända in i lagtexten. Konsumenten har, lika som kreditgivaren, en skyldighet att agera ansvarsfullt. Det
betyder att konsumenten bör noggrant tänka om han klarar av att lyfta krediten utan att betalningsförmågan försämras, och att det inte inverkar på återbetalningen av tidigare krediter. Konsumenten är dessutom skyldig att lämna riktiga uppgifter i kreditansökan.
Oansvarsfullt agerande från konsumentens sida har negativa följder ifall det blir aktuellt med skuldsanering. (Makkonen, 2012, ss. 181-182; RP 24/2010 rd, 2010)
Konsumentens ansvar vid oansvarsfull överlåtelse eller förvaring av information som krävs för att göra uttag från ett kreditkonto är också det begränsat i konsumentskyddslagen. Det finns huvudsakligen tre scenarion där konsumenten själv kan vara tvungen att stå för konsekvenserna. De är följande:
1. Om konsumenten har överlåtit uppgifterna åt en tredje part som är obehörig. Ett exempel är om konsumenten ger sina inloggningsuppgifter till en vän i syfte att vännen ska förvara uppgifterna, men istället väljer vännen att förbruka krediten. I detta fal är konsumenten skälv skyldig att stå för beloppet.
2. Om konsumenten har handlat vårdslöst. Konsumenten kan av misstag ha tappat bort sina inloggningsuppgifter och de har kommit i fel händer. Konsumenten kan också ofrivilligt, utan att själv veta om det, delat med sig av uppgifterna. Beroende på fallet kan konsumenten själv hamna stå för beloppet. Däremot om det är fråga om vårdslöshet eller oförsiktighet som kan anses vara lindrig, kan ansvaret överflyttas från konsumenten.
3. Om konsumenten inte anmält missbruket (eller att inloggningsuppgifter tappats bort) till kreditgivaren genast. Konsumenten är i vilket fall som helst skyldig att anmäla kreditgivaren ifall han märker att det förekommit missbruk av identifikationsuppgifterna. Syftet med detta är att förhindra framtida och ytterligare missbruk. Konsumenten har inte själv sådana verktyg att han kan förhindra framtida missbruk, vilket då kreditgivaren har (t.ex. spärra koder eller kort).
Trots att det finns dessa bestämmelser som reglerar vems ansvaret för missbruket är, kan konsumenten bli frikänd från ansvaret. Genom att upprätta en brottsanmälan åt polisen kan ansvaret flyttas över till den som utfört missbruket. Det har ändå skett ett brott och det blir då polisens uppgift att undersöka ärendet. (Huhtamäki & Keskitalo, 2003, ss. 158-160; KSL, 1978/38)
6.5 Ändring av konsumentskyddslagen enligt RP 230/2018
Riksdagen har nyligen beslutat om en omfattande förändring av lagstiftningen vad gäller konsumtionskrediter. Förnyelsen har bland annat ändrat bestämmelserna om räntetaket samt infört regleringar om prissättningen av krediter. Nytt är även påföljden för att bryta mot räntebestämmelserna; kreditgivaren skulle inte få debitera några som helst kostnader eller räntor av kredittagaren. Tidigare § 17 a har genomgått den största förändringen. Enligt propositionen kommer lagändringens effekt vara stor. Finanssiala r.y. har uppskattat att för deras medlemsföretag är det frågan om en inverkan på ca 20 miljoner euro på årsbasis. Enligt dem skulle IT kostnaderna för att ändra systemen så de är i linje med nya lagstiftningen uppgå till ca 7 miljoner euro. Lagstiftningen skulle förbättra kredittagarnas ställning avsevärt genom att skapa en genomskådligare prissättningsstruktur, men regleringen av prisnivån skulle utan tvekan ha inverkan på hela branschens lönsamhet. Krediter på ett lågt belopp skulle inte längre vara lönsamma, vilket kan resultera i att kreditgivaren slutar bevilja små krediter. De personer som inte är kvalificerade för en större kredit skulle alltså inte få en kredit alls. (RP 230/2018 rd)
Enligt lagen får den maximala årsräntan vara högst 30 %. Övriga kostnader som kredittagaren enligt avtalet måste betala får inte överstiga 0,01 % av den beviljade krediten per dag, utspritt över hela kreditavtalets giltighetstid. För en kredit på 5000 € med 1 års betalningstid betyder det 0,50 € per dag. Dock skulle maximibeloppet per år vara 150 €, och kostnader får inte samlas in i förväg för längre tid än ett år. (RP 230/2018 rd)
Orsakerna till att lagen ändras så drastiskt är många. Skuldbeloppen har vuxit, nuvarande lagens bestämmelser kringgås och tidigare lagändringen (2013) har inte uppnått önskat resultat. Antalet konsumenter som får sin första betalningsanmärkning (av konsumtionskrediter) har minskat, men skuldbeloppen har stigit. Minskningen har inte varit så stor som önskat vid beredningen av förra lagförslaget. Prisbestämmelserna som trädde i kraft i förra förnyelsen 2013 var inte heltäckande. Bestämmelsen löd att den effektiva räntan inte får överstiga 50 % plus referensränta på krediter som är under 2000 € i storlek och ger kredittagaren rätt till användning av penningmedel, alltså tillämpas krediten inte på avbetalningskrediter. Krediter som är över 2000 € berörs inte av bestämmelsen och det har då funnits ett kryphål i lagen. År 2013 riktade lagändringen sig mot just små krediter, målet var att små krediters kreditvillkor och priser skulle vara bättre för konsumenten. Nu har krediterna blivit större och det krävs ändring för även de större krediterna. Den tidigare lagändringen minskade antalet kreditgivare på branschen, men eftersom kreditbeloppen,
skuldsättningsgraden och antalet betalningsanmärkningar fortsättningsvis är högt krävs det en ny förändring. (RP 230/2018 rd)
Lagförslagets syfte är att bättra konsumenternas situation samt att försöka åtgärda hushållens skuldsättningsproblem. Skuldsättningsproblemen ska bekämpas genom tilläggsresurser för domstolar, skuldrådgivare och utmätningsverkets skuldrådgivning. Hushållens totala skuldsättning har ökat och det vill man genom lagändringen försöka ingripa i. (RP 230/2018 rd, 2018)
Kreditavtal
Innan krediten blir utbetalad till konsumenten ska det enligt konsumentskyddslagen ingås ett skriftligt eller elektroniskt kreditavtal mellan parterna. Om avtalet ingås elektroniskt måste det finnas bevarat i oförändringsbar form. Kreditavtal är en term som syftar på alla delar av ett avtal. I bankvärlden används ofta termen skuldebrev för att beskriva ett låneavtal.
Skuldebrev är en sorts avtal, men till skillnad från ett kontrakt som undertecknas av alla parter, undertecknas skuldebrevet endast av kredittagaren. Skuldebrevet är också en del av kreditavtalet, och tillsammans med bilagorna utgör de ett kreditavtal. Bilagorna är till exempel prislista, avtalsvillkor, reklamer och avtal om säkerheter. (Makkonen, 2012, ss. 28- 31)
Enligt konsumentskyddslagen (kap. 7 § 9 och 17) har kreditgivaren en skyldighet att lämna ut viss information om krediten till kredittagaren innan kreditavtalet ingås.
Konsumentskyddslagen har detaljerat listat vilka uppgifter som bör ges ut, de är kreditgivare och -tagare, kreditens art och nyttighet, kreditens kostnader, kreditens återbetalning, information om ångerrätt eller uppsägning av avtalet, information om påföljder vid avtalsbrott, kredittagarens lagliga rättigheter, information om övervakande myndighet samt rättsmedel och övriga avtalsvillkor om det finns några.
Denna information finns oftast som en del av de standardiserade kreditvillkoren och själva kreditavtalet. Konsumentskyddslagens 7 kapitel behandlar alla dessa punkter, men de bör ändå återges i kreditavtalet. Därtill nämner lagen i § 9 att dessa ovan nämnda krav inte tillämpas på engångskrediter som uppgår till högst 100 €. Informationen ska levereras till kredittagaren då kreditavtalet ingås eller snarast möjligen efter det. Tidpunkten för leveransen av materialet har betydelse för ångerrätten, eftersom ångerrätten gäller 14 dagar
efter att kredittagaren fått tillgång till materialet ifall det inte varit tillgängligt vid knytandet av avtalet. (Makkonen, 2012, ss. 31, 69)
Kreditgivaren ska också använda sig av en standardiserad blankett för att ge ut information.
Detta specificeras i konsumentskyddslagens 7 kapitels 9 paragraf. I enlighet med europaparlamentets beslut bör alla kreditgivare använda sig av blanketten standardiserad europeisk konsumentinformation. Blanketten som bör användas finns i sin helhet som bilaga till RP 24/2010 rd. Information som blanketten innehåller är bland annat kreditgivare, kreditens storlek, kostnader, säkerheter och ångerrätt. Syftet med denna blankett är att det ska bli lättare för kredittagaren att jämföra krediter, också mellan olika EU- länder.
(Makkonen, 2012, s. 65; RP 24/2010 rd, 2010)
Kreditvillkor
Överlag råder det en avtalsfrihet på branschen. Det betyder att kreditavtalet och villkoren kan fritt avtalas om. Dessvärre är konsumenten sämre ställd mot kreditgivaren, vilket har gett upphov till att det finns vissa ramar för avtalen och villkoren. Dessa tas delvis upp i konsumentskyddslagen och förordningar utgivna av myndigheter. (Huhtamäki & Keskitalo, 2003, s. 117)
I praktiken får kreditgivaren diktera kreditvillkoren. Konsumenten har därför en begränsad möjlighet att själv få påverka kreditvillkoren. Konsumentskyddslagen har med sin betvingande lagstiftning stärkt konsumentens position och satt ut gränser för hurdana villkor kreditavtalet får innehålla. Målet är att villkoren ska gynna båda parterna och att det inte förekommer orimliga villkor. Grundtanken är att man inte ska få ändra kreditavtalet eller villkoren efter att de har avtalats om, men dock råder det som en norm på marknaden att kreditgivaren får ändra villkoren inom vissa ramar. Kredittagaren har rätt att neka ändringen, men det leder ofta till att kredittagaren tvingas säga upp krediten. Villkor eller punkter som är otydliga eller kan tolkas på flera sätt ska enligt lag tolkas till konsumentens fördel.
(Huhtamäki & Keskitalo, 2003, ss. 117-120)
Konsumentskyddslagen kräver att konsumenten ska få ta del av viss information, antingen i villkoren som bilaga till avtalet eller i avtalet, eller skriftligen på något annat sätt. Villkoren kan innehålla all information som är väsentlig för kreditavtalet. I villkoren kan också behandlas de olika parternas rättigheter och skyldigheter, samt vilka lagar som tillämpas och vilka myndigheter konsumenten kan kontakta. I kapitel 6 berättas det utförligare om
konsumentskyddslagen och vilka krav den lagen ställer på information som kreditavtalet eller villkoren som bilaga till avtalet bör innehålla. Villkoren bör innehålla eller återge information om det mesta som konsumentskyddslagen behandlar vad gäller konsumtionskrediter.
Återbetalning av kredit
Detta kapitel behandlar det praktiska och lagstiftningen kring indrivning av fordringar.
Återbetalningsprocessen kan delas in i tre huvudsakliga faser; faktureringsfasen, frivilliga indrivningsfasen och rättsliga indrivningsfasen. I kapitlet förklaras vad dessa faser innebär, hur de regleras och hur de påverkar konsumenten. Innehållet avgränsas till det väsentligaste för konsumtionskrediter ur konsumentens synvinkel. Detta på grund av att indrivningsbyråers och rättsliga indrivningens regleringar och verksamhet överlag inte hör till mitt forskningsämne. Bestämmelser om direkt utmätningsbara fordringar behandlas inte heller, eftersom konsumtionskrediter inte hör till denna grupp.
9.1 Lag om indrivning av fordringar och räntelagen
Lagen om indrivning av fordringar (1999/513) reglerar indrivningsbyråers verksamhet, men också andra skuldförhållanden. Lagen tillämpas inte på rättsliga indrivningens verksamhet, utan där tillämpas Utmätningsbalken. Denna lags bestämmelser är tvingande, lika som konsumentskyddslagen så får förhållandena för den skuldsatta inte försämras från det lagen stadgar. (1999/513)
9.1.1 God indrivningssed
Lagens fjärde paragraf behandlar god indrivningssed. Lika som konsumentskyddslagen behandlade god kreditgivningssed så är även detta ett lite flummigt, abstrakt begrepp. Några konkreta punkter finns det ändå stadgat i lagen. Information som ges ut får inte vara vilseledande eller felaktig, onödiga eller oskäliga kostnader får inte krävas av gäldenären och integritetsskyddet får inte äventyras. Målet med god indrivningssed är att den ska ske i god takt, använda ändamålsenliga metoder och skydda gäldenärens identitet, alltså ska man undvika att personligen besöka konsumenten på dess arbetsplats eller hem. Konkurrens- och konsumentverket har gett ut en anvisning som beskriver god indrivningssed lite bättre än lagen och där går de in på mer detaljer och praktiska arrangemang. (1999/513; Konkurrens- och konsumentverket, 2015)
Konsumenten har rätt att få uppgifter om skulden, räntor, kostnader och amorteringar vid behov. Uppgifterna kan fås kostnadsfritt 1 gång per år, om uppgifterna begärs oftare har indrivaren rätt att få en skälig ersättning för skickandet av uppgifterna. Lagen nämner inga exakta summor för ersättningen. (1999/513)
Konsumenten kan bestrida sin betalningsskyldighet om det finns en saklig grund för det. Om konsumenten meddelar att han bestrider betalningsskyldigheten bör indrivningen avbrytas medan en utredning pågår, om orsaken är saklig. Om konsumenten hänvisar till något irrelevant får indrivningen fortsätta. Bestridande av betalningsskyldigheten ska inte användas för att köpa lite extra tid för betalningen. (1999/513)
Ifall betalningssvårigheterna är stora och oöverkomliga har konsumenten rätt att begära avbrytning av frivillig indrivning och begära att skulden flyttas till rättslig indrivning.
Indrivningen kan även fortsätta, men det får inte krävas ersättningar för betalningspåminnelser eller betalningskrav som skickas ut. Att fortsätta den frivilliga indrivningen onödigt länge trots konsumentens begäran att avbryta den, kan anses strida emot god indrivningssed. Genom att avbryta indrivningen kan konsumenten komma undan indrivningskostnader, men råkar ut för andra större konsekvenser. Mer om dessa konsekvenser i kapitel 9.4 och 10. (1999/513)
9.1.2 Betalningskrav
Betalningskrav har en central roll i indrivningen. Kraven bör skickas skriftligen, ifall konsumenten inte godkänt att de skickas i någon annan form. Betalningskraven skickas ut i ganska snabb takt efter att indrivningen påbörjats, eftersom indrivningsbyrån har rätt att ta ut en kostnad för de två första betalningskraven. Indrivningskostnaderna behandlas i nästa stycke. Lagen ställer krav på vad ett betalningskrav ska innehålla. Det centralaste innehållet är information om den skuldsatta, hur skulden uppstått, skuldens storlek (räntor, avgifter, kapital), betalningsuppgifter och information om möjligheten och tidsfristen för att inkomma med anmärkningar om skulden eller något till den relaterat, vem anmärkningarna kan skickas till och information om avbrytande av indrivningen och hur räntorna fastställs.
Betalningskravet bör vara sakligt formulerat och får inte innehålla påtryckningar eller hot.
Ett osakligt eller hotfullt betalningskrav är ett brott som bör anmälas genom brottsanmälan till polisen. Till exempel att hota med betalningsanmärkning om betalning inte inkommit efter förfallodagen anses som osakligt beteende och bör anmälas. Om det orsakats
ekonomisk skada för konsumenten på grund av felaktigt innehåll i betalningskravet kan konsumenten kräva att indrivningsbyrån ersätter kostnaderna. (1999/513)
9.1.3 Indrivningskostnader
Indrivningskostnaderna regleras enligt lagen. Lagens paragrafer 10 och 10a-f innehåller bestämmelser om indrivningskostnaderna. Det finns regleringar både gällande en enskild kostnads summa och alla kostnaders sammanlagda summa. I 10a § stadgas att en betalningspåminnelse får kosta konsumenten högst 5 euro. Detta avser även påminnelser som skickas ut innan skulden gått till indrivning såväl som påminnelser som skickas ut under indrivningens gång. För övriga påminnelser får de faktiska kostnaderna återkrävas.
Betalningskrav, som är en indrivningsåtgärd och specificerades i 5 §, har ett bestämt maximibelopp som beror på fordrans storlek. Avgift får krävas för de två första betalningskraven som skickas ut. Maximibeloppet för det första betalningskravet är:
1. 14 € då kapitalet är högst 100 €
2. 24 € då kapitalet är mer än 100 € men inte högre än 1000 € 3. 50 € då kapitalet är mer än 1000 €
Maximibeloppet för det andra utskickade betalningskravet är hälften av maximibeloppet för det första betalningskravet. Ifall indrivningen sköts av samma företags indrivningsavdelning, eller en indrivningsbyrå som hör till samma koncern som kreditgivaren eller om samma fysiska person har inflytande över bägge företagen, är maximibeloppet för betalningskrav 5 €. (1999/513)
Indrivningen kan ge upphov till en rad övriga kostnader förutom betalningskrav.
Maximibeloppet för en betalningsplan är bestämd enligt kapitalets summa och därtill enligt raternas antal. Indrivaren får kräva ersättning för högst två betalningsplaner, och kostnaden är den samma för bägge planer. Undantaget här är att om kapitalet är högst 100 € har man endast rätt till en betalningsplan. Notera att indrivaren kan gå med på att uppgöra fler betalningsplaner än de som de har rätt att kräva ersättning för. Maximibeloppen för betalningsplaner är följande:
1. 20 € då kapitalet är högst 100 € eller då raterna är högst fyra till antalet
2. 30 € då kapitalet är över 100 € men inte högre än 1000 € och raterna är fler än fyra till antalet
3. 50 € då kapitalet är mer än 1000 € och raterna fler än fyra till antalet.
Det sammanlagda maximibeloppet för indrivningskostnaderna är specificerat i 10d §.
Kostnaderna är bestämda enligt kapitalet och får i vanliga fall inte överskridas. I undantagsfall får totalkostnaderna överskridas, till exempel om indrivningen varit svår och dragit ut på tiden eller det krävts mycket arbete. Indrivaren bör då meddela konsumenten om varför kostnaderna uppstått. Beloppen är följande:
1. 60 € då kapitalet är högst 100 €
2. 120 € då kapitalet är över 100 € men inte högre än 1000 € 3. 210 € då kapitalet är mer än 1000 €.
Räntekostnaderna bestäms enligt räntelagens förseningsränta. För konsumtionskrediter är det inte ovanligt att räntesatsen enligt kreditvillkoren är högre än den dröjsmålsränta som beskrivs i räntelagen. Dröjsmålsräntan är referensräntan enligt räntelagen utökad med sju procentenheter. För tillfället är referensräntan 0 %, så dröjsmålsräntan är 7 % per år. Om räntan i ett avtal är lägre än dröjsmålsräntan höjs räntan till 7 % på förfallna betalningar.
Däremot om räntan i avtalet är högre än dröjsmålsräntan, ska konsumenten betala den högre dröjsmålsräntan enligt kreditvillkoren i högst 180 dagar, räknat från den dag krediten förfallit till betalning i sin helhet. (1999/513)
Betalningar på krediten i indrivningsskedet ska avskriva skulden enligt lagens bestämmelser.
En betalning ska avräkna krediten i ordningen ränta, kapital och till sist indrivningskostnader och dess ränta. Indrivningsbyrån är alltså den som sist får ersättning för sina utgifter, men konsumenten är lika väl skyldig att betala dem även om resten av skulden redan är betald.
(1999/513)
9.2 Avtalsenlig återbetalning
Första skedet av återbetalningen efter att konsumenten lyft krediten är den avtalsenliga återbetalningen. Detta skede går ut på att kreditgivaren driver in sin fordran baserat på det avtal parterna har ingått. Amorteringar förfaller till betalning enligt överenskommelse och konsumenten är enligt avtalet skyldig att betala amorteringen senast på förfallodagen.
Betalningssvårigheter kan uppstå under återbetalningstiden. Konsumenten bör så fort som möjligt kontakta kreditgivaren ifall det uppstår betalningssvårigheter. Kreditgivaren är enligt god kreditgivningssed skyldig att ta situationen på allvar och agera ansvarsfullt.
Konsumenten kan komma med ett förslag till hur återbetalningen ska ske i fortsättningen.
Kreditgivaren har dock inget lagenligt tvång att bevilja ett önskat betalningsarrangemang, men enligt god kreditgivningssed ska kreditgivaren ha en ansvarsfull inställning till betalningsarrangemang för personer med betalningssvårigheter. Att bevilja ett betalningsarrangemang är ofta fördelaktigt för bägge parterna, speciellt då betalningssvårigheten är tillfällig och kortvarig. (Makkonen, 2012, ss. 190-191)
Kreditgivaren har rätt att säga upp kreditavtalet och kräva tillbaka hela skuldbeloppet om betalningen är över en månad försenad. Det krävs dock att det gått minst fyra veckor från att uppsägningsanmälan skickats, och att de obetalda amorteringarna ännu är obetalda.
Konsumentombudsmannen har i sina riktlinjer påpekat att det bör skickas minst två påminnelser innan krediten kan sägas upp. Tiden kortas till två veckor om kreditgivaren tidigare genom en påminnelse påmint om rätten att säga upp krediten. Kreditens uppsägning hävs om konsumenten betalar de försenade amorteringarna innan tidsramen för uppsägningen löpt ut. Förblir amorteringarna obetalda går krediten ofta vidare till indrivning.
(Makkonen, 2012)
9.3 Frivillig indrivning
Steg två i återbetalningsprocessen är den frivilliga indrivningen. Den kan kallas frivillig indrivning eftersom man här försöker få kredittagaren att återbetala skulden frivilligt.
Kredittagaren får då inte bli pressad eller hotad då betalningen drivs in, och blir inte heller tvingad att betala tillbaka skulden. Indrivaren har ingen rätt att med tvångsmedel ta pengar av kredittagaren. Indrivaren får fritt välja indrivningssätt, så länge sättet är i enlighet med god indrivningssed. Indrivningen kan ske via telefon, brev, personligen eller genom att återta varan om krediten ursprungligen varit ett avbetalningsköp. Kreditgivaren kan registrera en betalningsanmärkning på kredittagaren då kreditskulden gått till indrivning. (Parjanne, 1990)
Indrivning via brev är vanligtvis den mest kostnadseffektiva metoden för indrivare och är därför väldigt vanlig, också på grund av mängden krediter som hamnar i indrivning. Det betyder att den primära kontakten från indrivarens sida kommer via brev. Det är dock vanligt att indrivaren kombinerar flera metoder (Parjanne, 1990, ss. 249-250, 253-254). Breven som
skickas bär vanligen namnen betalningskrav eller indrivningsbrev. Indrivaren får kräva ersättning för de två första betalningskraven, så det gäller att kontakta indrivaren snarast möjligen för att undvika extra indrivningskostnader. I frivilliga indrivningen får man göra upp 1-2 betalningsplaner. Skulden kan gå vidare till rättslig indrivning om konsumenten inte kontaktar indrivaren eller på något sätt visar villighet att lösa situationen. Givetvis kan skulden gå till rättslig indrivning även om konsumenten försöker betala enligt sitt bästa, men så länge det finns en betalningsplan i kraft är skulden bunden och kan inte gå vidare.
(Konkurrens- och konsumentverket, 2019)
Indrivaren ser ofta positivt på samarbetsvillighet och betalningsplaner. Det finns inget direkt laga krav på att indrivaren bör gå med på att uppgöra betalningsplaner. Däremot stadgas det i lagen om indrivning av fordringar att enligt god indrivningssed ska indrivaren också vara villig att lösa situationen och förhålla sig ansvarsfullt till olika slags betalningsplaner. Att totalt vägra uppgöra en återbetalningsplan går alltså emot god indrivningssed. Indrivaren har dessutom rätt att kräva ersättning för uppgörandet av de 1-2 första betalningsplanerna. Efter det får indrivaren inte kräva ersättning för betalningsplanerna. Ifall konsumenten inte klarar av att hålla de överenskomna betalningsplanerna utan en giltig orsak, minskar indrivarens villighet att uppgöra fler betalningsplaner. Som giltig orsak kan ses till exempel att konsumenten blivit arbetslös. (Konkurrens- och konsumentverket, 2019)
9.4 Rättslig indrivning eller utmätning
Sista skedet i återbetalningsprocessen är utmätning. Skulden går vidare till utmätning ifall den frivilliga indrivningen misslyckas. Den rättsliga indrivningen sker enligt tingsrättens beslut. Ifall konsumenten inte helt enkelt har pengar att betala skulden är rättsprocessen kort.
Konsumenten kan välja att antingen lämna stämningsansökan helt obesvarad eller erkänna.
Slutresultatet är detsamma, alltså att tingsrätten ger en ensidig dom i ärendet. Tingsrätten beordrar konsumenten att betala skulden. Med domen följer en betalningsanmärkning, om den inte redan kommit i ett tidigare skede. Domens syfte är ännu att få konsumenten att betala skulden frivilligt. Om konsumenten inte klarar av eller är villig att betala skulden går domen vidare till utmätning. (Kuluttajaliitto, u.d.)
Konsumenten har också möjlighet att bestrida stämningen. Då blir rättsprocessen längre och mer invecklad. Rättskostnaderna stiger också och kan uppgå till tusentals euro. Om konsumenten bestrider ärendet men ändå blir dömd att betala skulden, bör han betala
rättegångskostnaderna för bägge parterna utöver den redan existerande skulden.
(Kuluttajaliitto, u.d.)
I utmätningen blir konsumenten tvungen att betala skulden som tingsrätten redan dömt.
Skillnaden är att i utmätningen tas pengarna direkt från konsumentens inkomst eller så att egendom blir utmätt. Det kan gå att komma överens om en avbetalningsplan ännu med utmätningsmannen. Själva utmätningen sker direkt från lönen/pensionen/ annan inkomst så att betalaren av den betalar en del åt utmätningsverket istället för åt konsumenten. Andra alternativet är att konsumenten tvingas sälja egendom för att betala skulderna.
Socialskyddsinkomster är beskyddade från utmätning, och det lämnas alltid en del av inkomsten åt konsumenten så han kan överleva. Om konsumenten inte har varken inkomst eller egendom som kan säljas blir han konstaterad medellös, alltså kan han inte betala skulden på något sätt. Ärendet skickas då tillbaka till indrivaren, som nog kan skicka det till utmätning igen vid ett senare skede. (Kuluttajaliitto, u.d.)
Betalningsanmärkning och följder av en betalningsanmärkning
Betalningsanmärkning fås då en betalning är försenad med minst 60 dagar, du är i skuldsanering eller om domstolen så besluter. Betalningsanmärkningar hålls i registret vanligtvis 2-3 år räknat från datumet de registrerades. Ifall skulden betalas försvinner anmärkningen om två år. Om det registreras en ny betalningsanmärkning innan den föregående försvunnit förlängs tiden till fyra år för den gamla. Det finns olika sorters betalningsanmärkningar beroende på hur anmärkningen uppkommit. För betalningsanmärkningar som härstammar från konsumtionskrediter finns det två olika betalningsanmärkningar, OSP (Osamaksusopimukseen yms. liittyvä maksuhäiriö) och LKP (Luottokorttiin yms. liittyvä maksuhäiriö). OSP härstammar från en engångskredit eller avbetalningskredit, medan LKP härstammar från kreditkort eller konton.
Betalningsanmärkningens betydelse är densamma oberoende av koden. (Luottotiedot, 2013) Redan 380 000 finländare har betalningsanmärkning. Det betyder 7 % av hela befolkningen.
Totalt har dessa 380 000 personer 5,7 miljoner betalningsanmärkningar. Antalet personer med betalningsanmärkning har stigit stadigt de senaste åren, medan det totala antalet betalningsanmärkningar har sjunkit. Enligt statistiken ges flest betalningsanmärkningar i början av året. (Bisnode Finland Oy, 2019)
Enligt Suomen Asiakastieto Oy, som är ledande aktören i Finland då det kommer till kreditupplysningar, har antalet ungdomar med betalningsanmärkning minskat medan över 65-åringar har fått fler betalningsanmärkningar. De menar att orsaken till att ungdomar inte får lika mycket betalningsanmärkningar nuförtiden ligger i att kreditgivarna skärpt kraven för att få kredit. Detta har även utan tvekan samband med att en omfattande uppdatering av konsumentskyddslagens 7 kapitel trädde i kraft i december 2010. (Suomen Asiakastieto Oy, 2019)
Betalningsanmärkningar för med sig stora svårigheter. Det kan vara ett högt pris att betala för en 60 dagars försening med betalningen. Ifall en betalning blir försenad bör man förhandla med kreditgivaren för att förhindra att betalningsanmärkningar ges. Följderna av en betalningsanmärkning gränsas inte till endast krediter och lån, utan de går ut över det vardagliga livet. En betalningsanmärkning gör det svårare att få hyreslägenhet, internet- och telefonabonnemang, försäkringar, kreditkort, lån, avbetalningskrediter och till och med arbete. Många arbetsgivare utför en kreditgranskning då anställningsförhållandet inleds, speciellt om det hör ansvar över ekonomi till arbetsuppgifterna. En betalningsanmärkning försvårar införskaffandet av ovan nämnda saker, det eftersom kreditinformationen oftast granskas då de skaffas. Säkerheter och borgenärer får en mer betydande roll då man har betalningsanmärkning. (Kuluttajaliitto, u.d.)
Utförandet av undersökningen
I samband med detta examensarbete genomfördes det en undersökning i syfte att få svar på de relevanta forskningsfrågorna. Undersökningen genomfördes som en kvantitativ undersökning i enkätform med hjälp av Google Forms. Svaren samlades in elektroniskt mellan 21.9. och 1.10.2019. Forskningsfrågorna som enkäten grundar sig på är de samma som forskningsfrågorna för hela examensarbetet, alltså:
- Varför/ i hurdana situationer använder ungdomar krediter?
- Är ungdomarna medvetna om rättigheter och skyldigheter som de har och tar de reda på vad lagstiftningen säger?
- Vad anser ungdomarna att bör ändras?
Målet med undersökningen är att svaren ska gå att generalisera så de passar in på största delen av populationen i målgruppen för undersökningen. Av svaren ska man kunna dra
