Den processartade
adoptionsrådgivningen
Pia Eriksson
Den processartade
adoptionsrådgivningen
Pia Eriksson: Den processartade adoptionsrådgivningen FSKC Rapporter 1/2007
Helsingfors 2007
Publikationen finns i pdf på våra hemsidor www.fskc.fi
ISBN 978-952-5588-02-6 (nid.)
Ab Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området
ISBN 978-952-5588-05-7 (PDF)
samt översatt till finska ”Prosessiluontoinen adoptioneuvonta” (2/2007)
Innehåll
Förord 5
1 Inledning 7
2 Arbete med adoptionsrådgivning 10
2.1 Historisk översikt 12
2.2 Historisk översikt 17
2.3 Förberedelse och utvärdering 21
2.4 Utgångspunkter 23
3 Praktikforskning inom socialt arbete 26
4 Forskningens syfte 30
5 Forskningsprocessen 32
5.1 Med vilka metoder genomfördes undersökningen? 34
5.1.1 Kritiska händelser i arbetet 36
5.1.2 Fokusgruppintervjuer 38
5.1.3 Andra metoder 40
5.2 Vem deltog i undersökningen? 40
5.3 Hur genomfördes analysen? 42
5.4 Personliga reflektioner över forskningsprocessen 45
6 Den processartade rådgivningen 48
6.1 Att lägga grunden 52
6.2 En önskan om ett barn 53
6.3 Den aktiva klienten 55
6.4 Då förväntningarna inte möts 56
7 Den lämpliga adoptivföräldern 59
7.1 Styrkor i adoptivföräldraskapet 60
7.2 Riskfaktorer i adoptivföräldraskapet 62
7.3 ”Man är aldrig färdig” 67
7.4 Socialarbetarens svåra beslut 70
8 Den öppna och lyhörda socialarbetaren 73
8.1 Kunskapsbas 74
8.2 Metoder 76
9 Diskussion om resultaten och det reflexiva arbetssättet 81
Figur 1 Forskningsprocessen 35
Figur 2 Rådgivningens tre element 49
Bilaga 1 Brev åt socialarbetarna 98
Bilaga 2 Exempel på intervjufrågor 100
Förord
Adoptionsrådgivningens främsta uppgift är att utreda om det finns förut- sättningar för att en adoption fastställs. Men hur går processen till och vilka faser ingår där? Vilka är svårigheterna och utmaningarna i processen och vil- ket kunnande förutsätts det av socialarbetarna?
Adoptionsarbete har sin speciella karaktär som skiljer sig från många andra former av socialt arbete. Inom adoptionsarbete möter socialarbetaren männi- skor som de kanske inte gör inom annat socialt arbete. I adoption handlar det sällan om att hjälpa en klient i nöd, istället möter socialarbetaren en mång- fald av människor och familjer som önskar adoptera.
Det finns lite forskning kring adoptionsarbete med fokus på socialarbetare som arbetar med adoptionsrådgivning. Denna rapport baserar sig på praktikforsk- ning bland socialarbetare och syftet har varit att dokumentera den kunskap som styr erfarna socialarbetares arbete med adoptionsrådgivning. Pia Eriksson har utfört en kreativ forskning som strävat efter att involvera sakkunniga i kun- skapsproduktionen genom att ge socialarbetare möjlighet att själva producera ny kunskap. Pia Eriksson har själv lång erfarenhet av adoptionsarbete och har djupa insikter i arbetet. Därmed har hon inte ställt sig neutralt utanför utan varit aktivt med i alla steg i kunskapsproduktionen. I rapporten skriver Pia Eriksson om själva forskningsprocessen och om hur adoptionsrådgivningen gestaltar sig som process utgående från de sakkunniga inom området, socialarbetarna. Dessutom innehåller rapporten rekommendationer angående adoptionsrådgivning.
Forskningen har genomförts vid Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området.
Rapporten ges ut både på svenska och finska. Vi hoppas rapporten väcker in- tresse både bland sakkunniga och de som vill få inblick i adoptionsrådgiv- ningens karaktäristika och väsen.
Ilse Julkunen
Professor i praktikforskning Mathilda Wrede-institutet
Det finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området
Inledning 1
Internationellt ökar adoptionslitteraturen med nya böcker som publiceras he- la tiden. Dessa består till stor del av handböcker för adoptivfamiljer samt ad- opterades självbiografier. Däremot finns det få facklitterära böcker riktade till professionella som jobbar med adoptioner och speciellt litteratur inom socialt arbete lyser med sin frånvaro.
I hela världen har det har givits ut endast lite systematiskt material och forskning riktat till socialarbetare som jobbar med adoptionsrådgivning (t.ex.
Janus 1997). Det enda som i Finland publicerats är Social- och hälsovårdsmi- nisteriets bok ”Adoptionsrådgivning: handbok för adoptionsrådgivare” år 1999. I Sverige har NIA, Nämnden för internationella adoptioner (idag MIA, Myndighet för internationella adoptioner) utgivit en handbok för social- nämnder som är lite mer informativ och detaljerad än den finska handboken.
I Storbritannien har BAAF (British Association for Adoption & Fostering) även givit ut en del böcker riktade till socialarbetare. Många socialarbetare använder sig även tillämpat av materialet som utvecklats för Pride- utbildning (Parent Resources for Information, Development and Education) av fosterföräldrar.
Adoption i sig är kulturellt bekant i Finland, men trots det har ämnet be- handlats lite ur ett forsknings- och samhällspolitiskt perspektiv. Specialkun- skap om adoption hör inte till kunskapsbasen inom barnskyddet som i många andra länder, trots att adoptionsrådgivningen länge varit en del av socialtjänsterna. Adoptionsexpertisen skapas inte heller i utbildningen inom det sociala området, utan dess utveckling har varit slumpmässig eller kon- centrerad till instanser som specialiserat sig på området. Enligt Pösö (2003) har expertisen på området även utvecklats åtskiljt från den allmänna experti- sen inom arbete med barn och familjer och hon anser att adoption i sin helhet starkare borde kopplas till familjeforskning. Enligt henne är det svårt att ut- ifrån den knappa forskningen få en djupare bild av karaktären av adoption i
Finland medan den internationella adoptionsforskningens frågeställningar är fler och mer mångsidiga.
Adoptionsrådgivarens arbete är krävande och utmanande. Samtidigt som adoptanterna skall förberedas för sin uppgift bör deras lämplighet även ut- redas. Hur kan vi då utvärdera en persons förmåga att fungera som förälder åt ett okänt barn som vi ännu inte vet något om? Adoptivbarnet har rätt att få det bästa möjliga hemmet medan adoptanterna inte har någon subjektiv rätt att få adoptera någon annans barn. Således skall barnets rätt vara styrande och inte adoptanternas rätt till ett barn. Detta kan lätt glömmas bort då de synliga klienterna som vi möter speciellt i arbete med internationella adop- tioner är adoptanter, medan barnet ännu är osynligt och okänt.
Socialarbetare stöter ofta på frågor om vad det egentligen är som undersöks i utvärderingen av adoptanter. Konkreta frågor som ekonomisk situation och ålder kan vara lätta att förstå. I gråzonen kommer däremot faktorer som är svårare att definiera. Då det sedan talas om kvaliteten på parförhållandet, motiv eller personlig lämplighet börjar det låta som något mystiskt och svår- ligen mätbart. Hur kan socialarbetare objektivt mäta dessa faktorer? Eller är det så att det alltid handlar om socialarbetarens subjektiva uppfattning? Vil- ken kunskap och vilka färdigheter använder socialarbetaren sig av för att ut- reda och utvärdera dessa stora frågor och vilka verktyg och riktlinjer finns att tillgå? Långt är det frågan om yrkesskicklighet och känsla som skapas via ar- betserfarenhet som även kan kallas erfarenhetsbaserad eller tyst kunskap.
Huvudmålgruppen för denna rapport är socialarbetare som ger adoptions- rådgivning, andra professionella inom arbete med adoptioner samt stude- rande. Min avsikt är att tydligt hålla mig till det sociala arbetets perspektiv och behandla adoptionsrådgivning ur detta perspektiv. Mycket av det jag skriver är säkert gångbart på andra områden inom socialt arbete och tangerar andra discipliner, vilket gör att det kanske inte alls är unikt för arbete med adoptioner.
Min tidigare kunskap om adoptioner baserar sig på egen erfarenhet av socialt arbete med adoptivfamiljer i form av adoptionsrådgivning och stöd och hjälp efter adoption, samtal med adopterade och adoptivföräldrar, samt samtal och intervjuer med professionella inom området. Det jag skriver baserar sig
förutom på det material som jag samlat in under forskningen också på egen erfarenhet och litteraturstudier.
Forskningens syfte är att dokumentera den tysta kunskap som styr erfarna finska socialarbetares arbete med adoptionsrådgivning. Eftersom denna inte har dokumenterats tidigare strävar jag till att beskriva något av arbetets ka- raktär och väsen. Detta gör jag genom en praktikforskning i socialt arbete med adoptionsrådgivning. Ett av mina mål är också att synliggöra tyst kun- skap och således göra den öppen för diskussion och ge en möjlighet att ifrå- gasätta frågor som kan ses som självklara.
Rapportens uppläggning följer en traditionell forskningsrapport. Jag börjar med att gå igenom bakgrunden till forskningen och frågeställningarna med hjälp av en översikt över arbetets karakteristiska drag och ramar samt ge- nom en beskrivning av praktikforskning. Jag övergår sedan till att beskriva forskningsprocessen samt på vilket sätt studien genomfördes. I kapitel 6-8 presenteras resultaten i en beskrivning av adoptionsrådgivningens process- artade karaktär. Därefter följer diskussion om resultaten samt en avslutning med rekommendationer uppställda på basis av materialet och diskussioner med forskningens referensgrupp och praktiker.
Eftersom jag som socialarbetare skriver för socialarbetare använder jag mig i texten av uttrycket ”vi” som syftar på socialarbetare. För socialarbetare har jag valt att använda det personliga pronomenet ”hon” eftersom alla socialar- betare som deltog i studien var kvinnor. Klienterna som ännu inte har adop- terat benämner jag i texten adoptanter eller klienter. Med termen adoptivtri- angeln syftar jag på en metafor av en triangel som bildas av de biologiska föräldrarna, barnet och adoptivföräldrarna.
Arbete med adoptionsrådgivning 2
Adoption är ett samhälleligt sätt att omorganisera familje- och föräldraförhål- landen på ett mycket grundläggande sätt. Inom barnskyddet och speciellt i omhändertaganden omordnas även dessa förhållanden, men i adoption är det frågan om ett stadigvarande ingrepp eftersom adoptioner inte går att hä- va. (Pösö 2003)
Trots att adoptionsarbete är en del av barnskyddsarbete så har det sin speci- ella karaktär som skiljer det från många andra typer av socialt arbete. I min studie upplevde en del av de intervjuade socialarbetarna att en viss mystik är förknippad med adoption och inte ens inom yrkeskåren vet eller förstår alla vad arbetet går ut på. Även attityder om att det skulle handla om ett elitis- tiskt socialt arbete förekommer. På ytan kan adoptionsrådgivning förefalla att vara ett lätt jobb medan de som jobbar inom området inser dess komplexi- tet. Ju djupare man går in i det och ju mer erfarenhet man får, desto bättre in- ser man vilken utmanande uppgift det handlar om. Paradoxalt nog är det så att ju mer kunskap vi får om världen runt omkring oss och således uppnår bättre kontroll, desto mer osäkra blir vi (Stalker 2003, 215).
I arbete med adoptionsrådgivning före adoptionen är barnet, d.v.s. klienten, vars bästa skall övervakas, ännu osynligt. Utmaningen ligger i att försäkra sig om att det okända barnets bästa är i fokus och att fungera som föresprå- kare för barnet. Då adoptionsrådgivningen ges, vet varken socialarbetaren el- ler adoptanten något om barnets ålder, hälsotillstånd, personlighet eller tidi- gare erfarenheter. Forskning tyder på att ju yngre ett barn är och ju färre se- parationer och traumatiska erfarenheter som barnet har i sin bakgrund, desto bättre anpassar barnet sig till den nya adoptivfamiljen. (t.ex. SOU 2003) En realitet är att de utländska barn som adopteras internationellt är lite äldre.
Haag konventionen (barnkonventionen) försäkrar att internationell adoption är det sista alternativet för ett barn, efter att en lösning för barnet sökts i hem- landet. Av denna orsak är det få adoptanter som kommer att bli förälder till ett spädbarn via adoption. Eftersom vi i adoptionsrådgivningsskedet ännu
inte vet något om barnets bakgrund borde vi utgå ifrån att den nya familj som barnet får genom adoption kan erbjuda ett gott hem även om barnet är i behov av speciell omsorg p.g.a. svåra upplevelser och traumatiska händelser i bakgrunden. Förutom detta bör adoptanterna även vara förberedda på att barnet kan ha hälsoproblem. Ifall en familj inte har förberetts på dessa fakto- rer kan det inte alltid ses som barnets bästa. Av denna orsak borde kapacite- ten att ta hand om ett barn i behov av speciell omsorg utgöra grunden för en utvärdering av en adoptants lämplighet. Forskning (t.ex. Lindblad 2004, SOU 2003, Sinkkonen 2001) visar även att adoptivbarn på lång sikt kan ha pro- blem med anpassning och psykiska problem, vilka adoptivfamiljen bör vara redo och ha förmåga att stöda. Adoptionsrådgivningen och bedömningen av familjen bör alltid utgå ifrån ett så bra hem som möjligt med tanke på barnets bästa. Ett av de svåraste besluten för oss är att neka en adoptant tillstånd till adoption. Ändå är det vi som bör göra detta ifall en familj inte anses lämplig, eftersom man inte kan anse att det är för barnets bästa som det placeras i en familj på andra sidan jordklotet vilken man ser riskfaktorer i.
Enligt Stjerna (2005), som är en erfaren socialarbetare inom adoptionsfrågor i Sverige, möter vi i arbetet med adoptioner en klientgrupp som vi kanske inte mött inom annat socialt arbete. Hon syftar på en grupp välutbildade männi- skor med höga positioner inom samhället, som inte kommer till socialbyrån för att få hjälp. I adoption handlar det sällan om att hjälpa en klient i nöd.
Om man ser adoptionsrådgivningsarbetet endast som att hjälpa adoptanten faller man i gropen om vems bästa man bör tänka på. Klienten, vars bästa skall vara styrande, är det okända barnet.
Adoption ses ännu idag allmänt som det nästbästa sättet att få barn på (Malin 2006, 68). Av denna orsak är det speciellt viktigt att vi är medvetna om våra egna förutfattade meningar och attityder gentemot adoption. Vi bör även va- ra medvetna och aktsamma gällande den vokabulär som vi använder då vi talar om adoptioner. Vissa termer eller uttryck har en positiv klang medan andra är negativt laddade eller förstärker uppfattningen om adoption som ett sämre alternativ att bilda familj på. Exempelvis uttrycken ”biologiska föräld- rar” eller ”födelseföräldrar” är att föredra framför uttrycket ”riktiga föräld- rar” som kan upplevas stötande (Janus 1997, 272). Även Stjerna (2005) poäng- terar vikten av att vi är medvetna om de egna värderingarna, eftersom vi i
adoptionsrådgivningen möter frågor som nära berör vårt eget liv. Sådana är bl.a. den egna önskan om barn, attityder gällande vald barnlöshet, barnupp- fostran och barns behov av syskon. Annat som vi på ett djupare plan blir tvungna att behandla med klienterna är frågor gällande parförhållande, för- luster och sorg som även berör de flesta av oss själva på ett personligt plan.
Inom internationell adoption innehar även frågor om rasism, hudfärg och et- nicitet en viktig ställning precis som etiken förknippad med internationell adoption, vilka alla bör kunna diskuteras öppet och fördomsfritt med klien- terna.
I dagens läge möter vi en mångfald av människor och familjer som önskar adoptera. Förutom att människan i sig själv är komplex avspeglas samhällets förändringar även i adoptanterna. Familjestrukturerna har luckrats upp och förändrats och från att tidigare främst ha varit barnlösa äkta par som adopte- rat är det i dagens läge vanligt att även barnfamiljer, äkta par utan infertilitet, styvfamiljer och ensamstående önskar adoptera. I vårt arbete möter vi också människor med olika kulturell bakgrund, religion och sexuell läggning.
2.1 Historisk översikt
Hoksbergen (2000) och Triseliotis, Shireman & Hundleby (1997) indelar ad- optivfamiljerna i flera olika typer av generationer eller eror, av vilka jag valt att beskriva dem som infaller efter det andra världskriget. De rådande attity- derna i samhället under de olika tidsperioderna hänger starkt ihop med på vilket sätt professionella har förhållit sig till adoption och hur adoptanterna har förberetts och utvärderats.
Under det som Triseliotis et al. (1997) kallar den tredje perioden och Hoks- bergen (2000, 89) den traditionellt-slutna, som följde efter det andra världs- kriget (före 1970-talet), sågs adoption som en lösning på infertilitet och blev populärt bland medelklassen i Storbritannien och USA. Adoptivfamiljens första val skulle ha varit ett biologiskt barn och adoption sågs som en service som tillhandahöll barnlösa par med ett ersättande barn. Den här eran kan be- skrivas som tiden då man hittade den ”perfekta babyn” för det ”perfekta äkta paret”. Under denna tid var det viktigt att barnet utseendemässigt var likt familjen och man gjorde stora ansträngningar för att skapa familjer som var så lika de biologiska som möjligt. Så länge dessa babyadoptioner var rå-
dande utgick man ifrån att adoptivfamiljen efter adoptionen var precis som vilken annan familj som helst. Karakteristiskt var att man utgick ifrån adop- tivföräldrarnas intressen och tillhandahöll dem med ett barn. Under den här tidsperioden utreddes adoptanterna i USA noga och utvärderingen styrdes långt av psykoanalytisk teori. Samtidigt började man inse att det här var ett område inom vilket det behövdes utbildade socialarbetare.
Efter att adoptionslagen trädde i kraft år 1925 började adoption i Finland öka.
Ända sedan dess har organisationen Rädda Barnen rf. skött en betydande del av arbetet med adoptioner i Finland. Detta har lett till att organisationens arbetsmetoder inom adoptionsrådgivning för alla parter i adoptionstriangeln sett i ett långt perspektiv har utvecklats. Under första hälften av 1900-talet ansåg man att alla äkta par med god social ställning, gott rykte och goda in- komster var lämpliga som adoptivföräldrar. (Kauppi & Rautanen 1997, 158- 168) Under den här perioden visste socialarbetare som jobbade med adoptio- ner väldigt lite om de sociala och individuella konsekvenser som adoptionen kom att medföra för barnet. Därför kom deras egna attityder om ogifta möd- rar, vikten av ärftlighet och familjeliv att dominera arbetet. (Hoksbergen 2000, 91).
På 1950-talet började man vid Rädda Barnen rf. lägga stor vikt vid att barnen som gavs upp för adoption var fullt friska och fria från ärftlig belastning.
Viktigt upplevde man även att barnets utseende påminde om adoptivföräld- rarnas. Under denna tid fanns det fler barn för adoption än tillgången på ad- optivfamiljer och således kunde adoptanterna vara kritiska och välja sina barn. Under 1950-talet började man i organisationen fästa vikt vid barnens behov. Man poängterade vikten av kärlek, godkännande och omsorg i adop- tivfamiljen. (Kauppi & Rautanen 1997, 158-168)
Sedan 1950-talet har arbetsmetoderna inom adoption utvecklats och doku- menterats inom Rädda Barnen rf. Förutom dokumentation av arbetsproces- ser började man då även dokumentera det egna arbetet och arbetets innehåll fördjupades. På 1950-talet började man i organisationen under adoptionsråd- givningen även lägga vikt vid barnlöshetens betydelse, motiven samt de ris- ker som fanns förknippade med adoption. Man började tala om en samar- betsprocess mellan socialarbetare och adoptant. Vid samma tider byggde
man även in i arbetet handledning för socialarbetare. (Kauppi & Rautanen 1997, 158-168)
Det som Triseliotis et al. (1997) beskriver som den fjärde perioden och Hoks- bergen (2000) som den öppet-idealistiska (år 1970-1985), karakteriseras av ett mer barncentrerat sätt att närma sig adoptioner. Under den här tidsperioden minskade antalet vita spädbarn med en ”god bakgrund” för adoption. Samti- digt ökade antalet äldre barn samt barn utsatta för omsorgssvikt som var i be- hov av hem. Under samma tid började adoptioner över de etniska gränserna göras. Således började man söka ”ett hem för barnet” och inte ”ett barn åt ad- optanterna”. Detta ledde inte bara till att gruppen av adoptivbarn blev mer he- terogen utan också att de möjliga adoptivfamiljerna började se olika ut.
På 1970-talet minskade antalet spädbarn för adoption också i Finland och familjerna började adoptera även barn i lek- och skolåldern. Tio år senare började även de internationella adoptionerna i Finland öka. För socialarbe- tarnas del innebar detta att arbetet blev mer utmanande och den styrande principen blev att hjälpa barnet och stöda familjerna. (Kauppi & Rautanen 1997, 158-168)
Den fjärde perioden har haft stor inverkan på arbetet med adoptioner. Eran karakteriserades av öppenhet gällande intima ämnen som infertilitet, sexuali- tet, problem i parförhållanden och en förståelse av hela adoptionstriangelns upplevelser. Även tanken om att miljön är viktigare än arv var rådande. Den sekretess som existerat började försvinna och adoption som fenomen blev allt mer accepterat. Således minskade också andelen inhemska barn för adoption eftersom exempelvis ensamförsörjandet av barn blev allt mer vanligt. Moti- ven för adoption under denna period var ofta idealistiska och förväntningar- na och tron på den egna kapaciteten att fostra ett barn i vilken ålder som helst var höga. Pionjärerna och de som arbetade inom adoptionsorganisatio- nerna verkade inte inse att en del av dessa familjer skulle komma att möta svåra problem med sina adoptivbarn. (Hoksbergen 2000, 92-93).
Hoksbergen (2000) beskriver den pågående tidsperioden som den realistiska generationen av adoptioner. Professionella och adoptanter är medvetna om de utmaningar som en del av de tidigare adopterade mött då de kommit upp i tonåren, samt de psykologiska och emotionella problem som adoptivfamil-
jerna stött på. Man har även insett vikten av att de adopterade känner till sin egen bakgrund och deras behov att veta vem de är. Under samma tid insåg man vikten av stödtjänster och samtidigt ett behov av internationella spelreg- ler. Således har atmosfären kring adoption enligt Hoksberger (2000, 97) blivit allt mer realistisk från att först ha varit sluten och senare entusiastisk och idealistisk.
Triselotis et a. (1997) ser en femte period på kommande då marknadsstyr- korna börjar spela en allt större roll som de redan gjort bl.a. i USA där privata adoptioner frodas. Enligt Triselotis et al. (1997) skönjer man samma tendens i internationella adoptioner där fokus ofta riktas mot vuxnas rätt att adoptera.
I Finland finns ännu adoptanter som har en öppen och idealistisk inställning till adoption, medan professionella och en stor del av adoptanterna börjar tillhöra den realistiska generationen. Även den femte perioden har man känt av i Finland och den väcker mycket diskussion bland professionella som job- bar med adoptioner.
Traditionellt har urvals- och bedömingsprocessen av adoptanter baserat sig nästan enbart på intervjuer med adoptanterna. Ända till 1970-talet kunde man i Storbritannien urskilja tre huvudinriktningar på urvalsprocessen av adoptivfamiljer. Dessa är det administrativa synsättet, den diagnostiska eller utredande metoden och den vetenskapliga metoden. Det administrativa per- spektivet utgick mest från lagstadgade och konkreta kriterier som ålder, reli- gion, socioekonomisk ställning och personliga referenser. Den diagnostiska och utredande metoden baserades på intervjuer med adoptanterna både in- dividuellt och separat. Adoptanterna utvärderades och bedömdes gällande deras förväntade kapacitet att vara bra psykologiska föräldrar. Det här syn- sättet influeras av psykodynamisk psykologi och koncentrerar sig långt på egenskaper som är svåra att greppa. Sådana är exempelvis emotionell mo- genhet, motivation, stabilitet och kvalitet i relationer, förståelse av barn och den totala personligheten. Enligt Triseliotis et al. (1997) låg problemet i den här metoden i fientlighet och förbittring hos adoptanterna mot de vaga och implicita sätt på vilket informationen tolkades och bedömdes. Idén om den vetenskapliga metoden baserar sig på att utföra psykologiska test som skulle sålla bort de olämpliga adoptivföräldrarna. Denna metod har åtminstone aldrig använts i Storbritannien som en huvudmetod i bedömningen av lämp-
lighet. Familjernas mångfald och barnens olika behov gör denna metod när- mast intill omöjlig att genomföra, men som en del av utvärderingen kunde den hjälpa till att upptäcka t.ex. psykotiska tendenser hos adoptanterna. (Tri- seliotis et al. 1997, 140-141)
I dagens läge har betoningen på förberedandet av adoptivföräldrarna kom- mit att härska i Storbritannien. Även kompanjonskap och samarbete mellan rådgivaren eller utredaren och familjen betonas, trots att adoptanterna inte nödvändigtvis alltid känner så. (Triseliotis et al. 1997, 140-141) Samma in- ställning verkar vara rådande i Finland.
Vid Rädda Barnen rf. har man under årens gång skapat en grundstomme för adoptionsrådgivning och utbildning av fosterföräldrar. Rådgivning och för- beredelse ges både i grupp och enskilt (Pasanen 2003, 30). Gruppdiskussioner som en del av adoptionsrådgivningen finns ännu inte i större skala i Finland.
Tips på hur man drar grupper för blivande adoptivfamiljer finns t.ex. i Gruppsamtal om adoption (Stjerna 2002) och Making Good Assessments, a practical resource guide (Barker et al. 1999). Sedan 1990-talet har Pride- utbildningen (Parent Resources for Information, Development, and Educa- tion) varit en del av förberedelsen av foster- och adoptivföräldrar inom Räd- da Barnen rf. Även en del kommuner erbjuder Pride-utbildning för adoptan- ter och blivande fosterföräldrar. Programmet omfattar rekrytering och förbe- redelse av föräldrarna, urvalet och fortbildning. (Kauppi & Rautanen 1997, 171). Mer om Pride-programmet finns att läsa på finska på http://www.pesapuu.fi/pride.shtml.
Förutom dessa grupper som del av adoptionsrådgivningen ordnar organisa- tionerna Interpedia rf. och Våra gemensamma barn rf. förberedelsekurser för adoptanter som är fristående från rådgivningsprocessen. I Sverige blev förbe- redelsekurser för adoptanter obligatoriska i början av år 2005. Utöver den hemutredning som hemkommunen där gör, bör de även anordna eller kunna hänvisa till en förberedelsekurs med standardiserat innehåll. Även i Dan- mark och Holland är liknande kurser obligatoriska. ( www.mia.eu, www.familiestyrelsen.dk )
Med vilken metod och var tyngdpunkten i adoptionsrådgivningen ligger be- ror långt på den enskilda socialarbetaren och den arbetsgemenskap som hon
jobbar i. Ann-Britt Victorzon (1996) urskiljde i sin undersökning två typer av socialarbetare som jobbar med adoptionsrådgivning i Finland. Den som hon kallar idealtypen är adoptionsrådgivaren som har en barnsynvinkel och är professionellt och realistiskt inställd till adoption. Den andra typen, adop- tionsutredaren, karakteriseras av föräldrasynvinkeln där adoptionen utgår från föräldrarnas behov och önskningar och samarbetet med klienterna långt sker på adoptantens villkor. Den här typen av socialarbetare ser inget behov av rådgivning med utvecklande terapeutiska inslag vilket däremot adop- tionsrådgivaren gör. (Victorzon 1996, 37) Samplet i undersökningen var litet, men den ger en god allmän bild av två olika sätt att förhålla sig till adop- tionsrådgivningsarbetet hos socialarbetare.
Alla de cirka 30 socialarbetare som deltog i min studie vilka har längre erfa- renhet av adoptionsrådgivning, skulle jag kategorisera som adoptionsrådgi- vare enligt Victorzons (1996) indelning. Därmed kan man anta att den andra typens inställning till uppgiften främst förekommer hos dem som sällan skö- ter om adoptionsärenden och har lite erfarenhet av adoptionsfrågor. Victor- zon (1996) drog samma slutsats på basis av sitt begränsade material.
Eftersom de inhemska adoptionerna är få, har Finland precis som de andra nordiska länderna under de senaste årtiondena utpräglat koncentrerat sig på internationell adoption. (Pösö 2003, 15, Hoksbergen 2000, 86) I hela världen uppskattar man att mer än 30 000 barn adopteras internationellt varje år (Lindblad 2004, 12). I Finland fastställdes år 2005 adoption av 57 minderåriga finländska barn av två föräldrar (vilket utesluter adoptionerna inom famil- jen) inom landet (Statistikcentralen 2006). År 2005 adopterades 308 barn från utlandet till Finland. Det totala antalet utländska barn som kommit till Fin- land via adoption sedan Adoptionslagen stadgades år 1985 är 2906 (Nämn- den för internationella adoptionsärenden, 2006).
2.2 Historisk översikt
I Finland steg den första adoptionslagen i kraft år 1925. Större förändringar i adoptionslagstiftningen har gjorts år 1980 och 1985. Utgångspunkten i den nuvarande adoptionslagstiftningen är barnets bästa. Internationell adoption regleras, förutom av adoptionslagen (1985/153) och adoptionsförordningen (1997/508), även av FN:s konvention om barnets rättigheter, Haag-
konventionen om internationella adoptioner, samt lagstiftningen i barnets ursprungsland.
Alla som önskar adoptera ett minderårigt barn skall begära adoptionsråd- givning hos hemkommunens socialvårdsorgan eller hos en adoptionsbyrå som har fått tillstånd av social- och hälsovårdsministeriet. (Adoptionslag 1985/153) Den enda adoptionsbyrå i dagens läge som har tillstånd att sköta adoptionsrådgivning är Rädda Barnen rf. Ansvaret för att ge adoptionsråd- givning har således delegerats till socialarbetare i kommunerna och till Räd- da Barnen rf. I det följande väljer jag att granska vilka ramar, medel och verktyg lagen ger för detta arbete. Vilket är syftet med adoptionsrådgivning- en? Vem är enligt lag lämplig som adoptivförälder och hur skall lämplighe- ten utredas? Jag granskar här lagen ur den synvinkeln att adoptanterna äm- nar adoptera ett främmande barn under 12 år. De fetstilta i lagtexterna är de- lar som jag valt att betona.
”Syftet med adoption är att främja barnets bästa genom att ett förälderbarnförhållande fastställs mellan den som skall adopteras och adoptanten”(Adoptionslag 1985/153)
Syftet med adoptionsrådgivningen är
”att i adoptionsärenden bevaka barnets bästa samt att genom överläggningar och åtgärder bistå barnet, barnets föräldrar och ad- optanterna innan domstolen fastställer adoptionen samt vid behov även därefter.”
Vid givande av adoptionsrådgivning bör
”utredas om förutsättningarna för adoption…föreligger” (Adop- tionslag 1985/153)
Förutsättningar för adoption är bl.a. att
”Adoption av minderårigt barn kan fastställas, om adoptionen prö- vas vara till barnets bästa och det har utretts att barnet kommer att få god vård och uppfostran” (Adoptionslag 1985/153)
För att öppna begreppet barnets bästa och definitioner på vad god vård och uppfostran är får vi söka i barnskyddslagen (1983/683).
”Barn har rätt till en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt till en harmonisk och mångsidig utveckling. Barn har företrädesrätt till särskilt skydd.”
”Målet är att barnet under alla förhållanden får en sådan vård var- om stadgas i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt.”
(Barnskyddslagen 1983/683)
Vilket leder oss vidare till lagen angående vårdnad om barn och umgänges- rätt (1985/361) där det stadgas att:
”Syftet med vårdnaden om barn är att trygga en balanserad utveck- ling och välfärd för barnet enligt dess individuella behov och önske- mål. Vårdnaden bör trygga positiva och nära människokontak- ter i synnerhet mellan barnet och föräldrarna.”
”Barn skall ges en god vård och uppfostran samt ägnas en med hän- syn till barnets ålder och utveckling behövlig tillsyn och omsorg.
Barnet bör såvitt möjligt ges en trygg och stimulerande upp- växtmiljö samt en utbildning som motsvarar dess anlag och öns- kemål.”
”Barn bör uppfostras så att det får förståelse, trygghet och ömhet.
Barnet får inte undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkan- de behandling. Barnet bör stödas och uppmuntras i sin utveck- ling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet.”
Då socialarbetaren utreder en adoptants lämplighet som adoptivförälder är det kapaciteten av att för ett okänt barn erbjuda och trygga det ovannämnda vilket skall utvärderas. Frågorna blir då, vilken adoptanternas förmåga att knyta an till ett barn är, vilken kapaciteten till trygga och nära relationer präglade av omsorg och ömhet är och vilken förmågan är att i en trygg och stimulerande miljö stöda, uppmuntra och förstå barnet? Lagrummet ger inga konkreta redskap eller riktlinjer utan det faller på den enskilda socialarbeta- rens professionalitet att utreda denna lämplighet. Lagstiftaren har överfört
ansvaret för utvärdering till socialarbetaren och lite konkret hjälp på vägen finns att tillgå i lagen.
Det enda entydiga som direkt går att utläsa ur adoptionslagstiftningen som krav på adoptanterna (vid adoption av främmande barn) är 25 års ålder samt ingått äktenskap för två personer som adopterar ett barn gemensamt. En gift person kan heller inte adoptera ensam utan endast tillsammans med sin äkta maka eller make. Social- och hälsovårdsministeriet har givit ut boken ”Adop- tionsrådgivning: handbok för adoptionsrådgivare” (SHM 1999) vars syfte är att öppna och konkretisera adoptionslagstiftningen.
Enligt Konventionen om barnets rättigheter (artikel 21) skall internationella adoptioner alltid föregås av en utredning om barnets situation samt eventu- ellt samtycke av biologisk förälder som en följd av rådgivning. Om ingen lämplig familj (foster- eller adoptivfamilj) finns eller barnet inte kan tas hand om på annat lämpligt sätt i sitt hemland kan man överväga internationell ad- option.
I internationella adoptioner skall den adotionsrådgivning som ges, resultera i en skriftlig rapport (hemutredning) om adoptanterna. Innehållet i en hemut- redning stadgas i adoptionsförordningen (1997/508):
”När … den som skall adopteras är yngre än 18 år och bosatt i en främmande stat, skall en detaljerad rapport skrivas med uppgifter om adoptantens identitet, behörighet och lämplighet som ad- optivförälder, adoptantens bakgrund, familjeförhållanden, hälsotillstånd och faktorer som inverkar på hälsotillstån- det, sociala miljö och orsakerna till adoptionen samt adop- tantens lämplighet för internationell adoption. Rapporten skall också innehålla ett utlåtande om åldern och, om det be- hövs, om övriga egenskaper hos det barn som skulle komma i fråga.”
Konkreta anvisningar för skrivandet av hemutredning ges i Adoptionsråd- givning, handbok för adoptionsrådgivare (SHM 1999) samt av de tre adop- tionstjänstorganen i Finland.
I den svenska lagen finns ett omnämnande om att medgivande får lämnas endast om adoptanten är lämpad att adoptera. Vid den bedömningen skall särskild hänsyn tas till adoptantens kunskaper och insikter om adoptivbarn och deras behov och den planerade adoptionens innebörd, adoptantens ål- der, hälsotillstånd, personliga egenskaper och sociala nätverk. (Socialtjänst- lag 2001:453 12 §) Här tas lämplighet som adoptivföräldrar och kunskap och förståelse om adoption och dess innebörd upp, vilket saknas i den finska lag- stiftningen. I vår lag omnämns lämpligheten endast i adoptionsförordningen gällande internationella adoptioner.
Lagen säger inte heller någonting om adoptanternas övre åldersgräns eller hälsotillstånd. Inte heller går det att direkt utläsa vilka faktorer som skall ut- redas gällande adoptanternas lämplighet. Detta innebär en utmaning för den enskilde socialarbetaren som har mycket vida ramar att röra sig inom.
2.3 Förberedelse och utvärdering
Adoptionsrådgivningens uppgift är att utreda om det finns förutsättningar för att en adoption fastställs. Då det gäller adoptionsrådgivningen för adop- tanterna, vilket denna rapport koncentrerar sig på, är uppgiften tudelad. Den består dels av förberedelse och dels av utvärdering av lämplighet. Vi skall under utvärderingsprocessen sträva efter att ge adoptanterna färdigheter till självutvärdering vilket gör utvärderingen tudelad. Samtidigt som vi gör vår utredning skall även klienten göra en självutvärdering. (SHM 1999, 13-16) Då vi gör en utvärdering av adoptanterna har vi flera olika parter som vi bör ta hänsyn till. Den som bör komma i främsta rummet är den mest sårbara och maktlösa parten, d.v.s. adoptivbarnet vars röst ingen annan gör hörd och som vi som socialarbetare representerar. Samhället har ett ansvar för adop- tivbarnets bästa och en noggrann utvärdering är väl motiverad. Adoptivbarn är dessutom mer sårbara än barn i genomsnitt och barnet kan lätt exploate- ras. En del av de barn som blir adopterade har redan blivit utsatta för extre- ma situationer och tagit skada. Ett barns akuta situation får ändå inte minska på vårt ansvar att göra den professionella och grundliga utredning av adop- tanterna som stadgas i lag. Vår andra skyldighet är mot de biologiska föräld- rarna. Utvärderingen skall garantera dem som ger upp sitt barn för adoption i hemlandet eller till utlandet att barnets bästa kommer på första plats i adop-
tionsprocessen. Den tredje skyldigheten har vi gentemot adoptanterna som trots att de inte är lika maktlösa som de förstnämnda parterna ändå är sårba- ra. Trots att de i motsats till de andra parterna ofta har makt i och med sina ekonomiska resurser, sin sociala position och utbildning är de maktlösa i sin situation att inte kunna skapa den familj som de önskar. Inom internationell adoption tillkommer även skyldigheter på global nivå i förhållande till bar- nets ursprungsland samt de organisationer som sköter den internationella adoptionsprocessen. (Simmonds & Haworth 2000, 261-263)
Under adoptionsrådgivningen bör adoptanterna bli förberedda på sin kom- mande roll som adoptivföräldrar. Detta sker dels i form av information om adoptivbarnens upplevelser och bakgrund, samt hur dessa kan avspegla sig på lång sikt. Förutom information om den första tidens anpassning, frågor relaterade till anknytning och att växa till adoptivförälder är det under råd- givningen också viktigt att behandla specialfrågor som kommer upp under den adopterades livscykel. Sådana frågor under uppväxten är bl.a. föränd- ringar som adoptivbarnets daghemsstart, skolfrågor samt identitetsfrågor i tonåren och vuxenålder. I internationella adoptioner är även upplevelser av olikhet och rasism viktiga teman.
Förutom att vi förbereder adoptanterna genom att ge information, är ett mål med denna process även att klienterna utvärderar sig själva genom att be- döma sina förutsättningar att bli adoptivföräldrar. Adoptanterna behöver en viss mängd information om adoption och adoptivföräldraskap för att göra en självutvärdering om sin lämplighet som adoptivföräldrar. (Simmonds &
Haworth 2000, SHM 1999).
Vi bör även göra en utvärdering av adoptanternas lämplighet. De faktorer som skall utvärderas är adoptanternas ålder, familjesituation, socioekono- miska faktorer, hälsotillstånd, motiv till adoption, önskemål beträffande bar- net, förmåga att uppfostra och beredskapen inför (internationell) adoption.
(SHM 1999, 17-25) För att denna utvärdering skall kunna göras på ett opti- malt sätt krävs en syntes av förberedelsen och klientens självutvärdering i samråd med socialarbetaren.
Adoptionsrådgivningen kan indelas i fyra olika faser: utredningsfasen, pla- ceringsfasen, uppföljningsfasen och fastställandet av adoptionen. Då det
gäller inhemska adoptioner övergår utredningsfasen (adoptionsrådgivningen för adoptanterna) i placeringsfasen då ett barn placeras hos adoptanterna. I internationella adoptioner avslutas utredningsfasen däremot av ett skriftligt utlåtande, d.v.s. den hemutredning som socialarbetaren skriver. Därefter på- börjas adoptionsprocessen hos ett av de tre adoptionstjänstorganen i Finland (Helsingfors stads socialverk, Interpedia rf. och Rädda barnen rf.). Det första steget består av att via adoptionstjänsten anhålla om tillstånd för adoption från nämnden för internationella adoptionsärenden i Finland. Beslutet från nämnden kan överklagas. Efter nämndens tillstånd för internationell adop- tion sköter adoptionsorganisationen om kontakten till utlandet samt placer- ingsfasen av barnet. Adoptionsrådgivningen fortsätter då barnet kommit till Finland i form av uppföljningsfasen som varar i medeltal i några år. Den sköts oftast av socialarbetaren som haft ansvaret för adoptanternas adop- tionsrådgivning. Mer om adoptionsrådgivningen och adoptionsprocessen i sin helhet finns att läsa i Adoptionsrådgivning, handbok för adoptionsrådgi- vare (SHM 1999).
2.4 Utgångspunkter
I exempelvis USA och Storbritannien är andelen inhemska adoptioner större än i Skandinavien (Hoksbergen 2000, 86), vilket gör att socialarbetarna jobbar mer med de biologiska föräldrarna. I dessa fall är alla tre parter i adoptions- triangeln närvarande i arbetet och socialarbetaren arbetar samtidigt med de biologiska föräldrarna, barnet och adoptanterna. Inom internationell adop- tion faller t.o.m. de biologiska föräldrarna lätt bort ur tankarna och triangeln blir haltande. Eftersom även barnet är okänt är adoptanterna de enda fysiskt närvarande klienterna. Således blir adoptionsrådgivningen i internationella adoptioner lätt vuxencentrerad och då kan man tänka sig att det är lätt att stöda adoptanternas önskemål på bekostnad av barnets bästa, vilket gör uppgiften speciellt utmanande. I internationella adoptioner blir socialarbeta- ren inte heller tvungen att ta ställning till om adoptionen ett specifikt barns bästa eftersom detta arbete görs i barnets födelseland. Adoptionen konkreti- seras först flera år senare då adoptionrådgivningen fortsätter i form av upp- följning av familjen.
En av de största svårigheterna i utvärderingen är den komplexa frågan om hur vi kan göra en utvärdering av hur någon kommer att fungera som föräl- der, d.v.s. i en ny situation som ständigt kommer att förändras då barnet vä- xer på basis av vad vi vet om adoptanten i dagens situation. (Simmonds &
Haworth 2000, 267)
De yttre strukturerna för arbetet med adoptionsrådgivning består av träffar mellan socialarbetare och klienter på byrån och under hembesök. Nämnden för internationella adoptionsärenden har rekommenderat att adoptionsråd- givningen skall sträcka sig över minst ett halvår. Någon övre gräns för hur länge den kan vara finns inte definierat och vid behov kan den sträcka sig över flera år (SHM 1999). Där denna möjlighet finns kan en del av rådgiv- ningen ske i grupp, förutom som personliga träffar. Adoptionsrådgivningen skall utgöra en samarbetsprocess mellan adoptant och socialarbetare (SHM 1999). Utöver dessa ramar formas rådgivningsprocessen individuellt beroen- de på socialarbetarens arbetssätt och klientens behov.
För att processen skall fungera förutsätts förtroende, beroende och respekt i re- lationen mellan socialarbetare och klient. Adoptanterna måste möta den poten- tiella möjligheten att de blir tvungna att både acceptera det faktum att de är barnlösa och att de tappar ansiktet i utvärderingen. Denna risk måste balanse- ras mot de positiva effekterna som de kan uppnå genom att genomgå proces- sen, d.v.s. bli adoptivföräldrar. Trots att klienterna har makt inom olika områ- den av sitt liv kan de sakna förmåga att få barn, vilket kan ha resulterat i åratal av känslor av maktlöshet. Risken att bli nekad en adoption hotar inte bara att ta ifrån adoptanterna något som de önskar utan innebär en enorm emotionell och psykologisk inverkan på personen vilken innehåller förlust och ofta fö- rödmjukan och skam. (Simmonds & Haworth 2000, 264-265)
Adoptantens relation till socialarbetaren är en viktig del av adoptionsrådgiv- ningsprocessen. Socialarbetaren besitter makten att fatta beslut om att an- tingen rekommendera adoptanten som adoptivförälder eller ge avslag. Såle- des har socialarbetaren makt att fatta beslut om adoptanten får det efterläng- tade barnet som han eller hon önskar sig. Att bli utvärderad kan upplevas som kränkande och orättvist av en del klienter. Detta kan leda till motstånd och en ovilja att samarbeta. (Simmonds & Haworth 2000, 261-265) Kränkning eller en känsla av att inte duga som förälder som uppstår under rådgivning-
en kan ha långt gående följder som kan avspegla sig på anknytningen till ad- optivbarnet (Lidén 2005).
Greiff, von (2004) har i Sverige utfört intervjuer med 21 adoptivföräldrar. En- ligt henne upplever många adoptivföräldrar sig mer ifrågasatta i sin föräld- raroll än andra, vilket tyder på att specialkunskap om adoption är viktig för de professionellas bemötande av adoptivfamiljen. Nästan alla adoptanter var på ett rationellt plan överens om att någon sorts kontroll från myndigheter- nas sida behövs gällande vem som är lämpad att adoptera. Många hade ändå instinktivt dolt sidor av sig själva under processen och samarbetet med soci- alarbetaren hade skett på ett ytligt plan. En del visste vilken typs frågor som skulle ställas och svaren hade varit vad adoptanterna trodde att socialarbeta- ren ville höra. Även de som upplevt hemutredningen som positiv och social- arbetaren som professionell, upplevde processen som personligt närgången och krävande, men samtidigt nyttig. (Greiff, von 2004)
Praktikforskning inom socialt arbete 3
Under de senaste årtiondena har forskning och undervisning i socialt arbete sökt sin relation till praktiken och i och med det har praktikforskningen upp- stått. Praktikforskningen söker ännu sin form och strävar mot att skapa nya former av innovativ och gränsöverskridande kunskapsproduktion. Med praktikforskning avses forskning vars problemformulering och ämne är rela- terade till praktik inom det sociala området. Det är tillämpad forskning som strävar efter att bidra till flera olika intressenter så som exempelvis profes- sionella inom området, brukare och tjänsteproducenter. Praktikforskningen har fortgående kopplingspunkter med utvecklingsarbete inom socialt arbete, vilket möjliggör en reflektiv dialog med socialvetenskapliga begrepp och teo- rier. Begreppsliggörande av intuitiv och tyst kunskap är ett annat viktigt element inom praktikforskningen. Inom praktikforskningen strävar man ef- ter att skapa kunskap tillsammans med deltagarna där man lyfter fram och begreppsliggör både forskarens och deltagarnas intuition och tysta kunskap.
Genom praktikforskningen strävar man efter att förstärka en ny forsknings- och kunskapsproduktionskultur inom det sociala området. (Satka et al. 2005, 10-13).
Traditionellt har vetenskaplig forskning strävat efter objektivitet och distans till forskningsobjektet. Således kan man ställa frågan huruvida praktikern kan forska i sin egen praktik. (Jarvis 1999, 23) Praktikforskningens syn på kunskap och kunskapsproduktion avviker från den positivistiska forsknings- traditionen (Satka et al. 2005, 11). En syn på kunskap som rationell och ska- pad genom en process av objektivt utförd forskning är enligt Fook (2001b) ett maskulint sätt att producera kunskap på. I detta tankesätt skall och bör kun- skapen studeras i dekontextualiserade tomrum på så sätt att den kan genera- liseras över kontext, tid och rum. Ju mer vi lägger vikt vid dessa aspekter desto mindre generaliserbar blir kunskapen över olika kontext. Den typen av kunskap är lättare att lära ut, men i sin rena form gör vi inte så mycket med denna kunskap. (Fook 2001b).
Då vi forskar i expertis inom socialt arbete kommer vi att maximera den dju- pare förståelsen och mängden av kunskap om ett fenomen. Då använder vi oss av ett kvalitativt närmandesätt och som utgångspunkt en beskrivning av praktiken av de professionella som av sina kolleger anses vara ”experter” på området. Ett typiskt drag för den kvalitativa praktikforskningen är att den är kontextuell. Eftersom kontexten kan förändras är det inte alltid möjligt att upprepa studien. (Fook, 2001). Fook (2001b) har på fältet stött på en tendens hos praktiker att inte värdesätta den svårgreppbara, erfarenhetsbaserade kunskap som de besitter. Praktikern undrar hur deras personliga erfarenhe- ter kan vara av värde då de inte är generaliserbara och undrar hur de kan gö- ra sin kunskap mer analytisk och teoretisk och därmed implicit mer värde- satt. Denna fortfarande hårt rotade tankemodell strider mot tanken att vi kan lära oss av varandras erfarenheter.
Samtidigt som de som jobbar på fältet säger att den tysta kunskapsbasen inte går att beskriva så godkänns inte heller den akademiska kunskapsbasen till fullo. Ofta skiljer sig akademikerns och praktikerns kunskap åt, vilket gör att det bildas en klyfta mellan universitet och yrke, forskning och praktik samt tanke och handling. (Schön 1991, vii) Dessa klyftor försöker praktikforsk- ningen överbrygga.
Enligt Yliruka (2005, 124) är tröskeln för att göra grunderna för det egna ar- betet genomskinliga ännu hög. Eftersom socialt arbete delvis görs med den egna personen som arbetsredskap kan det egna arbetet inte utvärderas åt- skiljt från personen. Därför är vi rädda för utvärdering och att öppna de yr- kesmässiga arbetssätten och praktikerna för insyn, eftersom de kommer så nära inpå oss själva. Trots detta skulle det vara av yttersta vikt att göra det med tanke på inlärning, kunskapsproduktion och kvaliteten av servicen.
Information är tom utan sammanhang och den omvandlas till kunskap först då människan tolkar och förstår den i ett sammanhang. En människa kan lära sig fakta, som utan sammanhang är fragment, innan de binds ihop med var- andra i en kontext. Om en del frågor har vi ytlig kunskap medan vi har för- stått andra frågor på ett djupare plan. Som lekmän kan vi till en viss grad in- hämta kunskap om ett område, men först som experter inhämtar vi en djupa- re kunskap och förståelse för ett fenomen. Människan bär kunskapen inom sig vilket gör att den är personlig och olika för oss alla. Vi tolkar och förstår
saker på basis av vår egen erfarenhet och i enlighet med den tid och det sam- hälle som vi lever i. Vi upplever även saker och tillägnar oss ständigt ny in- formation vilket gör att vår kunskap förändras med tiden. (Gustavsson 2002, 39-40)
Länge var den allmänna uppfattningen att kunskap antingen är teoretisk el- ler praktisk. Således lyder grundfrågan: vilken är skillnaden mellan teori och praktik? Tyst kunskap är det första begrepp som i svenska diskussioner an- vänts för att beteckna praktisk kunskap. (Gustavsson 2002)
I praktiskt arbete stöter vi ofta på situationer i vilka man först måste identifi- era själva problemet innan man kan börja söka en lösning. Den här dimen- sionen saknas i det tekniska och rationella sättet att närma sig erfarenhetsba- serad kunskap där man fokuserar på enkel problemlösning på basis av given vetenskaplig grund. Den praktiska kunskapen gör inte skillnad mellan kun- skap och praktik och således inte heller medel och mål. Vi fungerar inte så att vi först tänker och sedan handlar, utan vi gör båda samtidigt och reflekterar i handlandet, d.v.s. i praktiken. (Gustavsson 2002) Situationerna på det prak- tiska fältet karakteriseras av unikhet och inget fall är det andra likt. De som jobbar ute på fältet blir ständigt indragna i situationer där värderingar, mål, och intressen står i konflikt med varandra. Ett exempel på detta är de som arbetar inom det sociala området vilka ofta slits mellan arbetsetiken att ha personlig tid för varje klient och den byråkratiska pressen på ökad effektivi- tet. (Schön 1991, 16-17)
I en föränderlig värld förändras även praktiken ständigt. Den är enligt Jarvis (1999, 131) således både flyktig och förgänglig. Praktikerns erfarenhetsbase- rade kunskap förändras alltid som svar på de förändringar som sker. Men praktikens förändring är inte den enda faktorn som förändrar kunskapen utan också nya fynd inom vetenskapen som praktikern läser om, andra prak- tiker och kontinuerlig skolning och inlärning. Unikheten i en praktikers teori kan ändå inte se helt olik ut en annan persons som jobbar inom samma fält, eftersom de styrs av samma regler, lagar och praktiska procedurer och får in- flytande från samma källor. Trots det hävdar Jarvis (1999, 133) att den erfa- renhetsbaserade kunskapen är individuell, subjektiv och dynamisk.
Ibland är det svårt att skilja mellan tyst kunskap och tysta fördomar. Ifall den tysta kunskapen fungerar som upprätthållare av nuvarande handlingsmodel- ler utan specifikt innehåll kan man tala om förtrogenhetsfällan. Man blir för- trogen med en verksamhet som baseras på mer eller mindre falska föreställ- ningar vilka motverkar sitt syfte. (Rolf 1995, 53). Grupptänkande represente- rar en felaktig illusion av att alla rätt tänkande människor är av samma åsikt.
Frågan är om en persons antaganden avspeglar sin disciplins godkända grupptänkande istället för att de bottnar konkret i deras egna erfarenheter.
(Brookfield 1995, 207) Dessa faror understryker vikten av ständig reflektion över vår kunskapsbas och vårt arbetssätt men även vikten av att synliggöra vårt arbete genom forskning för att öppna arbetet för kritisk reflektion.
Forskningens syfte 4
Traditionellt har man talat om adoptionstriangeln som består av den adopte- rade, den biologiska familjen och adoptivfamiljen. Även adoptionsforskning har placerats i dessa tre hörn av triangeln. Denna indelning lämpar sig inte direkt för forskning som gäller andra aktörer som är med i adoptionsproces- sen såsom myndigheterna. Palacios (2006) introducerar en modell där forsk- ning kring adoption placeras i ett ekologiskt system med mikrosystem, me- sosystem, exosystem och makrosystem. Inom exosystemet finner vi de parter som är involverade i adoptionsprocessen och influerar barnet främst via ad- optivföräldrarna såsom exempelvis professionella. Dessa är bl.a. de personer som förbereder och utvärderar adoptanterna, förbereder adoptivbarnet, gör placeringen samt uppföljningen och ger stöd efter adoptionen. Detta kunde även utgöra ett fjärde hörn som förvandlar adoptionstriangeln till en rek- tangel. Då vi studerar adoptivfamiljernas exosystem skulle det vara viktigt att rikta blicken mot de professionella som arbetar med familjen i de olika skedena av adoptivfamiljens liv. Det finns väldigt lite forskningsbaserad kunskap tillgänglig för professionella som jobbar med adoptioner. Inga stu- dier om exempelvis effektiviteten av olika sätt att förbereda och utvärdera adoptanter har utförts. Det finns inte heller forskning om vilka som är de vik- tigaste områdena att utvärdera och hur det görs under adoptionsrådgivning- en. (Palacios 2006)
Att ge adoptionsrådgivning är en utmanande uppgift som kräver special- kunskap och expertis av socialarbetaren. En del av denna expertis och kun- skapsbas är tyst kunskap. Undersökningens syfte är att samla och dokumentera goda modeller och praktiker som fungerar i arbete med adoptionsrådgivning.
Mitt syfte är att föra fram vad erfarna socialarbetare ser som allra viktigast i sitt ar- bete samt vad detta grundar sig på. Vilka är de förväntade resultaten i en lyckad adoptionsrådgivning och hur uppnår vi dessa?
Teoretiskt förankrar jag forskningen i praktikforskning och reflexivt socialt arbete. Forskningen har även drag av aktionsforskning som till sin karaktär
är praktisk och tillämpad. Behovet av aktionsforskning uppstår och drivs av praktiska problem. För att en forskning skall kvalificeras som aktionsforsk- ning skall den genomföras som en del av praktiken. Forskaren skall under- söka sin egen praktik med sikte på att förändra den mot det bättre. (Dens- combe 2000, 72-73, Eskola & Suoranta 1998)
Ett syfte är också att möjliggöra en dialog och kritisk reflektion över resulta- ten. Metoderna som används i forskningen, critical incident-metoden och fo- kusgrupper som reflektiva rum, kan alla användas för att synliggöra och ut- veckla det egna arbetet. Genom dessa metoder uttalas och begreppsliggörs kunskap som man sedan kan granska kritiskt och ifrågasätta.
Adoptionsrådgivning skall enligt lag ges till alla parter involverade i adop- tionen. Detta innebär de biologiska föräldrarna, barnet som adopteras och adoptivföräldrarna. Alla parter är lika viktiga i arbetet, men i denna rapport begränsar jag mig till att behandla ett av dessa tre hörn av adoptionstriang- eln. Rapporten kommer att behandla den adoptionsrådgivning som ges åt personer (äkta par eller ensamstående) som önskar adoptera ett från tidigare främmande barn från hemlandet eller utlandet. Således utesluter jag adop- tioner inom familjen, då ett känt barn adopteras av sin styvfar eller –mor och adoptioner av t.ex. fosterbarn som bor i familjen. Denna forskning koncentre- rar sig endast på den första fasen d.v.s. utredningsfasen som en del av den lagstadgade adoptionsrådgivningen.
Forskningsprocessen 5
Hur ser då kunskapsbildandet ut i en praktikforskning? Vilken är forskarens och praktikerns roll? En vertikal modell av kunskapsbildande ser socialarbe- tarna och klinterna i en position där de får kunskap uppifrån som böjts i ”rätt form”. De som jobbar ute på fältet med praktik kan inte påverka kunskaps- formationens villkor och kunskapens paradigmatiska drag. I den här typen av kunskapsproduktion fattas dialogen ofta helt. Inom praktikforskningen ses kunskapsproduktionen horisontellt och den baserar sig på dialogisk väx- elverkan. Socialarbetarna, klienterna och forskarna delar med sig av sin kun- skap och kan på basis av sina erfarenheter fördjupa och koppla ihop kun- skap. (Walls 2005)
Jag har strävat efter att frångå den traditionella kunskapsproduktionen där forskaren ser informanten som objekt som man samlar in information från för att sedan som forskare tolka och reflektera över informationen. Mitt syfte har varit att involvera experterna i kunskapsproduktionen genom att ge dem möjlighet att själva producera ny kunskap genom reflektion. Som forskare skapar jag inte kunskapen ensam utan genom reflektion med andra. Jag har valt en materialinsamlingsmetod i flera steg för att möjliggöra reflektion och återkoppling mellan de olika insamlingstillfällena. Eftersom jag själv starkt är anknuten till praktiken med adoptionsrådgiving och har jobbat med det pa- rallellt med forskningen, är jag samtidigt en av kunskapsproducenterna. Där- för känns närmandesättet på allt sätt naturligt. Jag upplever inte att jag som forskare skulle kunna ställa mig neutralt utanför det jag undersöker, utan är aktivt med i alla steg av kunskapsproduktionen. I forskning är det alltid vik- tigt att ta i beaktande den sociala kontext som information producerats i samt för vilket ändamål. Den kunskap och information som återges i denna rap- port har producerats av och för socialarbetare tillsammans med en annan so- cialarbetare som samtidigt fungerar som forskare.
För att legitimera och utföra kvalitativ praktikforskning är nyckeln att inse att den tysta kunskapen som praktikern har inte bara är legitim utan också
nödvändig fokus för forskningen. Linsen, d.v.s. den erfarenhet som forskaren själv har, och som den självreflexiva forskaren ser världen genom, är enligt Fook (2001) inte bara en del av forskningen som ett instrument utan också data i sig. Alla aspekter av linsen kanske inte explicit är uttalade och dessa tysta delar av linsen är det som kan kallas tyst kunskap som ofta måste upp- levas för att förstås. Därför är den forskning som praktiker själv gör om sin egen praktik av stor betydelse för att identifiera alla aspekter av praktiken.
(Fook 2001, 129)
I min forskning har jag valt att använda mig av forskningsmetoder som lock- ar till reflektion. Genom kritisk reflektion synliggör vi vårt arbete och hand- lande genom att lyfta fram de värderingar och antaganden som styr det. Ge- nom reflektiva metoder kan vi känna igen de referensramar och antagande- strukturer som påverkar vårt sätt att varsebli, tänka, bestämma, känna och fungera på basis av erfarenheten. En kritisk självutvärderande process och således nyskapande lärande kan upplevas hotande, men samtidigt vara upp- friskande och öppna möjligheter. Det nyskapande lärandet förutsätter sam- spel för att vi skall kunna gestalta alternativa perspektiv, få stöd samt analy- sera tolkningar av den egna situationen, vanorna och tankemönstren. Hur väl våra antaganden stämmer granskas sedan i relation till erfarenheter från liknande situationer, omformuleras till mer övergripande helheter samt för- enhetligas. I den kritiska reflektionen är det igenkännandet och analysen av dessa processer som är centrala. Antagandena kan förefalla vara självklarhe- ter, sunt förnuft eller etablerade regler och tankemönster. Dessa antaganden hjälper oss att förstå och förklara de saker som händer runt omkring oss. De antaganden som ligger som grund för våra tankar och handlingar kan vara svåra att medvetandegöra och definiera. Speciellt medvetandegörandet av så- dant som är så internaliserat och bekant i våra tankar att vi uppfattar det som sunt förnuft eller givet är svårt. I nyskapande inlärning strävar man efter att if- rågasätta dessa antaganden och granska dem kritiskt. Samtidigt som man rase- rar dem bygger man även upp nytt i stället. (Brookfield 1995, 198-199, (Mezi- row 1995, 6)
5.1 Med vilka metoder genomfördes undersökningen?
Forskningen är en kvalitativ, kartläggande och deskriptiv studie. Forskning- en har sökt sin form under hela forskningsprocessen vilket är vanligt inom kvalitativa studier. Även de olika skedena av materialinsamling och analys har gått in i varandra. Det första skedet av materialinsamling bestod av skriftligt material producerat av socialarbetare genom ”critical incident me- toden” (Flanagan 1954). I dessa berättelser om kritiska händelser skriver so- cialarbetarna om sitt arbete med adoptionsrådgivning. Via analysen av berät- telserna valde jag ut de teman som jag upplevde som intressanta att fördjupa mig i. Dessa fungerade som grund för det andra steget i materialinsamlingen.
Det andra steget genomfördes som fokusgruppintervjuer med socialarbetare.
Parallellt med de två olika insamlingsfaserna har en reflexiv referensgrupp hela tiden stött mig och fungerat som ett bollplank för mina tankar både sub- stansmässigt och gällande forskningsprocessen. Utöver dessa material har jag använt mig av min egen praktiska erfarenhet och reflektioner över det praktiska arbetet.
Inom de ramar som jag fått för mitt forskningsprojekt funderade jag först på frågor som intresserade mig på basis av min erfarenhet av mitt arbete med adoptionsrådgivning och som jag kunde söka svar på inom ramen för denna forskning. Efter att ha skrivit ner en lång lista på frågor delade jag in dem en- ligt ämne i intressekategorier. Dessa kategorier var bl.a. adoptivrådgivning- ens placering inom det sociala arbetets fält, rådgivningens syfte, rådgivning- ens metoder och substans, samt processer hos klient och socialarbetare under rådgivningens gång. Istället för att gå ut på fältet och ställa frågor om dessa ämnen valde jag att först använda mig av en mer indirekt metod. I formule- randet av frågorna för fokusgrupperna och analyserna återvände jag sedan till mina ursprungliga frågor som en spegel för materialet. Följande figur ås- kådliggör forskningsprocessen.
Figur 1 Forskningsprocessen
Jag valde att närma mig samma ämne och samma frågor med olika metoder och ur lite olika synvinklar. Att studera frågor ur olika perspektiv och bekräf- ta resultaten kan öka informationens validitet. Då man använder sig av flera olika metoder talar vi om triangulering, vilket kan ge ett starkt stöd för ana- lysen och visa att resultaten inte är styrda av forskningsmetoden. (Denscom- be 2000, 103) Begreppen reliabilitet, validitet och objektivitet som härstam- mar från den positivistiska forskningstraditionen väcker ofta frågor och pro- blem i praktik- och aktionsforskning. (Fook 2001, 125). Jag har inte haft för avsikt att objektivt hålla mig utanför det som jag undersöker, vilket inte hel- ler är ett krav i den här typen av forskning. Kunskapens validitet och reliabi- litet ökades genom konstant kontakt med referensgruppen, samtal med kol- leger samt den egna kopplingen till praktiken där kunskapen hade utvärde- rats. Enligt Fook (2001, 125-126) finns egentligen inte problemet med validi- tet om syftet med forskningen inte är att generalisera resultaten, utan mer att
P R A K T I K F O R S K A R E
R E F E R E N S G R U P P Formulering
av frågor
Socialarbetarnas kritiska händelser
i arbete
Fokusgruppintervjuer med socialarbetare
Resultat
utveckla en förståelse för ett fenomen som kan tillämpas i andra situationer och kontext. Att använda sig av teorier utvecklade i en kontext i en annan handlar inte om generalisering utan om överförbarhet till andra kontext.
Alla de metoder som använts i undersökningen är sådana som använts inom vuxenutbildning och reflexiv inlärning vilka jag har tillämpat i forskningssyf- te. Metoder jag använde gav en möjlighet att använda indirekta närmande- sätt. Med forskningen hoppas jag kunna ge socialarbetarna en möjlighet att även kritiskt reflektera över och granska sitt arbete. Svårigheterna i dessa me- toder var främst att ge tillräckligt specifika instruktioner till deltagarna samt att motivera socialarbetarna att delta speciellt i det första skedet av mate- rialinsamlingen.
Jag använder mig inte av citat i presentationen av resultaten, eftersom jag in- te upplever att de skulle ge någon extra information. Den enskilda individens åsikt är inte viktigast och socialarbetarna som grupp i denna fråga är inte så- dan att deras röst behöver göras hörd individuellt.
5.1.1 Kritiska händelser i arbetet
Genom kritisk reflektion medvetandegör vi vårt eget handlande och den tys- ta kunskap som styr det. Då vi skriver ner våra reflektioner når vi djupare.
För att kunskap skall kunna skrivas ner måste den först göras synlig och medveten. Kunskapen blir då genomskinlig och kan utvecklas vidare. Ge- nom att ifrågasätta allt det som vanligtvis förbises eller anses självklart öpp- nar vi vårt handlande för kritisk granskning. En del av våra fördomar och värderingar är lätta att identifiera men då vi för reflektionen ett steg djupare kommer vi åt referensramarna för våra värderingar och antaganden som även fungerar som bas för vårt yrkesmässiga handlande.
Critical incident-metoden har ursprungligen utvecklats för och använts till att definiera och beskriva arbets- och utbildningskrav i USA på 1940-talet.
För att en händelse skall anses kritisk skall den beskriva en situation som har en betydande betydelse för att lyckas eller misslyckas med en arbetsuppgift.
De händelser som samlas in skall vara så representativa som möjligt för alla kritiska händelser som inträffat. Det finns en risk att de mest dramatiska händelserna är de som vi bäst kommer ihåg, vilket gör att det insamlade ma-
terialet inte är representativt. Således behöver en kritisk händelse inte av- spegla en specifik händelse utan kan vara en beskrivning av ett återkom- mande beteende eller handling. (Andersson & Nilsson 1966).
Metoden är en flexibel uppsättning regler som omformas för att kunna till- lämpas i olika situationer. Den används för att samla in viktiga fakta om be- teendet i en viss situation. Material som insamlats med metoden muntligt el- ler skriftligt kan analyseras både kvalitativt och kvantitativt. I analysskedet är klassifikationen av de kritiska händelserna induktiv och relativt subjektiv.
(Flanagan 1954) Fook (2001) har använt sig av metoden som ett element i praktikforskning. Syftet var då att samla in data som vara så ”rena” deskrip- tioner av konkreta specifika händelser som möjligt och subjektiva beskriv- ningar av praktiken, istället för att intervjua praktikerna om deras objektiva syn på den.
Critical incident-tekniken strävar efter att klargöra antagandevärlden och förmodar att skrivna händelser ger uttryck för skrivarens allmänna antagan- den och möjliggör en annan person att se in i denna referensram. (Brookfield 1995, 201). I antagandeanalys används allmänt så indirekta närmandesätt som möjligt istället för att gå rakt på sak. Att direkt och allmänt fråga om an- tagandevärlden åstadkommer ofta upprördhet eller irritation. Att definiera filosofiska antaganden, kriterier och definitioner som ligger bakom vårt han- dlande kan vara en skrämmane uppgift. Ett fruktbarare sätt är att närma sig via specifika frågor och detaljerade beskrivningar som man sedan närmar sig med hjälp av en gemensam induktiv analys. (Brookfield 1995, 207).
I min forskning bad jag socialarbetarna skriva en lyckad och en misslyckad händelse i sitt arbete med adoptionsrådgivning. De ombads berätta om aktö- rerna, samt orsaken till varför händelsen var betydelsefull för dem. Orsaken till att jag valde att samla in skriftliga berättelser var den djupare reflektion som jag antog det skulle medföra. Genom reflektiv skrivning kan vi uttrycka och granska våra egna och andras historier samt omforma dem och på så sätt lära oss förstå och utvecklas. Berättelserna är källor till kunskap, färdigheter och erfarenheter eftersom mycket av vår kunskap finns i handlandet. Vi kan lära oss av våra egna och andras framgång och misstag, varandras ideér, er- farenheter och visdom. (Bolton 2001, 12)
