Inga speciella förhandsförväntningar

Uppfattningarna om och förväntningarna på organisationen byggs upp i rekryteringsprocessen, ibland redan innan, via företagets rykte och bild i offentligheten. Cirka en tredjedel, sju av tjugo, hade kommit till företaget via sommarjobb under studietiden eller genom att göra sina examensarbeten för företaget. För de flesta, sjutton av tjugo, är den nuvarande organisationen deras första arbetsplats efter högskoleexamen. Det innebär sannolikt, att då de beskriver sina förväntningar på sin nuvarande arbetsgivare, beskriver de samtidigt sina förväntningar på arbetslivet i stort. Flera av dessa har bytt position inom företaget, men inte bytt arbetsgivare. Det här kan dels bero på att de är nöjda med sin nuvarande arbetsgivare och dels på att de kanske inte ser så många andra alternativ på orten. De allra flesta kunde inte nämna några speciella förhandsförväntningar de hade haft på organisationen.

“Inte hade jag några speciella förväntningar. Nog hade jag alla dörrar öppna”²⁷ (Harri, ingenjör)

“Jag bara tänkte att för en gångs skull kontorsarbete, då jag dittills hade jobbat i produktionen.”²⁸ (Minna, ingenjör)

Intressant nog var det flera som sa att de egentligen inte visste någonting om företaget innan de sökte jobb där. Det verkar då som om det psykologiska kontraktet för de här ingenjörerna började byggas upp från och med ansökningsproceduren och anställningen, inte tidigare. De två aspekter som ändå återkom i flera svar var företagets storlek och stabilitet, samt utvecklingsmöjligheterna och karriärstigarna som storleken förväntades medföra.

Sedan fanns det också några få som hade förväntningar, stora sådana.

“Jag hade nog stora förväntningar på företaget. Här har man möjlighet att gå långt om man vill och om man satsar och försöker och det har jag nog gjort också.” (Markus, ingenjör)

En var så övertygad om att företaget skulle kunna ge utvecklingsmöjligheter att han valde ett tillfälligt ”snuttjobb” hos den här arbetsgivaren framom ett fast jobb på ett mindre, lokalt företag. Man kan se det här fallet som ett rätt tydligt exempel på ett psykologiskt kontrakt som infriades.

”Jag minns att jag samtidigt sökte till ett annat företag som serviceingenjör. Jag fick platsen 2010, men tackade nej då jag samtidigt fick jobbet som tillfällig hjälp här på företaget. Det var korta tidsbundna jobb och jag minns nog att min fru sa lite att >…@ det skulle ha inneburit

27no ei mulla oikeastaan ollut että, hyvin sillä lailla kaikki ovet auki tulin että.

28 mä vaan ajattelin, että kerrankin joku toimistotyö, kun olin aikaisemmin ollut tehtaalla.

att jag här kunde slutföra mina studier >…@ men jag tog en medveten risk och kan säga efteråt att det lönade sig.”²⁹ (Juha, ingenjör)

Några fick reda på företaget och arbetsmöjligheten via vänner, släktingar eller bekanta, men angav ändå inga tydliga förväntningar på organisationen.

”Pappa jobbade på företaget…”³⁰ (Jussi, ingenjör)

”Det var faktiskt inte jag som sökte utan det var en min storasysters gamla studiekompis som hade en chefsroll inom företaget och som hört att jag var nyutbildad ingenjör och undra om jag ville komma på ett möte och höra lite om vad företaget har att erbjuda.” (Josefin, ingenjör)

Ingen nämnde introduktionen till arbetet i en positiv bemärkelse, men det kom en del strökommentarer om utebliven eller dålig introduktion. Det här kan tolkas antingen så, att introduktionen har försummats i dessa företag eller så har man inte lyckats nå fram med den introduktion som getts.

e unga ingenjörernas förväntningar på arbetsgivarorganisationen kunde också uttryckas på ett annat, lite mera kritiskt sätt och det är ”What’s in it for me?”-attityden. Den attityden, om än outtalad, verkar vara allmän. De hade påfallande svårt att beskriva vad företaget vill och förväntar sig av dem. En del bara fortsatte att prata om sina egna förväntningar, också i den andra intervjun, även om den uttryckliga frågan var, vilka förväntningar de trodde att företaget har på dem. Det var som en ny tanke för dem att reflektera över vad företaget förväntar sig.

29mä muistan yhtaikaa mä hain, täällä on yksi valmistaja mikä tekee putkitaivutuslaitteita.

Mä hain yhtaikaa sinne kun haettiin huoltoinsinööriä mä sain sen paikan 2010 vuonna. Mä kieltäydyin siitä kun mulle yhtaikaa aukeni tähän yhtiöön tämä kiireapulaisen homma. Ja oli pieniä määräaikaisuuksia että mä muistan että silloin emäntäkin heitti vähän >…@ Se olisi mahdollistanut että täällä olisi voinut käydä sen koulun loppuun mutta se huoltoinsinöörin homma, se oli matkustuspainotteinen ja se koulu olisi jänyt sit siihen. Mä otin tietoisen riskin. Voisi sanoa jälkeenpäin että se kannatti, että, että…

30 isä oli täällä töissä…

”Oj, knepigt! Jag förväntar mej att dom ska ha förståelse för mej som person och att jobbet, familjen kommer innan jobbet”. (Timo, ingenjör)

Man börjar alltså spontant prata om sina egna förväntningar fastän den uttryckliga frågan gällde företagets förväntningar. Sedan kom något vagt om att företaget säkert vill att jag sköter jobbet och tar ansvar. Att analysera hur de unga ingenjörerna talar om företagets förväntningar känns nästan meningslöst, för man kunde tillspetsat säga att de inte talar om dem.

”Det där (vad företaget förväntar sig) är nog svårt att svara på så där plötsligt, … det där, det där, … /mm/ … ja, nå inte vet jag, nå nuförtiden är det väl arbetsbeskrivningen som rätt långt bestämmer vad man ska göra³¹. (Mikael, ingenjör)

” oj vad du ställer svåra frågor. … … att sköta jobbet!” (Anders, ingenjör)

”inte kommer jag riktigt på något. Man borde fråga arbetsgivaren. Det är ofta höljt i dunkel. Jag skulle nog själv ibland också vilja veta vad de förväntar sig.³² (Janne, ingenjör)

”mm… … jaa … det var en knepig fråga det, men…” (Tuomo, ingenjör).

Visst kan det delvis vara frågan om en svårighet att lyfta blicken från de dagliga uppgifterna, där man förmodligen vet mycket väl vad som ska göras, men ändå tedde sig deras oförmåga att sätta ord på hur de uppfattade företagets förväntningar märklig. Det var överraskande – givet att dessa företag mycket tydligt profilerar sig som organisationer för handlingens män och kvinnor – att de intervjuade unga ingenjörerna inte i något av företagen kom att tänka på företagets

31tuohon onkin yhtäkkiä vähän hankalampi vastata suoraan istumalta,… tota, tota… /mm/

… niin no en tiedä, no nykyään työnkuva määrittää aika pitkälle.

32 Ei niitä oikein tuu mieleen mitään. Pitäisi kysyä työnantajalta, se on joskus hämärän peitossa mitä ne odottaa. Haluais joskus tietää itekin mitä ne odottaa.

slogan som i flera fall klart och tydligt uttrycker förväntningar på personalen.

Slagord som ”become a doer” i platsannonser, ”driven by drives”, ”Expertise with passion” ”taking ownership” med flera uttrycker enligt min uppfattning rätt tydliga förväntningar, men av någon anledning kom ingen spontant att tänka på och nämna detta i sina intervjuer. Då man bläddrar under rubriker som ”jobba hos oss” på de aktuella företagens webb-sidor hittar man mängder av förväntningar på personalen, uttryckta i tydliga ordalag. Det finns alltså gott om uttalade förväntningar från organisationens sida, som är tydliga till och med för en utomstående. Företagen beskriver där sina medarbetare som aktiva, initiativrika, energiska, till och med passionerade handlingens män och kvinnor. Trots att dessa texter är både tydliga och kunde uppfattas som relevanta, ja till och med inspirerande, verkar de inte nå fram till vardagsverkligheten för de anställda.

Kanske förmännen inte lyckas, tänker på att, eller ens vill förmedla dessa värderingar och förväntningar till sina medarbetare. Janne, som i den första och andra intervjun inte kunde sätta ord på företagets förväntningar, började även i den tredje intervjun genast tala om sina egna förväntningar då frågor ställdes om företagets förväntningar.

”En sak är nu åtminstone att innovativiteten är på de anställdas ansvar.

(företagets förväntan) Jag skulle vänta mej (!) här på R&D att arbetsgivaren, att de skulle ge mera, liksom inspirera till innovativitet att vi kunde besöka mässor och sådant, att penningkranarna har nog varit stängda så att inte har vi kunnat resa någonstans.”³³ (Janne, ingenör)

På en punkt hade han en lite tydligare uppfattning om företagets förväntningar vid den tredje intervjun. Det gällde arbetstidsuppföljningen. Det berodde på att företaget hade ändrat sin policy gällande arbetstidsuppföljning, men enligt Janne till det sämre. Förtroendet som formellt ökade, blev i sälva verket lidande.

”… vi gör i princip timme för timme och jag tycker att där finns en viss kritik då det sades att arbetet avgör, men ändå följer man kanske upp för mycket timme för timme och minut för minut. >…@ och sen har det kommit

33yksi on ainakin sellainen, että innovaatioiden ja tällaisten miettiminen on työntekijöiden vastuulla. Että mä odottaisin R&D puolella, että työnantaja, että ne antaisi enemmän niinku innostaisi siihen innovatiivisuuteen että voisi käydä messuilla ynnä muuta että meillä on aika lailla rahahanat ollut kiinni ettei meillä ole ollut mahdollisuus edes matkustaa mihinkään.

från förmannen att nu måste vi skärpa oss. Så jag tycker att flexibiliteten har gått till det sämre.”³⁴ (Janne, ngenjör)

Kaj talade i den första och andra intervjun i allmänna ordalag om sin drivkraft och att han trodde att företaget nog förväntade sig intiativförmåga och ansvarstagande av medarbetarna. Han var en av de få som hade något alls att säga om företagets förväntningar. Han var den andra med vilken en längre intervju gjordes senare. Då pratade han fortfarande om samma saker, entreprenöriell attityd och drivkraft.

Det som han dock återkom till flera gånger, var att det nog måste vara svårt för den högsta eller högre ledningen att få ut sitt budskap och sina förväntningar till organisationen.

”Säkert är det bra vad de (ledningen) funderar, men de är dåliga på att få ner det till gemene man så att man förstår vad det betyder för dej själv.”

(Kaj, ingenjör)

Han konstaterade att förmännen är i en nyckelroll här, i att tolka och förmedla budskap så att de blir begripliga. Samtidigt menade han, att det ofta brister i kommunikationen. Det räcker liksom inte att sända vidare ett mail. Det här stöder Ashfort och Rogers (2012) konstaterande, att det har visat sig att medarbetare har svårt att deduktivt härleda något till sin egen vardagsverklighet från ledtrådar såsom policydokumenten och slogans. Det är mycket lättare att induktivt från sin egen omedelbara erfarenhet, till exempel av förmannens ord och agerande göra slutledningar om vad som gäller (Ashforth och Rogers 2012). Om det är så, är förmännen i nyckelroll för att bygga psykologiska kontrakt. I de unga medarbetarnas diskussioner blir förmännen ofta främst facilitatorer som ska möjliggöra de ungas drömmar och förväntningar. Deras självbild som kommer fram i diskussionerna, är bilden av mänskor som verkar ta det för givet att företaget finns till för att tillfredsställa deras önskningar och utgöra en

”klätterställning” för deras ambitioner. Dessa ambitioner verkar mycket löst knutna till organisationens mål.

34 tehdään periaatteessa tunti tunnilta, että mun mielestä siinä on pikkusen sellaista kriittisyyttä sen kohdalla just siitä kun me silloin sanottiin että työt ratkaisoo, mutta kuitenkin ehkä liikaa tunti tunnista ja minuutti minuutista seurataan kuitenkin mun mielestä. >…@ ja sitten on tullut sellaisia tilanteita, että esimiehen taholta on tullut osastolle, että nyt pitää skarpata näitä. Että mun mielestä sellainen joustavuus on mennyt pahempaan suuntaan.

”What’s in it for me”-attityden som beskrivning stämmer alltså väl överens med sättet att (inte) tala om företagets förväntningar. Om den nuvarande anställningen bara är ett tillfälligt instrument för att förverkliga sitt eget livsprojekt, sin karriär³⁵ och förmannen förväntas fungera som en coach i detta projekt, då kanske man blir lite ouppmärksam på företagets förväntningar.