Jämfört med informanterna H varierade meningsenheterna mellan informanterna T mer.
Därför blev kategorierna något mer skilda i modellen om studievägledning i Torneå än i modellen om studievägledning i Haparanda. Hos informanterna T finns det inte någon sådan gemensam ledande tanke som att bry sig är för informanterna H. Däremot skap-ade jag tre kategorier beskrivande gemensamma punkter i deras vägledningstänkande.
Den första, relation till eleven, kom tydligen fram under intervjuerna med T1 och T2.
Vad gäller T3, kom det fram mellan raderna då hon beskrev personalens delade ansvar för vägledningen i skolan. De andra informanterna nämnde det delade ansvaret bara i förbigående men det var så betydande i T3:s vägledningsfilosofi att jag behandlar temat som egen kategori, hela skolans ansvar. Att vara sig själv som vägledare däremot var ett tema som alla informanterna lyfte fram och som deras säkra sätt att uttrycka sig samt berätta om sina uppfattningar om vägledning också vittnade om.
4.2.1 Relation till eleven
I denna kategori sammanknyts två underkategorier som i grund och botten handlar om samma tema. T1 betonade vikten av en konfidentiell, ömsesidig relation mellan studie-vägledaren och eleven. T2 däremot framhävde mötet, det är viktigt att han är både fy-siskt och psykiskt närvarande för eleverna. Dessa är egentligen två sidor av ett och samma tema, umgänget mellan eleven och vägledaren. Även T3:s uppfattningar stödjer tanken om den betydande relationen mellan eleven och vägledaren för att en grundläg-gande tanke bakom den holistiska modellen är just relationen i det avseendet att vägle-daren och eleven känner varandra och att mötet dem emellan är en naturlig del av var-dagen (se t.ex. Lairio m.fl. 1999; Watts & van Esbroeck 1999). När allt kommer om-kring, är informanterna T eniga med informanterna H om att relation mellan vägledaren och eleven spelar en nyckelroll i vägledningen. (se 4.1.3)
T1 funderade på temat från en etisk synvinkel då han betonade betydelsen av uppriktig-het och tillit mellan vägledaren och eleven. T2 hade en mer konkret synvinkel då han framhävde vikten av att vara närvarande och möta eleven på riktigt. Purjo (2009: 70) konstaterar att det essentiella i uppfostringsarbetet är att ha förmågan att möta den unga.
Att vara närvarande och lyssna på den unga räcker kanske inte. Enligt honom är en dia-logisk relation utgångspunkten för ideal uppfostran och äkta möte. En sådan diadia-logisk relation är möjlig bara om parterna strävar efter att hitta en gemensam värld och ett ge-mensamt språk, och inte försöker dra den andra in i sin värld eller gå in i den andras värld. Purjo menar också att möta den unga på det här sättet är svårt, sällsynt och tillfäl-ligt men ändå möjtillfäl-ligt. (Purjo 2009: 70)
Även Pekkari (2009) samt Niles och Harris-Bowlsbey (2013) anser att en fungerande, förtroendefull relation mellan individen och vägledaren är nyckel till vägledning. Enligt min förmenande syftar T1 och T2 på detta då de betonar vikten av att prata med elever-na också utanför själva vägledningssituationerelever-na. Att lära känelever-na varandra försutsätter flera möten och då räcker kanske inte vägledningslektionerna till. De synbart slump-mässiga mötena gör det möjligt att möta eleven personligt och därmed verkligen lära känna honom/henne vilket för sin del främjar vägledningsrelationen. Både T1 och T2 hade ett mer jordnära betraktelsesätt vad gäller relationen och mötet mellan dem och eleven. Ett vardagligt möte och prat är betydelsefullt, inget trolleri behövs. Onnismaa (2007: 40) för sin del konstaterar att respekt och empati är utgångspunkter för både väx-elverkan och vägledningsrelationen. De kan visas genom att vara närvarande för de väg-ledda och lyssna på dem. T2 betonade just vikten av att vara närvarande och lyssna på studerandena. Vidare nämnde han att de ska visas respekt vilket bevisar accepterande och uppskattande.
4.2.2 Att vara sig själv som vägledare
Alla informanterna i Torneå lyfte fram vikten att vara sig själva som studievägledare.
T2 menade att personligheten är en av studievägledares arbetsverktyg. I enighet med honom poängterade T3 att hon inte kan skilja på henne själv som studievägledarperson och som privatperson. T1 däremot lyfte fram arbetserfarenheter som har format hans sätt att arbeta. Att informanterna betonade vikten av att vara sig själv som vägledare sammanfaller med Purjos (2009: 67-69) definition av en bra uppfostrare. Han menar nämligen att även om relationen mellan uppfostraren och eleven baserar sig på rollerna, är en bra uppfostrare något mer än sin roll. Han/hon vågar visa sig som en hel människa och gömmer sig inte bakom rollen. Enligt Purjo är detta en förutsättning för en funge-rande relation uppfostraren och eleven emellan för att också eleven borde ses som en hel människa, inte bara via hans/hennes problem. McLeod (2007: 118) för sin del poängte-rar att individen letar efter äkta reaktion hos vägledaren, dvs. vill att vägledaren visar sig vara human och inte gömmer sig bakom rollen. Han menar att ju mer vägledaren ut-trycker sina äkta tankar, desto mer litar individen på att vägledaren har ett äkta intresse för hans/hennes ärenden. I ljuset av detta kan studievägledarens trovärdighet vara avgö-rande i vägledningen.
T1:s synpunkt på temat har sitt ursprung i hans erfarenhet. Under åren har han tillägnat sig en djup yrkeskunnighet som vid sidan om hans livserfarenhet syns i hans sätt att arbeta. För honom är det viktigt att såväl han själv som de andra uppskattar denna förfa-renhet. Enligt mitt förmenande talar detta för en djup självkännedom och att han har hittat ett arbetssätt som passar för honom. Även Kalliola m.fl. (2010: 9) poängterar vik-ten av att vägledaren känner sig själv och hittar sitt naturliga sätt att arbeta. Hellsvik-ten (2009: 50) för sin del menar att ett av de viktigaste arbetsverktygen i t.ex. uppfostrings-arbete är att känna sig själv och lyssna på sig själv. Han använder begreppet intuitiv vishet (egen översättning). Vidare påpekar Onnismaa (2007: 43) att förmågan att re-spektera individen är tätt förknippad med vägledarens förmåga att uppskatta sig själv, både som privatperson och som yrkesman. I ljuset av detta är självuppskattning, som informanterna T lyfte fram, essentiellt i arbetet. Informanternas säkra sätt att tala om sitt vägledningstänkande vittnade om deras självsäkerhet i arbetet vilket jag förknippar med en bra självkännedom och förmågan att granska sig själv samt vara ärlig mot sig själv.
Detta är i enighet med Studiehandledare i Finlands etiska principer (SOPO 2009) där det framgår att studievägledarens egen personlighet samt professionella yrkesexpertis är hans/ hennes kärnarbetsverktyg.
4.2.3 Hela skolans ansvar
I Torneå kom det fram skillnader i informanternas sätt att förhålla sig till att dela ansvar för vägledningen i skolan. Både T1 och T2 nämnde temat och menade att det spelar en viss roll i skolans vardag men behandlade inte ärendet mer djupgående. T3 för sin del talade bara om temat. Vägledning på yrkeskolan där hon arbetar baserar sig helt och hållet på att hela personalen vägleder. Baserande på hennes beskrivning följer vägled-ningen i skolan huvudsakligen Watts och van Esbroecks (1999; se även 4.1.5) modell om holistisk vägledning, precis som vägledning i skolorna i Haparanda. Enligt T3 är arbetsfördelningen i skolan tydlig och fungerar väl. I figur 12 illustreras väglednings-tänkande i de finska skolorna i studien.
FIGUR 12 Studie- och yrkesvägledning i Torneå
5 JÄMFÖRELSEN AV RESULTATEN I DE TVÅ STÄ-DERNA
I detta kapitel behandlas de viktigaste resultaten vad gäller skillnader mellan vägled-ningstänkandet i städerna, dvs. svaret på forskningsfråg 2 (Hur skiljer sig väglednings-tänkandet i de två städerna från varandra?). Resultaten granskas i ljuset av relevant teori och tidigare studier.