Källtextens egenskaper och presentationssätt

Det som fungerar som källa för tolkningen kan kallas källtext eller original. I den empiriska delen av min avhandling gör jag en skillnad mellan begreppen ‟källtext‟

och ‟original‟ utgående från om jag avser den skrivna/transkriberade källtexten eller det muntligt framförda originalet (se kapitel 5 Material och metod). För enkelhetens skull använder jag i detta avsnitt genomgående benämningen källtext.

Källtextens egenskaper spelar en central roll för hur snabbt och väl tolken uppfattar vad talaren säger och avser. Det sätt på vilket texten presenteras kan också göra texten lättare eller svårare att överföra i tolkningen. Källtexters egenskaper och olika drag i källtexter som kan underlätta eller försvåra tolkens arbete har relativt ofta diskuterats i tolkningslitteraturen. Drag som har betonats i fråga om källtexter är exempelvis grad av planering, talspråkliga respektive skriftspråkliga källtexter, talhastighet, textens informationstäthet, verbal och nonverbal kommunikation samt om källtexten består av en monolog eller ett samtal mellan flera parter (t.ex. Gerver 1969/2002; Poyatos 1987;

Shlesinger 1989b; Alexieva 1994). En intressant aspekt som lyfts fram av exempelvis

Alexieva (1994) och Pöchhacker (1994a, 1994b) är hur de illustrationer (bild, text) som talarna använder påverkar tolkningen.

En indelning av källtexter som utgår från om de är på förhand planerade och om de baserar sig på en skriven text eller ej presenteras av Kopczyn´ski (1980: 16). Hans indelning består av fyra kategorier:

Oförberedd monolog eller dialog

Delvis förberedd muntlig monolog baserad på anteckningar Skriven monolog avsedd för muntlig presentation – uppläses Skriven monolog avsedd för skrivet medium – uppläses

Kopczyn´ski konstaterar att de tre förstnämnda typerna av källtexter är de vanligaste vid tolkning och den tredje troligen den allra vanligaste. Hans kommentarer gäller speciellt konferenstolkning. Vid kontakttolkning torde de två förstnämnda kategorierna vara vanligast. Utgående från egen erfarenhet av tolkning kan jag konstatera att delvis förberedd monolog med anteckningar numera verkar vara den vanligaste formen av presentationer på konferenser. Talarna stöder sig ofta på power point-presentationer och talar utgående från den text som presenteras i dessa. Ofta består talares anföranden av en blandning av de olika källtexttyperna.

Skriven monolog avsedd för skrivet medium förekommer också som källtext, trots att det kan verka ologiskt att någon skulle framföra den typen av texter muntligt. Ofta är det fråga om kortare inslag i vilka någon skriven text uppläses, exempelvis en lagparagraf eller en resolution. Det förekommer emellertid också att hela källtexten är av denna typ, exempelvis en forskare kan under en vetenskaplig konferens läsa upp den text som han skrivit som en artikel för den kommande konferenspublikationen.

Källtexter av den sistnämnda typen är vanligen svåra att tolka på grund av både informationstätheten och det faktum att de ofta presenteras relativt snabbt och utan naturlig intonation – den som läser upp texten behöver inte själv vid presentationen koncentrera sig på eller planera innehållet i presentationen. Å andra sidan kan spontana framföranden också vara svåra att tolka, ifall de är mycket oplanerade och ostrukturerade, varvid det är svårt för tolken att följa talarens tankegång.

Alexieva (1994: 180–181) betonar ett antal parametrar som hon anser viktiga för källtexter vid simultantolkning. Hon nämner som parametrar 1) mediet för produktionen, är det fråga om på förhand skriven text, spontan text eller planerad text 2) textens funktionella innehåll, hur den är uppbyggd 3) kombination av språk och icke-språk (situationsrelaterad betydelse, användning av andra semiotiska koder, t.ex.

geometriska symboler, tabeller) 4) hur väl talaren behärskar det språk han talar samt 5) det intertextuella sammanhanget mellan en enskild konferenstext och andra texter som presenteras under samma konferens respektive andra texter som inte ingår i konferensen men som det hänvisas till. Det intertextuella sammanhanget betonas speciellt eftersom en texts förhållande till övriga texter har betydelse för tolkens förståelse och analys av texten.

Shlesinger (1989b: 14–69) diskuterar tolkade texters placering i ett kontinuum muntliga texter – skriftliga texter (the oral – literate continuum). Hon konstaterar ut-gående från litteraturstudier att det finns en uppsättning parametrar som karaktäriserar ett sådant kontinuum. Dessa är grad av planering, delad kontext och kunskap, lexikon (med utgångspunkt i att vissa uttryck används mera i skrift, vissa mera i tal), grad av involvering (sändarens och mottagarens) och extralingvistiska drag. (För en detaljerad presentation se Shlesinger 1989b: 14–69). Shlesinger (ibid. 44) konstaterar att när muntligt – skriftligt diskuteras i tolkningslitteratur är slutsatsen vanligen att talspråkliga källtexter är mera lämpade för tolkning än skriftspråkliga.

Personliga drag i talarens sätt att framföra sin text kan försvåra tolkningen. Saresvuo och Ojanen (1988: 84) nämner att bl.a. talfel, uttalsfel, onaturlig intonation, dialekter, sociolekter, olika typer av mikrospråk och grupprelaterade register kan ställa speciella krav på tolken.

Talarens höga talhastighet har lyfts fram som en försvårande faktor speciellt vid simultantolkning. För engelska och franska brukar 100–120 ord/minut anses vara lämplig talhastighet för tolkning. Vid spontant tal kan hastigheten vara 150 ord/minut och vid uppläst tal 200 ord/minut (Seleskovitch 1978: 133, se även experiment i Gerver 1969/2002). Denna parameter går av naturliga skäl inte att överföra på alla

språk, t.ex. finskan har en struktur och ordlängd som avviker från engelskans och franskans.

Källtextens informationstäthet, dvs. hur ofta nya propositioner presenteras i texten, har ofta ansetts vara mera avgörande än talhastigheten för hur svår en text är att tolka.

Informationstäta texter är ofta sådana texter som läses upp från ett skrivet manuskript.

Det är emellertid inte heller ovanligt att talare som är experter på något område och som ofta talat om samma tema presterar mycket informationstäta texter utan att läsa från ett manuskript. Tolken överför budskapet utgående från betydelsehelheter och det är därför svårt för tolken att hinna överföra innehållet i en informationstät text med lite redundans. Ibland har det ifrågasatts om skriftspråkliga texter med hög informationstäthet överhuvudtaget är lämpliga i situationer som skall tolkas (Shlesinger 1989b: 47; Vuorikoski 2004: 55–58).

Det förekommer att talarna själva eller någon annan för deras räkning har skrivit ner hela den text som skall framföras. En sådan text är för det första sannolikt informationstät. För det andra finns det en risk att texten framförs relativt snabbt, eftersom talaren inte nödvändigtvis längre vid presentationen av texten koncentrerar sig på vad han säger. En tredje försvårande faktor med tanke på tolkens arbete är att intonationen vid uppläst text har en tendens att bli onaturlig. Därigenom stöder den inte förståelsen på samma sätt som en naturlig intonation, i vilken vissa centrala element i texten betonas. Dessa faktorer gör att tolken måste fästa relativt mycket uppmärksamhet vid förståelsefasen. Det finns därmed en risk för att tolkens egen produktion blir lidande. Likaså kan en alltför tät presentation av ny information i kombination med snabb uppläsning göra att tolken blir tvungen att använda strategin att i stället för att överföra allt som talaren säger presentera en sammanfattning av det väsentliga innehållet. Det bör också påpekas att en snabbt framförd informationstät text är svår att uppfatta också för den åhörare som lyssnar direkt till talaren.

En naturlig intonation är av stor vikt för att tolken – liksom också den publik som lyssnar direkt på talaren – skall ha lätt att uppfatta det som talaren säger. Intonationen stöder tolken i hans förståelse av texten och hans förväntningar inför hur talaren

kommer att fortsätta sin presentation. Både onaturligt låg talhastighet och onaturligt hög talhastighet åtföljs ofta av en onaturlig intonation. Detta kan antas påverka också tolkens möjligheter att själv producera en tolkning med naturlig intonation. (Jfr Darò 1990.)

Gile (1997/2002: 169) diskuterar sådana situationer där också tolken har tillgång till den text som talaren läser upp och som skall tolkas konsekutivt eller simultant. Han konstaterar att tolken då kan välja att helt stöda sig på texten som källa för tolkningen, att helt stöda sig på det talade anförandet eller att kombinera de båda. I de fall tolken har tillgång till texten, är det att rekommendera att texten används som stöd för förståelsen men att tolken lyssnar till talarens muntliga presentation och utgår från den i sin tolkning. Den muntliga presentationen kan innehålla avvikelser från den skrivna texten. Till detta kan tilläggas att den tolk som får ett manuskript på förhand genom förberedelser kan få stöd för både reception och produktion.

Pöchhacker (1994b: 170–172) presenterar en modell över textkonstituenter vid simultantolkning. Han konstaterar att det som tolken hör och skall överföra i sin tolkning består av tecken, vilka kan placeras in i ett kontinuum verbal – icke-verbal. I detta kontinuum ingår verbala, paraverbala (t.ex. röstkvalitet, prosodi, artikulation) och nonverbala drag (t.ex. gester, ansiktsuttryck, hållning). De paraverbala och nonverbala dragen ställer av naturliga skäl speciella krav på tolken och tolkningen såväl vid simultan- som vid konsekutivtolkning. Simultantolken som tolkar från kabin har inte möjlighet att själv använda nonverbala medel som stöd för åhörarna.

Konsekutivtolken måste också noggrant överväga i vilka fall han kan använda sig av nonverbala medel för att överföra talarens budskap. Också grafiska textkonstituenter måste beaktas när källtexten beskrivs. Talare kan visa bilder och text med hjälp av exempelvis overhead eller power point-presentationer. Tolken måste uppfatta – se och förstå – dessa och beakta dem i sin egen produktion. Ibland kan även tolkens åhörare stöda sin förståelse på samma bilder och texter, förutsatt att simultantolkningens eftersläpning inte är för lång och de texter som visas är på ett språk som tolkens åhörare förstår alternativt de illustrationer som används inte är

språkbundna. (För mera detaljerad diskussion om verbala – icke-verbala konstituenter se Poyatos 1987: 73–108; Pöchhacker 1994a: 95–100.)

Pöchhacker (1994a: 112–114) har utarbetat ett detaljerat schema enligt vilket man som komplement till en traditionell transkribering av en källtext kan notera specifika drag i källtexten för analys. Schemat innehåller som huvudkategorier adressering (den interaktionella riktningen på framförandet), förhandsformulering (exempelvis koncept, manuskript), medialitet (användande av visuella uttrycksmedel), talhastighet (stavelser per minut respektive sekund) samt de paraverbala dragen i framförandet.

Pöchhackers schema har många kategorier och många graderingar av observationerna inom kategorierna. Han konstaterar själv att bedömningen av det som i schemat berör röstkvalitet och artikulation skall göras av röstspecialister. Jag vill dessutom påpeka att talarens uttryckssätt kan variera under framförandets gång, varför schemat närmast verkar lämpa sig för analys av källtexten vid en viss tidpunkt. Schemat är inte i sin helhet användbart för andra ändamål än för forskning. Eventuellt kan det ändå till valda delar fungera som stöd också för den tolk som skall bilda sig en uppfattning om källtexten eller för blivande tolkar som skall lära sig att observera och analysera källtexter.

En brist i den litteratur som behandlar källtexter verkar vara att författarna nästan uteslutande diskuterar textens form, medan innehållet i texterna sällan lyfts fram. Man borde naturligtvis också beakta sambandet mellan innehåll och form, exempelvis hur textens fackspråkliga eller konstnärliga innehåll påverkar formen. Koskela (2002: 30) konstaterar att det finns skillnader i innehåll och form i vetenskaplig, populariserad och journalistisk diskurs. Hennes studie berör skriven text, men motsvarande skillnader torde kunna konstateras i muntlig diskurs riktad till olika målgrupper. (Se även t.ex. Cassirer 1993: 27–28 för en diskussion om sambandet mellan stil och innehåll).

En annan aspekt på källtexter som inte har blivit föremål för någon mera omfattande diskussion i litteraturen är hur tolken skall förhålla sig till olika varianter av språket. I viss mån har detta tema berörts inom litteratur som berör domstolstolkning (t.ex.

Berk-Seligson 1988/2002; se även bibliografi av Morris 2000). Hur skall tolken exempelvis tolka olika dialekter och sociolekter? Skall tolken alltid tala standardspråk eller är det korrekt att tolkens produktion motsvarar den variant talaren har? För att kunna välja lämplig strategi, bör tolken analysera varför talaren använder en dialekt eller sociolekt.

Om talaren genomgående talar socio-/dialekt för att det är den enda språkvariant han behärskar, kan tolken utgå från att tolkningens språkvariant sannolikt bör vara standardspråk. I de fall socio-/dialekt används som stilistiskt medel eller för att markera grupptillhörighet, kan det däremot vara skäl för tolken att överväga om han – i mån av egna kunskaper i eventuell motsvarande språkvariant på målspråket – skall ha som strategi att försöka bevara de dialektala drag som ingår i källtexten. Tolken bör ha en viss kännedom om olika språkliga varianter inom sina arbetsspråk, men man kan inte kräva att tolken skall behärska varje variant inom språken.