Rådgivningen kring amning på avdelning kan handla om allt från vilka olika amningsställningar som kan fungera för olika mödrar, barnets amningsrytm, rätt sugteknik till barnets anatomi, användande av napp och observation vid amning. Här är det främst barnmorskan som informerar och ger råd. Stödet vid amning kan däremot både barnmorskor, partnern, vänner och familj ge. Det är egentligen bara upp till modern att
avgöra vilket slags stöd hon vill ha och från vilka hon behöver den. I följande kapitel tar skribenten upp tidigare gjord forskning kring amningsstöd och amningsrådgivning.
Resultaten är uppdelade i tre olika kapitel som var för sig ser saken ur olika perspektiv;
mödrars upplevelse av rådgivning och stöd, hurudan en bra och praktisk information är och vilka hinder det finns för att en god informationsgivning ska kunna ges.
4.6.1 Upplevelser av rådgivning och stöd
Många kvinnor upplevde i Graffys och Taylors studie (2005) att de var lite dåligt förberedda på vad det egentligen innebär att amma, hur tidskrävande det är och hur man ska handskas med vanliga problem vid amning. Många upplevde också att de behöver mera information om fördelarna vid amning, främst för att orka fortsätta kämpa när det blev tufft men också för att kunna berätta åt andra varför de väljer att kämpa med amningen. Det mest värdefulla rådet många fick var hur man ska placera barnet i ens famn och hur man ska hjälpa barnet att ta tag ordentligt när det börjar suga. Fastän detta visade sig vara det mest värdefulla tipset, var det också många som upplevde just den handledningen bristfällig. Man funderade om stress och brådska på avdelningen bidrog till denna känsla. Andra saker som värdesattes mycket var till exempel barnmorskornas tips och knep i hur man sköter såriga bröstvårtor och också deras uppmuntran till personligt omhändertagande såsom dusch, matintag och vila (Graffy & Taylor 2005, 181-182).
Det som mödrarna inte uppskattade var opassande kommentarer av såväl professionella, släkt eller vänner. Man upplevde sig vara i ett mycket emotionellt och känsligt stadie, och åsikter om hur man inte borde göra kändes för många mödrar nästan dömande och nedvärderande. Man ville inte känna sig tvingad till amning och inte heller bli dum-förklarad för att man valt flaskmatning. En annan sak som också upplevdes negativt var råd som blivit givna av professionella men talade mot varandra. En enig linje hade varit uppskattat. Man uppskattade också att bli given tid att gå igenom sina känslor och att sedan bli bekräftade att det de går igenom händer för de flesta mödrar någon gång under nyföddstadiet (Graffy & Taylor 2005, 182-184).
4.6.2 En bra och praktisk information
McInerney och Langton (2012) gjorde en systematisk översiktsstudie angående kvinnors uppfattning och erfarenhet av professionellt stöd och kamratstöd. För att få ett överskådligt resultat har man delat in all information i fyra kategorier som omfattar 20 teman. Man uppskattade en äkta närvaro och en empatisk framtoning. Det uppfattades som enkelt att få kontakt och bygga relationer med en sådan vårdare. Man ville veta att vårdaren fanns till hands vid behov, och att hon då skulle vara varm, positiv och ha tillräckligt tid för henne.
Man uppskattade bekräftelse, tröst och uppmuntran. Att lyssna och aktivt svara på kvinnans behov var också viktigt. Motsatsen här var fragmenterad och hastig vård. Man uppskattade inte ett kritiskt sätt eller att känna sig tvingad till att amma. Man uppskattade heller inte att personal inte hade tillräckligt tid för sina patienter. Vissa kvinnor uppskattade heller inte att vårdare aktivt och med mycket praktisk hjälp visade hur saker skulle göras, utan upplevde då att de blev hårdhänt behandlade (McInerney & Langton 2012, 134).
Det kom också fram att kvinnorna uppskattade en vårdare med en sådan personlighet som var lätt att föra dialog med. Informationen är lättare att ta in där det finns en dialog och där det finns utrymme för frågor och aktivt samtal. Ett aktivt samtal innefattar ofta praktisk hjälp, demonstrerande av tekniker och så vidare. Det uppskattades inte att vårdaren ibland inte hade sociala färdigheter nog att föra ett sådant samtal, eller att omständigheter eller utrymmesbrist inte gjorde det möjligt. Det upplevdes också väldigt stressande och konfunderande att få motstridig information från olika professionella. Likaså var det svårt att ta till sig standardiserad information där vårdaren utgick från att modern vet och kan vissa saker istället för att aktivt lära ut (McInerney & Langton 2012, 134-135).
4.6.3 Möjliga hinder till god amningsrådgivning
En deskriptiv kvalitativ litteraturstudie gjord av Laantera, Pölkki och Pietilä (2011) har lyft fram möjliga hinder till god amningsrådgivning på förlossningssjukhus. Man hittade en hel del olika resultat som sedan sammanfattades i fyra punkter. Den första punkten var bristen på amningskunskap bland personal inom vården. Det kom fram att professionella inte var helt medvetna om rekommendationer, vanliga problem och fördelar med amning.
Vetskapen om att till exempel flaskmatning kan förkorta amningstiden som helhet var nästan obefintlig. Det kom också fram att många barnmorskor litade på sin egen personliga erfarenhet gällande amning trots att den inte hade någon vetenskaplig bakgrund. I tester
utförda på enheter kom det fram att yngre barnmorskor med mindre erfarenhet egentligen hade bättre kunskap inom amning överlag. Varierande åsikter mellan personal på samma enhet och till och med på samma avdelning gjorde det svårt för nyblivna mödrar att veta hur de ska förhålla sig till vissa problem (Laanterä et. al. 2011, 75-77).
Den andra punkten som utgjorde hinder för amningsrådgivning handlade mera om resurser och uppbyggnad av enheter. Enheter som var under stor stress och enheter där det inte nödvändigtvis fanns tid eller möjligheter till att handleda inom amning upplevde det svårt att hjälpa nyblivna mödrar till lyckad amning. På vissa enheter fanns det kanske inte heller gemensamma riktlinjer medan det på andra enheter nog fanns, men de var inte tillgängliga för personalen. I vissa fall där den nyfödda behövde intensivvård var möjligheter till kontakt med modern nästan minimal (Laanterä et. al 2011, 77-78).
Den tredje punkten handlar om personalens interaktion med familjer och mödrar. Vissa studier visade att det var svårt att hitta en balans mellan att uppmuntra till amning men ändå inte få modern att känna sig skyldig ifall det inte gick. I vissa studier kom det också fram att ibland hade personalen svårt att förstå när enbart stöd behövdes för att hjälpa mamman. En del barnmorskor till och med ignorerade moderns önskningar gällande amning. Det kom också fram att flaskmatning har förekommit mot moderns önskan. Den fjärde och sista punkten behandlar negativa attityder bland personalen på vissa enheter.
Man ansåg att amning inte var viktigt eller spelade en nyckelroll i samspelet mellan mor och barn. Man ansåg inte heller att amningsrådgivning var något som var viktigt att sätta tid på (Laanterä et. al. 2011, 78-80).