BRUSET I TYSTNADEN – EN FALLSTUDIE OM NYÖVERSÄTTNING OCH INDIREKT ÖVERSÄTTNING AV UTOMSPRÅKLIGA KULTURBUNDNA ELEMENT I SHŪSAKU
ENDŌS ROMAN CHINMOKU
Henry Laine
Pro gradu-avhandling Östra Finlands universitet Filosofiska fakulteten Humanistiska avdelningen Svenska språket
Den 14 april 2020
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofiska fakulteten Osasto – School
Humanistiska avdelningen Tekijät – Author
Henry Laine Työn nimi – Title
Bruset i tystnaden – en fallstudie om nyöversättning och indirekt översättning av utomspråkliga kulturbundna element i Shūsaku Endōs roman Chinmoku
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä –
Date Sivumäärä – Number of pages
Svenska språket
Pro gradu -tutkielma X
den 14 april 2020 88
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
I denna pro gradu-avhandling rapporteras resultaten av en fallstudie som behandlar direkt översättning från japanska till finska, engelska och svenska samt indirekt översättning och nyöversättning från japanska till svenska via engelska. Forskningsmaterialet består av Shūsaku Endōs japanska roman Chinmoku (1966) och dess fyra översättningar. Dessa är William Johnstons engelska översättning Silence (1976 [1969]), Magnus K:son Lindbergs svenska översättning Tystnad (1971), Vappu Katajas finska översättning Vaitiolo (1980) och Eiko och Yukiko Dukes svenska nyöversättning Tystnaden (2016). Den sistnämnda är inte en ren eller prototypisk nyöversättning, utan måltexten baserar sig delvis på den tidigare svenska översättningen.
Forskningsobjektet är globala och lokala översättningsstrategier av (infra- och monokulturella) utomspråkliga kulturbundna element. Begreppet ett utomspråkligt, kulturbundet element definieras i denna avhandling som språkligt, ogenomskinligt och icke- pronominellt uttryck vilket syftar på ett begrepp som är nära bundet till källkulturen. Studiens syfte har varit att hitta svar på följande tre forskningsfrågor: 1. Vilken global översättningsstrategi har översättaren valt vid översättning av utomspråkliga kulturbundna element? 2. Hur skiljer sig de fyra översättningarna ifrån varandra på lokal översättningsnivå när det gäller utomspråkliga kulturbundna element? 3. Hur har den engelska mellantexten och dess författares strategier påverkat de svenska översättningarna och deras författares strategier?
Forskningsmaterialet har analyserats både kvantitativt och kvalitativt. Ur den japanska romanen har det först plockats ut 234 olika kulturbundna element, varav 46 är infrakulturella och 188 monokulturella. De funna kulturbundna elementen har sedan jämförts med deras översättningar i de fyra måltexterna, och likheterna och skillnaderna i käll- och målelementens form och begreppsliga innehåll har uppenbarat vilka lokala översättningsstrategier översättarna har använt. De lokala översättningsstrategier grundar sig på Pedersens (2011) strategier, varav en del är exoticerande, en del domesticerande och en del neutrala. Efter den föregående fasen har översättarnas globala strategier fastställts genom att jämföra frekvenserna av exoticerande, domesticerande och neutrala lokala strategier. Om översättaren exempelvis har använt exoticerande lokala strategier oftast, har hans globala strategi ansetts vara exoticering. De lokala strategierna i Pedersens (2011) modell är följande: De exoticerande lokala strategierna är bevarande, specificering och kalkering, varav den sistnämnda är den ena underkategorin av direkt översättning. De domesticerande strategierna är däremot justering, generalisering, ersättning och utelämning, varav den förstnämnda är den andra underkategorin av direkt översättning. Den enda neutrala strategin är officiell motsvarighet.
Resultaten visar att alla översättares globala strategi är domesticering när översättningarna jämförs med den ursprungliga japanska källtexten. Den procentuella andelen av domesticerande lokala strategier är 57 procent för den finska översättningen, 56 procent för den engelska översättningen, 56 procent för den första svenska översättningen och 53 procent för den svenska nyöversättningen. På global nivå är skillnaderna mellan översättningarna inte statistiskt signifikanta. När de svenska översättningarna däremot jämförs med den engelska mellantexten, visar resultatet att de svenska måltexterna är exoticerande. Både den första svenska översättningen och den svenska nyöversättningen är till 85 procent exoticerande. Skillnaderna mellan de svenska översättningarna är inte statistiskt signifikanta på global nivå.
Beroende på översättningen omfattar strategin bevarande 34–38 procent av strategibeläggen, specificering 1–5 procent, direkt översättning 3–4 procent, generalisering 38–43 procent, ersättning 7–10 procent, utelämning 3–7 procent och officiell motsvarighet 1–2 procent. Därtill har två av dessa strategier kombinerats vid översättning av 2–3 procent av alla kulturbundna element.
Skillnaderna mellan de fyra översättningarna är inte statistiskt signifikanta på lokal nivå.
Det finns bevis på att de indirekta svenska översättningarna har påverkats av den engelska mellantexten. De svenska översättarna har valt samma lokala strategi som den engelska översättaren vid översättning av 87–95 procent av alla kulturbundna element. I de svenska översättningarna finns därtill belägg på brus (dvs. oavsiktliga avvikande översättningslösningar) som har flyttats från den engelska mellantexten till de svenska måltexterna eller uppstått när mellantexten har översatts till svenska. Av de svenska översättarnas översättningslösningar har en procent ansetts vara oavsiktliga.
Avainsanat – Keywords
skönlitteratur, nyöversättning, kulturbundenhet, översättningsstrategier, indirekt översättning
ITÄ-SUOMEN YLIOPISTO – UNIVERSITY OF EASTERN FINLAND
Tiedekunta – Faculty
Filosofinen tiedekunta Osasto – School
Humanistinen osasto Tekijät – Author
Henry Laine Työn nimi – Title
Bruset i tystnaden – en fallstudie om nyöversättning och indirekt översättning av utomspråkliga kulturbundna element i Shūsaku Endōs roman Chinmoku
Pääaine – Main subject Työn laji – Level Päivämäärä –
Date Sivumäärä – Number of pages
Ruotsin kieli
Pro gradu -tutkielma X
14.4.2020 88
Sivuainetutkielma Kandidaatin tutkielma Aineopintojen tutkielma Tiivistelmä – Abstract
Tässä pro gradu -tutkielmassa selostetaan uudelleenkääntämistä sekä suoraa ja epäsuoraa kääntämistä käsittelevän tapaustutkimuksen tulokset. Tutkimusmateriaalina on Shūshaku Endōn japaninkielinen romaani Chinmoku (1966) ja sen neljä käännöstä. Nämä ovat William Johnstonin suora englanninkielinen käännös Silence (1976 [1969]), Magnus K:son Lindbergin englannista käännetty ruotsinnos Tystnad (1971), Vappu Katajan suora suomennos Vaitiolo (1980) sekä Eiko ja Yukiko Duken ruotsinkielinen uudelleenkäännös Tystnaden (2016). Näistä viimeiseksi mainittu ei ole puhdas tai prototyyppinen uudelleenkäännös, koska kohdeteksti perustuu osittain ensimmäiseen ruotsinkieliseen käännökseen.
Tutkimuskohteena ovat (infra- ja monokulttuuristen) kielenulkoisten kulttuurisidonnaisten elementtien globaalit ja lokaalit käännösstrategiat. Käsite kielenulkoinen kulttuurisidonnainen elementti määritellään tutkielmassa seuraavasti: kielellinen, läpinäkymätön ja ei-pronominaalinen ilmaus, joka viittaa lähdekulttuuriin läheisesti kytköksissä olevaan käsitteeseen. Tutkimuksen tarkoituksena on ollut löytää vastaukset seuraaviin kolmeen kysymykseen: 1. Minkä globaalin käännösstrategian kääntäjä on valinnut, kun hän on kääntänyt kielenulkoisia kulttuurisidonnaisia elementtejä? 2. Miten kääntäjien lokaalit ratkaisut eroavat toisistaan kielenulkoisten kulttuurisidonnaisten elementtien osalta? 3. Miten englanninkielinen väliteksti ja sen tekijän ratkaisut ovat vaikuttaneet ruotsinkielisiin käännöksiin ja niiden tekijöiden ratkaisuihin?
Tutkimusmateriaali on analysoitu sekä määrällisesti että laadullisesti. Japaninkielisestä romaanista on ensiksi poimittu 234 erilaista kulttuurisidonnaista elementtiä, joista 46 on infrakulttuurisia ja 188 monokulttuurisia. Poimittuja elementtejä on sitten verrattu niiden käännöksiin. Lähde- ja kohde-elementtien muodon ja käsitesisällön erot ja yhtäläisyydet ovat paljastaneet, mitä lokaaleja käännösstrategioita kääntäjät ovat käyttäneet. Tutkimuksen lokaalit käännösstrategiat perustuvat Pedersenin (2011) strategioihin, joista osa on vieraannuttavia, osa kotouttavia ja osa neutraaleja. Edellisen vaiheen jälkeen kääntäjien globaalit strategiat on määritetty vertailemalla kotouttavien, vieraannuttavien ja neutraalien lokaalien strategiaesiintymien lukumääriä. Jos kääntäjä on esimerkiksi käyttänyt eniten vieraannuttavia lokaaleja strategioita, hänen globaalin strategiansa on katsottu olevan vieraannuttaminen. Pedersenin (2011) malliin kuuluvat lokaalit strategiat ovat seuraavat: Vieraannuttavat lokaalit strategiat ovat säilytys, tarkennus ja käännöslaina, joista viimeinen on suoran käännöksen toinen alastrategia. Kotouttavat strategiat ovat puolestaan käännössiirto, yleistys, korvaus ja poisjättö, joista ensimmäinen on suoran käännöksen toinen alastrategia. Ainoa neutraali strategia on virallinen vastine.
Tulokset osoittavat, että kaikkien kääntäjien globaali strategia on kotouttaminen, kun käännöksiä verrataan alkuperäiseen japaninkieliseen lähdetekstiin. Kotouttavien lokaalien strategiaesiintymien osuus on suomenkielisen käännöksen kohdalla 57 prosenttia, englanninkielisen käännöksen kohdalla 56 prosenttia, ensimmäisen ruotsinkielisen käännöksen kohdalla 56 prosenttia ja ruotsinkielisen uudelleenkäännöksen kohdalla 53 prosenttia. Globaalilla tasolla käännösten erot eivät ole tilastollisesti merkitseviä.
Kun ruotsinkielisiä käännöksiä on sen sijaan verrattu englanninkieliseen välitekstiin, on saatu tulokseksi, että ruotsinkieliset kohdetekstit ovat vieraannuttavia. Sekä ensimmäinen ruotsinkielinen käännös että uudelleenkäännös ovat 85-prosenttisesti vieraannuttavia. Ruotsinkielisten käännösten väliset erot eivät ole tilastollisesti merkitseviä globaalilla tasolla.
Käännöskohtaisista strategiaesiintymistä säilytyksen osuus on 34–38 prosenttia, tarkennuksen 1–5 prosenttia, suoran käännöksen 3–
4 prosenttia, yleistyksen 38–43 prosenttia, korvauksen 7–10 prosenttia, poisjätön 3–7 prosenttia ja virallisen vastineen 1–2 prosenttia. Lisäksi kaksi strategiaa yhdistämällä on käännetty 2–3 prosenttia kaikista kulttuurisidonnaisista elementeistä.
Käännösten väliset erot eivät ole tilastollisesti merkitseviä lokaalilla tasolla.
Materiaalista on löytynyt näyttöä englanninkielisen välitekstin vaikutuksesta epäsuoriin ruotsinkielisiin käännöksiin. Ruotsinnosten tekijät ovat valinneet saman lokaalin strategian kuin englanninnoksen tekijä, kun he ovat kääntäneet 87–95 prosenttia kaikista kulttuurisidonnaisista elementeistä. Ruotsinkielisissä käännöksissä on myös merkkejä hälystä (eli tahattomista poikkeavista käännösratkaisuista), joka on siirtynyt välitekstistä kohdeteksteihin tai joka on saanut alkunsa ruotsintajien käännösprosessin aikana. Ruotsalaisten kääntäjien ratkaisuista yhden prosentin on katsottu olevan tahattomia.
Avainsanat – Keywords
kaunokirjallisuus, uudelleenkääntäminen, kulttuurisidonnaisuus, käännösstrategiat, epäsuora kääntäminen
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 INLEDNING ... 1
1.1 Introduktion ... 1
1.2 Tidigare forskning ... 2
1.3 Syfte, frågeställningar och hypoteser ... 3
1.4 Material och metod ... 4
1.5 Disposition ... 6
2 KULTURBUNDENHET OCH ÖVERSÄTTNING ... 8
2.1 Kulturbundna översättningsproblem ... 8
2.1.1 Inomspråkliga problem ... 8
2.1.2 Definiering av utomspråkligt, kulturbundet element ... 10
2.1.3 Klassificering av utomspråkliga kulturbundna element ... 12
2.1.4 Semantiska och terminologiska drag hos utomspråkliga kulturbundna element ... 16
2.2 Översättningsstrategier ... 18
2.2.1 Globala översättningsstrategier ... 19
2.2.2 Lokala översättningsstrategier ... 20
2.3 Översättningsnormer ... 26
3 NYÖVERSÄTTNING OCH INDIREKT ÖVERSÄTTNING ... 27
3.1 Nyöversättning ... 27
3.2 Indirekt översättning ... 28
4 ANALYS OCH RESULTAT ... 32
4.1 Utomspråkliga kulturbundna element i Endōs roman ... 32
4.2 Översättarnas globala strategier ... 37
4.3 Översättarnas lokala strategier ... 44
4.3.1 Översättningslösningarna på generell nivå ... 44
4.3.2 Bevarande ... 48
4.3.3 Specificering ... 52
4.3.4 Direkt översättning ... 54
4.3.5 Generalisering ... 57
4.3.6 Ersättning ... 60
4.3.7 Utelämning ... 63
4.3.8 Officiell motsvarighet ... 65
4.3.9 Strategiblandning ... 67
4.4 Indirekta översättningslösningar... 69
5 SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 73
LITTERATUR ... 81
1
1 INLEDNING 1.1 Introduktion
Vanligt för en prototypisk – och kanske ideal – översättning är att en källspråkig text som tillhör källkulturen överförs till ett annat språk och en annan kultur, dvs. att texten efter översättningsprocessen är skriven på målspråket och avsedd för läsarna i målkulturen (om prototypisk översättning se Chesterman 1998). Detta är emellertid inte alltid fallet: i vissa fall finns exempelvis inte en signifikant skillnad mellan käll- och målkulturen; i andra fall kan det finnas fler än två kulturer samt fler än en källtext och ett källspråk. Att studera översättning av det sistnämnda slaget är mycket intressantare i och med att denna typ av översättningar – alltså så kallade indirekta översättningar – kan bli påverkade av bland annat mellanspråket, mellankulturen och den första översättaren. Därtill finns inte lika många tidigare studier om indirekt översättning som det finns studier vilka behandlar prototypisk översättning.
Utöver indirekt översättning finns en annan översättningsvetenskaplig företeelse som är intressant men som inte har undersökts systematiskt, nämligen nyöversättning (för tidigare forskning se Koskinen & Paloposki 2015). Med tiden anses det nödvändigt att översätta något litterärt verk på nytt, och det finns flera skäl till varför utgivare och översättare är villiga att använda sina begränsade resurser till nyöversättningar. Naturligtvis förändras språket ofrånkomligen och vi tar i bruk nya ord och slutar använda några av de gamla, vilket leder till att de tidigare översättningarna betraktas som gamla. En annan förklaring är att det är något fel med den tidigare översättningen eller till och med översättaren (om censurens påverkan på översättningar se Pokorn 2012). Kanske är utgivaren villig att återpublicera den gamla översättningen men får inte rättigheterna till den.
Genom att studera gamla och nya översättningar är det även möjligt att utreda om och hur översättningsnormerna har ändrats.
Denna pro gradu-avhandling för samman de två perifera företeelserna samt en välutforskad företeelse inom översättningsvetenskap, nämligen översättning av utomspråkliga kulturbundna element. Dessa är ord och andra språkliga uttryck som syftar på sådana begrepp och referenter som kan associeras med en viss kultur (här används begrepp och referent i terminologisk bemärkelse; se avsnitt 2.1.4). Element av detta slag kan orsaka översättningsproblem i synnerhet när de syftar på begrepp som är okända för de flesta läsare i målkulturen. Det finns emellertid olika översättningsstrategier för att lösa problem av denna typ. Översättaren kan välja mellan att behålla
2
dessa främmande begrepp i översättningen, dvs. att exoticera, och att ersätta dem med andra, generellare eller mer kända begrepp, dvs. att domesticera.
Motiveringen till att välja utomspråkliga kulturbundna element som forskningsobjekt är att det finns en etablerad teoretisk bakgrund som lätt kan anpassas till forskning om nyöversättning och indirekt översättning. I själva verket är det forskningsmaterialet som särskiljer denna studie från mer konventionella studier av översättning av utomspråkliga kulturbundna element. Materialet består av en japansk källtext och dess direkta och indirekta måltexter till finska, engelska och svenska. Syftet är att studera i vilken form kulturbundna element har överförts från källtexten till måltexterna för att ta reda på vilka översättningsstrategier översättarna har använt. Detta innebär att denna studie hör till den deskriptiva grenen av översättningsvetenskap, där syftet är att beskriva vad översättarna har gjort och slutligen formulera deskriptiva översättningsnormer (om deskriptiv översättningsvetenskap se Toury 1995). För att kartlägga översättningsnormer behövs det emellertid en hel del översättningar skrivna av en hel del översättare. Denna fallstudie är ett försök att beskriva några översättningar och några översättares lösningar.
1.2 Tidigare forskning
Det finns mängder av tidigare studier som behandlar översättning av utomspråkliga kulturbundna element. Många av undersökningarna är pro gradu-avhandlingar (t.ex. Rahunen 2007; Asikainen 2008; Ruuttula 2018), men det finns även studier med högre vetenskaplig nivå. Det är inte möjligt eller meningsfullt att behandla alla studier av denna typ här, och därför tas endast två upp nedan, nämligen Pedersens (2011) monografi och Edströms (1991) artikel. Den förstnämnda är en av de mest omfattande undersökningarna av utomspråkliga kulturbundna element, medan den sistnämnda är relevant för denna avhandling i och med att Edströms studie behandlar indirekt översättning av japanska kulturbundna element.
Pedersen (2011) har undersökt översättningsnormer inom audiovisuell översättning. Syftet med hans studie är att kartlägga de dolda skandinaviska normer som gäller översättning av utomspråkliga kulturbundna element. Materialet består av korpusen The Scandinavian subtitles corpus, som i sin tur består av engelskspråkiga filmer och tv-serier och deras svenska och danska undertexter (ca 900 000 ord). När det gäller alla utomspråkliga kulturbundna element, visar Pedersens resultat bland annat att översättarna för det mesta föredrar exoticerande strategier (se avsnitt 2.2.2). När det däremot gäller monokulturella element, dvs. begrepp som endast är kända i
3
källtextens kultur (se avsnitt 2.1.3), har han fått veta att lite mer än hälften av alla icke-neutrala översättningslösningar är exoticerande i det danska materialet och domesticerande i det svenska materialet.
Edström (1991) har genomfört en tentativ fallstudie, vars syfte är att ta reda på hur användning av mellanspråk påverkar översättning av utomspråkliga kulturbundna element. Som material har han använt Kawabata Yasunaris japanska roman Yukiguni och dess engelska och svenska översättning, varav den förstnämnda är direkt och den sistnämnda indirekt. Edström märkte att vissa begrepp hade överförts till måltexten helt korrekt men också att mellanspråktes påverkan i andra fall hade medfört onödiga ändringar och till och med översättningsfel.
Edströms (1991) undersökning behandlar alltså indirekt översättning, vilken inte är ett populärt forskningsobjekt inom översättningsvetenskap (se t.ex. Rosa m.fl. 2017: 113f.). För att nämna en annan studie om ämnet har Ringmar (1998) undersökt 1971 års isländska översättning av Väinö Linnas roman Tuntematon sotilas (Okänd soldat). Denna översättning har producerats via engelska.
Ringmars (1998) resultat visar att den isländska översättningen har påverkats avsevärt av den engelska mellantexten och att översättaren har använt även den norska översättningen, som i sin tur har översatts via svenska och danska.
När det gäller forskning om nyöversättning, har Koskinen och Paloposki (2015) genomfört en omfattande studie om finska nyöversättningar. Studien är både diakronisk och synkronisk i och med att forskningsmaterialet utgörs av 52 klassiska skönlitterära verk (t.ex. Tusen och en natt och Nalle Puh) och deras översättningar från 1800-talet till 2000-talet samt 9 nyöversättningar och 89 omtryckta översättningar utgivna av tio finländska förlag år 2000. Koskinen och Paloposki fick bland annat reda på att nyöversättningar inte alltid var lojalare mot sina källtexter och att finländska förlag föredrog att omtrycka gamla översättningar framför att beställa nya.
1.3 Syfte, frågeställningar och hypoteser
Syftet med föreliggande studie är att undersöka lokala och globala översättningsstrategier av utomspråkliga kulturbundna element och i synnerhet ta reda på hur översättning via ett mellanspråk påverkar den slutliga översättningen – till exempel översättningsresultatet eller valet av översättningsstrategier. Därtill skall studien behandla nyöversättning, dvs. den översättningsvetenskapliga företeelse där någon källtext översätts på nytt till samma språk. Allt detta innebär att studien skall behandla flera källtexter och måltexter, flera källspråk och målspråk
4
och flera målkulturer. Därför består forskningsmaterialet av en japansk källtext och dess två direkta översättningar till engelska och finska samt två indirekta översättningar till svenska via engelska (se följande avsnitt). De ovannämnda aspekterna återfinns nedan formulerade som forskningsfrågor:
1. Vilken global översättningsstrategi har översättaren valt vid översättning av utomspråkliga kulturbundna element?
2. Hur skiljer sig de fyra översättningarna ifrån varandra på lokal översättningsnivå när det gäller utomspråkliga kulturbundna element?
3. Hur har den engelska mellantexten och dess författares strategier påverkat de svenska översättningarna och deras författares strategier?
Med hjälp av tidigare studier är det möjligt att formulera några hypoteser. Utgående från Pedersens (2011) undersökning är det befogat att anta att de svenska översättningarna följer de skandinaviska översättningsnormerna, vilket innebär att dessa översättningar är exoticerande på makronivå om de jämförs med den engelska översättningen. Därtill kan det hypotiseras att den engelskspråkiga översättaren har använt domesticerande strategier i och med att domesticering, enligt Venuti (1995), är normen i den anglosaxiska världen. Om de svenska översättningarna istället jämförs med den japanska texten, borde resultatet vara annorlunda: på grund av Edströms (1991) fallstudie kan det antas att den engelska mellantexten har påverkat de indirekta översättningarna på så sätt att de har blivit domesticerande, men enligt nyöversättningshypotesen (se avsnitt 3.1) borde den andra svenska översättningen ligga närmare den ursprungliga källtexten än den första gör. Vad gäller den direkta finska översättningen är den förmodligen exoticerande i och med att finländska översättare verkar föredra källorienterade strategier (se t.ex. Leppihalme 1997).
1.4 Material och metod
För att kunna hitta svar på forskningsfrågorna, som gäller bland annat nyöversättning och indirekt översättning, skall materialet bestå av en ursprunglig källtext och fyra översättningar av den.
Källtexten är Shūsaku Endōs japanska roman Chinmoku, som utgavs för första gången 1966.
Måltexterna är i sin tur William Johnstons översättning Silence från 1969 (mer specifikt det brittiska samväldets första edition utgiven 1976), Magnus K:son Lindbergs indirekta översättning från engelska till svenska (Tystnad, 1971), Vappu Katajas direkta finska översättning (Vaitiolo, 1980) och Eiko och Yukiko Dukes nya svenska översättning (Tystnaden, 2016), som bygger på den första svenska översättningen. Det är fråga om så kallad reviderad översättning (se avsnitt 3.1).
5
I denna avhandling används termen utomspråkligt, kulturbundet element för att syfta på Pedersens (2011) begrepp utomspråklig kulturbunden referens. Inom ramen för denna studie definieras begreppet på följande sätt: språkligt, ogenomskinligt och icke-pronominellt uttryck vilket syftar på ett begrepp som är nära bundet till källkulturen. Anledningen till att inte använda Pedersens definition (se avsnitt 2.1.2 för hans definition) är att den inte följer de terminologiska principerna.
En definitions uppgift är att avgränsa något begrepps intension och skilja begreppet från andra närliggande begrepp. Av den ovanstående definitionen framgår exempelvis att alla pronominella uttryck och för explicita uttryck (t.ex. definitioner) har uteslutits.
Vad gäller metoden är den i första hand kvalitativ och kontrastiv men även kvantitativa metoder (t.ex. chi-två-test) tillämpas på forskningsmaterialet. Med statistisk analys är det exempelvis möjligt att objektivt påvisa att de fyra översättningarna liknar varandra eller skiljer sig åt. Villkoret för att använda statistiska metoder är att det måste finnas tillräckligt många belägg för att resultatet skall vara reliabelt och statistiskt signifikant. Med den metod som används i denna avhandling är det dock inte möjligt att direkt undersöka översättarnas inre mentala processer, vilka undersöks av den kognitiva grenen av översättningsvetenskap (se t.ex. O’Brien 2011). Karakteristiskt för denna metod är istället i vilken grad käll- och målelementet skiljer sig åt. Detta innebär att undersökningen är produktorienterad, såsom Pedersens (2011) studie är.
Eftersom utomspråkliga kulturbundna element bildar grunden för vidare analys, har det varit väsentligt i den första undersökningsfasen att fokusera på den japanska källtexten och leta efter alla uttryck som syftar på detta slags begrepp. De kan vara både allmänbegrepp och individualbegrepp (se avsnitt 2.1.4). Det finns emellertid några restriktioner vad gäller val av begrepp. För det första skall de vara antingen monokulturella eller infrakulturella men inte transkulturella (se avsnitt 2.1.3).
För det andra har endast det första belägget på varje begrepp plockats ut, dvs. om till exempel ordet yukata (eller något annat uttryck som hänvisar till samma begrepp) förekommer två eller flera gånger i källtexten, har endast den första förekomsten tagits med i analysen. Efter detta har det varit möjligt att hitta de motsvarande uttrycken i de fyra översättningarna. Motiveringen till dessa avgränsningar är att kulturbundna element av detta slag förmodligen är de mest problematiska för översättarna.
I den andra fasen har målet varit att indela de funna uttrycken i monokulturella och infrakulturella samt i tretton tematiska kategorier. Detta kategoriseringssätt grundar sig på Pedersens (2011) modell (den redogörs för i avsnitt 2.1.3), men hans modell har anpassats till denna studies material.
De tretton kategorierna återfinns nedan:
6 1. Vikt, mått och tid
2. Egennamn, indelade i i. namn på personer ii. geografiska namn iii. institutionella namn 3. Titlar
4. Mat, dryck och jordbruk 5. Förvaltning och bestraffning
6. Litteratur och underhållning 7. Religion
8. Vardagsföremål 9. Arkitektur 10. Flora och fauna 11. Kläder och tyg 12. Valuta
13. Övriga
Efter kategoriseringsprocessen har det analyserats hur (eller om) översättarna har återgett uttrycken på målspråken i översättningarna, dvs. på lokal nivå. Analysen har skett med hjälp av Pedersens (2011) kategorisering av lokala översättningsstrategier (de behandlas i avsnitt 2.2.2). Det som är centralt är att Pedersens strategier kan indelas i exoticerande, domesticerande och neutrala och att det är möjligt att kombinera flera lokala strategier. Strategikombinationerna är antingen exoticerande, domesticerande eller neutrala beroende på med vilken lokal strategi en annan strategi har kombinerats. Om alla strategier exempelvis är domesticerande eller om en domesticerande strategi har kombinerats med en neutral strategi, är också kombineringsfallet domesticerande.
Neutrala är de fall där en exoticerande strategi har kombinerats med en domesticerande strategi. På grund av de lokala översättningsstrategierna har det därefter blivit möjligt att ta reda på vilka globala översättningsstrategier översättarna har valt och hur den engelska översättningen har påverkat de svenska översättningarna. Om de flesta strategibelägg i en viss översättning är till exempel exoticerande, har översättarens globala strategi ansetts vara exoticering. Allt detta innebär att de fyra översättningarna har jämförts med varandra på lokal och global nivå.
1.5 Disposition
I följande två kapitel är syftet att redogöra för några översättningsvetenskapliga företeelser som är centrala för denna studie. Teoridelen inleds med kapitel 2, vars tema berör översättningsstrategier, översättningsnormer och kulturbundna översättningsproblem. Kapitlet syftar alltså till att svara på bland annat följande frågor: Vad är utomspråkliga kulturbundna element? Hur kan de kategoriseras?
7
På vilka sätt kan de översättas? I det andra teoretiska kapitlet, dvs. kapitel 3, behandlas däremot aspekter gällande nyöversättning och indirekt översättning, till exempel nyöversättningshypotesen, förhållandet mellan en gammal och en ny översättning samt anledningar till varför nyöversättningar eller indirekta översättningar produceras. Teoridelen följs av analysdelen: i kapitel 4 presenteras undersökningens resultat, och i kapitel 5 förs en sammanfattande diskussion.
8
2 KULTURBUNDENHET OCH ÖVERSÄTTNING
Temat för detta kapitel berör å ena sidan kulturbundna element i översättningar och å andra sidan sätt att överföra dessa element till måltexten, dvs. översättningsstrategier. I avsnitt 2.1 behandlas både inomspråkliga och utomspråkliga kulturbundna översättningsproblem, men tyngdpunkten ligger på de sistnämnda. Dessa betraktas till och med ur semantikens och terminologins synvinklar.
Syftet med avsnitt 2.2 är däremot att redogöra för hurdana globala och lokala översättningsstrategier det finns, vad som är förhållandet mellan dem och hur de används för att översätta utomspråkliga kulturbundna element. I slutet av kapitlet behandlas ytterligare översättningsnormer (avsnitt 2.3) eftersom det ofta är normerna som bestämmer vilka strategier översättare utnyttjar och föredrar.
2.1 Kulturbundna översättningsproblem
När det gäller kulturella aspekter, som i större eller mindre grad skapar svårigheter för översättare, är forskare inom översättningsvetenskap (bl.a. Snell-Hornby 1988; Nedergaard-Larsen 1993;
Leppihalme 2000a; Pedersen 2005) benägna att indela dessa kulturbundna översättningsproblem i inomspråkliga och utomspråkliga. Exempelvis konstaterar Leppihalme (1997: 2f.) att utomspråkliga problem gäller utomspråkliga fenomen, som varierar från naturliga (t.ex. djur och växter) till konstgjorda (t.ex. byggnader och sociala institutioner), medan inomspråkliga problem är pragmatiska och handlar om konnotationer och implicita eller indirekta meddelanden (t.ex. idiom, ordlek och sätt att tilltala). Pedersen (2005: 2) har dock påpekat, såsom andra forskare (Nedergaard- Larsen 1993: 210; Leppihalme 2001: 139), att det är svårt att skilja vad som är inomspråkligt och vad som är utomspråkligt samt om språk är kultur och om kultur är språk. Ett bra exempel på denna vaghet är allusioner, som undersökts bland annat av Leppihalme (1997), i och med att de omfattar både formella och innehållsliga drag som kan vara svåra att översätta.
2.1.1 Inomspråkliga problem
I fallet med inomspråkliga kulturbundna problem är det – såsom namnet anger – språkliga drag och skillnader mellan språksystem som orsakar svårigheter för översättare. Om dessa problem använder Snell-Hornby (1988: 52f.) benämningen dimension. Hon konstaterar att dimension hänvisar till den språkliga sidan, som syns i stilmedel, lexikaliska enheter och syntaktiska strukturer, och att den blir ett problem när de språkliga uttrycken är flerdimensionella, till exempel när det är fråga om
9
konnotationer eller semantiska och fonologiska likheter. Detta innebär att inomspråkliga kulturbundna element omfattar en hel del olika slags företeelser, och i själva verket förefaller det som att forskare inte har kunnat skapa en omfattande taxonomi av alla möjliga fenomen. Istället ger översättningsvetare ofta – i synnerhet när deras forskningsobjekt är utomspråkliga element – bara några exempel på inomspråkliga begrepp. Exempelvis nämner Pedersen (2005: 2) idiom, ordspråk, slang och dialekter, medan Nedergaard-Larsen (1993: 210) tillägger metaforer, vokativformer, grammatiska kategorier och användning av en viss retorik. Det skall emellertid påpekas att dessa företeelser i sig är tillräckligt breda för att utgöra sina egna studieobjekt.
Fastän syftet med föreliggande studie inte är att undersöka inomspråkliga kulturbundna element, är det ändå nyttigt att betrakta några inomspråkliga företeelser närmare och i synnerhet från japanska språkets synpunkt. En av dessa är lexikaliska luckor, vilka enligt Gouws (2002: 200) hänvisar till de fall där en viss referent är känd både i käll- och målkulturen men där målspråket saknar benämning på referenten. Om begreppen käll- och målspråk utvidgas till att omfatta även olika varieteter av samma språk, finns exempelvis många ord för vanliga begrepp i finlandssvenska som saknas i sverigesvenska. Dessa ord kallar af Hällström-Reijonen (2010: 107; kursiv borttagen) för ”finlandismer som fyller en lucka i ordförrådet”, och hon exemplifierar detta slags finlandismer med ordet plåtkrock, som hon definierar som ”krock med enbart plåtskador som följd”. Naturligtvis finns fall av denna typ också mellan helt olika språk, till exempel mellan svenska och japanska:
Begreppet hikikomori syftar på en person som av någon anledning inte vill lämna hemmet utan isolerar sig från omvärlden (se t.ex. Rosenthal & Zimmerman 2012). Detta begrepp, som verkar sakna en svensk benämning, är inte lika känt i Sverige som i Japan, men trots detta finns personer av denna typ även i Sverige (se t.ex. Tägtström & Olsen 2016).
En annan inomspråklig kulturbunden företeelse som kan ställa till problem vid översättning är den uppsjö av alla potentiella sätt på vilka skönlitterära personer kan uttrycka sig, dvs. om de till exempel använder slang, jargong, dialekt eller ord från ett annat språk. Detta begrepp heter heteroglossi, som infördes av den ryska lingvisten Mikhail Bakhtin (se Bakhtin 1981). När det gäller översättning, anser Leppihalme (2000a: 94) att heteroglossi blir ett problem i sådana fall där någon språklig varietet i käll- eller målkulturen är nära bunden till tid, plats, socialklass, kön osv.
Hon fortsätter med att konstatera att dessa varieteter är mångfaldiga: det finns idiolekter, regionala och sociala dialekter, manligt och kvinnligt språk och språk som används av de hög- och lågutbildade. I fallet med japanska är det lätt att hitta exempel på ord som anger något om talaren.
Pronomina watashi (neutral), watakushi (formell), boku (manlig), ore (manlig, informell) och atashi (kvinnlig) syftar alla på talaren (jfr pronomenet jag i svenska) men har olika stilvärden och
10
konnotationer (se t.ex. Loveday 1986; Iwasaki 2002). Om vart och ett av dessa pronomen översätts med bara jag, är risken att måltexten förlorar alla sina nyanser och blir standardspråkig (om detta fenomen, dvs. om standardisering, se Toury 1995; Leppihalme 2000b).
2.1.2 Definiering av utomspråkligt, kulturbundet element
Att definiera begreppet utomspråkligt, kulturbundet element borde vara en enkel uppgift, men det förefaller som att det finns åtminstone lika många definitioner (och begrepp) som det finns benämningar. Exempelvis använder Florin (1993) och Leppihalme (2000a, 2001, 2011) termen realia, Nedergaard-Larsen (1993) termen utomspråkligt, kulturbundet problem och Sebotsa (2016) termen utomspråkligt, kulturbundet begrepp (se även Cómitre Narváez & Valverde Zambrana 2014:
72f.). När det gäller definitionerna, har Aixelá (1996: 57) påpekat att forskare ofta undviker att definiera begreppet och litar på att läsarna har samma uppfattning som de själva har, dvs. forskare stöder sig på så kallad kollektiv intuition. Många forskare har dock formulerat sina egna definitioner eller använt någon av de tidigare formulerade. Nedan behandlas termen realia samt några av dessa definitioner.
Några översättningsvetare har ansett att det är problematiskt att använda termen realia: ordet härstammar ursprungligen från latin, där det har betydelsen ’riktiga ting’, varför forskare kan vara motvilliga till att modifiera termens innehåll till att omfatta också fiktiva ting (Leppihalme 2011:
126). Pedersen (2011: 44) använder istället termen utomspråklig kulturbunden referens, och han motiverar sitt termval genom att konstatera att termen realia har en för vag betydelse och att det finns en risk att några läsare tolkar den gamla termen på sina egna sätt även om han själv använder en viss definition. Förutom att använda en helt annan term för att referera till både riktiga och fiktiva ting finns även en annan lösning: Loponen (2009) har föreslagit att de fiktiva utomspråkliga kulturbundna elementen skulle kunna kallas irrealia. Det innebär att de riktiga begreppen, såsom kotatsu (ett uppvärmt bord), tempura (en japansk maträtt) och torii (en traditionell japansk port), hör till realia, medan de fiktiva begreppen, såsom Doraemon (seriefigur), Momotarō (en mytologisk hjälte) och Hikaru Genji (en litterär figur), hör till irrealia.
Leppihalme (2011: 126; min översättning) definierar begreppet realia som ”begrepp som finns i en viss källkultur men inte i en viss målkultur”. En liknande men omarbetad definition finns i Vetenskapstermbanken i Finland (2015; min översättning), där hennes artikel anges som den enda källan: ”begrepp i källspråket och -kulturen som saknas i målspråket och -kulturen”. Gemensamt för
11
dessa två definitioner är att det är den mentala föreställningen – dvs. begreppet begrepp – som står i centrum och inte det språkliga uttrycket (term, namn, benämning osv.). Detta kan emellertid skapa problem för de som vill identifiera denna typ av begrepp i och med att det är möjligt att syfta på begrepp med många slags språkliga uttryck (t.ex. med definitioner). Å andra sidan är problemet med den sistnämnda definitionen att det finns mängder av begrepp som redan har målspråkiga benämningar, dvs. de finns i målspråket men inte i målkulturen. I fråga om Finland och Sverige kan detta exemplifieras med finländska begrepp såsom memma, som är en traditionell finländsk påskdelikatess, och frontmannahus, som enligt af Hällström-Reijonen (2010: 107) är ett ”enfamiljshus i trä byggt på 1940-talet efter krigsåren för frontsoldater och invånare från de delar av Finland som avträtts till Sovjetunionen”.
Leppihalmes (2011) och Vetenskapstermbanken i Finlands (2015) definitioner är väldigt enkla vad gäller kännetecken, dvs. det är bara fråga om huruvida ett visst begrepp är känt eller ej. Å andra sidan har andra forskare föreslagit komplexare definitioner. Exempelvis definierar Aixelá (1996:
58; kursivering borttagen) begreppet kulturspecifikt objekt (culture-specific item) på följande sätt:
Those textually actualized items whose function and connotations in a source text involve a translation problem in their transference to a target text, whenever this problem is a product of the nonexistence of the referred item or of its different intertextual status in the cultural system of the readers of the target text.
Av Aixelás definition framgår att hans begrepp, dvs. kulturspecifikt objekt, omfattar fler möjliga referenter än begreppet realia eftersom han i sin definition har inkluderat också sådana drag som andra forskare betraktar som inomspråkliga, till exempel konnotationer (se föregående avsnitt).
Detta förklaras med att Aixelá drar gränsen mellan kulturspecifik och språklig (se Aixelá 1996:
56f.), medan en del översättningsvetare indelar översättningsproblemen i inomspråkliga och utomspråkliga (se början av avsnitt 2.1) – m.a.o. kultur kontra språk i det förra fallet, medan språk kontra värld i det senare. Aixelás definition har i alla fall använts av andra forskare (t.ex. Cómitre Narváez & Valverde Zambrana 2014).
Såsom redan nämnts ovan använder Pedersen (2011: 43) termen utomspråklig kulturbunden referens för sitt begrepp, som han definierar på följande sätt:
Extralinguistic Cultural Reference […] is defined as reference that is attempted by means of any cultural linguistic expression, which refers to an extralinguistic entity or process. The referent of the said expression may prototypically be assumed to be identifiable to a relevant audience as this referent is within the encyclopaedic knowledge of this audience.
12
Detta innebär att begreppets extension omfattar till och med de källkulturella begrepp som är kända i målkulturen. I fråga om Japan och Sverige är några exempel på dessa tsunami, samuraj och sushi.
Detta slags referenser kallar Pedersen (2011) för transkulturella utomspråkliga kulturbundna referenser, medan de begrepp som omfattas av realia-begreppet heter monokulturella och infrakulturella utomspråkliga kulturbundna referenser (se även följande avsnitt). Detta innebär att utomspråklig kulturbunden referens är det överordnade begreppet till de underordnade begreppen transkulturell, monokulturell och infrakulturell utomspråklig kulturbunden referens.
I avsnitt 1.4 har det redan nämnts att termerna utomspråklig kulturbunden referens och utomspråkligt, kulturbundet element är synonyma, dvs. de syftar på samma begrepp. Anledningen till att föredra den sistnämnda i denna avhandling är att antonymen till denna term, dvs.
inomspråkligt, kulturbundet element, är tydligare än inomspråklig kulturbunden referens i och med att ordet referens har betydelsen ’en hänvisning till någon eller något’ (se t.ex. SO 2009: 2489). Till vad refererar till exempel ordspråket Hana wa sakuragi, hito wa bushi (ordagrann översättning:
blommor är sakura-träd; människor är krigare)? Hänvisar det till definitionen, konnotationerna eller något annat? Ordet element syftar däremot endast till det språkliga stoffet.
2.1.3 Klassificering av utomspråkliga kulturbundna element
Flera översättningsvetare har föreslagit olika kategoriseringar av utomspråkliga kulturbundna element: de har klassificerats bland annat av Straight (1981), Florin (1993), Nedergaard-Larsen (1993), Newmark (1988) och Pedersen (2011). Fastän det är en modifierad version av Pedersens klassifikation som används i denna avhandling (se avsnitt 1.4), är det nyttigt och väsentligt att redogöra också för hur andra forskare har kategoriserat utomspråkliga kulturbundna element.
Kategoriseringarna kan till exempel hjälpa till när detta slags element identifieras. Några av de ovannämnda kategoriseringarna redogörs för nedan.
Straight (1981) har formulerat en typologi där kulturbundna element indelas i fem kategorier (han använder uttrycket kulturell och språklig kunskap, men Leppihalme (2000a: 93) anser att Straight har kategoriserat realia). De fyra första innefattar utomspråkliga element, medan inomspråkliga element ingår i den femte kategorin. Den första kategorin heter ekologi, och den omfattar element som gäller klimat och terräng, flora och fauna och utnyttjandemönster (t.ex. svedjebruk, tvättbjörnsjakt och djuphavsfiske). I den andra kategorin, som kallas materiell kultur, teknologi, ingår element som handlar om hushållsföremål, byggnader (t.ex. tipi), transportmedel och teknisk
13
kunskap (t.ex. penicillin). I fallet med den tredje kategorin, social struktur, är det fråga om klasser, släktskapskategorier och könsroller (präster, tiggare, manliga sköterskor osv.) samt rättsliga och politiska system (överhuvuden, valarbete osv.). Kategorin mytiska mönster, dvs. den fjärde kategorin, omfattar kosmologi (t.ex. Eden, nirvana och Vintergatan) – Straight menar förmodligen religiös kosmologi –, tabun (kroppslukt, användning av svordomar osv.) och övernaturliga begrepp (förfädersdyrkan, själavandring osv.). (Straight 1981: 41f.)
Medan Straight (1981) inte ger många konkreta exempel på utomspråkliga kulturbundna element, har Florin (1993) inkluderat en hel del exempel i sin beskrivning av hur detta slags element kan klassificeras (han använder termen realia). Florin anser att det finns tre sätt att kategorisera kulturbundna element, nämligen tematiskt, geografiskt och temporalt. Tematisk kategorisering innebär att kulturbundna element indelas i kategorier enligt vilken logisk eller materiell grupp de tillhör. Florin exemplifierar detta kategoriseringssätt med två tematiska underkategorier. Dessa är sociala och regionala element och etnografiska element, varav de sistnämnda elementen tillhör arbete, konst, vardagsliv, religion, folklore och mytologi. Enligt Florin är exempel på de förstnämnda elementen shire, agora, khan, NEP, Knesset och Ku Klux Klan, medan exempel på de sistnämnda är sarong, mockasin, wigwam, igloo, commanche, kosack, verst, dime och Groschen.
(Florin 1993: 123f.)
Geografisk klassificering innebär i sin tur att kulturbundna element grupperas beroende på var de används. Underkategorierna är nationella, lokala, mikrolokala, internationella och regionala element. Exempel på nationella element är gulasch (Ungern), Kasperl (Tyskland) och Punch and Judy (England), medan exempel på lokala element är artel (Sovjetunionen) och Senner (de österrikiska och bayerska Alperna). Till mikrolokala element hör exempelvis Heuriger (Wien) och Lord Mayor’s Show (London). Kännetecknande för internationella element, som ursprungligen var nationella, är däremot att de har hittat vägen till flera språk: några exempel på dessa är sombrero, kanot och skyskrapa. Till den sista underkategorin, regionala element, hör till exempel hajji (den muslimiska världen) och vojvod (Bulgarien och före detta Jugoslavien). (Florin 1993: 123f.)
Det skall påpekas att Florin (1993) förefaller blanda ihop språk och kultur samt benämning och begrepp. När det exempelvis är fråga om internationella element (se ovan), är det inte svårt att hitta begrepp som är kända i en enda kultur men som har benämningar i flera språk (se avsnitt 2.1.2 för exempel). När Florin (1993: 124) dessutom förklarar att det är möjligt att indela kulturbundna element i två grupper utifrån om de är okända i käll- och målspråket eller endast i målspråket, ger han följande exempel: vid översättning av det norska ordet fjord till vilket annat språk som helst
14
placeras ordet i den sistnämnda gruppen, men när käll- eller målspråket inte är norska, tillhör ordet den förstnämnda gruppen. På språknivå är problemet med exemplet att ordet fjord redan finns i andra språk (t.ex. i svenska). På begreppsnivå är problemet däremot att begreppet fjord är känt i andra kulturer (t.ex. i Finland).
Såsom nämnts ovan kan kulturbundna element klassificeras även temporalt, dvs. enligt vilken historisk period de tillhör. I detta avseende är kulturbundna element antingen historiska eller moderna. Florin konstaterar dock att detta slags klassifikation är komplicerande i och med det ömsesidiga förhållandeberoendet mellan referent och tid å ena sidan – till exempel ordet hjälm i en modern respektive medeltida källtext – och plats och tid å andra sidan – till exempel distinktionen mellan antika romerska togor och moderna togor som bärs av domare i vissa länder. (Florin 1993:
123–125.)
Jämfört med Florins (1993) tematiska, geografiska och temporala klassificeringar är Nedergaard- Larsens (1993) typologi mycket enklare på övre nivå i och med att hon indelar utomspråkliga kulturbundna element – eller realia – i bara fyra huvudkategorier. Dessa är geografi, historia, samhälle och kultur, och huvudkategorierna kan vidare indelas i flera underkategorier: geografi i kulturell geografi och meteorologi, biologi och geografi; historia i byggnader, händelser och människor; samhälle i politik, sociala förhållanden, social organisation, industriell nivå och levnadsvanor och seder; kultur i religion, media, utbildning och kultur och fritidsaktiviteter. Till exempel berg, älvar och städer ingår i geografi, medan krig, monument och historiska personer är historiska kulturbundna element. Å andra sidan placeras exempelvis kläder, partier, myndigheter och vardagsföremål i kategorin samhälle, medan kyrkor, skolor, tidningar och konstverk placeras i kategorin kultur. (Nedergaard-Larsen 1993: 211.)
Några problem med Nedergaard-Larsens (1993) typologi har påpekats av Pedersen (2011: 60). Han anser att kategorierna geografi, historia, samhälle och kultur är överlappande i viss utsträckning:
kultur är en del av samhälle, och städer tillhör inte bara geografi utan även samhälle, historia och kultur. Detta innebär att det är svårt att kategorisera sådana utomspråkliga kulturbundna element som har flera egenskaper. Till exempel Selma Lagerlöf är samtidigt författare och en historisk person, och därför kan hon placeras i kategorierna kultur och historia. Pedersen (2011: 60) konstaterar vidare att det troligen är omöjligt att skapa en perfekt taxonomi på grund av detta problem. Trots detta föreslår Pedersen (2011: 59f.; min översättning och mina exempel) följande kategorisering:
15 1. Vikt och mått (t.ex. fot)
2. Egennamn, indelade i
i. namn på personer (t.ex. Skuld) ii. geografiska namn (t.ex. Akureyri) iii. institutionella namn (t.ex.
Institutet för språk och folkminnen)
iv. märkesnamn (t.ex. Abloy) 3. Yrkestitlar (t.ex. överkonstapel) 4. Mat och dryck (t.ex. gomme)
5. Litteratur (t.ex. Vägen till Jerusalem) 6. Förvaltning (t.ex. riksdagen)
7. Underhållning (t.ex. Skandia) 8. Utbildning (t.ex. højere forberedelseseksamen)
9. Idrott (t.ex. glima) 10. Valuta (t.ex. riksdaler)
11. Tekniskt material (t.ex. AIV-foder) 12. Övriga
De tolv kategorierna ovan – Pedersen kallar dem domäner (domains) – grundar sig på materialet i korpusen Scandinavian subtitles corpus, och därför bildar de inte en uttömmande taxonomi av alla möjliga domäner, vilket även framgår av den sista kategorin (Pedersen 2011: 59f.). Detta innebär att det inte sällan är materialet som bestämmer vilken typ av kategorisering, typologi, taxonomi osv.
forskaren borde använda, och i fallet med Pedersens (2011) undersökning är dessa tolv kategorier de väsentligaste. Pedersen (2011: 60) påpekar dock själv att hans kategorisering har samma problem som Nedergaard-Larsens (1993) modell, dvs. att vissa utomspråkliga kulturbundna element kan placeras i flera kategorier. Han löser problemet genom att argumentera att det även finns multifunktionella kulturbundna element, dvs. element som tillhör flera domäner på olika nivåer.
Pedersen exemplifierar detta med den fiktiva personen Nancy Drew (känd i Sverige som Kitty Drew), som å ena sidan tillhör kategorin egennamn och å andra sidan kategorin litteratur.
Förutom att kategorisera utomspråkliga kulturbundna element i olika domäner är det, enligt Pedersen (2011: 107), även möjligt att gruppera kulturbundna element efter hur kända eller okända de är i käll- och målkulturen. Således föreslår han tre kategorier, vilka heter transkulturella, monokulturella och infrakulturella utomspråkliga kulturbundna element. Pedersen konstaterar att transkulturella kulturbundna element är välkända i källkulturen och tillräckligt kända i målkulturen, vilket innebär att alla målspråkiga läsare inte behöver känna till alla möjliga konnotationer hos ett visst kulturbundet element. (Pedersen 2011: 107.) När källkulturen är Japan och målkulturen Sverige, är till exempel sushi, saké, katana, samuraj och karaoke transkulturella element.
16
Monokulturella kulturbundna element är, enligt Pedersen (2011: 107), kända i källkulturen men okända för de flesta läsare i målkulturen, varför dessa element orsakar översättningsproblem.
Infrakulturella kulturbundna element är däremot okända både i käll- och målkulturen, dvs. de är bundna till källkulturen men är alltför ovanliga för de flesta läsare (Pedersen 2011: 108). Några exempel på japanska monokulturella element är kabuki (teaterform), shamisen (musikinstrument), kyūdō (traditionellt japanskt bågskytte) och Urashima Tarō (en gammal folksaga), medan Måsvingevägen och Rosemarie Wunderlich Hermansson (en figur i romanen Människa utan hund) är exempel på svenska infrakulturella element. Pedersen (2011: 108) hävdar emellertid att det är översättningens målpublik som avgör huruvida ett visst element är transkulturellt, monokulturellt eller infrakulturellt. Om de fyra monokulturella elementen ovan förekommer i en översättning avsedd för fackmän i Japans språk och kultur, är elementen i så fall transkulturella.
2.1.4 Semantiska och terminologiska drag hos utomspråkliga kulturbundna element
Frågan om varför det är så svårt att översätta utomspråkliga kulturbundna element kan besvaras med hjälp av några semantiska och terminologiska principer. Såväl (mentalistisk) semantik som terminologi bygger på Ogden och Richards (1985: 11) semantiska triangel, som återfinns nedan (figur 1):
Triangeln åskådliggör förhållandena mellan de tre centrala begreppen, nämligen symbol, begrepp och referent. En symbol (eller en benämning) är en språklig representation av ett begrepp, och den kan exempelvis vara ord, uttryck, term eller definition (se t.ex. Nuopponen & Pilke 2010: 19). En referent (eller ett objekt) betecknar i sin tur ett konkret, abstrakt eller påhittat ting som är knutet till något begrepp (se t.ex. Nuopponen & Pilke 2010: 18f.). Vad som menas med begrepp är däremot
REFERENT SYMBOL
Figur 1. Den semantiska triangeln.
BEGREPP
17
något svårare att förklara. De har beskrivits vara kunskapsstrukturer (Dahllöf 1999: 20), psykologiska eller mentala storheter (Allwood & Andersson 1976: 59) och mentala bilder eller människornas vetande om föremål och företeelser (Nuopponen & Pilke 2010: 18). Terminologiskt definieras begreppet begrepp emellertid som en ”kunskapsenhet som skapats genom en unik kombination av kännetecken” (Terminologicentralen TSK 2006: 10). Om vi exempelvis vill tala om ett visst träd, dvs. om en viss referent, tänker vi först på begreppet träd, dvs. vår mentala föreställning om vad träd innebär, och sedan på ordet träd, dvs. den symbol som används för att syfta på begreppet (se t.ex. Ingo 2007: 87). Detta innebär att det finns bara ett indirekt samband mellan symbolen och referenten, vilket illustreras av den streckade linjen i figur 1.
Det terminologiska begreppet kännetecken liknar det begrepp som i semantik kallas bland annat för betydelsekomponent, betydelseelement och semantiskt drag. Enligt Ingo (2007: 90) utgör semantiska drag ett centralt element i komponentanalys, där ett ords betydelse särskiljs från andra ords betydelser för att fastställa ordets exakta denotation, dvs. grundbetydelse. Ordet fröken har exempelvis sådana semantiska drag som levande, människa och ogift, medan ordet fru kan beskrivas bland annat med dragen människa, feminin och gift. Vad som skiljer fröken från fru är naturligtvis draget ogift. När det gäller terminologilära, konstaterar Nuopponen och Pilke (2010: 25) i sin tur att kännetecken är olika typer av egenskaper hos en viss referent eller referentgrupp, till exempel färg, storlek och struktur (jfr semantiska drag), och att kännetecken används för att beskriva begrepp. Detta innebär att varje begrepp består av en unik kombination av kännetecken – denna kombination kallas för begreppets innehåll eller intension –, och de begreppskännetecken som skiljer ett begrepp från något annat, närliggande begrepp heter särskiljande kännetecken. Med begreppets extension avses däremot alla de referenter (eller underordnade begrepp) som omfattas av begreppet. (Terminologicentralen TSK 2006: 10f.) Ju mer omfattande extensionen är, desto mindre är intensionen och vice versa.
Ett syfte med terminologiarbete är att bilda begreppssystem utifrån på förhand bestämda kriterier och relationer. Enligt Ingo (2007: 101) kan dessa relationer indelas i tre grupper, nämligen i logiska, ontologiska och övriga. När kriteriet för systembildningen grundar sig på begreppens likheter, är relationerna logiska, men om begreppen har en rumsmässig eller tidsmässig förbindelse, är det fråga om ontologiska relationer. Till övriga relationer hör däremot till exempel kausalrelationer, genetiska relationer, förmedlingsrelationer, redskapsrelationer och funktionsrelationer. (Ingo 2007: 101–104.) Exempelvis kan begreppen gråfågel, ryukyuminivett, grå minivett och svartvingad drillfågel indelas i logiska grupper, där gråfågel är överbegreppet till de andra tre. Dessa relationer kan sedan utnyttjas vid översättning, till exempel genom att ersätta något underbegrepp med dess överbegrepp.
18
Det finns emellertid frågan om huruvida utomspråkliga kulturbundna element är termer.
Terminologicentralen TSK (2006: 22) definierar begreppet term som ”benämning för ett allmänbegrepp som tillhör ett fackområde”. Med allmänbegrepp avses här de begrepp som har fler än en referent (t.ex. byggnad); de begrepp som har endast en referent (t.ex. Linköpings domkyrka) kallas däremot för individualbegrepp (se t.ex. Nuopponen & Pilke 2010: 20f.). Det som är centralt i Terminologicentralen TSK:s definition är att ett visst begrepp måste tillhöra något fackområde innan begreppets benämning betraktas som en term. Markstein (1999: 289) konstaterar att en benämning på något begrepp kan vara både en term och ett utomspråkligt, kulturbundet element, vilket emellertid beror på källtextens texttyp. Om källtexten exempelvis handlar om biologi är de ovannämnda fågelarterna termer, men om dessa benämningar förekommer i ett skönlitterärt verk, är de då kulturbundna element. Även om utomspråkliga kulturbundna element inte är termer, kan terminologilärans principer i varje fall användas vid översättning av detta slags element eller vid analys av färdiga översättningar.
För att återgå till frågan om varför översättning av utomspråkliga kulturbundna element förmodligen orsakar svårigheter för översättare är problemet att måltextens läsare inte har bildat sig en uppfattning om de källkulturella begrepp på vilka de kulturbundna elementen syftar. Detta innebär att läsarna har luckor i sina begreppssystem (jfr luckor i ordförrådet) i och med att läsarna inte har stött på referenter som ingår i begreppens extensioner. Om översättaren vill både vara lojal mot källtexten och hjälpa läsaren att tillägna sig de främmande begreppen, är den enda möjligheten att förklara i översättningen vilka slags begrepp det är fråga om. Naturligtvis finns även andra sätt att behandla detta slags element, dvs. andra översättningsstrategier.
2.2 Översättningsstrategier
Enligt Leppihalme (2001: 140) finns två typer av översättningsstrategier, nämligen globala och lokala (se även Séguinot 1989; Chesterman 1997: 90f.). Dessa två begrepp är jämförbara med de militära begreppen strategi och taktik, varav den första denoterar en övergripande plan på makronivå och den andra en konkret åtgärd på mikronivå (se t.ex. Lörscher 1991: 68–70). I fråga om översättningsvetenskap berör globala strategier hela källtexten, medan lokala strategier används endast vid översättning av små textbitar, till exempel vid översättning av kulturbundna element.
Förhållandet mellan globala och lokala strategier är att den globala strategi som översättaren har valt påverkar hans val av lokala strategier. (Leppihalme 2001: 140.) Detta innebär att om översättaren till exempel vill anpassa sin översättning till målkulturens normer, väljer han i så fall
19
sådana lokala strategier som inte bryter mot dessa normer. Dessa två översättningsmässiga begrepp behandlas i sina egna avsnitt nedan.
2.2.1 Globala översättningsstrategier
När det gäller föreliggande studies syfte, är två globala strategier väsentliga, nämligen exoticering och domesticering. Dessa termer myntades av den amerikanske översättningsteoretikern Lawrence Venuti i hans bok om översättarens osynlighet (se Venuti 1995), men hela frågan och diskussionen om huruvida översättningar borde vara källspråks- och källkultursorienterade eller målspråks- och målkultursorienterade går tillbaka åtminstone till romartiden (se t.ex. Ruokonen 2004). Det är emellertid värt att notera att den översättningstradition som föredrar domesticering uppnådde en dominerande ställning i västervärlden före slutet av 1700-talet, men efter detta uttryckte tyska romantiker sitt missnöje med de rådande normerna (Ruokonen 2004: 65).
En av de tyska romantikerna var Friedrich Schleiermacher, som i en föreläsning från 1813 uttalade sina berömda och ofta citerade åsikter om hurdana alternativ översättaren har när han översätter: ”Enligt min mening finns det bara två. Antingen får översättaren i möjligaste mån lämna författaren i fred och föra läsaren mot honom; eller också lämnar han i möjligaste mån läsaren i fred och för författaren mot honom.” (Schleiermacher 1998: 118.) Enligt Schleiermacher (1998: 118f.) innebär det första alternativet att översättaren försöker förmedla till läsaren samma bild och intryck som översättaren själv fått, alltså att flytta läsaren till en för honom främmande position. Det andra alternativet innebär däremot att översättaren får skribenten att skriva och tala som om han vore en person från målkulturen, dvs. att författaren flyttas till den målkulturella omgivningen (Schleiermacher 1998: 119). Med andra ord är den första metoden att exoticera och den andra att domesticera, men Schleiermacher (1998: 118) hävdar att det inte går att kombinera dessa två utan översättaren behöver välja endera. Det är också uppenbart att Schleiermacher själv var anhängare av den förstnämnda strategin.
En annan översättningsteori, som är jämförbar med Schleiermachers idéer, har formulerats av bibelöversättaren och översättningsvetaren Eugene A. Nida. Enligt Nidas (1964: 159) ekvivalensteori finns två ekvivalenstyper, nämligen formell och dynamisk. Nida anser att formell ekvivalens innebär att översättaren prioriterar källtextens budskap både form- och innehållsmässigt.
Med dynamisk ekvivalens – vilken Nida själv föredrar – menar han däremot att översättaren försöker framkalla en effekt som liknar källtextens effekt, dvs. att förhållandet mellan budskapet
