Latenta effekter av arbetslöshet

Denna teori handlar om sociala effekter av arbetslöshet. Oftast används dessa effekter för att se på arbetslösa människors upplevelser av sin vardag utan arbete, men jag anser att den också kan användas för att se på de positiva sakerna som arbete ger till en individs liv. Dessa positiva effekter är sådana som en person som har ett arbete antagligen inte märker av för att de är självklara för dem, men som arbetslösa människor märker i deras frånvaro.

Marie Jahoda har formulerat en klassisk teori angående arbetslöshetens psykiska effekter. Dessa effekter delas in i manifesta och latenta effekter. Manifesta effekter innebär förlust av inkomst, medan latenta effekter handlar om psykologiska bieffekter av arbetslöshet. Arbetslöshetens effekter brukar beskrivas med fattigdomens effekter, men Jahoda (1992a, 134) påpekar att det finns effekter där sambandet mellan arbetslöshet och fattigdom inte är så starkt eller tydligt.

Enligt Hansson (1992b, 124) anser Jahoda att det finns uppenbara orsaker till anställning som t.ex. försörjning, men det finns även ”latenta bieffekter” till en anställning som har stor betydelse för psykologiska effekter. Dessa effekter kan delas in i fem huvudkategorier:

1. En tidsstruktur för den vakna delen av livet

2. Dagliga sociala kontakter med människor utanför kärnfamiljen och gemensamma upplevelser med dessa människor

31 3. Deltagandet i kollektiva strävanden för mål som sträcker sig utöver de personliga målen 4. En social status och identitet

5. En regelbunden verksamhet

Enligt Jahoda representerar dessa fem bieffekter mänskliga behov, vilka vi alla behöver fylla i våra liv för att må bra. Behoven kan tillfredsställas av att ha ett arbete vilket innebär att arbetslösa inte nödvändigtvis får dessa behov tillgodosedda på samma sätt som sådana som arbetar. Behoven kan dock även uppfyllas på andra sätt än genom arbete. Behovskategorierna representerar inte sådana behov som man inte vill erkänna, utan är sådana behov som tas för givet av sådana som har dem tillfredsställda. (Hansson 1992b, 124-125.)

Den första effekten handlar om en förändrad tidsstruktur som innebär att en ”vanemässig tidsstruktur”, en rutin på dagen som arbetet skapar, bryts i och med arbetslöshet. En strukturerad dag byggs upp redan i skolåldern för att förbereda inför framtiden. Så gott som alla arbeten kräver att arbetstagaren är punktlig och kan följa ett tidsschema. Alla i det moderna samhället är medvetna och vana med dessa krav, även fast de inte nödvändigtvis tycker om dem.

Vid arbetslöshet så faller dessa krav och tidsramar, vilket kan bli en stor psykisk belastning eftersom personen är van med dem. Arbetslösheten kan göra att dagarna känns långa och tråkiga, samt att man saknar meningsfull sysselsättning. Jahodas studie visar att många arbetslösa förlorar sin känsla för tid och punktlighet. Vardagar och helger blandas ihop, och fritiden förlorar sin mening. (Jahoda 1992a, 134-135.)

Den andra effekten behandlar de dagliga sociala kontakterna individen får genom arbete.

Jahoda (1992a, 137) beskriver att arbetslösa människors sociala upplevelser minskar på grund av att de känner skam och får dåligt självförtroende. Detta gäller i synnerhet umgänge med sådana människor som arbetar. I arbete mer eller mindre tvingas den anställda att ha sociala kontakter med andra vilket leder till att den utökar sitt sociala synfält. Arbetslöshet leder till att dessa kontakter inte finns kvar och man har inte samma möjligheter att skapa nya. De sociala kontakterna man har med sin familj är inte samma som de man knyter med andra människor, eftersom familjerelationer är väldigt känslosamma. De relationer man har på jobbet är däremot mindre känslosamma och man kan därför förnuftigt värdera andra människor.

Enligt Jahoda (1992a, 136) består den tredje effekten av kollektivets syfte som överskrider den enskildes syften. I Jahodas studie framkommer att de arbetslösa på 1930-talet kände en känsla av meningslöshet och att de var oönskade eller värdelösa. Att inte ha ett arbete att komma hem från utan att istället inte göra någonting ”speciellt” på dagarna, gav de arbetslösa en känsla av

32 att inte vara betydelsefulla. Individen behöver ingå i ett socialt sammanhang för att ha ett kollektivt värde, vilket innebär att individualismen inte har betydelse innan den införlivas i ett socialt sammanhang. Enligt Jahoda (1992a, 136) är arbete för många ett sådant socialt sammanhang.

Den fjärde effekten behandlar den förlorade statusen och identiteten som följd av arbetslöshet.

Enligt Jahoda (1992a, 137-138) hör det till det moderna industrisamhället att arbete påverkar en individs status. Olika sysselsättningar har olika status i enighet med samhället. Hon beskriver social status och personlig identitet som två skilda saker, men människor brukar ofta uppleva dem som sammanvävda. Människor brukar använda sig av den sociala status som olika sysselsättningar ger som stöd i sin beskrivning av sig själv och sin identitet. I Jahodas studie behandlades detta ämne genom att informanterna skulle ange sitt yrke. Det visade sig att sådana som antingen ännu har hoppet att få arbete eller sådana som en lång tid har arbetat inom ett yrke använder sig av det för att beskriva sig själv även fast de är arbetslösa. Den förlorade statusen och identiteten i och med arbetslöshet går att koppla till teorin om arbetsidentitet i följande kapitel där tanken är att arbete påverkar individens identitet.

Den femte och sista effekten handlar om en regelbunden verksamhet. Enligt Jahoda (1992a, 138-139) gäller detta de som arbetar med sådana uppgifter som inte kan göras då de inte längre har anställning. Hon jämför sådana som arbetar på kontor eller som chefer som i princip borde kunna fortsätta med liknande sysslor fast de är arbetslösa, medan gruvarbetare inte har den möjligheten. Enligt henne gäller denna punkt alltså främst kroppsarbetare eftersom klyftan mellan aktiviteterna med jobb och utan jobb blir så stor.

Jahoda (1992a, 140) menar att det förutom de uppräknade effekterna även finns den otillräckliga levnadsstandarden som människorna utan inkomst tvingades leva i. Jahodas teori föddes ur hennes forskning på 1930-talet som handlade om arbetslösheten i Marienthal.

Människorna som blev arbetslösa hamnade i en dålig position och levde ofta på existensminimum, vilket påverkade arbetslöshetens psykologiska effekter. Jahodas studie från 1980-talet visade att även om den ekonomiska tillvaron för arbetslösa individer och familjer inte är lika pressande som på 30-talet så finns ändå de psykologiska effekterna kvar, vilket innebär att de kan tillskrivas bristen på arbete och inte den begränsade ekonomin. Jahoda argumenterar att de effekter som hon presenterar är grundläggande mänskliga behov, vilka gör dem nödvändiga och ofrånkomliga. (ibid, 169-170.) Med tanke på att dessa grundbehov ännu torde vara lika nödvändiga för människan idag och hur lite lönearbetet har ändrats i grunden och i form så anser jag att denna teori ännu är användbar. Jag har valt att använda mig av denna teori