5. ANALYS
6.2 D E ANTECIPERADE MÖNSTREN
Även om Saulis och Mattis fall avviker en hel del från varandra har det varit lätt att finna lagbundenheter som ingår i de båda berättelserna. I Saulis fall har fokuset varit nästan enbart på Saulis svåra beteendeproblem med endast vag antydan om att det också finns andra problemförhållanden i familjen. Mattis barnskyddsklientskap grundar sig främst på föräldrarnas missbruksproblematik, men i likhet med Sauli är uppmärksamheten också i Mattis berättelse i stora delar på hans beteende.
Den mest framträdande likheten med berättelserna är det faktum att båda pojkarna har blivit placerade flera gånger och även i denna stund är deras nuvarande boningsställe tillfällig. Detta är inte enligt min erfarenhet någonting generellt i pojkars barnskyddsberättelser. Jag känner till flera pojkars som placerats på ett ställe i barnskyddet där de fått växa tills de är myndiga. Dessa två berättelser uppfattar jag i denna bemärkelse som exceptionella, men samtidigt kan man konstatera att även detta förekommer. Det är inte enastående mönster i pojkars berättelser som jag fokuserat på i analysen, utan utgångspunkten är att finna generella mönster som är på något sätt karakteristiska för pojkar i barnskyddsarbetet. Avsnittet rubriceras som anteciperade mönster, men de mönster som presenteras här är inte anteciperade i förhållande till materialet, utan observerade genom systematisk genomgång av
materialet. Antecipationen innebär i detta sammanhang att de mönster som observeras här uppfattas som generella konstruktioner som kan förväntas också förekomma i andra pojkars barnskyddsberättelser.
Redovisningen av de anteciperade mönster är argumenterande. Jag inleder framställningen med ett mönster eller påstående som jag funnit som generellt framträdande i pojkarnas berättelser. Därefter beskriver jag mera ingående på vilket sätt mönstret är framträdande i berättelsen genom att hänvisa till materialet. Det är två mönster som jag observerat i berättelserna och kommer att redovisa i detta avsnitt.
Aggressiva, oroliga och besvärliga pojkar…
Uppfattningen om pojkarnas problemförhållanden konstrueras i barnskyddsarbetet främst utgående från händelser och beskrivningar om pojkens aggressiva eller oroliga beteende och den övergripande uppfattningen är att pojkarna är besvärliga.
Detta aggressiva, oroliga och besvärliga beteende kommer i utryck på flera olika sätt.
Till denna typ av beteende uppfattar jag reaktioner som t.ex. våldsamt beteende mot barn eller vuxna, störande av skolundervisningen, stöld och annan brottslighet, söndrande saker och egendom, hotfullt beteende, missbruk, och också annat klart avvikande och utåtriktat beteende. Utöver detta uppfattar jag den förekommande självdestruktiviteten hos en av pojkarna som en representation av denna aggressiva och oroliga beteende, torts att i dessa fall riktas aggressionen inåt.
Uppfattningen om den aggressiva och oroliga pojken är genomgående i båda pojkarnas berättelser. Besvärligheten, våldsamheten och rastlösheten uppfattas både som en slags naturlig egenskap hos pojkarna, men också som ett tecken och bevis på att det finns problemförhållanden. Då socialarbetarna utvärderar pojkarnas behov sker det främst utgående från observationer och reflektioner kring pojkarnas beteende. Pojkarnas orolighet och aggressivitet uppmärksammas redan i början av båda pojkarnas barnskyddsberättelser. Saulis beteende beskrivs hos familjevårdaren som ”störande” och i anmälningar från grannar beskrivs Sauli som ”orolig och
aggressiv”. I Mattis berättelse finns likaså i ett tidigt skede hänvisningar till aggressivt och oroligt beteende. I de första barnskyddsanteckningarna konstaterar man att på ”daghemmet har man blivit orolig för Mattis rastlösa beteendet”.
Konstruktionen av de besvärliga pojkarna blir tidigt en övergripande uppfattning om pojken. Mattis socialarbetare upplever besvärligheten som en stämpel medan i Saulis fall uppfattar socialarbetaren besvärligheten som en benägenhet hos honom.
Ip2:” Han har alltid liksom betett sig på samma sätt. Aggressivt, jätte fysiskt och han har fått stämpeln på något sätt att han är svår”
Ip1:” Nå han har ju den här diagnosen ADHD. Så int kommer den ju int så där som en blixt från klar himmel. Han har väl haft benägenhet för att vara ett besvärligt barn ända från första början.”
Det finns också varierande uppfattning om det aggressiva beteendets betydelse. Dels uppfattas det som en naturlig egenskap som i citaten ovan. Å andra sidan uppfattas aggressionerna och det oroliga beteende som bevis på att det finns ett missförhållande eller alternativt som en reaktion på att det finns ett missförhållande.
Pojkarna hänvisas till barnpsykiatriska vården pga. av att de är besvärliga.
Besvärligheten uppfattas således som en psykiatrisk angelägenhet eller åtminstone som en reaktion på en psykiatrisk angelägenhet.
”På mottagningshemmet har man uppmärksammat Mattis behov av vård. Pojken är aggressiv både mot andra och mot sig själv.”
Harry: ”Varför gick Sauli till familjerådgivningen? Vad var orsaken till dom besöken?
IP1: ”Nå det var det där att han va besvärlig i skolan.”
Pojkarnas besvärlighet är framträdande i hela berättelsen och är iögonfallande i flera olika sammanhang som också i förhållandet till skolan. Problemen i skolan uppfattas i ljuset av pojkarnas besvärliga beteende. Även om konstruktionen av pojkarnas bristande skolframgång också konstrueras genom hänvisning till skolkning, koncentrationssvårigheter och bristande intresse är dock konstruktionen av aggressivt och oroligt beteende den mest framträdande i materialet.
Ip2: ”Skolan gick jätte dåligt. Hän var jätte aggressiv mot läraren, skolkade mycket och gjorde allslags ofog åt alla.”
Ip1: ”. Och då strula de ju ihop med skolan. Och Sauli stal av sina kompisar, störde undervisningen, störde, stal hemifrån.”
Hänvisning till Mattis aggressioner finns som ett grund för hans omhändertagningsbeslut. Beslutet grundar sig främst på föräldrarnas problem, men i beslutet skriver man också att: ”Matti har starka aggressioner mot både vuxna och andra barn.”. Också i motiveringarna till de besluten att Matti måste intas på sjukhus utgår från beskrivningar om pojkarnas aggressiva och oroliga beteende. I Mattis barnskyddsanteckningar skildras telefonsamtalet med barnhemsföreståndaren så här:
” Föreståndaren från barnhemmet ringer angående Mattis beteende.
Hon hävdar att Matti stjäl från butiken porrtidningar och tändstickor vilka han visar åt de andra barnen. Matti hade också blivit fast för att ha försökt penetrera en yngre flicka på barnhemmet. Han hade också påtagits leka sexlekar med en pojke. Matti använder ett språk där det förekommer hela tiden sexuellt färgat språk. Han rymmer så gott som dagligen och härjar och söndrar alla möbler på barnhemmet.”.
I beslutet att placera Matti till specialbarnhemmet för psykiskt sjuka barn motiveras också med hänvisning till ökad orolighet och aggressivitet. I specialbarnhemmets utlåtande karakteriseras Matti som en pojke vars beteende kan vara hotfullt och aggressivt. Saulis socialarbetare kommenterar motiven till Saulis förflyttning från barnhemmet till akutavdelningen utgående från en makaber beskrivning av Saulis beteende.
IP1: ”…och därifrån när han då fick sin ordentliga ”raivare” där.
Alltså han hade ju haft flera såna här raseriutbrott och de hade gått.
Och sen det här som han hota med att hoppa ut från andra våningen och göra självmord. Och så hade personalen sagt att du int dör av de att du hoppar ut genom fönstret om du hoppar från andra våningen. Att du högst bryter benen. Och då sa han alltså det här var de som fick droppen att rinna bägaren att rinna över att om han int dör där då så kan han ta glas och tar den och sticka den i halsen.”
Konstruktionen av att pojkarna är besvärliga är någonting som socialarbetarna också själva uppfattar och reflekterar kritiskt kring. Saulis socialarbetare konstaterar att:
”så jag har aldrig sett den där besvärliga Sauli, tvärtom., med vag antydan om att det finns en helt annan sida av Sauli. I Mattis socialarbetares reflektioner kommer det fram att hon ifrågasätter konstruktionen av Mattis aggressiva stämpel. Samtidigt så är det dock framträdande även här att det finns en övergripande konstruktion om att Matti är besvärlig eller åtminstone reagerar på missförhållandet med aggressivt och oroligt beteende.
Harry: ”Har någon nån uppfattning om det att vad är felet med Matti?
Vad är det som är så svårt med honom?
IP2: ”No int e han mera svår. Och det där att varför. Att är han svår eller gör man honom till svår? Gör liksom omgivningen honom till svår? Eller har han kanske någo fel eller sjukdom? På något sätt tror jag inte att han har något fel som gör honom ti svår. Han e svår för att han int har känt sig bra på de där olika ställen av nån andledning.”
Då vi diskuterar Mattis framtidsplaner med socialarbetaren upprepas konstruktionen av Mattis problemförhållande utgående från hans besvärliga beteende. Beteendet uppfattas diktera Mattis kommande vårdbehov och planerna uppgörs utgående från hurdant beteende Matti presterar.
IP2: ” De är nu just denhär kommande tiden som visar. Att vi har här inom en vecka ett möte om de. Och dedär, vi ser att e hans drogtest rena, alltså vi får bevis av flera månader. På våren sku han få plats där. Tills de ser vi. Om drogtesten är rena hela tiden och Matti går i skolan regelbundet och förbinder sig med studierna och sen att han följer såna normregler liksom. Då får han den där platsen.
Likaså är fokuset i Saulis beteende i hans socialarbetares reflektion om framtiden.
IP: ”Det vet vi ju sen när han kommer till barnhemmet där i norr att hur han reagerar och hurdan är han.”
Förväntningen som båda socialarbetarna utrycker är att pojkarna fogar sig i den omgivning och planer som är uppgjorda för deras del. Samtidigt utrycker socialarbetarna en viss misstro till att allt går som planerat. Det framgår dock inga alternativ till scenariet att pojkarna fortsättningsvis är besvärliga och inte förbinder sig i de planerade stödåtgärderna.
... en utmaning för det sociala arbetet
Pojkar väcker handfallenhet hos socialarbetaren och det framgår en klar uppgivenhet i barnskyddsarbetet att kunna bemöta pojkens behov av vård och service på grund av att det serviceutbud som finns till förfogande uppfattas som otillräckligt eller uppfattas inte kunna tillgodose pojkarnas behov.
Att pojkarna uppfattas som utmanande är delvis synonymt med att pojkarna uppfattas som besvärliga. I detta avsnitt fokuserar jag emellertid på hur denna uppfattning av utmaning konstrueras i det sociala arbetet och på vilket sätt denna konstruktion är framträdande i intervjun med socialarbetaren. Även i detta sammanhang kan man konstatera att det att dessa pojkar har blivit så ofta återplacerade säger en hel del om utmaningen gällande dem. Även om denna mängd av förflyttningar är exceptionellt är de beskrivningar och motiveringar som framkommer i samband med dessa förflyttningar generella och liknande konstruktioner framkommer även gällande andra serviceutbud och stödåtgärder.
Saulis socialarbetare beskriver ett av de barnhem som hon upplevde som bra för att de var ett annorlunda eller exceptionellt barnhem.
Ip1: ”Alltså han var besvärlig, men int va han för besvärlig. Jag har en känsla av att sku de ha vari nån annat ställe så sku dom ha ring att nu får ni söka ett nytt ställe åt honom.”.
Detta citat illustrerar den utmaning som Sauli är för det sociala arbetet i barnskyddet.
Detta specifika barnhem uppfattades vara ett undantag bland barnhemmen och de hade den efterlängtade förmågan av att ta hand om Sauli. Det var inte som ”något annat ställe”. Socialarbetarens uppfattning är att de klarade av någonting som inte andra skulle ha klara av. Saulis behov var sådant att han behövde specialegenskaper och kunnande som bara några få kunde erbjuda. I citatet framgår det också att i fall barnhemmet inte skulle klara av Sauli förblir ansvaret att hitta någonting ersättande hos socialarbetaren. Ifall Sauli uppfattas som för krävande ”får ni (i praktiken barnskyddssocialarbeten) söka ett nytt ställe åt honom”. Socialarbetaren i de båda fallen arbetar med pojkarna både i vått och torrt med bättre eller sämre framgång.
Även om man på det barnpsykiatriska sjukhuset konstaterade att man inget mera kunde göra med Sauli fortsatte socialarbetaren arbetet i hans sak och uppdraget gavs inte upp eller skyfflades på någon annan trotts uppenbara svårigheter att tillgodose Saulis behov. Man kan konstatera att Sauli aldrig var eller blir för svår för socialarbetaren inom barnskyddet. Som det framgår i slutet av Saulis berättelse kommer barnskyddet att med stor sannolikhet jobba med honom ända tills han är 18 år gammal. Handfallenhet uppfattas alltså inte som en egenskap hos socialarbetarna, utan som den uppenbara svårighet som socialarbetarna möter i arbete med pojkar i
och med att det finns en upplevelse att de tillgängliga serviceutbudet inte tillgodoser pojkarnas behov. Jag har valt att använda begreppet handfallenhet eftersom jag upplever att det beskriver väl den bilden man får av materialet, dvs. att socialarbetarna saknar verktyg i bemötandet av pojkar. Det är som om socialarbetarnas händer vore bundna.
Att Sauli är utmanande för det sociala arbetet kommer i uttryck redan i början av hans berättelse. Då det första anmälningarna kommer in angående hans aggressiva och oroliga beteende går socialarbetarna på hembesök. Saulis mamma hänvisas att ta kontakt med familjerådgivningen. Utöver detta så sker inget annat ingripande.
Socialarbetaren kommenterar det första kontakten samt om det faktum att Sauli rökte cigaretter redan då.
IP1: ” Så sku han ha varit fem eller sex år så börja han röka. Och int tror jag att man gjorde så mycket, att man gjorde hembesök och med pekfingret sa att så så.”
Intrycket är att det fanns redan då Sauli var bara sex år, en upplevelse av mållöshet i Saulis sak. Problemen i denna situation var inte alls lika grava som de problemförhållanden som uppmärksammades senare. Då vi fortsätter diskussionen tillägger socialarbetaren att hon mer eller mindre delar denna handfallenhet som sina kolleger som då i början handlade Saulis sak.
IP1: ” Alltså jag vet int. Nu kritiserar jag in mina kollegor alls int.
Harry: ” Vad. Vad kan man göra?
IP1: ” Ja vad kan man annat göra då?. Sku man ha vetat att de går så här så sku man ha kanske (skratt). Jaa. Nå man kan ju säga att om så icke vore så jag ti himlen fore.
I socialarbetarens reflektion framkommer det också att Saulis tidiga problem uppfattas ha varit en utmaning också för rådgivningen och familjevården.
IP1: ”Och med facit i hand kan man ju fråga sig att borde man då i familjedagvården på i rådgivningen givit akt till det här, men jag tror att man tänker tillbaka för de här alltså. Sauli fyllde ju 13 år nu, [ööö]
en tio år tillbaka så int prata man ju nåt om sånhärna ADHD barn, utan de va nu annors bara besvärliga barn. Med sånahärna, man liksom förstod int va de va liksom kanske vad de e som ligger till grund för det här.”
I Saulis berättelse framgår det att Sauli har växlat mellan barnskyddet och barnpsykiatrin och båda parterna har i tur och ordning haft ansvaret om hans vård.
Efter det första barnskyddsanmälningarna hänvisades Sauli till familjerådgivningen och det har det huvudsakliga ansvaret över honom under det första åren av berättelsen. Sauli får efter två år remiss till barnpsykiatriska avdelningsundersökningar och familjen hänvisas också i samband med det till barnskyddet. I denna stund placeras Sauli för första gången på mottagningshemmet och avdelningsundersökningarna inleds några månader efter att Sauli flyttade in på mottagningshemmet. Det framgår i berättelsen att dessa insatser inte bidrog till någon synbar förändring på längre sikt. Resultatet av sjukhusundersökningarna förblev också otydliga för socialarbetaren.
IP1: ”Nu kommer jag int ihåg, men han sku fortsätta den här terapin. I ärlighetens namn så kommer jag inte, nu har jag säker i hans papper där vad det där nu kom framtill. Men int på deviset att de rekommendera en fortsatt sjukhusvård eller utan en sån härna öppenvårdåtgärder”.
Sauli återvände hem efter sjukhusundersökningarna. Sauli placeras dock på nytt då han är på tredje klassen först på ett barnhem och efter några veckor var man tvungen att inta honom på en akutavdelning på grund av hans destruktiva beteende. Sauli hänvisas vidare till en långvariga vårdavdelning på sjukhuset. Sauli är drygt ett år på sjukhus. Han gör inga framsteg och sjukhuset uppger att de inte kan hjälpa honom.
Han hänvisas till barnskyddet som placerar honom på barnhem för att åter inom ett halvt år vara tvungen att via en akutavdelning placera honom till en barnpsykiatrisk specialenhet. Sauli är på denna enhet då jag träffar socialarbetaren. Saulis kommande placeringsställe är ett barnhem. Samma mönster upprepas i avdelningsvården som det gjorde tidigare inom öppenvården. Sauli hänvisas av och an mellan dessa två parter och det framgår hos båda parterna svårigheter att klara av Sauli. Jag fråga socialarbetarens uppfattning om samarbetet med psykiatrin.
Harry: ”Psykiatrin har ju varit med här hela vägen på något sätt och ni har ju båda ett syfte att kunna hjälpa Sauli. Kan du beskriva lite de där samarbetet. Hur har det fungera?
IP1: ” Jag är ganska besviken på det där sjukhuset. Han var ju ett år där och inte tycker jag att de liksom int. De var ungefär samma pojke som for dit och kom tillbaka.”
Socialarbetaren framlägger tydligt sin besvikelse över den psykiatriska vården. I en annan beskrivning framkommer det att socialarbetaren upplever att sjukhuset inte hade hand med Sauli.
IP1: ” För att int för att jag upplever att inte hade de nån hand med honom där heller där. Han rymde, han klättra upp på taket och sparka på TV antennen där och de fick sitta bakom hans dörr och vakta om nätterna att han int sku klättra opp på taket och, Okej, nå han är väl ett sånt barn som gör sån härdant, men det där det som jag nu tror att psykiatrin eller sjukvården sku ha kunnat, borde nu dom väl ha dom på nåt sätt kunna väl förhindra det.
Den specialenhet som Sauli infinner sig på då jag intervjuar socialarbetaren upplevs dock ha varit bra för Sauli. Det som dock är framträdande är att i socialarbetarens utvärdering av denna vårdperiod är att denna upplevelse baserar sig långt på det att enheten har klarat av Sauli och det finns bara en vag uppfattning om att Sauli gjort eventuellt synbara framsteg.
IP1: ” Jag tror att denhär sista sjukhusvistelsen som nu kommer att bli över ett år. Jag tror att dom har klarat av honom. För att den här feedbacken var nog…liksom en en sådan att där har han nog gått framåt. Att va sen. Det vet vi ju sen nu när han kommer till barnhemmet dit till norr att hur reagerar han och hurdan är han.”
Mattis berättelse överskuggas av den försummelsen som uppenbaras genom det framkommandet att ingen socialarbetare handlade Mattis ärende på nästa tre år.
Utöver det så framkommer grav försummelse av fosterfamiljen vilket också ledde till en anmärkning från länsstyrelsen. Mattis nuvarande socialarbetare utrycker klart sitt missnöje med fosterfamiljen och ifrågasätter hela placeringen.
Ip2: ”Jag upplever helt klart att det har begåtts ett misstag och att Mattis placering var helt misslyckad och det här fosterhemmet var inte alls passande, inte åtminstone för honom. Och vet int heller om de är ett passande ställe för nåt annat barn heller”.
Denna skugga som ligger över hela berättelsen är säker på många sätt signifikant och kan inte heller uppfattas som något generellt eller typiskt i socialt arbete inom barnskyddet. Missförhållandet påverkar säkert också hela Mattis barnskyddsprocess och det är ett faktum att arbetet med ett dylikt fall där det föregått grava försummelser är utmanande oberoende av vem eller av vilket kön barnet är.
Försummelsen har säkert också påverkat Matti på flera olika sätt. Dessvärre så utgörs socialtarbete i en ofullständig värld vars brister drabbar också barn. Även om
försummelser inte förekommer på alla barnhem och man kan anta att den största delen av denhär typens institutioner är bra och lämpade till sitt uppdrag, kan man dock med facit i hand konstatera att dylika försummelser förekommer.
I intervjun med socialarbetaren reflekterar hon också om en övergripande brist i Mattis barnskyddsberättelse som inte enbart gäller fosterhemmet. Hon uppfattar att
I intervjun med socialarbetaren reflekterar hon också om en övergripande brist i Mattis barnskyddsberättelse som inte enbart gäller fosterhemmet. Hon uppfattar att