Här analyserar vi de svar vi fick på frågorna kring vilka resursförstärkande arbetssätt som används på enheterna. Resultatet visar att handledarna jobbar resursförstärkande, men att de sällan gör det med specifika metoder i åtanke. Här belyser vi också problemområden och drar slutsatser om vad detta beror på samt vad som skulle krävas för att handledarna skulle bli mer medvetna om vilka metoder de använder sig av i vardagen.
6.1.1 Medvetet arbetssätt
Vårt syfte med detta examensarbete var att undersöka vilka resursförstärkande arbetssätt som används av personalen på barnskyddsenheter. Något förvånande visade resultatet att
handledarna inte medvetet använder sig nämnvärt av specifika metoder i sitt vardagliga arbete. Respondenterna hade liten, eller ingen, kunskap om olika resursförstärkande arbetssätt som kan användas. Detta framkom när de fick frågan om vilka arbetssätt de använder i sitt arbete. Vi hade inför själva fokusgruppsintervjuerna en tanke om att många handledare på barnskyddsenheter i vardagen inte medvetet använder sig av metoder utan att dessa tas upp ibland och sedan försvinner i vardagsstressen. Vi blev ändå överraskade av att handledarnas medvetenhet och kunskap om olika resursförstärkande arbetssätt inte tydligare syntes i resultatet. Efter att ha analyserat resultatet är vår slutsats att metoderna inte prioriteras i arbetet. Orsakerna till detta kan vara många, men baserat på resultatet i detta arbete kan man konstatera att bristen på tid för reflektion, kommunikation och planering av arbetet är gemensamma faktorer. Här kan man också fråga sig om för mycket av ovanstående delar av arbetet faller på de enskilda handledarna eller ifall teamet som helhet borde ta större ansvar? Som Harder et al. (2012) skriver så måste arbetet kring barnet, oavsett om enheten använder sig av egenhandledarmodellen eller ej, vara ett team-arbete där alla handledare som arbetar med barnet jobbar tillsammans.
Resultatet visar att mycket av arbetet sker ”per automatik” och att det sällan finns en uttalad arbetsmetod. ”Rätt” saker görs, men personalen är inte medveten om att det är en metod.
Man kan ställa sig frågan hur detta påverkar kvaliteten på arbetet? Om arbetet inte följer en uttalad metod, hur ska man då kunna påvisa en jämn kvalitet på arbetet man gör och hur ska man veta att det man gör är något som man förväntas göra? Hur ska man till exempel kunna utvärdera arbetet om man inte har en metod att utvärdera?
Att arbeta utan en arbetsmetod i åtanke bör ändå inte vara en negativ sak för barnet. Många barn upplever att ett gott och mänskligt bemötande ger dem betydligt mer än någon metod kan göra. I kapitel 3.1 belyser vi hur Berglund (2000) återger att barn han mött i sina studier inte säger att de blivit hjälpta av metoder. Istället har de värdesatt någon som förstått dem, lyssnat på dem eller ställt upp för dem och speciellt handledarna har kunnat frångå sin roll som just handledare genom att gå utanför ramarna för själva tjänsteuppdraget. Detta stöds även av Madsen (2006) som säger att egenhandledarens roll är att fungera som en extra förälder. Det viktigaste för barnet är att bli bemötta på ett emotionellt plan. Sällan använder sig föräldrarna i familjer sig av uttalade metoder i bemötandet av sina barn.
6.1.2 Strukturerat arbetssätt
Det var intressant att höra alla respondenter uttrycka att strukturen kring egenhandledararbetet inte på ett tillräckligt bra sätt möjliggör ett gott egenhandledararbete.
Framförallt i diskussionen kring hur tid ska kunna lösgöras för egenhandledartimmarna upplevde vi att respondenterna resignerat och accepterat att det inte är strukturellt möjligt att ordna. Frågan vi ställer oss är varför egenvårdararbetet inte prioriteras när både teorin (Backman et al. 2018) och respondenterna i resultatet uttryckligen säger att det är en av de viktigaste delarna i det resursförstärkande vårdarbetet? Här syns det tydligt att strukturerna kring egenhandledararbetet inte är tillräckliga. Backman et al. (2018) betonar betydelsen av handledarnas arbetsbeskrivningar och strukturellt vore det viktigt för alla barnskyddsenheter att ha tydliga arbetsbeskrivningar och arbetssätt som stöder de metoder som enheten väljer att använda sig av.
Det framkommer i resultatet att handledarna upplever att egenhandledartiden även prioriteras bort av barnen på enheten. Detta tyder på att tiden med handledare och barnet inte anses vara tillräckligt intressant eller viktigt för barnet, alternativt att barnets övriga intressen inte tagits i beaktande när man planerat in egenhandledartiden. Oavsett vilket av dessa som ligger närmast sanningen så är det på handledarens ansvar att antingen göra egenhandledartiden med barnet tillräckligt intressant, förklara betydelsen av egenhandledartiden eller att planera tiden så att den passar utan att barnet ska behöva göra uppoffringar för att det ska kunna genomföras.
Vi vill hävda att det är möjligt att skapa ett strukturellt egenhandledararbete om det prioriteras och det skapas tid för det. Utmaningen här kan ligga i att få ledningen att förstå vikten och värdet av egenhandledararbete.
6.1.3 Betydelsen av verbal och non-verbal kommunikation
Resultatet visar att både den uttalade och icke-uttalade kommunikationen handledare och barn emellan är väldigt viktig och att den är grunden för ett resursförstärkande arbetssätt.
FN:s barnkonvention (Unicef) och Barnskyddslagen (2007/417 § 5) anger att barnens önskemål ska tas i beaktande och att barnen har rätt att uttrycka sig och sin åsikt. Detta kan ske på flera olika sätt och precis som framkommer i resultatet är det viktigt att handledarna är lyhörda och mottagliga för vad barnen uttrycker. Ibland kan handledaren även behöva tolka barnens åsikt, ifall de har svårigheter med att uttrycka sig.
Vikten av att möta barnet och att se barnet var tydligt i resultatet. Ett gott bemötande av barnet var något som alla respondenter lyfte som extra betydelsefullt. Att skapa känslan hos barnet att handledarna är genuint intresserade av deras intressen och därmed intresserad av barnet självt lyftes upp som betydelsefullt. Ett gott bemötande och att visa intresse var båda exempel på resursförstärkande arbetssätt. Resultatet visade även att kommunikation och dialog är viktigt för att barnet ska känna sig sedd. Genom att uppmuntra och verbalt uttrycka positiva känslor för barnet visar man sin uppskattning för saker som barnet gjort men också för den person som barnet är. Detta hör starkt ihop med Cederlund och Berglunds (2017) tankar, som vi belyser i kapitel 2.4. De hävdar att handledarna ska fokusera på det positiva och undvika att kritisera.
Kyrönseppä et al. (1990) lyfter upp vikten av goda relationer mellan handledaren och barnet.
En god relation är en förutsättning för att kunna lyckas med ett resursförstärkande arbete.
Resultatet visar också att goda relationer mellan handledare och barnen är något som prioriteras och respondenterna hade lätt för att lyfta fram saker de i vardagen gör för att stärka relationen till barnen.
Berglund (2000) anser att man ska fokusera på barnets förutsättningar för delaktighet samt att man genom socialpedagogikens principer kan arbeta resursförstärkande. Delaktighetens värde var också tydligt belyst i resultatet vi fick. Precis som vi i teoridelen lyfte fram Välijärvis (2019) tankar om vikten av att barnet får påverka sin närmiljö visade även resultatet att detta anses vara viktigt på enheterna. Genom så kallade småsaker som att få vara med och bestämma veckans meny, eller införskaffa en liten inredningsdetalj till sitt rum hade barnet möjlighet att påverka och vara delaktig. Backman et al. (2018) beskriver i LAPE-handboken hur de involverat barnen i fastställningen av kriterier och metoder för god vård utom hemmet, vilket visar betydelsen av delaktighet och hur man även på strukturell nivå kan göra barnen delaktiga.