Språkpolicy enligt Spolsky

Språkpolicy är något som finns i alla länder i viss mån. I denna avhandling används Spolskys teori om språkpolicy eftersom det är lämpligast för denna typ av studie som handlar om språkundervisning på flera nivåer. Spolsky (2012: 3) använder tre nivåer för att definiera begreppet språkpolicy. Spolsky definierar det som officiella regler för språkbruk och språkets form inom staten. Spolsky (2012: 5) delar språkpolicy till tre dimensioner som illustreras i Figur 1.

Figur 1. Spolskys tre dimensioner för språkpolicy. Figuren är gjord efter Spolsky (2012: 5).

Enligt Spolsky handlar språkpraxis om vad man gör med språket i praktiken. I denna studie gäller det vad läraren gör i klassrummet. Med andra ord observerar jag språkpraxis i praktiken när jag observerar lärarens lektioner. Den andra dimensionen som Spolsky (2012:

5) introducerar är ideologier och värderingar vilka betyder vad man har för tankar om vad som är viktigt och varför det är viktigt när det gäller språkpolicy. I den här studien handlar ideologier om lärarens tolkningar om språkmedvetenhet i läroplanen samt läroplanens ideologier (s.k. hidden agendas). Det kan finnas skillnader mellan hur lärarna tolkar språkmedvetenhet och hur språkmedvetenhet realiseras i klassrummet. Den sista dimensionen som Spolsky presenterar är management eller planering. Spolsky (2004: 8) föredrar termen management i stället för planering och därför används management i denna studie. Management handlar om hur man planerar och gör för att uppnå någon språkplanering (eng. language planning). Detta kan betyda till exempel olika lagar som påverkar språkpolicy på något sätt (se t.ex. Språklag 423/2003, Lag om grundläggande

Språkpraxis -Undervisning i praktiken i klassrummet

- Hur lärare gör i klassrummet Ideologier och värderingar - Lärares ideologier och värderingar om

världen

- Läroplanens ideologier, sk. hidden agendas Management (planering)

- Språkplanering - Lagstiftning

- Läroplaner

utbildning (628/1998)) eller läroplaner (se t.ex. GLGU 2014). I Finland gäller management till exempel den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska språket vilket kan vara antingen finska eller svenska. På så sätt påverkar språkpolicy inom det hela samhället även om det ibland kan vara utmanande att märka.

Spolsky (2004: 8) konstaterar att det finns drag av språkpolicy också inom enskilda familjer där en familjemedlem försöker att bevara familjens första språk genom att använda det regelbundet med andra medlemmar. Det här kan ske när till exempel mamman använder svenska med familjen men barnen använder bara finska med alla. Vanligen handlar dock språkpolicy om myndigheter och deras arbete och Spolsky (2004: 8) påpekar att det kan finnas språkpolicy utan att myndigheterna är delaktiga. Många länder, institutioner och sociala grupper har inte några skriftliga eller formella språkregler. Då är det deras språkpraxis och språkliga föreställningar i praktiken som utformar språkpolicyn. Spolsky (2004: 8) konstaterar vidare att även om det finns officiell och skriftlig språkpolicy, garanterar det inte att det påverkar språkbruket i praktiken till exempel i skolorna där det finns skriftliga läroplaner som styr undervisningen men i praktiken beror det på läraren att vilka aspekter undervisningen innehåller. Det borde också ta hänsyn till att även om Finlands språkpolicy innehåller obligatorisk undervisning i det andra inhemska språket betyder det inte automatiskt att alla finländare kan tala finska eller svenska. Det kan finnas också medborgare som kan bara finska eller bara svenska. Det här stödjer Spolskys idéer om språkbrukets och språkpolicys motstridighet.

Enligt Spolsky (2004: 9) handlar språkpraxis egentligen om hur talaren använder olika ljud, ord och grammatiska val i sitt språkbruk. Dessa val skapar variation inom språk. Man kan till exempel skilja olika språk såsom engelska och svenska eller olika variationer inom ett språk, t.ex. amerikansk engelska och brittisk engelska eller finlandssvenska och sverigesvenska. Spolsky (2004: 9) betonar att språkpraxis är inte bara att kombinera ljud, ord och grammatik utan också hur man kan använda språket i praktiken, t.ex. vilka variationer är lämpliga i vissa kontexter (t.ex. i klassrummet) eller hur formellt eller informellt språk kan användas i olika situationer. Dessa val som gäller hur språket används i praktiken styrs av konventionella regler som talare lär sig när hon eller han växer upp.

(Spolsky 2004: 9) I klassrumskontexten är det vanligen läraren som gör dessa val att hurdant

språk används och vilket språk. Läraren bestämmer också vem som pratar och när. Eleverna lär sig hur man använder språket i klassrummet och kan göra sitt språkval enligt dessa konventionella regler. Onniselkä (2015) förklaras att dessa regler innebär att lärare har språkligt makt i klassrummet. Med makt menar Onniselkä vidare att läraren kan antigen förklara och öppna det språk som används i sitt ämne eller inte för sina elever. I språkklassrummet är det nästan alltid läraren som väljer vilket språk används vilket betonar lärarens roll som språkbrukets modell. Eleverna kan antingen följa lärarens språkliga roll eller ty till ett annat språk som vanligen är finska i en finskspråkig skolmiljö. Alltså eleverna är inte bara passiva målen för språkbruk utan de också har makt i viss mån. Det här betyder att språket och språkbruk alltid innehåller värden oavsett vem som har makt. När läraren använder ett visst språk, gör han eller hon ett val att förmedla vissa värden. I språkklassrummet kan det här komma fram genom att läraren använder en viss dialekt i sitt tal både på sitt första språk och på målspråket. Läraren kan också förmedla värde genom att använda mer skolans språk än målspråket.