BRUKET AV PARTIKELVERB MED UPP OCH NER I EN SKÖNLITTERÄR KORPUS.
En undersökning om riktningsmetaforiska partikelverb ur kognitiv-semantiskt perspektiv
Östra Finlands universitet Svenska språket Pro gradu-avhandling Mirja Tossavainen April 2019
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofiska fakulteten Osasto – School
Humanistiska avdelningen Tekijät – Author
Tossavainen, Mirja Helena Työn nimi – Title
Bruket av partikelverb med upp och ner i en skönlitterär korpus. En undersökning om riktningsmetaforiska partikelverb ur kognitiv- semantiskt perspektiv
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages
Svenska språket Pro gradu -tutkielma x 24.4.2019 79
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Denna pro gradu-avhandling behandlar användningen av svenskans löst sammansatta partikelverb i den skönlitterära korpusen Norstedtsromaner. Undersökningen baserar sig på kognitiv semantik samt på Lakoffs och Johnsons (1980) riktningsmetaforskategorisering med tio olika riktningsmetaforiska grupper. I undersökningen koncentreras på sådana partikelverb som antingen har partikeln upp eller ner i dem. Undersökningsmaterialet består av sammanlagt 400 belägg på partikelverb med upp och 400 belägg på partikelverb med ner. Undersökningen är korpusbaserad och kvalitativ med kvantitativa drag. Avhandlingens syfte är att besvara följande frågor:
⎯ Hurdan numerisk distribution finns det mellan beläggen på konkreta partikelverb respektive partikelverb med låg eller hög grad av lexikalitet i materialet?
⎯ Syns Lakoffs och Johnsons (1980) kategorisering av riktningsmetaforer i partikelverben i materialet? I så fall hur?
⎯ Är det möjligt att bilda andra riktningsmetaforiska grupper utöver de nämnda av Lakoff och Johnson (1980) ur undersökningsmaterialet?
Betydelserna hos partikelverben har definierats med hjälp av fyra olika ordböcker och partikelverben har färgkodats enligt lexikaliseringsgraderna i Excel-tabeller. Efter detta har det betraktats ifall det är möjligt att kategorisera materialets partikelverb enligt Lakoffs och Johnsons (1980) riktningsmetaforiska kategorier, och till sist har undersökts om det går att forma några andra riktningsmetaforiska grupper utöver de nämnda av Lakoff och Johnson (1980) ur materialet.
Resultaten visar att nästan hälften (46 %) av partikelverben i materialet uppträder i konkret betydelse. Den näststörsta kategorin (33
%) formar partikelverb med låg grad av lexikalitet, och partikelverb med hög grad av lexikalitet utgör 20 % av materialet. 1 % av beläggen kan inte kategoriseras i någon av lexikalitetsgrupperna eftersom kontexten inte avslöjar i vilken av dess många betydelser som partikelverbet i dessa fall används. Enligt materialet används partikelverb med upp mycket oftare lexikaliskt än de med ner, vilket kan bero på att upp är en ”mer aktiv” partikel av de två, dvs. att den partikeln har förmågan att skapa flera lexikaliserade betydelser än ner. Detta påstående stöds t.ex. av Strzelecka (2003) och Thorell (1984).
Den riktningsmetaforiska kategoriseringen av Lakoff och Johnson (1980) realiseras först i samband med partikelverb av hög lexikaliseringsgrad. Kategoriseringen syns i samband med 56 belägg, vilket utgör 7 % av hela undersökningsmaterialet, och det är möjligt att placera partikelverb i nio av de sammanlagt tio grupperna nämnda i kategoriseringen. Ur de partikelverb med hög grad av lexikalitet som inte följer Lakoffs och Johnsons (1980) kategorisering är det möjligt att forma fem andra riktningsmetaforiska kategorier. Det är motiverat att forma dessa fem nya kategorier för de har alla nämnts i tidigare litteratur av Strzelecka (2003) och Thorell (1984). Resultaten visar att 116 stycken partikelverb används som riktningsmetaforer i materialet, vilket gör sammanlagt 74
% av undersökningsmaterialets partikelverb med hög grad av lexikalitet. Detta visar att partikelverb med hög grad av lexikalitet används mycket ofta som riktningsmetaforer i undersökningsmaterialet. De sammanlagt 116 riktningsmetaforiska partikelverben formar 15 % av hela undersökningsmaterialet.
Avainsanat – Keywords
partikelverb, riktningsmetafor, kognitiv semantik, polysemi, lexikalitet, förkroppslighet
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofinen tiedekunta Osasto – School
Humanistinen osasto Tekijät – Author
Tossavainen, Mirja Helena Työn nimi – Title
Bruket av partikelverb med upp och ner i en skönlitterär korpus. En undersökning om riktningsmetaforiska partikelverb ur kognitiv- semantiskt perspektiv
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä – Date Sivumäärä – Number of pages
Ruotsin kieli Pro gradu -tutkielma x 24.4.2019 79
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Tämä pro gradu -tutkielma käsittelee ruotsin eriävien partikkeliverbien käyttöä Norstedtsromaner-nimisessä kaunokirjallisessa korpuksessa. Tutkielma pohjautuu kognitiiviseen semantiikkaan sekä Lakoffin ja Johnsonin (1980) kymmenkohtaiseen suuntametaforakategorisointiin. Tutkimuksessa keskitytään sellaisiin partikkeliverbeihin, jotka sisältävät joko partikkelin upp tai ner.
Tutkimusmateriaali koostuu yhteensä 400 partikkeliverbistä, jotka sisältävät partikkelin upp sekä 400 partikkeliverbistä, jotka sisältävät partikkelin ner. Tutkimus on korpuspohjainen ja kvalitatiivinen, ja siinä on kvantitatiivisia piirteitä. Tutkielman tavoite on vastata seuraaviin kysymyksiin:
⎯ Millainen numeerinen jakauma materiaalissa on konkreettisessa merkityksessä käytettävien partikkeliverbien sekä matalan asteen leksikalisaation ja korkean asteen leksikalisaation muodossa käytettävien partikkeliverbien välillä?
⎯ Näkyykö Lakoffin ja Johnsonin (1980) suuntametaforinen kategorisointi materiaalin partikkeliverbeissä? Jos, niin kuinka?
⎯ Onko tutkimusmateriaalista mahdollista muodostaa muita suuntametaforisia ryhmiä Lakoffin ja Johnsonin (1980) mainitsemien ryhmien lisäksi?
Partikkeliverbien merkitykset on määritelty neljän eri sanakirjan avulla ja partikkeliverbit on värikoodattu Excel-taulukoissa leksikalisaatioasteen mukaan. Tämän jälkeen on tarkasteltu, onko materiaalin partikkeliverbejä mahdollista kategorisoida Lakoffin ja Johnsonin (1980) suuntametaforisten kategorioiden mukaan, ja viimeiseksi on tutkittu, pystyykö materiaalista muodostamaan muita suuntametaforisia ryhmiä Lakoffin ja Johnsonin (1980) mainitsemien ryhmien lisäksi.
Tulokset osoittavat, että melkein puolet (46 %) materiaalin partikkeliverbeistä esiintyy konkreettisessa merkityksessä. Toiseksi suurimman kategorian (33 %) muodostavat matalan asteen leksikalisaatiota edustavat partikkeliverbit, ja korkean asteen leksikalisaatiota edustavat partikkeliverbit muodostavat 20 % materiaalista. Yhtä prosenttia esiintymistä ei ole mahdollista kategorisoida leksikalisaatioasteen mukaan, koska konteksti ei paljasta, missä monista eri merkityksistään partikkeliverbiä näissä tapauksissa käytetään. Materiaalin mukaan partikkelia upp käytetään hyvin paljon useammin leksikaalisesti kuin partikkelia ner, mikä voi johtua siitä, että upp on näistä kahdesta ”aktiivisempi” partikkeli, eli sillä on kyky muodostaa useampia leksikaalisia merkityksiä kuin partikkelilla ner. Tätä väitettä tukevat esim. Strzelecka (2003) ja Thorell (1984).
Lakoffin ja Johnsonin (1980) suuntametaforinen kategorisointi toteutuu korkean tason leksikalisaatiota edustavien partikkeliverbien yhteydessä. Kategorisointi toteutuu 56 partikkeliverbiesiintymässä, jotka muodostavat 7 % koko tutkimusmateriaalista, ja partikkeliverbejä on mahdollista sijoittaa yhdeksään kaikkiaan kymmenestä kategorisoinnissa mainitusta ryhmästä. Niistä korkean asteen leksikalisaation partikkeliverbeistä, jotka eivät seuraa Lakoffin ja Johnsonin (1980) kategorisointia on mahdollista muodostaa viisi muuta suuntametaforista kategoriaa. Näiden viiden uuden kategorian muodostaminen on perusteltua, koska Strzelecka (2003) ja Thorell (1984) ovat maininneet ne aihetta käsittelevässä aiemmassa kirjallisuudessa. Tulokset osoittavat, että 116 partikkeliverbiä käytetään materiaalissa suuntametaforina, mikä kattaa kaikkiaan 74 % tutkimusmateriaalin korkean asteen leksikalisaation partikkeliverbeistä. Tämä osoittaa, että korkean asteen leksikalisaation partikkeliverbejä käytetään materiaalissa suuntametaforisesti hyvin usein. Nämä kaikkiaan 116 suuntametaforista partikkeliverbiä muodostavat 15 % koko tutkimusmateriaalista.
Avainsanat – Keywords
partikkeliverbi, suuntametafora, kognitiivinen semantiikka, polysemia, leksikaalisuus, ruumiillistuneisuus
INNEHÅLL
1 INLEDNING ... 1
2 ALLMÄNT OM VERB + PARTIKEL-KONSTRUKTIONER ... 2
2.1 Kriterier för att avgränsa partikelverb ... 3
2.1.1 Det prosodiska kriteriet ... 3
2.1.2 Positionella kriterier ... 5
2.1.3 Syntaktiska kriterier ... 6
2.1.4 Semantisk-lexikala kriterier ... 6
2.2 Lös, fast och varierande sammansättning... 7
2.3 Konkret och lexikaliserad betydelse... 10
2.4 Särskilda egenskaper hos partiklarna upp och ner ... 13
3 TIDIGARE FORSKNING ... 18
3.1 Norén 1996 ... 18
3.2 Strzelecka 2003 ... 20
3.3 Yang 2015 ... 21
4 TEORETISK BAKGRUND ... 22
4.1 Kognitiv semantik ... 23
4.2 Den konceptuella metaforteorin ... 25
4.2.1 Primära metaforer ... 26
4.2.2 Riktningsmetaforer... 28
5 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 32
6 MATERIAL OCH METOD ... 34
7 ANALYS OCH RESULTAT ... 40
7.1 Konkreta partikelverb i materialet ... 43
7.2 Partikelverb med låg grad av lexikalitet i materialet ... 44
7.3 Partikelverb med hög grad av lexikalitet i materialet... 47
7.4 Indelningen av partikelverb med hög grad av lexikalitet i Lakoffs och Johnsons riktningsmetaforiska kategorier ... 48
7.4.1 GLAD ÄR UPP; LEDSEN ÄR NER ... 50
7.4.2 MEDVETEN ÄR UPP; MEDVETSLÖS ÄR NER ... 51
7.4.3 HÄLSA OCH LIV ÄR UPP; SJUKA OCH DÖD ÄR NER ... 52
7.4.4 ATT HA KONTROLL eller KRAFT ÄR UPP; ATT VARA FÖREMÅL FÖR KONTROLL eller KRAFT ÄR NER ... 52
7.4.5 MER ÄR UPP; MINDRE ÄR NER ... 53
7.4.6 FÖRUTSÄGBARA FRAMTIDSHÄNDELSER ÄR UPP (och FRAMFÖR) ... 55
7.4.7 HÖG STATUS ÄR UPP; LÅG STATUS ÄR NER ... 56
7.4.8 BRA ÄR UPP; DÅLIG ÄR NER ... 56
7.4.9 DYGDIGHET ÄR UPP; FÖRDÄRV ÄR NER ... 57
7.4.10 RATIONELL ÄR UPP; EMOTIONELL ÄR NER ... 59
7.4.11 Partikelverb med hög grad av lexikalitet som inte följer Lakoffs och Johnsons gruppering av riktningsmetaforer ... 59
7.5 Andra riktningsmetaforiska kategorier formade ur gruppen partikelverb med hög grad av lexikalitet ... 61
7.5.1 ORDNING ÄR UPP; OORDNING ÄR NER ... 63
7.5.2 SYNLIG ÄR UPP; OSYNLIG ÄR NER ... 64
7.5.3 ÖPPEN ÄR UPP ... 65
7.5.4 AKTIVITET ÄR UPP; PASSIVITET ÄR NER... 66
7.5.5 BÖRJAN ÄR UPP; SLUTET ÄR NER ... 67
7.6 Oklara och diskutabla fall... 68
8 SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ... 70
LITTERATUR ... 75
1
1 INLEDNING
I denna pro gradu-avhandling riktas intresset mot svenskans löst sammansatta partikelverb med upp och ner som partikel. Partikelverb, såsom skjuta upp, kan kort och enkelt beskrivas som verbfraser med betonade partiklar (Strzelecka 2003: 15). I litteratur har konstruktionen i fråga kallats t.ex. med termerna särskild förbindelse, oäkta sammansättning, löst sammansatt verb, lös sammansättning och partikelförbindelse (ibid.), men i denna avhandling kommer termen partikelverb, i enlighet med t.ex. Strzelecka (2003) och Norén (1996), att användas.
Själv började jag lägga märke till partikelverb på gymnasiet då jag ännu inte visste namnet på den grammatiska konstruktionen men fäste ändå uppmärksamhet vid sammanfattningsaccenten (se 2.1.1) som jag då hörde i svensklärarens tal. Först i början av mina universitetsstudier fick jag ett namn för detta fenomen, och nu vet jag att det är en av de mest kännetecknande egenskaperna hos partikelverb. Sedan den första kontakten med partikelverb har mitt intresse för dem fortsatt, och vad som nuförtiden speciellt fascinerar mig vid partikelverb är deras ”starkt polysema” (Strzelecka 2003: 22; se också 2.3) karaktär. Ett enkelt exempel på partikelverbens polysemi är det i början av denna avhandling nämnda partikelverbet skjuta upp. Det kan, beroende på kontexten, uppfattas som konkret, dvs. att någon skjuter mot riktningen upp, eller som överfört, då betydelsen enligt Nationalencyklopedin (u.å., hädanefter förkortat NE) blir ”förlägga till senare tidpunkt med avs. på beslut, handling e.d.”. Enligt Strzelecka (2003: 261) är verbpartiklarna polyfunktionella: de kan fungera både som prepositioner eller adverb (som i fallet av den konkreta betydelsen av skjuta upp) och som partiklar (som i den överförda betydelsen). Funktionen som partikel är ändå mycket allmännare (Strzelecka 2003: 143).
I den här avhandlingen kommer partikelverbens polysemi (se 2.3 och 2.4) att undersökas med kognitiv semantik (se 4.1) och Lakoffs och Johnsons (1980) modell om riktningsmetaforer (se 4.2.2) som utgångspunkt. Under undersökningens gång riktas intresset mot följande frågor:
⎯ Hurdan numerisk distribution finns det mellan beläggen på konkreta partikelverb respektive partikelverb med låg eller hög grad av lexikalitet i materialet?
⎯ Syns Lakoffs och Johnsons (1980) kategorisering av riktningsmetaforer i partikelverben i materialet? I så fall hur?
⎯ Är det möjligt att bilda andra riktningsmetaforiska grupper utöver de nämnda av Lakoff och Johnson (1980) ur undersökningsmaterialet?
2
Dispositionen av avhandlingen är som följer. Först, i kapitel 2, gås igenom de centralaste egenskaperna hos partikelverbkonstruktioner. Efter detta, i kapitel 3, presenteras tre exempel på tidigare forskning kring partikelverb. Den teoretiska ramen som denna avhandling byggs på presenteras i kapitel 4, och syftet med denna avhandling samt frågeställningarna bakom undersökningen redovisas närmare i kapitel 5. Efter detta ges information om undersökningsmaterialet och forskningsmetodiken i avhandlingen i kapitel 6. Analysen kring undersökningsmaterialet samt resultaten av undersökningen presenteras å sin sida i kapitel 7, och avhandlingen avslutas med en sammanfattande diskussion i kapitel 8.
2 ALLMÄNT OM VERB + PARTIKEL-KONSTRUKTIONER
I det följande kommer de mest centrala egenskaperna hos svenskans partikelverb att behandlas.
Såsom Strzelecka (2003: 14) uttrycker kan partikelverb som fenomen ses som mycket komplexa och förhållandena mellan verbpartiklarnas betydelser mycket mångtydiga. Norén (2005: 256) beskriver speciellt löst sammansatta partikelverb (se 2.2) som ”ett mer svårfångat fenomen” än många andra språkliga konstruktioner. Av denna diversitet följer att endast de allra centralaste och för denna avhandling väsentligaste egenskaperna hos partikelverb kommer att redovisas i det följande.
Ett sätt att definiera termen partikelverb är, enligt Norén (1996: 1, emfas av Norén), följande: ”Ett partikelverb är ett slags sammansatt verb. I sammansättningen ingår dels ett verb, dels ett kort oböjligt ord kallat (verb)partikel.” Bodegård (1985: 5) beskriver konstruktionen som ”två ord som betyder en sak tillsammans”. Verbet och partikeln hör m.a.o. tätt ihop, och konstruktionen fungerar som en semantisk-lexikal enhet (Strzelecka 2003: 114). Så är fallet t.ex. med partikelverbet peka ut där delarna tillsammans formar betydelsen ’visa’, och med äta upp som har betydelsen ’äta till slut’
(ibid.). Enligt Strzelecka (2003: 20) placerar partikelverb sig ”i skärningspunkten mellan grammatik och lexikon, mellan ordbildning och syntax”, vilket tyder på att partikelverb är, som sagt, en mångtydig språklig helhet.
Åsikter om vilka ordklasser som anses forma gruppen verbpartiklar varierar något i litteraturen.
Enligt Norén (1996: 1) är det primärt prepositioner och adverb som räknas till gruppen verbpartiklar, medan t.ex. Jörgensen och Svensson (1986: 40–41) lyfter fram ord ur andra ordklasser som också kan anses vara verbpartiklar, såsom substantiv (slå vakt, äga rum), adjektiv (bryta löst) och particip (göra gällande). Jörgensen och Svensson (ibid.) listar även sådana
3
verbpartiklar som inte har någon motsvarighet i andra ordklasser, som gå an, lägga bi och ta loss, och enligt de två forskarna kan ibland även lexikaliserade ordgrupper fungera i rollen som verbpartiklar, såsom i konstruktionerna ha på känn, gå till spillo och vara på färde. Enligt SAG (3:
417) utgörs partiklarna av adverb och prepositioner, och enligt Thorell (1982: 156–157) av adverb, prepositioner eller preposition + refleksivt pronomen-konstruktioner. I denna undersökning är det i enlighet med t.ex. Noréns (2005, 1996) synsätt ändå bara prepositioner och adverb som betraktas som verbpartiklar.
I det följande kommer som sagt de allra centralaste egenskaperna hos partikelverb att redogöras för.
I avsnitt 2.1 redovisas några karakteristiska egenskaper som partikelverb har och med hjälp av vilka de i några fall kan skiljas från andra verbkonstruktioner. I 2.2 presenteras de olika sammansättningsformerna som partikelverb kan stå i, och i 2.3 gås igenom skillnaden mellan konkreta och lexikaliserade partikelverb. Slutligen, i 2.4, kommer några särskilda egenskaper hos partiklar, speciellt partiklarna upp och ner, att beskrivas.
2.1 Kriterier för att avgränsa partikelverb
Även om något alldeles heltäckande eller vattentätt prov för att igenkänna och avgränsa partikelverb inte finns, finns det ändå några kriterier enligt vilka det är möjligt att relativt säkert kunna avgränsa dem (Strzelecka 2003: 116). T.ex. Strzelecka (2003: 109) har indelat dessa kriterier i fyra huvudtyper: prosodiska, syntaktiska, positionella och semantisk-lexikala kriterier. Enligt Strzelecka (2003: 115) kan alla dessa kriterier tillämpas i fråga om prototypiska partikelverb såsom äta upp något. I några fall uppfyller partikelverb däremot inte alla de ovannämnda kriterierna men kan ändå anses vara partikelverb (ibid.).
2.1.1 Det prosodiska kriteriet
Även om det, som ovan sagts, inte finns något alldeles heltäckande kriterium för avgränsning av partikelverb, finns det en egenskap hos dem, den så kallade sammanfattningsaccenten som enligt Norén (1996: 12) är ”ett principiellt och i stort sett hundraprocentigt avgörande kriterium för att urskilja, särskilt löst sammansatta, partikelverb”. I fråga om sammanfattningsaccenten kommer betoningen i partikelverbkonstruktionen på partikeln (Norén 1996: 11). Enligt Strzelecka (2003:
109) har denna accent i tidigare litteratur även kallats för gruppordsaccent, idiomatiseringsaccent
4
och konnektiv prosodi, men i denna avhandling används i enlighet med t.ex. Norén (2005, 1996) termen sammanfattningsaccent. Denna accent gör att partikeln och verbet tillsammans bildar ”en fonologisk fras” (SAG 3: 413), och enligt Holmgren Ording (1998: 3) bidrar användningen av sammanfattningsaccent också till ”att det låter ’svenskt’”. Detta kriterium kan användas för att skilja partikelverb från andra verbfraser, vilket belyses i det följande:
(1) Marginalskatter äter upp inkomstökningar. (partikelverb)
(2) En älg äter upp till 10 kg om dagen av näringsfattig föda och producerar därför mycket spillning. (verb + prepositionsfras)
[exemplen ur Strzelecka 2003: 110]
Detta kriterium kan ändå anses vålla problem när det gäller skrivna texter, för sammanfattningsaccenten framkommer naturligtvis inte i fråga om skriftligt material (Norén 1996:
12). Det prosodiska kriteriet gäller inte alla svenska dialekter heller, för det finns dialekter som inte har sammanfattningsaccent i samband med partikelverb i talet (ibid.). Det finns också skillnader mellan det finlandssvenska och rikssvenska uttalet, för i finlandssvenskan har man ”tendensen att jämnt betona alla innehållsord i en sats”, vilket kan orsaka att betoningen i en partikelverbkonstruktion hellre läggs på verbet i stället för partikeln (Kuronen & Leinonen 2010:
48).
Också Strzelecka (2003: 110) konstaterar att även om det prosodiska kriteriet är det kriteriet som ofta är det tydligaste när det gäller avgränsning av partikelverb, finns det fall där betoningen av verbpartikeln kan bli svagare. I exempel (3) och (4) (ur Strzelecka 2003: 110) får verbet sprang och subjektspredikativet blek betoning, medan i (5) (ur SAG 3: 413) är det objektet pengar som också betonas:
(3) Jag sprang [ej gick] ut i köket och stängde dörren.
(4) Jag tycker du ser lite blek ,ut.
(5) Han har tagit ut pengar.
Variationen i samband med sammanfattningsaccenten kan enligt Strzelecka (2003: 110) bero t.ex.
på satsens informationsstruktur eller andra led som ställs mellan verbet och verbpartikeln såsom i exemplen ovan, vilket enligt henne gör att det inte alltid är självklart vilket led som får den starkaste betoningen. I fråga om fast sammansatta partikelverb (se 2.2) såsom uppsöka får partikeldelen däremot alltid huvudtrycket och verbet ett starkt bitryck (Thorell 1984: 18–19).
5
2.1.2 Positionella kriterier
Ett annat kriterium för avgränsningen av partikelverb är i vilken position partikeln är i förhållande till verbet (Strzelecka 2003: 111). Enligt SAG (3: 409) placeras partikeln närmast efter verbet och före verbets eventuella objekt, vilket illustreras i följande exempel:
(6) Bär in tallrikarna!
(7) Sätt på hjulen!
(8) Regeringstrupperna har drivit ut rebellerna.
[exemplen ur SAG 3: 409, 413]
Det finns ändå fall då verbet och partikeln står längre från varandra, såsom när det finns ett satsadverb mellan de två delarna (exempel (9), ur Bodegård 1985: 61) och när satsen bara har ett verb och omvänd ordföljd i den (exempel (10), ur Holmgren Ording 1998: 11):
(9) Han växte inte alls upp på landet. (satsadverb mellan verb och partikel) (10) I dag ställer han upp. (satsen har bara ett verb och omvänd ordföljd)
Ett kriterium gällande partikelns position är också att den nästan aldrig kan stå i fundamentet (SAG 3: 413; Teleman 1974: 67) vilket emellertid adverbial kan göra (Norén 1996: 14). Att partiklar inte kan stå i fundamentet beror på att de inte är några självständiga satsdelar med någon egen status (Norén 1996: 209, Jörgensen och Svensson 1986: 40), utan de, som tidigare konstaterats, formar en betydelse i samverkan med verbet. Att verbpartiklar inte kan ställas i fundamentet kan göra det enklare att skilja partiklar från adverbial, och Norén (1996: 14) påpekar också att ifall en sats saknar ett objekt är fundamenteringskriteriet ett väl fungerande sätt att kartlägga om det är fråga om partikel eller adverbial. Detta belyses med följande exempel där det i (11) är fråga om partikel medan det i (12) är fråga om adverb:
(11) a. Hon kastade upp ’hon kräktes’
b. *Upp kastade hon (upp är partikel) (12) a. Hon kastade upp bollen
b. Upp kastade hon bollen (upp är adverb)
[exemplen ur Norén 1996: 14]
Strzelecka (2003: 112) presenterar några fall där partikeln ändå står i fundamentet (Ut kliver en ung nybakad lärarinna, på väg till sin första tjänst), men hon påpekar att denna position är i ett så avsevärt motsatsförhållande till det positionella och även prosodiska kriteriet, att det ”inte finns
6
några rationella skäl till att betrakta partikeln i denna position som verbpartikel”. Om partikeln inte står på sin plats efter verbet förlorar den dessutom några av sina unika, för verbpartiklar karakteristiska egenskaper (se 2.4) (Strzelecka 2003: 113).
2.1.3 Syntaktiska kriterier
Som tredje medel vid avgränsningen av partikelverb nämner Strzelecka (2003: 113) två syntaktiska kriterier. Denna kategori överlappar något med den ovannämnda kategorin av positionella kriterier, för det första av de syntaktiska kriterierna är den ovannämnda fundamenteringen i 2.1.2 (ibid.). Som ovan konstaterats, kan partikeln i vissa fall stå i fundamentet. Strzelecka (2003: 114) påpekar att ifall partikeln kan stå i fundamentet är det då fråga om ett konkret, dvs. regelbundet partikelverb, för fundamenteringen är, enligt Strzelecka (2003: 114), nämligen ”omöjlig” att genomföras i fråga om lexikaliserade (se 2.3) partikelverb.
Det andra syntaktiska kriteriet i fråga om partikelverb är utbrytningen av partikeln (Strzelecka 2003: 113). Strzelecka (ibid.) påpekar att samma led som kan stå i fundamentet kan också brytas ut, vilket m.a.o. betyder att partiklar inte kan utbrytas. Detta illustreras i följande exempel.
(13) *Det är upp som marginalskatter äter inkomstökningar.
[exempel ur Strzelecka 2003: 113, förkortat]
2.1.4 Semantisk-lexikala kriterier
Stefanowitsch och Gries (2005: 22) beskriver verb i partikelverbkonstruktioner som ”lätta”; de har inte så mycket innehåll eller bildspråk i dem, medan partiklarna bjuder på rikare bildspråk och innehåll. Oavsett detta är det ändå både verbet och partikeln som tillsammans bidrar till partikelverbhelheten och fungerar som en semantisk-lexikal enhet (Strzelecka 2003: 14, 114). I grupperingen semantisk-lexikala kriterier anger Strzelecka (2003: 114) tre lexikala och tre semantiska kriterier för att åtskilja partikelverb från andra verbfraser. I det följande presenteras först de lexikala (a-c) och sedan de semantiska (d-f) kriterierna i enlighet med Strzeleckas (2003) gruppering och med några kompletterande hänvisningar till andra forskare.
a) Partikeln hör samman med verbet, och partikelverbet fungerar semantisk-lexikalt som en enhet: peka ut ’visa’; äta upp ’äta till slut’
7
b) Partikelverb förekommer också i en motsvarande sammansatt form: peka ut – utpeka; gå in – ingå (se också 2.2)
c) Partikelverb kan bildas till perfektparticip och verbalsubstantiv genom att sammansätta verbet och partikeln: peka ut – utpekad, ett utpekande; komma ut – utkommen, utkomst
d) Simplexverbets valens förändras när det blir partikelverb. Enligt Bodegård (1985:
5) betyder detta att partikeln gör ett intransitivt verb (verb utan objekt) till transitivt (verb med objekt): leva – leva ut aggressionerna; lysa – lysa upp något e) Partikelns betydelse förändras: i ringa upp saknar upp den prototypiska betydelsen
uppåt, och i läsa ut har ut inte kvar betydelsen ’ur det inre av något’
f) Verbets aktionsart förändras. Enligt Norén (2005: 248) finns det två typer av aktionsart: avgränsad och oavgränsad. Enligt Strzelecka (2003: 270) är förmågan att förändra aktionsarten ”mest karakteristiskt” för verbpartiklar. T.ex. titta kan vara avgränsad (titta upp från det man håller på med) eller oavgränsad (titta upp i taket)
Strzelecka påpekar att det ändå finns undantag till ”så gott som varje kriterium” nämnt i avsnitt 2.1.1–2.1.4. T.ex. partikelkonstruktionen se blek ut strider mot det prosodiska och positionella kriteriet (se 2.1.1 och 2.1.2), kliva ut (Ut kliver en lärarinna) strider mot det positionella och syntaktiska kriteriet (se 2.1.2 och 2.1.3), falla någon in strider mot det positionella kriteriet (se 2.1.2) och mot det semantisk-lexikala kriteriet presenterat i detta avsnitt strider frånvaron av formerna *upptitta eller *upptittad. Enligt Strzelecka (2003: 116) är det prosodiska kriteriet det mest pålitliga vid regelbundna partikelverb, medan de semantisk-lexikala kriterierna är de lämpligaste i fråga om lexikala partikelverb. Vid klassificeringen av partikelverb är det ändå alla dessa ovan nämnda kriterier som samspelar (ibid.).
2.2 Lös, fast och varierande sammansättning
Som det kom fram t.ex. i 2.1.4, kan partikelverb stå i lös (tycka om) och fast sammansättning (avlida), men också varierande sammansättning (avbryta, bryta av) är möjlig, vilket betyder att vissa partikelverb kan stå i båda formerna (Malmgren 1994: 43). T.ex. Malmgren (1994) och Teleman (1970) delar in partikelverb i fyra typer enligt sammansättningen, medan t.ex. Norén
8
(1996) har definierat tre sammansättningsgrupper varav den sista har två undergrupper. Även om antalet sammansättningsgrupperna skiljer sig något från varandra i litteraturen och den inbördes ordningen av grupperna är olik i olika källor är innehållet av grupperna detsamma. I det följande kommer de olika sammansättningsformerna av partikelverb redogöras för enligt indelningen presenterad av Malmgren (1994) med några kommentarer från Norén (1996). Alla betydelsebeskrivningar som finns inom de enkla citattecknen i det följande är däremot hämtade ur NE (u.å.).
Till den första sammansättningsgruppen hör sådana partikelverb som alltid står fast sammansatta (Malmgren 1994: 43), vilket m.a.o. betyder att de inte kan stå i någon annan av de givna sammansättningsformerna. Exempel på fast sammansatta partikelverb är avlida ’dö’ och påminna
’erinra’, för vilka det som sagt inte finns några löst sammansatta motsvarigheter, dvs. *lida av eller
*minna på (ibid.). Till den andra gruppen hör däremot sådana partikelverb som endast kan stå i den löst sammansatta formen, såsom tycka om ’gilla’ och hålla med ’ha (och uttrycka) samma åsikt som någon’ (ibid.). I samband med den andra sammansättningsgruppen påpekar Malmgren (ibid.) att ifall det är möjligt att forma ett perfektparticip av ett löst sammansatt partikelverb står det i det fallet ändå i sammansatt form (omtyckt).
I de tredje och fjärde sammansättningsgrupperna presenterade av Malmgren (1994: 43) finns det däremot partikelverb som kan stå både i den löst och den fast sammansatta formen. Detta kallar Norén (1996: 206) för varierande sammansättning. Vad som är kännetecknande för den tredje gruppen är att det inte finns någon märkvärdig betydelseskillnad mellan den löst och fast sammansatta formen, utan de är av samma betydelse, såsom omtala och tala om ’muntligt meddela på ett informellt sätt’ (Malmgren 1994: 43). Mellan dessa två former råder det ändå ofta en stilistisk skillnad: den lösa sammansättningen hör oftare hemma i talspråk och ledigt skriftspråk, medan den fasta är av mer officiell och skriftspråklig stil (Malmgren 1994: 43, Norén 1996: 206). Som exempel på detta lyfter Norén (1996: 206) fram att den lösa sammansättningen används i imperativer som är av talspråklig stil, och den fasta formen används i det för skriftspråket karakteristiska s-passivet.
Till den fjärde gruppen hör däremot sådana partikelverb som också kan stå i båda sammansättningsformerna, men det råder en betydelseskillnad mellan dem (Malmgren 1994: 43, Norén 1996: 206). Enligt Norén (ibid.) är den lösa sammansättningen ofta av konkret betydelse, medan den fasta ofta har en mer abstrakt betydelse (Malmgren 1994: 43, Norén 1996: 206). Så är
9
fallet t.ex. med partikelverben bryta av ’knäcka’ och avbryta ’hastigt få att upphöra tillfälligt el.
definitivt’. I dessa exempel ligger betydelsen av bryta av enligt Malmgren (1994: 43) nära grundbetydelsen av verbet bryta (t.ex. Grenen bröts av), medan betydelsen hos partikelverbet avbryta däremot är överförd (t.ex. Avbryt mig inte hela tiden!).
De grundläggande egenskaperna hos de ovan presenterade fyra sammansättningsformerna av partikelverb kan sammanfattas som följer:
1. Alltid fast sammansatta: avlida, påminna 2. Alltid löst sammansatta (med undantag av
perfektparticip ifall det finns): tycka om, hålla med 3. Varierande sammansättning utan betydelse-
skillnad (stilistisk skillnad är vanlig): omtala/tala om 4. Varierande sammansättning med betydelse-
skillnad: avbryta/bryta av
[exemplen ur Malmgren 1994: 43]
För att avgränsa omfånget av den här avhandlingen kommer partikelverb endast i den löst sammansatta formen att undersökas. Detta betyder att undersökningen hypotetiskt omfattar grupperna 2, 3 och 4 av de ovannämnda kategorierna, men detta beror naturligtvis på om representanter av alla dessa kategorier finns med i undersökningsmaterialet (se 6). Denna synpunkt eller kategorisering spelar ändå inte någon avgörande roll i just den här avhandlingen, utan löst sammansatta partikelverb granskas utan att lägga närmare märke till vilken av de ovannämnda grupperna de representerar. M.a.o. spelar det ingen roll med tanke på blivande granskning av materialet (se 7) om de undersökta partikelverben representerar gruppen lös sammansättning eller varierande sammansättning, men eftersom denna aspekt är en så central egenskap hos partikelverb är den essentiell att redogöras för. Vad som i stället blir en mer central faktor i blivande analys presenteras i följande underkapitel 2.3 Konkret och lexikaliserad betydelse. Angående begreppet löst sammansatt verb beskriver Bodegård (1985: 5) det som ”inget bra namn” eftersom ett löst sammansatt partikelverb egentligen inte är en sammansättning utan två separata ord som möjligtvis inte ens står bredvid varandra, men i denna avhandling används termen lös sammansättning i enhet med Strzelecka (2003) och Norén (1996). Detta är t.ex. eftersom partikelverb fungerar ”semantisk-
10
lexikalt som en enhet” (Strzelecka 2003: 114); jag anser att partikelverb fungerar i en så stark semantisk-lexikal förbindelse att de kan, enligt min uppfattning, sägas forma en semantisk sammansättning.
2.3 Konkret och lexikaliserad betydelse
Vad som vid sidan av de ovan beskrivna egenskaperna är kännetecknande för partikelverb är att ett och samma partikelverb kan ha både en konkret betydelse samt en eller flera ”speciella” betydelser (Bodegård 1985: 55). Detta kan illustreras t.ex. med partikelverbet gå upp som, enligt Svensk ordbok (2009, hädanefter förkortat SO), har sex olika betydelser:
1. gå till en högre nivå 2. öka
3. kunna jämföras med ngt positivt 4. ägna sig intensivt åt ngt
5. börja finnas i ngns medvetande
6. övergå till att vara en del av en större helhet, och därmed upphöra som själv- ständig enhet
Av betydelsebeskrivningarna ovan har den första, ’gå till en högre nivå’, en konkret betydelse. Vad detta betyder är att partikelverbets betydelse är fullt härledbar och kan förstås med hjälp av delarnas gå och upp självständiga betydelser (SAG 3: 428, Strzelecka 2003: 16). Detta kallas t.ex. för genomskinlig, regelbunden (SAG 3: 428), kompositionell (Strzelecka 2003: 16) eller additiv (SAG 3: 428, Strzelecka 2003: 16) betydelse. Enligt SAG (3: 428) har partikelverb med riktningsangivande partiklar (såsom upp och ner i denna avhandling) ofta en sådan här genomskinlig betydelse, vilket kan synas vid ett senare skede av denna avhandling i form av ett avsevärt antal konkreta partikelverb i undersökningsmaterialet (se 7.1). Partikelverb som har kvar riktnings- eller positionsbetydelsen är semantiskt regelbundna (Norén 1995: 326). Enligt Strzelecka (2003: 20) placerar partikelverb sig ”i skärningspunkten mellan grammatik och lexikon, mellan ordbildning och syntax.” De partikelverbkombinationerna där både verbet och partikeln har kvar den prototypiska betydelsen är syntaktiskt nyproducerade och hör till syntaxen, medan de
11
partikelverb som har en ”fast”, lexikal betydelse (såsom skjuta upp i betydelsen ”förlägga till senare tidpunkt med avs. på beslut, handling e.d.” [NE u.å.]), hör till ordbildning eller lexikon (ibid.).
Enligt Norén (2005: 247, 1996: 7, 1995: 326) är lexikaliseringen en gradfråga: partikelverb har olika grader av lexikalitet beroende på om den prototypiska rumsbetydelsen fortfarande kan skiljas, om de har en metaforisk rumsbetydelse, eller om de helt saknar rumsbetydelse. Norén (1996: 7) gör skillnad mellan två grader av lexikalisering: låg och hög. Skillnaden mellan de två lexikaliseringsgraderna är att i fråga om den låga graden av lexikaliseringen kan verbkonstruktionens grundbetydelse ännu urskiljas (ibid.), såsom i lugna ner (Strzelecka 2003:
235). I sådana partikelverb fungerar partikeln ofta som förstärkare för verbet (ibid.). I den höga graden av lexikaliseringen kan de prototypiska betydelserna av verbet och partikeln däremot inte längre urskiljas (Norén 1996: 7). Dessa partikelverb är ofta unika till sin typ, såsom falla ifrån, ’dö’
(ibid.). Sådana partikelverb där ”delarna endast fungerar i relation till varandra” (Strzelecka 2003:
37) anses som idiom (Norén 1990: 6). Att ett och samma partikelverb kan användas både i dess konkreta betydelse och i form av både låg och hög grad av lexikalisering syns t.ex. i användningen av ställa upp i mitt eget undersökningsmaterial (se 6):
(14) Någon ville ställa upp henne på en sockel, som brukligt är med minnesmärken.
(15) Om ni lämnar lokalen så kom ihåg att ställa upp låset, annars smäller det igen efter er. (’placera på ett ordnat och överskådligt sätt’, SO 2009)
(16) "Du menar, Pit, att det inte bara är pengar det handlar om när vi måste ställa upp och trösta nån?" (’ge [ngn] hjälp och medkänsla i en besvärlig situation etc.’, SO 2009)
I exempel (14) har både verbet och partikeln kvar sina prototypiska betydelser. I (15) kan verbets grundbetydelse, dvs. placera, fortfarande urskiljas, men upp har inte kvar sin prototypiska betydelse. I (16) är det däremot fråga om den höga graden av lexikaliseringen, då både ställa och upp används utifrån sina ursprungliga betydelser och formar en ny lexikal enhet där delarna fungerar i relation till varandra och tillsammans skapar den nya betydelsen.
Strzelecka (2003: 14) påpekar att distinktionen mellan lexikaliseringsgraderna dock inte alltid är så enkel att identifiera. Norén (1995: 325) ställer frågan om vad som egentligen menas med verbets konkreta och abstrakta betydelse; i fråga om konkreta och abstrakta substantiv är distinktionen enligt henne ”mycket klarare” att definiera. Ett sätt att definiera ett ”konkret” verb är att effekterna av verbhandlingen kan registreras ”med hjälp av minst ett av människans fem sinnen”, medan ett abstrakt verb inte skapar något motsvarande, iakttagbart resultat (ibid.). Norén (ibid.) ställer frågan
12
om t.ex. partikelverbet avgå (i ”hon avgick från ordförandeposten”) är konkret eller abstrakt. Det kan vara både och; den som agerar kan fysiskt ”avstå från en viss sittplats i ett styrelserum”, men lexikaliseringsgraden beror också på hur bokstavligt ordet gå tolkas och hur konkret rumsbetydelse ordet av tänks ha (ibid.). Enligt Strzelecka (2003: 87) är denna ’gråzon’ mellan konkret och abstrakt
”synnerligen stor”, för i olika kontexter kan ett och samma partikelverb beteckna både en ”verklig”
händelse i det fysiska rummet eller en ”tänkt” handling i det mentala rummet. Strzelecka (ibid.) anger ett par exempel: när en människa kommer upp ur källaren är handlingen ”verklig” och händer i det fysiska rummet, men när frågan kommer upp på partiets första kongress händer det i det mentala rummet (även om själva situationen händer på en fysisk plats och frågan behandlas av verkliga människor; mitt tillägg). När någon tittar upp är det å sin sida något immateriellt, dock iakttagbart, som rör sig i samma fysiska rum (Strzelecka 2003: 87). Dessa egenskaper gör att det inte alltid är så enkelt att ”dra gränsen mellan domänerna” (ibid.), dvs. mellan den konkreta och den abstrakta användningen. Detta klargör Strzelecka (ibid.) med följande figur som visar en glidande skala om den konkreta och abstrakta användningen av ett och samma partikelverb:
konkret (det fysiska rummet) dra upp något ur fickan
dra upp rullgardinen dra upp kjolen över knäna dra upp flaskan
dra upp dörren som går utåt dra upp volymen på radion dra upp tempot
dra upp händelserna i stadsarkivet i en intervju
dra upp linjerna för Tjeckoslovakiens politik i framtiden abstrakt (det mentala rummet)
Figur 1: En glidande skala om den konkreta och abstrakta användningen av dra upp [ur Strzelecka 2003: 87]
Såsom Norén (1995) och Strzelecka (2003) upplyser kan det vara något krävande att dra några vattentäta gränser mellan den konkreta, låga och höga partikelverbanvändningen. Som det framkom av Noréns (1995: 325) exempel ”hon avgick från ordförandeposten” kan definieringen i några fall också bli en tolkningsfråga. I denna avhandling spelar definieringen av lexikaliseringsgraden en mycket central metodologisk (se kapitel 6) roll. Vid genomgången av undersökningsmaterialet
13
vållade definieringen dock i många fall svårigheter, vilket kommer att diskuteras närmare i kapitel 8 Sammanfattning och diskussion.
2.4 Särskilda egenskaper hos partiklarna upp och ner
Stefanowitsch och Gries (2005: 22) beskriver verb i partikelverbkonstruktioner som ”lätta”: de har inte så mycket innehåll eller bildspråk i dem, medan partiklarna bjuder på rikare bildspråk och innehåll. Bodegård (1985: 5) ställer frågan om partikeln är viktigare än verbet i partikelverbkonstruktionen; de viktigaste och informationsrikaste orden brukar betonas, och partikelverben präglas ju av sammanfattningsaccenten (se 2.1.1). Valet av att studera partikelverb med just partiklarna upp och ner i denna avhandling baserar sig på den riktningsmetaforiska modellen av Lakoff och Johnson (se 4.2.2) som grundar sig på motsatsparet UPP/NER. Detta partikelpar är ett välmotiverat val också på grund av partiklarnas höga frekvens: enligt Strzelecka (2003: 23) är partikeln upp på andra platsen när det gäller frekvensen av verbpartiklar (sammanlagt 1105 belägg i mitt eget material), medan ner/ned finns på åttonde platsen efter ut, upp, in, till, fram, med och på (Strzelecka 2003: 23–24). Valet av ner i stället för ned motiveras med ordfrekvenserna inom mitt eget undersökningsmaterial (se 6) som innehåller 417 belägg med partikeln ner jämfört med 52 belägg med ned. Enligt Strzelecka (2003: 211) kan det finnas partikelverb där användningen av ner respektive ned kunde orsaka en betydelseskillnad; t.ex. i fråga om participen nedslagen och nerslagen betyder den första ’ledsen’ medan det andra betyder ’slagen’, så det är möjligt att partikelverb med ned och ner kunde ha likadana skillnader. För ändamål av denna avhandling bestämdes det för enkelhetens skull och på grund av den högre frekvensen av ner att inkludera bara den formen i undersökningen.
Enligt Strzelecka (2003: 13) anses partiklarna upp och ner som perspektiva för att de anger aktionens riktning i förhållande till en viss orienteringspunkt. Den konkreta betydelsen som upp har enligt NE (u.å.) är ”i motsatt riktning mot fallriktningen från en lägre nivå till en högre; mer el.
mindre rakt”. Ner har däremot betydelsen ”längs den naturliga fallriktningen från en högre nivå till en lägre; mer el. mindre rakt; betr. rörelse el. belägenhet” (NE u.å.). Enligt Strzelecka (2003: 261) har partiklar en polyfunktionell karaktär: de kan fungera både som partiklar och prepositioner eller adverb, men funktionen som verbpartikel är ändå den primära och mest frekventa funktionen. Som del av konkreta partikelverb bevarar upp och ner de prototypiska, riktningsgivande funktionerna, men de kan också få många andra roller. Enligt Thorell (1984: 23) kan de fungera för att beteckna
14
t.ex. följande aktioner: handlingens början, handlingens slut samt stängande och öppnande (upp) respektive handlingens slut (ner). Det finns belägg i mitt undersökningsmaterial som stöder Thorells (ibid.) kategorisering, men enligt mina tolkningar finns det också fall i materialet där upp representerar gruppen närmande och kontakt, som också är något Thorell (1984: 19) nämner verbpartiklar kan skildra, men som han anser att varken upp eller ner betecknar. I det följande ges några exempel på undersökningsmaterialets partikelverb som stöder Thorells (1984) kategorisering av partikelverbbetydelserna.
(17) Att ta upp tävlan med Pascoli!
(18) Snart vill någon att man ska stämma upp i de nyrika kubanernas rena-ditt- samvete-sång, men vänta er inte att ni ska få höra något märkvärdigt, som en operaaria eller en sonata.
Dessa två första exempel betecknar handlingens början: ta upp har enligt SO (2009) betydelsen
’aktualisera och börja behandla en fråga e.d.’, medan stämma upp betyder ’börja sjunga’ (ibid.).
(19) Hon ställde fram mat och såg till att deras kläder blev torkade och hjälpte honom att tillreda och äta upp fångsten.
(20) Byrån tänkte lägga ner fallet.
Dessa exempel hör till Thorells (1984: 23) kategori handlingens slut. I exempel (19) har partikelverbet äta upp betydelsen ’äta färdigt’ (Strzelecka 2003: 123), dvs. tills maten tar slut.
Lägga ner i exempel (20) har enligt Svenska Akademiens ordlista (2015, hädanefter förkortat SAOL) betydelsen ’låta upphöra, ge upp’, vilket betyder att behandlingen av fallet i exempelmeningen tar slut.
(21) Efter att ha tillbringat halva dagen i biblioteket med att slå upp och läsa i böcker slog Annika nu ihop dem.
Exempel (21) hör till kategorin stängande och öppnande, för enligt SO (2009) och NE (u.å.) har slå upp betydelsen ’öppna’. De tre följande exempel anser jag däremot höra till kategorin närmande och kontakt, även om Thorell (1984: 23) anser att upp inte kan beteckna dessa aktioner:
(22) Två bärare skickades efter en dödssjuk flicka och kunde ändå inte hinna upp henne?
(23) Han skulle ringa Inman, eller söka upp honom.
(24) De dryftade situationen en stund och bestämde sig sedan för att ringa upp Orozco vid Beverly Hills-polisen.
15
Partikelverbet hinna upp i exempel (22) har enligt NE (u.å.) betydelsen ’hämta in (ngns) försprång’, vilket betyder att ifall de två bäraren hade hunnit upp den dödssjuka flickan hade det hänt fysiskt närmande och eventuellt blivit kontakt aktörerna emellan. I (23) har partikelverbet söka upp däremot betydelsen ’leta rätt på ngn, ofta för att besöka vederbörande’ (NE u.å.), och ringa upp i exempel (24) betyder ’(försöka) sätta sig i förbindelse med (ngn) per telefon’ (NE u.å.), båda av vilka betecknar skapandet av kontakt. Att partikeln upp får fyra betydelser i Thorells (1984) kategorisering medan ner bara en är enligt min tolkning ett exempel på att upp är en ”mer aktiv”
partikel än ner, vilket stöds av Strzeleckas (2003: 23) konstaterande om ordens frekvenser som nämndes ovan. Denna ”aktivitet” kan vara en orsak till att den kvantitativa distributionen mellan beläggen på partiklarna ifråga är relativt ojämn när hela korpusen Norstedtsromaner (se 6) betraktas. I korpusen finns det som sagt sammanlagt 1105 belägg på upp och 417 belägg på ner, vilket kan bero t.ex. på de ovannämnda egenskaperna hos dessa partiklar (se också nätverksstrukturerna av Strzelecka [2003: 251] i figur 2 och figur 3 i detta underkapitel där upp får tio olika delbetydelser medan ner bara sju). Det kan också konstateras att även om undersökningen hade inkluderat formen ned skulle detta ha resulterat bara i 52 belägg till, och då hade distributionen varit 469 belägg på ner/ned jämfört med 1105 belägg på upp.
Strzelecka (2003) nämner också andra överförda betydelser hos upp och ner. Upp kan beteckna t.ex. ordning, medvetande, makt (Strzelecka 2003: 250), hälsa, glädje och aktivitet (Strzelecka 2003: 238), medan ner betecknar deras motsatser (Strzelecka 2003: 238, 250), t.ex. smuts, oordning och förfall (Strzelecka 2003: 237). Dessa exempel är i enlighet med Lakoffs och Johnsons (1980) modell om riktningsmetaforer (se 4.2.2), och således kommer exempel på dessa användningar ur mitt material att ges i underkapitel 7.4. Strzelecka (2003: 237) nämner att i fråga om mentala handlingar betecknar ner ”så gott som aldrig” något aktivt handlande. När ner kan förknippas med en aktiv handling har partikeln en ”tydlig rumslig motivation” såsom i skjuta ner flygplan (ibid.).
Upp har också tendensen att förstärka intensiteten hos en aktion, medan ner minskar intensiteten (Strzelecka 2003: 234; se exempel i 7.2). Att upp förknippas så starkt med positivitet och aktivitet syns i att gruppen verb med negativa konnotationer som förbindas med upp är ”rätt liten”; det finns bara några enstaka exempel på sådant språkbruk, t.ex. reta upp (Strzelecka 2003: 237), ’göra arg ibl. (men inte nödvändigtvis) genom att retas’ (SO 2009). Ifall upp används tillsammans med ett verb med en negativ konnotation kan man vara ”så gott som säker” på att partikeln bara förstärker intensiteten hos verbet (Strzelecka 2003: 238). I fråga om neutralt eller positivt laddade verb ger partikeln upp verbet en positiv betydelsenyans, som i lysa upp (ibid.). Att upp och ner har så många
16
olika betydelser exemplifieras vidare i följande nätverksstrukturer av Strzelecka (2003: 251) där hon presenterar de centralaste delbetydelserna för upp respektive ner:
Figur 2: De centralaste delbetydelserna hos verbpartikeln upp [ur Strzelecka 2003: 251]
Figur 3: De centralaste delbetydelserna hos verbpartikeln ner [ur Strzelecka 2003: 251]
Enligt Strzelecka (2003: 17) baserar de ovan illustrerade nätverksstrukturerna sig på något som heter familjelikhet. Det betyder att det finns någon sorts likhet och några gemensamma egenskaper mellan delbetydelserna även om det nödvändigtvis inte finns någon direkt förbindelse mellan den första och t.ex. fjärde delbetydelsen (ibid.). Några av betydelserna uppträder naturligtvis oftare än
17
andra och dessa kallas för prototyper (ibid.). En prototyp är ofta den delbetydelse som har den högsta frekvensen och som först tänks på när en ser partikeln (ibid.). Enligt Strzelecka (2003: 19) kan få partikelverb sägas vara ”omotiverade eller tillfälliga” för att det, på grund av familjelikheten, går att upptäcka sådana ”förbindande, beskrivbara länkar” bakom de flesta av partikelverben. Sådan polysemi är enligt Strzelecka (2003: 37) ”sällan arbiträr eller omotiverad”, medan homonymi är något ovanligt. I samband med nätverksstrukturerna ovan lyfter Strzelecka (2003: 253) också fram att nätverksstrukturen för ner är ”betydligt enklare” och ”semantiskt långt fattigare” än den för upp, vilket också stöder de iakttagelser gällande partiklarnas ”aktivitet” som diskuterades tidigare i detta underkapitel.
Den sista, och enligt Strzelecka (2003: 270) den mest karakteristiska egenskapen hos upp och ner som tas upp i detta underkapitel är deras tendens att berätta om eller förändra verbets aktionsart. En partikel kan nämligen också användas ”som ett rent perfektivt morfem” som i städa upp hela verkstan (Strzelecka 2003: 237). Detta betyder att partikeln kan förändra, dvs. perfektivera eller imperfektivera, det ursprungliga verbets aktionsart (Norén 1990: 5). I fråga om partikelverb med ett adverb som partikel blir aktionsarten ”nästan alltid” avgränsad, dvs. resultativ, jämfört med det ursprungliga verbets aktionsart, som kan vara vag eller oavgränsad (SAG 3: 428). Detta kommer fram t.ex. i äta upp något jämfört med äta något, eller brinna upp/ner jämfört med brinna (ibid.).
Partikelverbets aktionsart resulterar också ofta i ett nytt tillstånd (ibid.), såsom i exemplet huset brann upp (Bodegård 1985: 43) där resultatet är att efter aktionen har tillståndet förändrats och huset inte mer finns. Det förekommer ändå fall där partikelverbet med adverb som partikel resulterar i oavgränsad aktionsart, såsom i bära upp (SAG 3: 428). Enligt Strzelecka (2003: 248) formar den rent perfektiva användningen av upp en ”av allt döma växande - - grupp partikelverb”.
Det kan ändå påpekas att även om partikeln t.ex. i det ovannämnda fallet städa upp hela verkstan kan anses vara rent perfektiv kan dess användning också motiveras med riktningsmetaforsparet (se 4.2.2) ORDNING ÄR UPP; OORDNING ÄR NER (Strzelecka 2003: 237). Detta visar att precis som i Noréns (1995: 325) exempel hon avgick från ordförandeposten (se 2.3) kan definieringarna av partikelverbbetydelserna i några fall bli tolkningsfrågor.
18
3 TIDIGARE FORSKNING
I följande avsnitt kommer bakgrundsinformation om tidigare forskning kring partikelverb att presenteras. Enligt Strzelecka (2003: 21) är svenskans partikelverb ett område som inte har undersökts ”i den omfattning som deras frekvens skulle berättiga till”. Sådana tvetydiga konstruktioner som partikelverb ställer enligt Strzelecka (2003: 20) ”stora problem vid diverse klassificeringar”, vilket hon anser kan vara en orsak bakom att partikelverb har undersökts ”i så liten utsträckning”. Oavsett detta finns det ändå centrala namn som har forskat om partikelverb. En av dem är Norén, vars doktorsavhandling Svenska partikelverbs semantik (1996) Strzelecka (2003:
22) beskriver som först i sitt slag samt ett ”på många sätt banbrytande” verk. Avhandlingen där Norén fokuserar på semantiken hos partiklarna homonyma med prepositioner (ibid.) presenteras närmare i följande underkapitel. Efter detta presenteras Strzeleckas avhandling Svenska partikelverb med in, ut, upp och ner. En semantisk studie ur kognitivt perspektiv (2003) där hon har forskat om partikelverb homonyma med adverb samt använt ett kognitiv-semantiskt betraktelsesätt till ämnet, vilket gör att Strzeleckas verk används som en av de mest centrala källorna i denna pro gradu- avhandling. Till sist presenteras undersökningen Image Schemas in Verb-Particle Constructions:
Evidence from a Behavioral Experiment av Yang (2015) som beskriver sina fynd gällande partikelverbkonstruktioner och sambandet mellan förkroppslighet, språk och tänkandet.
3.1 Norén 1996
I sin doktorsavhandling Svenska partikelverbs semantik (1996) utför Norén en semantisk analys om både löst och fast sammansatta (se 2.2) partikelverb som innehåller de lokativa partiklarna i, på, till, (i)från och av (Norén 1996: 214, 217). Avhandlingen syftar till att hitta semantiska regelbundenheter hos partikelverb och att sedan betrakta lexikaliteten hos dessa partikelverb (Norén 1996: 215). Undersökningsmaterialet har samlats ur Svensk ordbok (1986), Nusvensk frekvensordbok (NF01, 1970 och NF03, 1975), Noreen (1925) och ur Noréns egna samlingar (Norén 1996: 217–218). Materialet omfattar ungefär ett hundra partikelverb som tillsammans formar ca 720 olika betydelser (Norén 1996: 218). I sin avhandling använder Norén (1996: 215) en modell som innehåller de semantiska komponenterna POSITION, RÖRELSE, GRÄNSRELATION och ICKE-GRÄNSRELATION. Komponenten POSITION fungerar som samlingsbegrepp för partikelverb som uttrycker läge, medan RÖRELSE innehåller partikelverb som uttrycker mål eller
19
källa (ibid.). Partikelverb i gruppen GRÄNSRELATION är på något sätt limitativa, medan komponenten ICKE-GRÄNSRELATION beskriver partikelverb som är icke-limitativa (ibid.).
Enligt Noréns (1996: 218) avhandling är alla de fem undersökta partiklarna polysema. Resultaten visar att den semantiska komponenten POSITION, dvs. partikelverb med en lokativ betydelse (t.ex.
ligga i, sitta till), är den minst representerade gruppen; den uppgör ca 5 % av materialet (Norén 1996: 220). Denna grupp innehåller för det mesta löst sammansatta partikelverb som oftast är intransitiva och sällan lexikaliserade (ibid.). Den näststörsta gruppen som formar 10 % av materialet är den som beskriver ICKE-GRÄNSRELATION och där partikelverben oftast är löst sammansätta och lexikaliserade (ibid.). I lexikaliserade partikelverb uttrycker verbdelen i denna grupp normalt position (t.ex. ligga i; ’arbeta energiskt’ [NE u.å.]). Som exempel på användningen av partiklar lyfter Norén (1996: 220) här fram partikeln på som i samband med olika verbtyper kan ha många olika funktioner. T.ex. i samband med ett neutralt verb har på den icke-limitativa betydelsen ’vidare (i oförändrad omfattning)’ (NE u.å.), som i marschera på eller arbeta på, och när händelsen som verbet betecknar är punktlig som i vinna på är betydelsen ’vinna om (och om igen)’ (Norén 1996:
220).
De partikelverb som betecknar någon slags limitation och uttrycks med den semantiska komponenten GRÄNSRELATION formar sammanlagt 35 % av Noréns (1996: 221) material.
Denna grupp innehåller partikelverb som ofta är lexikaliserade och står både i lös, fast och varierande sammansättning (ibid.). I fråga om partikelverb med varierande sammansättning (t.ex.
tillfriskna, friskna till) är den sammansatta formen av högre stilistisk karaktär än den löst sammansatta (ibid.). Enligt Norén (ibid.) kommer den limitativa betydelsen fram speciellt när en limitativ partikel kombineras med neutrala verb, som i äta upp där partikeln bär betydelsen ’till ett fullbordande’ (NE u.å.). Den sista och största gruppen (50 % av materialet) formas av belägg som betecknar den semantiska komponenten RÖRELSE (Norén 1996: 221). I denna grupp är partikelverben ofta transitiva även om det enstaka verbet inte är det, som i dansa av bruden kronan (ibid.). Som summering konstaterar Norén (1996: 222) att enligt hennes undersökningsmaterial är verbpartiklarnas huvudsakliga användningsändamål t.ex. att göra verbet antingen limitativt eller icke-limitativt eller att ge det enstaka verbet och den enstaka partikeln en på något sätt förändrad gemensam betydelse.
20
3.2 Strzelecka 2003
I sin doktorsavhandling Svenska partikelverb med in, ut, upp och ner. En semantisk studie ur kognitivt perspektiv (2003) har Strzelecka (2003: 275) undersökt de fyra ovannämnda verbpartiklarna ur syntaktisk och semantisk synvinkel. Undersökningen är deskriptiv och korpusbaserad (ibid.) och koncentrerar sig på partikelverb i lös sammansättning (Strzelecka 2003:
24). Det primära syftet med avhandlingen är att betrakta betydelsen, polysemin och de möjliga semantiska regelbundenheterna hos partiklarna ifråga (Strzelecka 2003: 13). Analysen innehåller sådana partikelverb som kan placeras på olika ställen på en glidande lexikaliseringsskala (se t.ex.
figur 1 i 2.3 i denna avhandling) och således omfattar en skala mellan produktiva syntaktiska partikelverbkonstruktioner och idiom (Strzelecka 2003: 14). Den språkliga betydelseanalyseringen i avhandlingen har först börjats från den fysiska dimensionen på lexikaliseringsskalan och sedan förts vidare mot den icke-fysiska mentala dimensionen (Strzelecka 2003: 277). Som material har Strzelecka (2003: 275) använt Stockholm Umeå Corpus (SUC) och Språkbanken. Dessa korpusar innehåller skrivet material från olika genrer och har för ändamål av doktorsavhandlingen ifråga resulterat i sammanlagt 5197 belägg på verbpartiklar i 884 olika partikelverb (ibid.).
Strzeleckas (2003: 261) resultat visar att partiklar är polyfunktionella, vilket betyder att de ofta kan fungera både som partiklar och prepositioner eller adverb. I fråga om partiklarna in, ut, upp och ner är det ändå funktionen som verbpartikel som är den mest frekventa och primära; Strzeleckas (ibid).
material visar att ut har en funktion som adverb bara vart tionde gång, upp och in vart femte gång, och ner vart tredje gång. I andra fall, dvs. oftast, fungerar de ändå som verbpartiklar (ibid.), vilket gör att in, ut, upp och ner är ”först och främst verbpartiklar och i mycket mindre utsträckning adverb” (Strzelecka 2003: 143).
I sin avhandling har Strzelecka (2003: 260) också undersökt ”de osynliga länkar som ligger bakom partiklarnas polysemi” som enligt skribenten varken är godtyckliga eller tillfälliga utan ”i högsta grad” motiverade (se figur 2 och figur 3 i 2.4 i denna avhandling för delbetydelseförbindelserna hos partiklarna upp och ner). Strzelecka (2003: 249) har också kommit fram till att den primära dimensionen i rummet är den vertikala axeln som fungerar som basis för partiklarna upp och ner.
Den för partiklarna upp och ner prototypiska vertikala betydelsen syns i många partikelverb, men inte bara i sådana som tar plats i den fysiska dimensionen utan också i sådana som ”används metaforiskt i det mentala rummet” (ibid.). Som exempel på detta nämner Strzelecka (ibid.) fallen gå upp på taket och gå upp i vikt. Enligt Strzelecka (ibid.) är det också många ”starkt lexikaliserade fraser” som har sin basis på en vertikal betydelse, t.ex. dyka upp (’plötsligt visa sig (igen)’ [NE
21
u.å.]). Enligt Strzelecka (ibid.) visar materialet dock också en ”av allt döma växande” grupp partikelverb där verbpartikeln upp har en ren perfektiv betydelse (t.ex. strukturera upp) som inte baserar sig på den vertikala betydelsen.
3.3 Yang 2015
Den sista undersökningen presenterad här är Image Schemas in Verb-Particle Constructions:
Evidence from a Behavioral Experiment av Yang (2015). Undersökningen är relevant för denna pro gradu-avhandling på grund av dess förbindelse med partikelverb, kognitiv lingvistik (se 4.1) och språkets förkroppslighet (se 4.2.1 och 4.2.2). Med hjälp av ett beteendemätande test betraktar Yang (2015: 379, 381) ifall partikelverbkonstruktioner, både konkreta och spatiala respektive abstrakta och icke-spatiala, kan sägas vara kompositionella och analyserbara helheter och ifall det finns spår av image schemas, föreställningsscheman, i konstruktionernas partiklar. Föreställningsscheman är abstrakta helheter och mentala tanke- och språkstrukturer som har sin bas på våra kroppsliga erfarenheter och vår interaktion med världen (Yang 2015: 380). Enligt Yang (2015: 381) visar litteraturen att rumsrelaterade föreställningsscheman vanligen associeras med partiklarna in, out, up and down, dvs. in, ut, upp och ner, som också Yang (2015: 382) har valt att undersöka. Testet hade 44 informanter (Yang 2015: 384) som alla hade engelska som modersmål (Yang 2015: 382).
Partikelverbkonstruktionerna och de potentiella föreställningsschemana betraktades som sagt med hjälp av ett beteendemätande test där deltagarna bads att avgöra rationaliteten hos 96 korta meningar efter att ha sett en föreställningsschematisk bild som antingen semantiskt passade ihop med meningen eller inte (Yang 2015: 379, 383). Av de 96 meningarna var det 48 som var semantiskt betydelsefulla och hade en partikel som sista led i meningen (t.ex. They have all run out) (Yang 2015: 382). Hälften av dessa partikelverb var spatiala och hälften var abstrakta och icke- spatiala (ibid.), och det var dessa 48 meningar som var de egentliga undersökningsföremålen (Yang 2015: 383). Därtill var det 48 andra meningar där det sista ordet i meningen blev ersatt av ett ord som, även om meningen annars hade varit naturlig, gjorde meningen betydelselös, t.ex. The fire destroyed the out i stället för The fire destroyed the house (ibid.). Testmaterialet innehöll m.a.o. 96 meningar varav 48 var betydelsefulla och 48 betydelselösa (ibid.). Alla meningar bestod av fem ord, och dessa fem ord visades på datorskärmen ett åt gången (ibid.). Innan det sista ordet, dvs.
partikeln, syntes på skärmen visades en förenklad, föreställningsschemabetecknande bild med en pil på som demonstrerade antingen riktningen in, ut, upp eller ner, eller en bild med ett kryss som
22
menades som riktningsneutralt (Yang 2015: 382–383). Bilden som visades antingen stämde med meningens innehåll (t.ex. när meningen innehöll partikeln out och bilden demonstrerade riktningen out), inte stämde med meningens innehåll (t.ex. partikeln out kombinerades med bilden på in) eller bilden var ett neutralt kryss som inte symboliserade någon riktning (Yang 2015: 382). Deltagarna bads att titta på orden och bilden i varje mening, bedöma om meningen var betydelsefull eller inte och trycka på vissa tangenter på tangentbordet för att signalera sina val (Yang 2015: 382–383).
Deltagarna berättades inte vad som bilderna mellan orden var eller vad de symboliserade (Yang 2015: 384).
Enligt Yang (2015: 385) visade resultaten att partikelverbkonstruktionerna är kompositionella och att partiklarna deltar i bildandet av partikelverbens betydelsehelheter i form av föreställningsscheman. Deltagarna processade både konkreta och riktningsangivande respektive abstrakta och icke-riktningsangivande partikelverb snabbare när meningens innehåll och den visade bilden stämde med varandra jämfört med när de inte stämde (ibid.). Skillnaden mellan processningstiderna beror enligt Yang (2015: 386) på att när både innehållet och den visade bilden stämmer med varandra har det föreställningsschemat som språkbrukaren behöver för att förstå en viss partikelverbkonstruktion redan aktiverats av den visade bilden, vilket gör att reaktionstiden blir kortare än när partikelverbets innehåll och det mentala föreställningsschemat inte stämmer med varandra. Enligt Yang (2015: 385) visar ett sådant samband mellan föreställningsschemabetecknande bilder och deltagarnas processningssnabbhet att både konkreta och abstrakta partikelverb innehåller föreställningsscheman. Detta å sin sida visar att föreställningsscheman är verkliga, psykologiska enheter som förverkligas både i konkreta och abstrakta partikelverb och förvaras i hjärnan som helheter (Yang 2015: 389).
4 TEORETISK BAKGRUND
I det följande kommer den teoretiska bakgrunden för denna undersökning att beskrivas. Som utgångspunkt för avhandlingen fungerar som sagt den kognitiva semantiken som beskrivs i underkapitel 4.1. Efter detta presenteras den konceptuella metaforteorin i 4.2 med närmare behandling av primära metaforer och riktningsmetaforer i underkapitlen 4.2.1 och 4.2.2.
