Monetarisering i medeltida urkunder I Sverige var benämningen mark silver fram till 1260

vanligare än mark penningar, men under 1200-talets andra hälft blev det snabbt vanligare att mäta värden i mark penningar. Under 1300-talet används pengar redan som värdemätare i majoriteten av alla de ur-kunder som berör arrenden, vilket påvisar en långt gången monetarisering i samhället.²⁸⁰ I det skriftliga källmaterialet som berör Finland framkommer det att mynt ända fram till andra hälften av 1300-talet var en begränsad vara. Det kyrkliga tiondet uppbars huvud-sakligen i andra produkter än pengar, såsom i skinn i de inre delarna av landet, smör i Nyland, säl på Åland.

Även biskops- och prästavgifterna betalades till störs-ta del i bland annat skinn och säd. I Åbo växlades en del av produkterna till pengar, men beroende på om-ständigheterna fanns inte heller där alltid pengar att tillgå. Till exempel skulle hela tiondet år 1328 ha varit 516 mark i små penningar, men endast 86 kunde av-lämnas på grund av de svåra tiderna. Likaså betalades inte peterspenningen på grund av fattigdomen i

lan-275 Grotenfelt 1887: 30–33.

276 Grotenfelt 1887: 60–61.

277 Grotenfelt 1887: 68–72.

278 Grotenfelt 1887: 90–91.

279 Grotenfelt 1887: 109–119.

280 Edvinsson & Franzén 2015: 386–392.

det. Också de värdsliga vederlagen betalades genom hela 1300-talet främst i säd och smör.

Från 1300-talets andra hälft blev det allt vanligare att olika produkters värde meddelades i pengar, lik-som att de samtidigt kunde ersättas med mynt. I Åbo och Egentliga Finland uppbars från och med denna tid en stor del av åtminstone de mindre avgifterna i mynt, huvudsakligen i inhemska valörer, medan de internationella guldmynten blev vanligare mot slu-tet av 1300-talet och under 1400-talet. Enligt Erik av Pommerns jordbok från år 1413 betalades en stor del av skatterna i reda pengar, likaså visar räkenskaperna från Raseborg år 1451 att mynt och andra produkter användes parallellt. Genom hela 1400-talet var det vanligt att en del av avgifterna betalades i mynt och en del i andra värdören.

Trots att en del av värdet på penningskatterna kunde betalas i naturaprodukter var de reda myntens andel av skatterna under 1400-talet större i västra Finland än någon annanstans i det svenska riket. Detta gällde speciellt Österbotten, där en fast pengaskatt fastställ-des, som inom socknen kunde fördelas enligt eget omdöme. Detta berodde både på områdets handel-kontakter, samt på den problematik som uppstod vid långa transporter av naturapersedlar. Även i Övre Sa-takunta och Norra Tavastland var vägarna till slotten och kungsgårdarna långa och svårframkomliga, vilket gjorde att varorna ofta ersattes med pengar. I de övriga landskapen hade pengarna möjligen mindre relevans i förhållande till alla de andra skatteprodukterna, men även här kände allmogen säkerligen till både produk-ternas och tjänsproduk-ternas värde i pengar.²⁸¹

Pesten, en nedgång i befolkningsmängden samt bris-ten på mynt i början på 1500-talet gjorde däremot att det ånyo blev mera sällsynt att utföra betalningar en-dast i mynt. Speciellt rådde det brist på svenskt mynt, vilket bland annat framkommer i urkunden från år 1506 då det inte gick att växla den i livländska mynt

uppburna skatten i Raseborgs län till svenska mynt i Åbo. Ett år tidigare hade slottsfogden i Åbo Josef Pe-dersson beskrivit hur han försökt betala skepparen Olof Fleming för skeppsbyggnaden i Åbo 300 mark revalska penningar ur hjälpskatten från Nyland, men denna betalning ville inte Fleming ta emot, eftersom han ville ha hela summan i svenskt mynt.²⁸²

Ännu i början av 1540-talet var städernas andel av skatterna som betalades i pengar väldigt liten. Största delen av pengaskatterna uppbars i de västra delarna av Finland, med 60% från Egentliga Finland och Sa-takunta. Också i Österbotten betalades närapå hela skatten i pengar. I Savolax kände man däremot i bör-jan av 1540-talet inte ännu till en enda årlig penga-skatt, likaså var pengarnas andel i skattebetalningen i Viborg och Nyland ännu rätt låg. Enligt Suvianna Seppälä skulle det inte ha cirkulerat mynt lika allmänt i dessa delar av landet eftersom handeln i öst främst skedde utan pengar. Det arkeologiska fyndmateria-let tyder dock inte på att mynt skulle ha varit mera sällsynta i de sydöstra delarna av landet under denna tidsperiod. Trots att det fanns stora skillnader i hur de verkliga summerona uppbars så betalades ändå i Finland genom hela 1500-talet en större andel av skatterna i pengar än i moderlandet, främst av prak-tiska skäl, eftersom pengar var lättare att transportera än övriga värdören.²⁸³

Det skriftliga källmaterialet som i Finland bevarats angående medeltida affärer är sporadiskt och kon-centrerar sig starkt till Egentliga Finland. Genom det skriftliga källmaterialet nås också enbart de översta skikten i samhället; prästerskapet, frälset och rikare borgare som haft tillgång till större penningsummor.

Dokument angående morgongåvor och testament beskriver främst frälsets och kyrkans rikedomar, som innefattade så väl en stor mängd värdeföremål i ädelmetall, som rena guldmynt. Kontakterna i Ny-land och Viborgs län sträcker sig främst till Reval, medan personförhållandena i Egentliga Finland och

281 Seppälä 2009: 51–59.

282 DF 5110.

283 Seppälä 2009: 92–95.

på Åland gick västerut, mot Stockholm. I dokumen-ten framkommer också att även kvinnorna tidvis haft tillgång till stora rikedomar.

I dokumenten som berör jordköp nämns svenska mynt allmänt redan under 1300-talets första hälft, även om också en stor del av köpen gjorts som byten eller delvis i övriga värdören. Också jordköpen berör under den-na tidsperiod huvudsakligen personer från frälset eller kyrkan, som i detta skede hade större tillgång till mynt än det vanliga folket. De livländska mynten kommer in i bilden i slutet av 1300-talet. Samtidigt som mäng-den urkunder ökar i början på 1400-talet stiger också de livländska myntens andel kraftigt, främst förknip-pat med bristen på svenska mynt som uppstått under myntpräglingsavbrottet under 1300-talets sista årtion-de och början på 1400-talet. Samtidigt blir också mynt-systemet i Finland allt mera invecklat, med olika räk-ningar i svenska och livländska mynt, samt i utländska guldmynt och i bondemarken. Även dessa olika valö-rer användes tidvis enbart som räknemynt, vilket trots

allt visar att värderingen från denna tid framåt alltid skedde i pengar. Olika summor kunde betalas i olika slags mynt och värdören enligt en viss slags mynträk-ning. I början på 1400-talet så betalades en stor andel jordköp i antingen revalska eller aboska mynt också i Åbo. Skulle de ha betalats med andra värdören kunde de lika gärna ha räknats i svenska penningar.

Under 1400-talets andra hälft återfick de svenska myn-ten så småningom sin ställning som huvudmynt, för-utom i Nyland och de östra delarna av landet. Liksom i skattebetalningen kan man i jordköpen urskilja de svå-ra tiderna i början på 1500-talet, då köpesummorna blev mindre och andra värdören ånyo vanligare. Ge-nom hela medeltiden framkommer också bristen på reda mynt i det skriftliga källmaterialet, bland annat genom att gårdar pantsattes till såväl kyrkan som pri-vatpersoner för direkt fattighjälp eller som återbetal-ning av gamla skulder. Likaså kunde pantsättåterbetal-ning ofta ske direkt vid själva affären, ifall köpesumman inte just då fanns att tillgå.

Fig 5.13. Omnämnanden av olika mynträkningar i dokument som berör jordköp. I flera av köpebreven har dock varken köpesumman eller valören omnämnts.

Inom handeln spelade mynten en stor roll ända från bör-jan av medeltiden, även om de skriftliga urkunderna som berör reda mynt är få. I dessa framkommer dock kontak-terna kring Östersjön, samt att handel bedrevs av såväl borgare, frälset, kyrkan, klostren som rikare landbön-der. Då monetariseringsprocessen oftast anses gå hand i hand med urbaniseringsprocenten är det här värt att no-tera, att städernas andel av handeln är rätt liten jämfört med hela landets utbyte. Likaså uppgår städernas

skatte-intäkter endast till en liten del av den helhetssumma som uppbars. Till exempel i Åbo betaldes år 1387 samman-lagt 400 mark till kronan, år 1413 var summan 600 mark och år 1526 endast 200 mark. Den låga summan i bör-jan av 1500-talet beror främst på den danska invasionen några år tidigare, senare under 1500-talet steg summan åter till kring 500 mark.²⁸⁴ Genom hela medeltiden över-skred till och med de rikaste Åboborgarnas import dock sällan en summa på ett par 1000 mark.²⁸⁵

284 Kallioinen 2000: 82–86.

285 Grotenfelt 1887: 44–45.

Fig 5.14. Utdrag ur Åbo slottläns räkenskapsbok år 1544. Uppbörden på pengar ur olika skatter samt länsmansräntan. KA 497. Bild: Georg Haggrén.