8 Mellanevaluering i oktober 2006
8.6 Nätverksarbete – Nätverksgruppen
Ett brev om en modell för nätverksarbete, som hade utarbetats av en grupp inom projektet hade skickats i juni 2006.
Gruppen:
”Mindre träffar och diskussioner med familjer före det egentliga nätverksmötet.
Det syns redan på Mentalvårdscentralen att man har jobbat med dom här sakerna i Åboland. Nätverksträffarna är inte så svåra mera, familjerna är bättre förberedda.
Skall barnet vara med?
BOUM behöver barnet. Vi myndigheter borde klara av att barnet är med. Vi skall jobba så som det står i nätverksgruppens papper.
Det brister i vår syn hur barnen upplever ett sådant sammanhang (nätverksmöte). Där skulle man behöva mera kunskap.
De svåraste familjerna kommer från barnskyddet. Då måste man överväga om barnet är med, då måste man ha förberedande möte med föräldrarna. Lättare fall kommer från dagvården och skolan och då skall barnet vara med. Barnet vet nog vad det rör sig om, och det blir inte bättre om barnet inte får vara med.
Situationen skall vara trygg så att barnet hör vad som diskuteras, vad vuxna har tänkt om situationen.
Barnet hör att det finns personer som tar upp frågan på nytt och följer situationen, de förstår att någon gör något åt saken. Fantasierna kan bli stora och skrämmande om barnet inte får höra och veta vad vuxna har planerat.
Här behöver vi förutom praxis också mer kunskap.
Vid mötet borde man använda konkreta hjälpmedel, t.ex. agenda: hur följs upp/när träffas vi igen. Detta skriftligen. Dragaren ger en sammanfattning av vad som behandlats då kommer man bättre ihåg vad som sagts på nätverksmötet.
Det som pratas går ofta förbi, känslorna minns man.
Bra att få det på papper. Det behövs minst två personer här”.
Slutevaluering: Fokusgruppsintervjuerna 9
Slutevalueringen genomfördes med två fokusgruppsintervjuer i november 2007. En grupp med fem deltagare sammanträdde i Pargas och en i Kimito. Deltagarna representerade både hälsovården och socialvården (inkl. dagvård). Intervjuerna tog 1 ½ - 2 timmar i anspråk. Som referenslitteratur vid planering och analys av fokusgruppsintervjuerna användes verket Richard A. Krueger & Mary Anne Casyes verk ”Focus Groups – 3rd Edition – A practical Guide for applied Research”, 2000.
Fokusgruppsintervjuerna förstärkte och förtydligade ytterligare mellan-evalueringens resultat nämligen att de två allra viktigaste resultaten under projektet har varit uppbyggandet av den regionala familjerådgivningen och fortbildningen ” Metoder i familjearbete”. Även fortbildningen ”En trygg början” har gett bestående effekter.
”Ja, familjerådgivningen var ju en stor grej och också den där fortbildningen. Den såg man framemot”.
Målsättningen med familjerådgivningen i Åboland var att bygga upp lågtröskel stöd och rådgivning (tidigt ingripande) för både klienter och kolleger i basservicen i de olika kommunerna. Syftet var att utveckla familjerådgivningsverksamheten, stödgruppsverksamheten, pararbete, konsultationsverksamheten och samarbets-nätverk
Under projektperioden fanns familjerådgivare Petra Zilliacus mottagning i Pargas (3 dagar/vecka) och i Kimito (1 dag). Nedan verksamheten och dess omfattning 1.12.2005– 31.10.2007 (inom parentes det första året).
• 132 (43) klientfamiljer (alla kommuner förutom Iniö)
• 465 (252) besök totalt
• 56 (17) hembesök (merparten i Kimito)
• 237 (115) konsulterande telefonsamtal med klienter
• 249 (127) konsultationer med kolleger pararbete med HVC-psykolog, sjukskötaren och barnpsykiatern vid Mentalvårdscentralen, socialarbetare, familjearbetare.
• Två Beardslee familjeinterventioner. Samarbetspart från MVC eller Psykosociala centralförbundet
• Mamma-baby – grupp och Äiti-vauva–ryhmä i Pargas (6 träffar)
• Mamma-klubb – träff och en mamma-barn träff i Houtskär
• Mamma-barn – träff i Iniö
• 7 svenska och 6 finska föräldraförberedelser.
Under 23 månader skapade utvecklarpsykolog Petra Zilliacus en regional familjerådgivning med mångsidig verksamhet. På basis av siffrorna ovan kan man dra slutsatsen att det funnits ett stort behov bland invånarna för familje-rådgivningen. Detta kom fram även i fokusgrupperna.
”Jag tycker på det hela taget att vi har jättegoda erfarenheter (av familjerådgivningen) och behovet har varit stort, och det har inte bara varit liksom våra klienter, en väldigt liten del av våra klienter ... Att det fanns ett sånt där uppdämt behov av just den här typen av service, så upplever jag det här. Hon (Petra) har inte behövt göra reklam för sig alls”.
Förväntningarna på projektet varierade. I Väståboland förväntade man sig att en familjerådgivning med stöd inom den öppna vården skulle skapas.
”Min förväntning var nog familjerådgivningen som vi sku få hit i regionen och någon som jobbar med det. Att man sku få stöd därifrån”.
På Kimitoön var förväntningarna kanske ursprungligen att få mera stöd till det korrigerande barnskyddet. I projektplanen hade man gått inför att anställa en psykolog som skulle jobba mera inom den öppna vården. Efter att projektet hade avslutats upplevdes detta som en bra lösning i alla kommuner. Familjerådgivaren har dock arbetet mycket även med det korrigerande barnskyddet, speciellt som arbetspar i svåra fall. Hon har fyllt en lucka som man tidigare hade; man upptäckte behov av stöd, men man hade ingen som kunde ta sig an problemet.
”Hennes arbete går ju inte heller att mäta på någo vis, att man kan ju int mäta på det viset, men att dethär förebyggande som vi tala om tror jag har varit något väldigt, väldigt viktig. Har gett, det sku säkert ha blivit andra problem om int man sku ha gått till henne tidigare”
”Och sen är det ju väldigt frustrerande om man... vi lär oss upptäcka i ett tidigt skede men sen finns ingen som kan jobba vidare med det”.
Har projektet gett bestående effekter i de involverades sätt att arbeta? Då denna fråga ställs lyfter man upp fortbildningen ”Metoder i familjearbete” som har förändrat deltagarnas sätt att se på barn, familjer och sitt eget arbete.
”Ja, jag tycker i alla fall att i o m att jag gick gå denhär utbildningen ”metoder i
familjearbete” så fick man ju ögona upp för väldigt mycket dethär babyns och småbarnens beteende som inte ärligt sagt hade förstått förut. När man så på alla dedär videosnuttarna, först så tyckte man att dethär ser väldigt bra ut och dethär är en bra familj och här funkkar allt och när det liksom sen började benas ut så man fick nog såna tankeställare som vi sa med x att ”ja, hur har det kunnat bli barn av alla dehär som har fötts innan vi gick denhär kursen” (allmänt skratt) Att hur mycket har man missat tidigare som man borde ha fått fast och säkert kommer man att missa alltid och det är saker man inte märker, men man
har i alla fall blivit otroligt mycket mer observant på dehär små babysarna och mammorna”.
I visionen för det goda barnskyddet i Åboland, utgick man ifrån ett gemensamt ansvar.
Fortbildningen fungerade också som en metod att öka samarbete sektorerna emellan.
”När du sa X, att du hade en önskan om att barnskyddet sku sprida sig att alla sku ta ansvar, så att vi sku jobba mera i team, så jag har nog tagit det mera med nu än jag nånsin har gjort. Att jag sku nog säkert int ha varit så öppen att samarbeta med er socialarbetare utan denhär utbildningen, ej tänkt på hur viktigt det är”.
I socialt arbete arbetar man traditionellt över sektorgränser (med hälsovård, missbrukarvård, skolor, folkpensionsanstalten osv). Under projektet togs upp utvecklandet av nätverksmöten, vilket åtminstone i någon ökat medvetenheten av samarbetet och behovet av nätverksmöten. Möjligheten att arbeta sektor-överskridande under kompetensevalueringsdagarna upplevdes som viktig:
”Det var faktiskt representanter från väldigt många olika håll så gav det liksom en grund att stå på för samarbete på ett annorlunda sätt än då man sitter där och försöker ringa till höger och vänster...”
I och med samarbetsmötena har man lärt att skilja på sin egen och andra yrkesgruppers roller och förstå vilka svårighet det finns att arbeta i ett annat yrke.
Det nya samarbetet lyfter man när man skall ta ställning till vad som skulle bli kvar om familjerådgivningen skulle läggas ner.
”Dethär med samarbete och nätverk och allt det här som ju har varit viktigt att man vet liksom hur det fungerar”.
Samtidigt som kompetensen tack vare fortbildningar och familjerådgivarens arbete har ökat, har man börjat våga se problemen. Detta har lett till att samarbete över kommungränserna har blivit djupare.
”Jag tror att det här projektet har lyft upp det här att barnskyddet nog är något som också bör finnas i små kommuner. Det är inte så att vi inte har de här problemen, vi har bara inte gjort något åt dem och inte tyckt att vi har redskap men på något sätt har man kanske fått stöd via det här Måsen-projektet så att man har vågat se. Jag tror int att man
medvetet har blundat tidigare men man har gjort det. Att man vågar se och nu vet man också att det finns i närheten hjälp och man vet vart man ska vända sig. Att den betydelsen tror jag den haft i de här mindre kommunerna”.
Uppbyggandet av den regionala familjerådgivningen anses av alla vara ett fint resultat, men många tar också fram den förändringen som skett inom en själv.
”Fastän denhär familjerådgivningen är jätteviktig, så är ändå det viktigaste det vad dethär har gjort med mig själv. Mitt sätt att tänka och jobba”
”Jag tycker det viktigaste har varit dethär att man har höjt medvetenheten om dehär sakerna och öka kunskapen. Fast jag också tycker att familjerådgivningen är jätteviktig och kommer att vara viktig i fortsättningen men att det är ju också en förutsättning att det finns på fältet den här medvetenheten.”
Det är främst fortbildningen i ”Metoder i familjearbete” som satt djupa spår i deltagarnas sätt att arbeta. Också den handledning som följde efter utbildningen har upplevts som värdefull.
”Det var viktigt med handledning och jag tänker just på mitt jobb inom dagvården, så det har fördjupat min syn på barnet på något vis annorlunda än tidigare, se på barnen och familjerna och deras behov. Det har liksom öppnat nya kanaler. Och vi har också börjat med detdär egenvårdarsystemet i daghemmen, väldigt intressant.”
Inom projektet har man också fått personligt viktiga erfarenheter:
”Handledningens betydelse tycker jag att nu har gått upp för mej egentligen i o m dehär projektens handledningar, att den handledning jag liksom tidigare varit med om har int alls rört sig på… det går int och jämföra.”
Sammanfattning och slutsatser 10
Projektets syfte var att förbättra kvaliteten på barnskyddet i region Åboland.
Projektet ”Mångprofessionell utvecklingsenhet för barn och familjer i Åboland – MÅSEN” genomfördes under tiden 2005-2007 med statlig (75 %) och kommunal finansiering.
De yrkesverksamma själva tog fram visionen för projektet och ställde upp mål.
Projektkoordinatorns roll var att sammanföra mål, interventioner och de förväntade resultat till en fortgående process. Utvecklarpsykologen/familjerådgivaren med sitt nätverksbygge, pararbete och andra aktiviteter på ort och ställe, höll på många sätt processen i gång.
Projektet har varit en utvecklingsprocess, som har bestått av många olika bitar och där vissa bitar har varit tydligare än andra. Förändringsprocessen kan därför ha varit något svår att greppa för deltagarna.
”Själva Måsen-processen, eller vad man skall kalls den, har blivit lite diffus på något vis, dehär målsättningarna som vi jobbade fram. Denhär familjerådgivningen och
fortbildningen har varit en del av det men att som helhet tycker jag inte att jag ser att de sku vara en process utan det är delar som har förverkligats”.
I projektet utgick man ifrån att vissa interventioner ger vissa effekter.
De viktigaste förändringarna man förväntade sig var:
• Tidigt ingripande; små problem blir inte stora; färre remisser till specialsjukvården.
• Basservicen får det stöd den behöver för att själva ta hand om servicen.
• Kunskap och förståelse förmedlas mellan olika sektorer.
• Ett mera utvecklat och bättre nätverksförfarande mellan anställda inom olika sektorer skapas.
• Frontservicen förstärks genom möjlighet till konsultation: färre remisser till specialsjukvården.
• Klienterna får hjälp i ett tidigt skede.
• Professionella kommunicerar och delar värdefulla resurser och information.
Utvärderingarna ger vid handen att man är på god väg att nå visionen för barnskyddet i Åboland:
”Stödet till familjerna är tillgängligt och förtroendeingivande och utgår från familjernas resurser och behov.
En kompetent personal förebygger och fångar upp problemen i ett tidigt skede.
Personalen arbetar i team inom och över sektorsgränserna med ett gemensamt ansvarstagande”.
Utvecklandet av en regional familjerådgivning har inneburit en utökning av service för Åbolänningar. Familjerådgivaren har också blivit en viktig samarbetspart för många yrkesgrupper. Många har arbetat i par med familjerådgivaren. Möjligheten att konsultera familjerådgivaren och arbeta i par har förstärkt basservicen på ett betydande sätt. Det visade sig att den regionala modell för familjerådgivning som skapades under projektets gång, blev en sådan tilläggsresurs, som ökade samarbetet mellan olika yrkesgrupper. Tillsammans med fortbildningarna gav familje-rådgivningen det stöd, som basservicen inom barnskyddet har behövt för att kunna höja kvaliteten i arbetet med barn och familjer. Olika yrkesgrupper började våga ta itu med sådana problem som tidigare endast väckte oro eller som man ansåg att någon annan borde ta hand om. Projektet har således medfört större medvetenhet om problem samt viljan och kunnandet att ta itu med dem.
Det gemensamma ansvaret för barnskyddet – Måsen-perspektivet – utvecklades;
skapandet av en gemensam konsultationslista är i första hand ett uttryck för detta.
Kontakten och samarbetet med barnpsykiatrin har varit fortlöpande, men utvärderingen har inte innehållit mätning av förändringar i klientmängden till barnpsykiatrin. I den reflekterande mellanevalueringen kom det fram att vissa kvalitativa förändringar kan märkas.
I små kommuner där det inte finns utvecklingspersonal upplever man ett stort behov av stöd utifrån och att få utvecklingsarbete och fortbildning på sitt modersmål uppskattas högt.
”Det har nog varit väldigt skönt dethär, att det har varit på svenska och det finns ju inte så mycket på annat håll, att det tycker jag nog är önskvärt. Man får mycket mera ut av det då man får det på sitt modersmål”.
Vad hände efter att projektet tog slut? 11
Redan i ganska början av projektet framfördes tanken om en permanent familjerådgivning i Åboland. Vid mellanevalueringen ansåg man att det behövs både en psykolog och en socialarbetare i familjerådgivningen. Understödet för familjerådgivningsverksamheten var under hela projektet starkt. Mot slutet av projekttiden lyckades man övertyga också de politiska beslutsfattarna. Således blev den regionala familjerådgivningen en del av den kommunala servicen. Pargas stad producerar tjänsten och de övriga Åboländska kommuner köper servicen. Fr. o m april 2008 arbetar förutom en psykolog även en socialarbetare vid familjerådgivningen.
För år 2009 finns ett föravtal om fortsatt samarbete kring familjerådgivningen de Åboländska kommunerna emellan.
Litteratur
Krogstrup, Hanne Kathrine (2003) Evalueringsmodeller – Evaluering på det sociale område. Systime, Århus.
Krogstrup, Hanne Kathrine (2003a) Opskrift på kompetenceevaluering. Ingår i Peter Dahler-Larsen, Hanne Kathrine Krogsrup. Nye Veje i Evaluering. Systime, Århus.
Krueger Richard A & Casey Mary Anne (2000) Focus Groups – 3sd Edition – A practical Guide for applied Research.
Pihlajamäki Eini, Henriksson Petra (2004) Åboland – Turunmaa. Ingår i Sosiaalihuollon verkostoituvat erityispalveltu. Selvityksistä suunitelmiin Varsinais-Suomessa. Länsi-Suomen lääninhallituksen julkaisusarja nro 3/2004, s. 60 – 78.
Projektplan (2005) : Mångprofessionell service- och utvecklingsenhet för barn och familjer i Åboland. Eini Pihlajamäki, Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området, febr. 2005 (opublicerad).
Seppänen-Järvelä Riitta (2003) Prosessiarviointi kehittämisprojekteissa. Opas käytäntöihin. Stakes, FinSoc.
Bilaga 1 Familjerådgivningens slutrapport från
(Mångprofessionell service- och utvecklingsenhet för barn och familjer i Åbo-land)
Måsen-projektets målsättningar:
1. att skapa en modell för ett smidigt servicekoncept, tydlig arbetsfördelning med gränsöverskridande helhetsansvar, rätt hjälp i rätt tid
2. konsultation och handledning till personal inom primärservicen
3. fortbildning och forskning som stärker utvecklandet av arbetssätt och evalue-rar försöksverksamheten
MÅSEN-projektet anställde från och med 1.12.2005 en
utvecklar-psykolog/familjerådgivare, som fick i uppgift att kartlägga behovet av familje-rådgivning och stöda den mångprofessionella verksamheten i regionen.
Målsättningar med familjerådgivningens verksamhet:
1. låg tröskel för familjer att söka hjälp då det uppstår svårigheter i relationerna mellan familjemedlemmar
2. konsultationsmöjlighet till personal inom basservicen 3. minska trycket på specialsjukvården
Stärkandet av nätverk inom och mellan kommuner
Som familjerådgivare har jag haft att göra med alla tre MÅSEN-målsättningar. Jag har strävat till att stärka kommunikationen mellan folk som jobbar inom social-vården, hälsosocial-vården, dagsocial-vården, skolan och specialsjukvården och mellan personal i olika kommuner i Åboland genom att bygga upp relationer och nätverk i regionen.
En dylik nätverksgrupp träffades fyra gånger i Pargas under 2006 och diskuterade bl.a. när och hur barn kan delta i mångprofessionella nätverksträffar som berör dem eller deras familj. Också på Kimitoön ordnade MÅSEN våren 2007 en diskussions-träff för de kommunanställda som är involverade i barnfamiljernas välfärd. Jag har också erbjudit konsultationer och fungerat som arbetspar åt många av kommunens social- och hälsovårdsanställda i klientarbete.
Fortbildningar och handledning
Inom MÅSEN-projektet har jag också hjälpt till att planera och koordinera deltagan-det vid fortbildnings-, handlednings- och evalueringsdagar. I MÅSENs regi
utbildades närmare 20 hälsovårdare, dagvårdare, psykologer och socialarbetare i familjemetodik. Skolningen bestod av 10 närstudiedagar och två uppföljningsdagar plus 10 handledningstillfällen och erbjöd förutom gedigen kunskap i spädbarns-diagnostik och hantering av barnskyddsärenden också en chans för deltagarna att lära känna varandra och se på olika fall från andra yrkesgruppers synvinkel.
MÅSEN arrangerade också en mångprofessionell utbildningsdag kring nätverks-arbete och framtidsdialog i mars 2007.
Klientmottagning
Merparten av mitt jobb har ändå varit att ta emot klientfamiljer på Åbolands familje-rådgivning. Jag har under hela projekttiden jobbat 70 % arbetstid. Redan från det första kvartalet var efterfrågan på familjerådgivningstjänster stor och jag har under projektet haft en ganska jämn ström på ca 30 aktiva klientfamiljer. Sammanlagt har 71 familjer besökt mottagningen 1.12.2005 - 31.10.2007. I medeltal har jag haft ca 260 klientbesök per år. Förutom dessa klientbesök har jag i Pargas lett två mamma-baby-grupper tillsammans med HVC-rådgivningspsykologen och hållit tio familjeförbe-redelsekvällar i samarbete med vuxenpsykologen vid HVC. I Nagu har jag hållit en familjeförberedelse och i Houtskär har jag dragit två träffar för mammor med barn under skolåldern. Under projektets gång har jag kommit att göra allt fler hembesök.
Antalet klient- och kollega konsultationer har också stigit från projektets första till andra år, nu är de ca 130 respektive 140 per år.
Stöd till primärvården
Allteftersom de kommunalt anställda inom primärvården lärt känna mig och famil-jerådgivningens verksamhet har de hittat på nya sätt på vilka de kan använda mig som ett stöd i sitt arbete. Förhoppningen är naturligtvis att man med en starkare basservice håller specialnivåns service för dem som verkligen behöver den. De enda uppdrag jag under projektets tid tackat nej till är familjeutredningar i vårdnadstvis-ter - dels har jag inte ett arbetspar, dels inte egen kompetens för detta.
Egna reflektioner
• Ju mindre kommun, desto viktigare har det verkat vara att få prata med en utomstående då man i sitt familjeliv stött på problem. Vissa kommuner är så små att alla känner alla och då folk har en naturlig nyfikenhet på hur andra har det, kan det vara svårt att hitta stöd om man vill dryfta något man inte önskar dela med ”alla andra.”
• Fortfarande söker många människor hjälp i ett ganska sent skede. En av poli-tiker ibland uttalad oro över att vi skapar ett behov - och därmed onödiga kostnader - genom att erbjuda t.ex. familjerådgivningsservice kan åtminstone i denna region konstateras vara obefogad. Redan under dessa två år har jag tvärtom tyckt mig se exempel på att man kan spara märkbara summor ge-nom att sätta in tillräckliga resurser i form av stöd till barnfamiljer ifall famil-jerna söker och erbjuds hjälp i ett någorlunda tidigt skede
• Basservicen i kommunerna besitter ofta både kunskap och vilja att stöda barnfamiljer i kris, däremot är tid och kraft mer begränsade. Många av
• Basservicen i kommunerna besitter ofta både kunskap och vilja att stöda barnfamiljer i kris, däremot är tid och kraft mer begränsade. Många av